INGET FUFFENS FREDRIC BERINNE
Text © Fredric Berinne 2025
Ansvarig utgivare: Lava Förlag
Lava Förlag
Atterbomsvägen 44
112 57 Stockholm www.lavaforlag.se
Tryckt i Europa
ISBN 978-91-8101-604-8
INGET FUFFENS FREDRIC BERINNE
Prolog,
detta har hänt.
Inget Fuffens är en fortsättning på Om du kunde se dig med mina ögon. I den första berättelsen är Emelie 9 år och Isaac 11. Emelie fyller 10 år i Inget Fuffens. Det är mycket som är jobbigt i syskonens liv, Isaac var hemma från skolan länge, Emelie har egna problem som hon helst inte vill prata om. Föräldrarna har bestämt sig för att skiljas. Emelie och Isaac har flyttat, familjen har provat att bo i Italien.
Efter en storm i Stockholms skärgård träffar Emelie och Isaac Inez, hon kommer från en annan värld. Inez tar hand om Isaac och Emelie i sin egen värld som är en ö. Dit åker dom på nätterna i jätte-rymdskeppet X-15. På ön finns Inez kompisar fjärilarna, fjärilarna är flera hundra år gamla precis som Inez. Inez har fler vänner, Raket-Rolf och Grott-Börje heter två killar som också är flera hundra år gamla.
Rolf är typ som en professor, Börje ser ut som en långhårig skogshuggare men är inte det. Lily heter en tjej som bara kommer fram ibland. Det finns djur på ön också, alla kan prata. Inez och hennes vänner har en enda uppgift, och det är att hjälpa Emelie och Isaac så dom kan ta tag i sina problem hemma. Men också att dom på sikt kan hjälpa människorna på jorden. Emelie och Isaac har många frågor, Inez svarar alltid på det hon vet just nu.
Dom som det handlar om mest, the list.
Isaac. Gillar fotboll, Lego, gaming, film, musik och mat. Smartare än dom flesta.
Emelie. Gillar skateboard, musik, gaming, mode. TikTok fan. Smart och snabbare än tåget.
Charles Nordgren. Isaac och Emelies pappa. En tänkare som gillar många olika saker.
Julia Nordgren. Emelie och Isaacs mamma. Pratar inte så mycket. Mycket bra på att måla.
Inez. En av fjärilarna, talar lugnt, supervänlig. Kan vara lite robotaktig.
Lily. Blyg, talar tyst. Gillar bara svart, inte ens mörkgrått.
Grott-Börje. Stor kille med långt hår, klok som en bok. Älskar rulltårta.
Raket-Rolf. Ser ut som en ung professor, har alltid vit kortärmad skjorta. Montblanc-pennan är favvo.
Kjelle-Älg. En stor Älg, gillar old-school Hip Hop.
Ernesto. Ekorre som är en riktig gitarrnörd, hans motto är: more is more. Yngwie Malmsteen har rätt.
Wes. En vit unicornhäst, hans gäng är som ganska skötsamma tonåringar.
T. Hawkins. En svart örn, alltid på hög höjd, en korrekt herre. Gillar bara musik med Eagles.
Ozzy. Liten svart, fladdermus. Jämt turbo-fart. Lyssnar mest på tidiga Black Sabbath vinylplattor.
Mr Smiley. En vithaj, smidig och snäll trots sin storlek. Lattjar gärna med sina delfinpolare.
Kapitel 1
Emelies överraskning
Chamonix, Franska Alperna.
Bergen bryr sig inte. Det har dom aldrig gjort, inte ett dugg bryr dom sig. Dom har alltid funnits där, i miljoner år. Vi är bara små gäster. Bergen har sett allt, vet allt. Dom är inte att leka med, många har dött i bergen och många fler kommer dö. Hur ofta hördes inte ambulanssirener nere i dalen? Särskilt när det var dåligt väder. Skidåkare tog onödiga risker, ville åka fast det inte gick. Fast dom inte kunde se något. Flatlight, flatljus. Turister betalade mycket pengar för att komma hit. Skulle åka utanför pisterna, helt utan koll. Livsfarligt utan guide, ”Impossible” på franska.
Pappa Charles stod på terrassen uppe på favoritrestaurangen, han tänkte på allt möjligt som vanligt. Långt där borta på andra sidan dalen rörde sig snörök över Mont Blancs spetsiga toppar. Bergstoppar som var bruna för det mesta, men här och där var det blå glaciäris på dom också. Charles kände att han blev hypnotiserad när han kollade på dom där bergen. Dom var på samma gång vackra och läskiga. För länge sen, när Charles kom till Chamonix första gången som femtonåring, såg han inte riktigt samma saker som han såg nu. Då var det afterski och annat som var mer intressant. Men det var då, nu var det andra saker att tänka på.
Emelie och Isaac mest, men också Julia. Det blev ganska bra i Italien. I alla fall den första tiden när allt var nytt. Barnen trivdes, italiensk mat gillades molto. Emelie och Isaac fick snabbt kompisar. Det funkade bra med skolan där, men allra bäst gick det nog för Julia. Riktigt bra fart på hennes måleri och försäljning blev det. Men det var ändå inte riktigt okej allting. Berodde nog på många saker, Italien var på många sätt inte alls som hemma. Att inte kunna språket var jobbigt, det var en viktig sak. Men det var många andra saker tillsammans, som gjorde att alla tyckte att det bästa var att flytta tillbaka till Sverige.
Sista tiden hade kontakten med Julia blivit sämre, hon ville eller kunde sällan prata. Alltid väldigt upptagen. Det var alltid något med hennes måleri, någon som ringde på andra linjen. Eller något annat. Så mycket mer med vännen
John hade det inte blivit. Berodde väl mest på att John höll till i Los Angeles, inte så lätt att ses. Men dom pratade ofta i telefon, John berättade om alla projekt som han höll på med i sin musikstudio. Charles projekt med vattenlandet rullade på men var försenat. Invigningen hade flyttats fram ytterligare än en gång. Nu var i alla fall familjen tillsammans i Chamonix för att fira Emelies födelsedag.
”Monsieur?”
Charles var i sin bubbla, hörde inte.
”Monsieur.”
Restaurangchefen Giséle klappade Charles lätt på axeln. Charles blev överraskad, vände sig fort om. Giséle var beredd och tog ett smidigt steg bakåt. Charles varma vin eller vinchaud som det heter i Frankrike, skvimpade till så rött vin kom på det vita fatet.
”Oh, I’m so sorry. Excusez-moi.”
Giséle log, det gjorde hon ofta. Hon ställde ner glaskoppen på bordet och torkade av det vita fatet med en vit tygservett. Det såg inte bra ut med rött vin på den vita servetten. Det såg ut som blod. Giséle vek snabbt ihop servetten och stoppade ner den i en ficka på sitt förkläde.
”Thank you.”
Ett till stort leende.
”Everything is ready for your family.”
Charles tittade på klockan, lite tid kvar. Giséle nickade. Precis, lite tid kvar innan det var dags för Emelies födelsedagslunch. Någon ropade på Giséle.
”Thank you, see you soon.”
Giséle vände sig om och gick med snabba steg in mot restaurangen, på vägen in fångade hon upp en dam som höll på att ramla. Giséle var van vid att folk ramlade, det var inte lätt att gå med pjäxor på terrassens hala trägolv. Damen i vit skidoverall med stor guldörn på ryggen såg förvånad ut. Vad hände? Hon puffade till sitt stora hår och halkade försiktigt vidare till sitt bord. Hennes bordskompisar applåderade, damen fräste många arga ord på ryska.
Charles smuttade på det varma vinet. Vin-chaud påminde om glögg, men inte riktigt samma. Charles tänkte på att det var färdigåkt för hans del för dagen, för alla faktiskt snart. Dom skulle flyga helikopter ner till hotellet. Det trevliga familjeägda hotellet nere i dalen. Charles saknade ägarnas hund Opium, han brukade ligga utanför entrén in till receptionen. Helikoptern borde vara här snart. Dyka upp var rätt att säga. Det var lite märkligt när helikoptern kom underifrån och liksom bara dök upp från ingenstans.
Charles hörde det gnisslande ljudet från liftstationen igen, någon jobbade med en slipmaskin på metall därnere. Inget kul
ljud. Men dom var nog snart klara. Hela Le Brévants liftanläggning var mer eller mindre ny, det var på tiden. Den gamla var rostig och allmänt risig väldigt länge. Kändes inte riktigt säkert. Slipmaskinen tystnade. Charles pustade ut, med lite tur blev det inget mer metallslipande. Fast det var fullt med folk ute på terrassen, som alltid när det var fint väder, var det ganska tyst. Folk förtrollades av den enorma utsikten, slutade prata. Charles kände lukten från träkolsgrillen.
Någon skrek till, Charles vände sig om. Någon som bränt sig, eller vadå? Skriket kom inte från grillen. Fler röster som skrek något. Charles böjde sig över terrassräcket, försökte se. Flera arbetare och liftpersonal viftade med händerna nere vid liftstationen. Dom försökte fösa bort alla som stod på sidan om liftstationen. Det var folk som kommit upp med liften och som nu höll på att greja med sina skidor och snowboards. En del fick på sig skidor och snowboards fort, andra inte. Liftkillarna pekade på vägen till transportsträckan, den långa vägen ner till byn. Folk började staka på ditåt. Uppe på restaurangens terrass stod alla gäster framme vid räcket och undrade vad som hände där nere vid liftstationen. Vad var det frågan om? Inget syntes. Många blev rädda, ett klagande sus hördes bland gästerna på terrassen.
Den kom från ingenstans som vanligt, en svart blank nos och snurrande rotorblad. Öronbedövande motorljud. Alla kollade på helikoptern. Piloten passade på att hälsa på sin publik. Charles ställde ner koppen. Framme vid helikoptern pekade piloten på Charles och höjde sen handen till pannan. Charles gjorde samma militärhälsning tillbaka. Piloten böjde sig över det tomma sätet för att öppna dörren. Charles klev upp och satte sig, skakade hand med piloten och satte på sig hörlurarna.
Charles hade lätt för att prata med nya personer. Men med den här killen gick det trögt. Ingen vidare personkemi mellan dom.
”Okay, Charles. Time to pick up your family.”
”Yes.” Charles gjorde två tummar upp.
Piloten drog i stigspaken. Motorvarvet ökade, sakta lättade helikoptern. Snön yrde under helikoptern. Charles kollade nyfiket på hur piloten gjorde. Lite tryck på ena pedalen som styr stjärtrodret, sen styrspaken sakta bakåt. Hade dom flugit direkt ner till hotellet så skulle piloten förmodligen gjort ett dramatiskt dropp neråt bakåt. Men nu skulle dom upp på berget för att hämta barnen, Julia och guiden. Charles kollade bakåt i helikoptern, det skulle bli trångt i baksätet, men piloten hade sagt att det skulle funka. Helikoptern stod still i luften, sakta vred sig nosen runt. Kabinerna rörde sig därnere. Dom som var lastade med tunga skidåkare var stilla. Dom som var tomma vinglade lite hit och dit.
Fast Charles och piloten hade hörlurar på sig hördes det högt. Först en smäll, sen en högre inifrån liftstationen. Ett eldmoln sprutade rakt ut i luften ner mot dalen. Liftstationen var som huvet på en eldsprutande betongdrake.
Tjock mörk rök steg upp mot himlen. Liften stannade inte, den bara fortsatte att gå som en karusell. Hela tiden kom det upp nya små kabiner. Kabiner som åkte in i liftstationens gap, rakt in i elden. Kabinerna som kom ut och var på väg ner brann. Dom såg ut som svart-röks-rykande eldbollar på ett långt band. Som brinnande marshmallows.
Charles såg på piloten. Pilotens ögonbryn syntes över hans solglasögon. Det fanns inget att välja på. Dom måste försöka hjälpa till. För flera år sen brann det uppe på Grand Montets. Det blev väldigt stora skador och förändringar när
kabinerna slutade gå där. Dom höll fortfarande på att bygga nytt efter branden. Ett jättejobb. Helikoptern landade på den upphöjda gröna plattan med ett stort vitt H på bredvid restaurangen. Piloten pratade i telefon, nickade till Charles. Charles nickade tillbaka och steg ur helikoptern. Utanför var allt kaos. Folk rörde sig fort bort ifrån liftstationen.
Någon som jobbade med liftarna pratade i megafon, det gick inte höra vad han sa. Folk skrek högre.
Isaac och Emelie träffade henne först nere på hotellet, det var en dag när dom var och badade. Poolen ligger som i ett eget hus. Där finns det också en till restaurang och fler hotellrum. Halva poolen är inomhus och halva utomhus.
Isaac och Emile gillade att simma ut i det varma vattnet och kika upp på Mont Blanc. Edith berömde Emelie när hon gjorde en baklängesvolt. Dom började snacka. Skidguide Edith var född i Courmayeur. Hon hade samma kläder som dom flesta skidguiderna hade i Chamonix. Röda byxor och röda jacka. På ena axeln hade hon ett litet fastsytt märke, en svensk flagga. Fram på jackan satt ett annat broderat märke med hennes namn på. Emelie hade nästan en likadan mössa som Edith hade. En sån där stor stickad med uppvik och hårig boll på.
”Korv-majs-örn?”
”Mäh … ja precis Emelie.”
Isaac böjde bak huvet och kollade upp i himlen. Emelie fnissade lurigt. Ett typiskt Emelie lurfniss. Edith hade världens finaste skratt. Isaac tittade på Emelie, Edith påminde om någon. Trehundratjugotre tänder syntes när Edith skrattade åt Emelies Korv-majs-örn. Courmayeur, den italienska skidorten på andra sidan om Mont Blanc, eller Monte
Bianco som dom säger där. Ediths mamma var svensk, så hon pratade bra svenska fast med lite italiensk brytning. Det lät väldigt kul tyckte Isaac och Emelie.
Som vanligt åkte guide Edith först, det var sista åket. Sen var det dags för Emelies överraskningslunch. Edith körde långa svängar i den mjuka snön, ofta tittade hon bakåt. Kollade att alla var med. Isaac gillade verkligen att åka, men han var hungrig. Tänkte på träkols-grillad entrecôte, bakad potatis, vitlökssmör och iskall läsk med citronskiva i. Emelie tänkte på toalett. Julia åkte sist, hon tänkte inte på något speciellt. Men hon var inte på bra humör. Snön var nästan orörd. Dom var ensamma, inga andra åkare nu heller. Den här gången tog dom en ny väg ner. Lite mer åt höger offpist. Man såg bra men då och då kom puffar med snörök på glasögonen.
Puffarna kom tätare, tänkte Isaac, då och då försvann
Edith helt. Det gick inte att se henne i snöröken. Isaac och Emelie såg det först, Julia såg ingenting. Edith försvann i snön. Hon var bara borta.
Mörker, tyst. Det där konstiga ljudet. Som när man håller för öronen med händerna. Drömmer jag, är det här på riktigt. Har jag ont någonstans, är jag skadad, var är dom andra? Där är Isaac. Vad rakt och fint han ligger. Mamma också. Vi har nödsändare. Dom kan hitta oss om något händer. Det har pappa sagt, Edith också. Var är Edith? Det här är som en smal isgrotta, rakt isigt golv med lite mjuk snö på. Känner med handen. Var är mina handskar? Snön är inte kall, konstigt. Höga isväggar. Det är ljus högt däruppe, blå himmel.
Emelie satte sig ner bredvid Isaac. Tog handen på hans panna, den var varm.
”Vakna Isaac.”
Det såg ut som Isaacs ögon rörde sig under ögonlocken. Hans huvud skakade till. Han andades mycket genom näsan. Lite som en noshörning, tyckte Emelie. Isaac satte sig upp snabbt. Emelie ramlade bakåt.
”Hej på dig.”
Isaac blinkade med ögonen flera gånger, kollade allt.
Höger vänster, upp ner. Fastnade på Julia. Hennes ansikte var blekt.
”Mamma.”
Emelie klappade Julia på kinden. Isaac tog hennes hand, ena skidhandsken var borta. Den andra hade hon på sig. Handen var kall, fingrarna lite blåa. Julia vaknade, hon såg förvånad ut. Vred på huvet, på fingrarna. Lyfte upp ett ben i taget.
”Har du ont någonstans mamma?”
Emelie kollade om det var något som såg ut som det gjorde ont på Julia.
”Nej … det tror jag inte.”
Julia pratade sömnigt, såg sömnig ut. Tittade på Isaac, på Emelie. På isgrottan.
”Var är?”
Julia avbröt sig själv. Hon satte sig spikrakt upp och rörde huvet sakta fram, sen bak. Som hon zoomade in något inne i isen. Emelie och Isaac tyckte att Julia var konstig. Varför gjorde hon så där, har hon blivit en trött långsam hackspett, hade hon slagit sig i alla fall?
”Vad är det mamma?”
Emelie tittade frågande på Julia som bara fortsatte att se rakt in i isen. Satte sig närmre, Julia la armen om henne och drog Isaac till sig med andra. Höll hårt om barnen. Isaac och
Emelie kände att Julias armar skakade. Emelie kände oro sprida sig i magen, Isaac också. Dom hoppades på snabbverkande medicin. Den kom fort. Dom visste vem som gjorde så att det blev så, det var Inez.
Emelie såg det först, hon tog sin hand och nöp Isaac i halsen. Julia skakade hela hon. En bit inne i isen. Rakt framför dom, var det en kille. Han såg ledsen ut. Det såg man, hans ansikte var närmast. Benen längre in i isen. Det såg ut som han flög. Han hade orangea pjäxor med svarta spännen, grå byxor och blå jacka. Hans hår var ganska långt och mörkt. Den stickade mössan satt lite konstigt. Hans ögon var uppspärrade. Allra närmast var ena handen. Handen sträckte sig mot Isaac, Emelie och Julia. Barnen tyckte att det såg ut som han var levande, som han rörde på sig där isen.
Charles stod på terrassen och pratade med Giséle. Det luktade bränt i luften. Nere vid liftstationen brann det inte längre. Hela byggnaden var i betong och betong brinner inte så lätt. Det som hade exploderat var byggjobbarnas gasflaskor. Som tur var fanns flaskorna i ett eget rum. Annars hade det kunnat gå mycket värre, men flera personer var skadade.
Ambulanshelikoptern höll på att lyfta igen. Flera räddningsskotrar stod och väntade, deras orange lampor blinkade. Förarna borrade hål i snön och tryckte ner röda pinnar. Mellan pinnarna drog dom tejp så att området blev avspärrat. Charles kämpade med paniken. Den där stickande känslan på armarna ville inte försvinna. Något hade hänt med Julia och barnen, och skidguide Edith. Julia svarade inte. Det plingade till i Charles telefon. Han hade olika signaler inlagt för olika kontakter, så han visste att signalen betydde att det var någon okänd som ringde.
”Ja det är Charles.”
”Charles Nordgren? Mitt namn är Gary Jansen, jag ringer från Chamonix räddningstjänst. Du är svensk har jag förstått, hoppas du förstår min dansk-svenska.”
”Hej Gary, javisst det gör jag.”
Garys röst var stark. Charles röst var inte stark.
”Bra, vi har fått in ett larm från aktiva nödsändare uppe på Brévant, vi kan inte gå upp med helikopter nu på grund av olyckan, men skoterräddare är på väg. Dom är snart framme på utslagsplatsen.”
Någon sorts larm hördes i bakgrunden. Charles hörde att någon sa ”crevasse”. Crevasse sa man om sprickor i glaciären.
Det var ingen bra grej.
”Ursäkta men jag måste fortsätta. Jag, jag ringer tillbaka strax Charles.”
Jansen la på luren, Charles satte sig ner. Tittade på telefonen. Försökte andas lugnt. Frös, men ville inte gå in. Giséle kom, hon hade en filt och varm choklad med sig.
Hon ställde ner koppen försiktigt och gav filten till Charles.
”Thank you.”
Gisele nickade. Charles drog filten om axlarna. Hoppades sluta frysa. På altanen var det nästan tomt. Dom enda som hördes, och dom hördes mycket, var den ryska guldörnstanten och hennes sällskap, dom verkade ha missat vad som hänt. Eller så brydde dom sig inte. Giséle gick fram och pratade med dom. Hon talade lugnt och samlat. Det gjorde inte ryssarna. Deras röster blev bara högre och högre. En av männen ställde sig upp, tog tag i ishinken. Det såg ut som han tänkte hälla isvattnet på Giséle. Han gjorde någon sorts hotfull rörelse med ishinken. Is och vatten stänkte ut.
”Gett shampannj navv.”