9789181170023

NÄR SIDENSVANSARNA

EN ROMAN AV

EVA CARLBERG WESTELIUS

TAGIT SITT

NÄR SIDENSVANSARNA

EN ROMAN AV

EVA CARLBERG WESTELIUS

TAGIT SITT

När sidensvansarna tagit sitt

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Eva Carlberg Westelius

Grafisk form och sättning: Visto förlag

Första upplagan

Tryckt i Riga, 2025

ISBN: 978-91-8117-002-3

– Menar du verkligen det! Det vore en fantastisk lösning! säger jag och hoppas att jag hört rätt.

– Ja, du bor ju nästan inte hemma längre! Det är väl lika bra att skaffa dig en lägenhet! säger min man plötsligt en dag efter tjugotre år av slitningar och bråk i äktenskapet.

– Det är verkligen nyheter! är allt jag kan komma på att säga.

Och det är ju sant. Sista tiden när det blivit för mycket bråk hemma har jag tagit min tillflykt till ett hyresrum som jag kallar min ateljé. Det är så mycket vi inte kommer överens om, min man och jag, så nu gäller det att smida medan järnet är varmt, tänker jag efter samtalet. Eftersom jag och barnen aldrig vet hur länge deras pappas goda humör varar läser jag ivrigt i bostadsannonser och springer på visningar om söndagarna.

– Kom in! Kom in! Det är inte för sent än! trugar en mäklare när han får syn på mig som bara råkar gå förbi denna söndag just som han håller på att ta in visningsskylten från gatan.

Efter att ha sprungit runt i stan hela dagen och synat den ena enrumslägenheten till salu efter den andra, alla med trista planlösningar och duschrum inte större än städskrubbar, kliver jag nu in i en liten tvåa på fyrtionio kvadratmeter på nedre botten. Den har precis allt jag behöver. Dessutom badkar och öppen spis! Jag

får genast en positiv känsla och bestämmer mig bums. Nu gäller det bara att övertyga min man. Hoppas han står vid sitt ord.

Det gör han faktiskt, visar det sig, för ovanlighetens skull. Och plötsligt har min dröm om ett eget boende helt osannolikt blivit verklighet! Med hjälp av mina ungdomar och en hyrbil kommer mina ägodelar snart på plats och jag kan flytta in. Bara att ha en egen dörr att stänga om sig är underbart! Slippa bråk och ovett jämt och att äntligen få lugn och ro om nätterna är guld värt!

Men omställningen är inte lätt. Våren är dyster. Det tar sin tid att vänja sig vid alla nya omständigheter och att vara ensam om allting. Det är så mycket som är ovisst. Min lön är inte stor och det är osäkert om jag får någon ny lärartjänst till hösten. Som alternativ anmäler jag mig lite vidlyftigt till en bildbyggnadskurs för Arne Isacsson i september i Frankrike. Tillvaron under sommaren är kaotisk. Självförtroendet i botten. I augusti ringer min förra skolas studierektor och vill att jag tar tjänsten i formgivningen på Kommunala Vuxenskolan i Västertorp. Det erbjudandet kan jag inte tacka nej till. Men jag vill inte heller gå miste om Arne Isacssons kurs i Frankrike på två veckor. I det läget är skolans studierektor en ängel. Hon löser det väldigt smidigt. Tack vare hennes förståelse görs schemat om och jag kan faktiskt resa som planerat utan att förlora jobb eller lön.

Det är ett vilt och vackert, landskap jag kommer till. Byn däremot är en grå liten håla. Kursen är inte förlagd i Provence utan till Champagny i norra Frankrike. Vi är hälften konstnärer och hälften arkitekter och nästan alla deltagare tillhör det nyligen bildade Akvarell Sällskapet. Efter fjorton dagars intensiv samvaro och många erfarenheter rikare tar kursen slut och alla konstnärer och arkitekter packar ihop sitt pick och pack. Bilar står på kö för att köra fram till yttertrappan där kursdeltagare kramas kors och tvärs och sedan försvinner iväg i sina bilar. Endast en norrman och jag blir kvar. Våra hemresor med flyg avgår inte förrän kvällen

därpå. Och här finns absolut ingenting att företa sig. Regnet bara öser ned. Då föreslår han att vi också borde ta vårt pick och pack resa därifrån. Han har ju sin lilla hyrbil. Vi kan passa på att se oss om i denna intressanta trakt medan vi ändå är här.

Till min egen förvåning tvekar jag inte alls, att så här utan vidare följa med en vilt främmande man utan något särskilt mål. Hittills har han verkat ganska hygglig. När solen tittar fram ur molnen på eftermiddagen har vi hunnit fram till Becanson. Det är marknadsdag och vi bestämmer oss för att stanna. Det ser ut att vara en trevlig liten stad. Härifrån kan jag ta ett tåg till flygplatsen i Mulhouse nästa dag och han kan fara vidare till flygplatsen i Genève där han också hyrde bilen. Vi strövar runt på torget och gör ett besök i Klockornas museum. Vi har fullt med intressanta saker att tala om och inte förrän sent på eftermiddagen inser vi att alla hotell i stan är fullbokade. Hela historien hade kunnat sluta här om tanken att söka rum utanför staden hade kommit för oss. Nu gör den inte det. För det visar sig att trots allt har de ett ledigt rum på ett av hotellen. Saken är bara den att det är ett enkelrum vilket blir ett litet dilemma. Vi måste gå en sväng för att fundera på saken.

Kan vi tänka oss denna lösning? Kan vi det? Vi känner ju knappt varann och dessutom är han gift. Ett faktum jag hittills förträngt. Särskilt då han hållit min hand eller vänligt lagt sin arm om mina axlar på ett sätt som fått folk i affärerna att tro att vi var ett par. Det har känts oroväckande självklart. Och visst har jag kunnat leva vidare med detta som bara ett trevligt minne. Av staden. Av dilemmat med rummet. Den trevliga middagen på kvällen. Samtalen. Den vänliga krogägaren som lånar oss sitt paraply, när vi sent på kvällen ska ut i hällregnet. För att inte tala om den överraskande kyssen och den helt otroliga, överväldigande, fantastiska natten … Ja visst hade det gått att avfärda, som en enastående banal historia om jag bara varit lite erfarnare. Men nu är det också den romantiska dagen därpå, som inte heller är så lätt

att glömma. Ändå gör jag ett lamt försök att rädda min värdighet

i avskedets stund då vi står på perrongen, innan mitt tåg ska gå. – Ring mig inte! Inte om du inte menar allvar, säger jag, som om det skulle göra någon skillnad.

Ja, alltihop hade kunnat sluta där. Det hade räckt med blotta hågkomsten av en underbar helg om inte hans röst funnits på min telefonsvarare, i flera dagar i rad, efter det att vi återvänt till varsin skandinavisk huvudstad.

När vi till sist får kontakt kan vi nästan inte sluta prata. Vi talar i timmar! Efter det samtalet är det svårare än någonsin att motstå frestelsen. Så upp över öronen förälskade har vi blivit båda två att, tvärtemot allt sunt förnuft, är vi beredda att göra vad som helst för att mötas igen. Han ringer ofta. Varje samtal gör mig överlycklig och fyller mig med lust och skratt. Jag älskar att höra hans härliga norska röst som suckar, längtar och hummar i mitt öra. Han säger att jag kan lita på att han ringer när det blir en lucka. När han får tid. Ibland lägger jag mig på golvet i min nya våning med benen på en stol, för ryggens skull, sveper många sjalar och tröjor omkring mig, för värmens skull, och väntar att han ska ringa. På telefonsvararen kan det låta så här fast på norska: ”Du ska ta vara på dig själv tills jag kommer igen. Sen ska vi ta vara på alla de tjugofyra timmar vi har tillsammans, för allt vad de är värda och vara en enda kropp och ett enda blodomlopp!”

Under hösten lyckas vi få till flera möten. Denna morgon stiger han upp och hämtar ett litet paket ur sin ryggsäck. Han heter Erik och är här på sitt tredje besök i Stockholm. Varje dag plockar han överraskat fram någon liten present åt mig.

– Det här är en morgongåva, till dig! säger han nu och ser belåten ut.

– Det låter vackert! säger jag som aldrig i livet fått en morgongåva.

I paketet hittar jag en ovanlig ring, som jag genast tycker om.

Det slår mig att just den här dagen är det exakt tjugofem år sedan jag gifte mig, märkligt nog. Lite bisarrt kanske att komma ihåg den nu. Erik är idel solsken hela dagen ända till på kvällen då han blir allvarsam och annorlunda.

– Du ska inte hoppas för mycket på mig och du får inte ställa några krav.

– Vadå, inte några krav? Handlar det om att du ska både äta kakan och behålla den?

– Precis så. Och om du inte står ut med det, är avgörandet helt och hållet ditt. Du kan avsluta vårt förhållande när du vill, om du vill. Men du ska veta, att jag fasar för den dagen. För det är dig jag älskar! Om jag bara kunde skulle jag vara hos dig jämt!

När han sedan är redo att resa hem och en bil väntar på gatan, kramar han om mig och säger tröstande:

– Fast jag inget hellre vill än stanna hos dig, måste du förstå att jag prioriterar mitt hem och min fru. Så är det bara. Självfallet om ditt och mitt förhållande förblir hemligt, kan vi kanske träffas och göra resor tillsammans ändå!

Och genom en ridå av tårar ser jag honom försvinna in i taxin och fara iväg.

Här borde stora röda varningslampor blinkat åt mig. Istället känns det inte ett dugg fel att så över allt förnuft vara förälskad. Jag ser honom bara som en otroligt attraktiv men tyvärr gift man. Förblindad sätter jag allt mitt hopp till framtiden. Envist vill jag tro på att ett kärlekens mirakel måste segra till sist. Tills dess går jag av och an i mina rum. När jag kliver över ytterligare ett kärlekspar som ligger på golvet och skräpar börjar jag skratta högt. Jag ser mig om: Vad håller jag på med? Överallt, skisser, utkast, målningar. Är jag helt galen? Hela söndagen har jag hållit på så här! Och vad är temat? Porträtt, krokier, kärlekspar, älskandes och kyssandes. Överallt! Efter midnatt sitter jag på badkarskanten och

har skrattat färdig. Ögonen faller på hans kvarglömda tandborste och tårarna kommer istället. Vad ska jag tro? Det enda säkra är att lyckan aldrig varar i evighet.

När han efter många tysta veckor äntligen hör av sig igen, ringer han från Malaga. Jag blir överlycklig och förtränger alldeles att han är där med sin hustru, dotter och gamla mamma liksom alla besvärliga föresatser att inte träffa honom mer och att detta vansinne måste ta ett slut! Glädjen över att han ringt finns kvar i kroppen hela dagen! Varför inte gå med på att träffas på hans villkor? Han är gift och jag är fri. Egentligen tycker jag valet att avstå borde vara hans och inte mitt. Ibland är jag rädd att hur jag än väljer, kommer det inte att göra någon skillnad i hans liv.

Mitt ivriga prat kommer av sig. Vi har just talat om en gemensam vän från kursen i Frankrike och att han ska besöka Oslo samtidigt som jag.

– Det kunde vara kul att träffas alla tre? säger jag.

– Nej, vi måste vara försiktiga, säger Erik tillrättavisande.

– Det är ingen fara. Om vi ses, är det som goda vänner, förstår du väl, säger jag naivt.

– Nä, jag tänker på oss, säger Erik.

Men då jag inte förstår vilka oss han menar säger jag lite trevande:

– Kanske lika gott att säga som det är. Säga sanningen. Det tror jag är ofta det bästa.

– Kanske det. Du har ju så mycket mera erfarenhet av sådana ting än jag, suckar han som om han vill påskina att han är någon slags oskuld för egen del.

– Vad menar du? Har du verkligen inga erfarenheter alls av andra kvinnor?

– Nej, Jorild och jag var de första för varann …

Efter det samtalet känner jag mig så nedslagen. Vad har jag

där i Oslo att göra? Så när min gamle fästman från Madrid ringer strax efteråt känner jag mig snudd på otrogen själv också och då jag berättar hur jag har det påpekar han:

– Inbilla dig bara ingenting. Män lämnar aldrig sina hustrur. Det är alltid hustrurna som lämnar sina män.

– Märkligt hur säkra alla omkring mig tycks vara på hur en sån här historia ska sluta, suckar jag. Vet du vad han säger? Han säger att hustrun kan begå självmord när som helst. Det är mycket synd om henne. Hon har en hel del självmord i familjen att falla tillbaka på. Mamman dog tidigt, oklart hur. Brodern dog också mycket ung. Troligen var det självmord. Styvmodern dog också av självmord. Slutligen dog den alkoholiserade pappan. Kanske begick även han självmord. Erik menar att därför måste han ta hand om sin fru och kan inte skilja sig.

Det är väl bara en förtappad varelse som jag som har oförskämdheten att hoppas på något annat, tänker jag nedstämd av självförebrående.

– Visst ska man bry sig om varann, det är klart. Det håller jag med om! säger jag i ett av mina och Eriks långa samtal med varann, men är det verkligen din plikt? Tycker du inte att varje vuxen människa ska ansvara för sina egna handlingar?

– Nej så är det inte i min familj. Där straffas man.

– Så hon hotar dig om du inte gör som hon vill?

– Ja så är det. Hotar med lidande och död!

– Det låter inte bra. Ingen normal person vill ha en annan människas död på sitt samvete. Det förstår jag. Min man hotade mig också många gånger med självmord. Nu tror jag inte längre på den sortens hot. Det är ju en väl etablerad sanning att ”ingen människa kan skydda en annan människa från sig själv”.

En dag in på det nya året kommer min son Jonas förbi och berättar att hans pappa tänker gifta om sig! Lite underligt känns den nyheten trots allt. Men så besinnar jag mig. Oavsett hur illa hans

pappa har skött sig i vårt äktenskap vill han tydligen inte missa ännu en chans att bli äkta man igen. Män behöver visst bara se lite slokörade ut så susar alltid en kvinna in på plan hur ivriga som helst att ta över. Det är rätt märkligt.

– Jag undrar ibland om den här flygvärdinnan vet vad hon ger sig in i? Vet hon om att han dricker ? Känner hon till hans dystra sinnelag? undrar jag.

– Förmodligen kommer ingen att upplysa henne, svarar Jonas. Vi är alla bara glada över att hon tar hand om honom. Eller hur?

– Och nu ska han till och med gifta om sig, inser jag plötsligt.

– En sån sak måste han väl ändå ha berättat för farmor? menar Jonas.

– Din farmor vet inte ens om att vi har separerat. Det har din pappa varit särskilt noga med att få mig att lova att inte berätta. Tant Dagny skulle inte orka med ett sånt besked.

– Då är det nog inte riktigt dags ännu, tror Jonas.

– Vi får väl hoppas flygvärdinnan bara ser till din pappas goda sidor. Han kan ju göra sig trevlig om han vill. Tills han slår sig till ro med sin självömkan och sina flaskor igen.

– Hej Eva! Så svårt att tala med en telefonsvarare … men jag hade sånt behov av att prata med dig … Har fått sista numret av Akvarellen där du skriver så fint om Gallerier … jag blev lite besviken häromdan när jag såg att det tycks inte finnas tid att träffas den närmaste tiden och jag blev lite missmodig över det … har läst alla dina sköna brev om och om igen, ringer dig när jag får tid …

Så en tidig morgon i Oslo möter Erik mig vid tåget. Det är vinter och blåsigt ute. Efter att hastigt checkat in mig på hotell Christiania tvärs över gatan måste han rusa iväg till en rad viktiga möten …

Själv installerar jag mig på rummet. Därefter vill jag också ut på

stan och se mig om. Få se om jag lyckas ta mig fram i snöslasket trots den våldsamma snöyran. Jag hittar till Samtidsmuseet som är inrymt i ett gammalt bankpalats. Där visas storslagna färgsprakande arbeten av Kirkeby, en dansk konstnär, vars verk jag studerar noga. Glad och nyfiken travar jag vidare och upptäcker staden på egen hand. Så här vid första anblicken tycker jag att Oslo verkar vara en trevlig blandning av småstad och storstad. Vi träffas de stunder som är möjliga. Men efter två dagar måste jag fara hem igen. När Erik precis har burit ned mina väskor till lobbyn hejdar han sig plötsligt.

– Låt oss sätta oss här en stund framför den öppna spisen, säger han och visar varsin skön fåtölj.

– Hur mår du? Jag ser att det är något som bekymrar dig, säger jag.

– Å, jag är så lycklig, tillfreds och upprymd på samma gång, svarar han och tar mina händer i sina. Han ser mig i ögonen och förklarar noggrant:

– Nu gör vi så här. Eftersom det är så många som känner mig här i stan och kan komma förbi på gatan utanför så går jag först ut genom dörrarna sen till vänster och övergångsställena och till Centralstationen och så kommer du efter. Vi möts där om en liten stund vid tidningsståndet. Det enda du ska koncentrera dig på nu är att följa en bit bakom och göra som jag, förstår du?

– Ja, mycket mer än du tror, svarar jag lite förundrad över hur välplanerad och säker han verkar.

Senare när vi möts i vimlet på stationen har han köpt lite färdkost att ha på resan. Omtanken får mig att glömma förödmjukelsen. Men ytterligare senare när vi ska ta farväl ser han att jag är ledsen.

– Vi kanske aldrig ses någon nästa gång.

– Se det så här istället. Vi har ju varann. Jag är präglad i dig och du i mig och nu ska du bruka alla dina krafter till att skapa de mest vidunderliga konstverk. Konstverk som alla människor kommer att älska!

Han är så otroligt uppmuntrande. Han är mer än jag förtjänar, tänker jag förälskat ombord på Stockholmståget. Jag ser honom genom fönstret som en drömbild ovan de snöiga vidderna där ute på natthimlen och våra stulna lyckostunder kommer tillbaka i minnet. Kärleksfyllda dagar och nätter. Ord och handlingar dyker åter upp. Så klart och tydligt. Plötsligt minns jag en fråga: ”Kan du tänka dig att komma och hälsa på hemma hos Jorild och mig någon helg?”

– Menar du allvar? Det vore förfärligt! Både för henne och för mig! hade jag svarat upprörd.

– Men om jag säger så här då. Skulle du kunna tänka dig att leva ihop med en annan man, fast vi två ändå ses och älskar och har det som nu?

– En sån man finns inte! Ingen skulle väl finna sig i något så dumt! hade jag invänt lite perplex över frågan. Du vill alltså att jag ska vara lika otrogen som du?

– Du måste förstå att det är annorlunda för mig. Efter alla år utomlands utan ett riktigt hem så har det hem jag har nu blivit väldigt viktigt för mig. Det är antagligen därför också som jag gifte mig så tidigt. Jag var bara tjugotvå år. Och det är ju icke en elak människa jag är gift med.

Att komma i andra hand är mer påfrestande än jag trott, märker jag allteftersom tiden går. Att inte få ringa den man längtar efter bara för att en annan kvinnas känslor är så mycket ömtåligare och viktigare än mina. Ja, jag vet. Tålamod. Alltid denna väntan. Ensam med mina funderingar, med mina kvällar och alla dessa oändliga nätter! Ibland hatar jag mig själv som försatt mig i den här situationen. Han bryr sig ju inte ett dugg om hur jag har det, tänker jag, missmodigt. Ändå hoppas jag varje dag att han ska ringa.

Det behövs bara att han gör det, för att missmodet ska vara som bortblåst. Då, när det vill sig, kan vi prata på telefon i timmar!

Det är som ett drogmissbruk. Efter samtalet är jag åter uppe i mina rosa moln. Han är min sol, luften som jag andas, jorden som livnär mig! Han är allt jag behöver i världen! sjunger det inom mig och jag dansar fram på gatorna för att vi ska träffas snart. Om bara tre dagar och tre nätter! Han har beställt hotell i Vänersborg och jag har beställt tågbiljett dit. Alltsammans känns alldeles rätt och oerhört nödvändigt!

Dagar senare. Ett milt vinterljus silar ned över Västgötaslättens vitpudrade åkerfåror. Vitfransiga isar kantar bäckens svarta vatten. Den ringlar bort över snöfläckiga marker mot nakna träddungar i väntan på våren. Rälsbussen mot Herrljunga tar mig allt längre och längre bort från min vän Erik som i sin tur är på väg i bil tillbaka mot Oslo. Avståndet växer. Ändå. Så nyss det var. Bara igår! Då jag steg av rälsbussen i Vänersborg och han kom mig till mötes! I återseendets virrvarr tappade jag ett örhänge. Det retar mig att alltid tappa och glömma saker. Hårborsten hade jag glömt och valet av kläder tyckte jag var allt för svart. I flera timmar varade mitt uppskruvade tillstånd tills jag lyckades varva ned på hans lugna varma våglängd. Hela natten förefaller nu i dagsljus som ett enda stort tumult av samtal, halvslummer, älskog och drömmar. Ibland var det han, ibland var det jag som behärskade situationen och dränkte den andre i passionerade ömhetsbetygelser. Vi somnade till sist, hårt omslingrade i varandras armar. Det enda begränsande var tiden. Tiden som alltid och obönhörligen tar slut. Tiden som just nu rullar fram på räls i ett fullproppat tåg. Trött, men lycklig, kommer jag hem.

”Avståndet förminskar de mediokra passionerna men förstärker de stora som vinden släcker ljuset och tänder skogselden”

Det är några ord som tröstar ibland. Han finns ju! Han ringer ju! Han kommer igen! Han vill ha mig! Vad mer kan jag begära? Svaret får jag en morgon då jag som vanligt sitter i köket och läser tidningen. Då plötsligt texten försvinner mitt framför ögonen på mig! Orden kryllar ihop sig. Ett hål växer sig större mitt på sidan! Tidningen har tagit eld! Fort knycklar jag ihop den. Det är mitt lilla frukostljus som protesterat. Idogt flämtande har det stått där under morgonnyheterna och fått nog. Varför ska det tindra och lysa för ingenting? Precis som jag vill det lilla frukostljuset inte stå där och förtäras av passion i osynlighet.

Än så länge är det mörkt och kallt ute om morgonen. Fullt med snö på vägen till T­banan. Solen rodnar redan över horisonten när mina skoldagar startar i Västertorp. Så länge jag är upptagen av undervisningen kan jag faktiskt glömma honom och tänka på annat. Tänka på material, färger och diskussioner. På hemvägen tittar jag in i Maria­ateljén. Där är aldrig mer än ett par stycken personer verksamma samtidigt. Ändå är vi många som delar den rymliga vinden med utsikt över Gamla Stan. Först hittar jag inte nycklarna. Alla hjälper till att vända upp och ned på allting. Till sist hittar jag dem i min kasse! Så typiskt. På språng ute i gränden, upptäcker jag att jag fått med mig någon annans handskar! Åter tar jag trapporna upp tillbaka till ateljén. Där möts jag av rent rörande stor förståelse och medkänsla. Alla vet vad det betyder att förlora sina nycklar, och alla har, i slutet av varje vinter, endast en handske kvar! Oftast vänster. Höger för min del. Eller är det tvärs om? Jag lämnar dem i största samförstånd.

Hemma får jag inte ett enda vettigt gjort längre! Okoncentrerad sätter jag igång med femtioelva olika aktiviteter. Börjar på en målning, börjar passepartout­skärning, sätter på tevatten, sätter på musik, försöker sortera diabilder, försöker läsa på mitt manus, fålla upp en kjol, ringa ett samtal och hela tiden denna fladdrande

oro i magen. Förväntan eller vad det är. Musiken gör mig bara gråtfärdig. Måste stänga av den. I huvudet dansar bilderna jag vill måla, infallen jag får lust till, ord jag vill säga honom, om vartannat. Jag föreställer mig vårt nästa möte och undrar vad han gör just nu? Jag är så fjärran från det positiva användandet av den där kreativa kraften han talar om, som jag någonsin kan bli. Mina målningar är torftiga, fula små anspråkslösa saker. Trots att jag vill måla stort, färgglatt, luftigt och uttrycksfullt!

Då solen stiger upp över hustaken springer jag över Valhallavägens svarta snö till simhallen i Liljansskogen. Lycklig och glad simmar jag mina längder med drömmen om Erik som en ständig följeslagare i mitt sinne. Det kallas visst affirmation. Vi skiljs inte åt ens i dambastun. Mot alla odds ringer han helt oväntat då jag kommit hem:

– Hur kommer det sig? Du skulle ju vara borta i dina fjäll hela helgen?

– Det var för dåligt väder och jag längtade så! men så avbryter han sig plötsligt: Jag ringer dig på måndag!

Det behövs bara att jag hör hans röst för att göra mig lycklig. Det är jag som får hans kärleksfulla tankar, dikter, brev och samtal! Det är svårt att fatta ibland. Särskilt som det faktiskt händer nu i livets elfte timma. Snart ska han komma på besök dessutom!

Han har kommit. Han har varit här. Han har varit hos mig i flera dagar, och rest. Den sista kvällen kunde jag inte låta bli att fråga en sak jag tänkt på mycket:

– Du verkar vara så … van i somliga situationer, har du verkligen inte haft någon annan kvinna än din hustru? Det stämmer liksom inte. Jag tänker på den där dagen i Oslo när du dirigerade mig från hotellet till tåget. Var det verkligen första gången du gjorde så? Jag kan bara inte tro, att du har så lite erfarenhet, som du påstår.

Då äntligen kryper det fram. Min intuition har varit riktig. Han har haft många kärleksaffärer. Alltifrån tonåren, tillfälliga och långvariga, på fester och som gift. Under äktenskapet har han haft en lång historia med en otroligt sexig kvinna under nära tio år. Barnen och familjerna umgicks. Ingen i omgivningen anade det. Just hemlighetsmakeriet tycks ha varit kryddan som hållit relationen vid liv. År efter år träffades de på alla möjliga tänkbara ställen för att älska i smyg. De passade på alla tillfällen. På besök på byggplatser, i garderober och vindskontor. Han berättar och berättar. Jag kan bara lyssna och försöka förstå. Fast jag i själva verket är rätt uppskakad. Han tycks själv uppröras av minnet och av förödmjukelsen, som han säger.

– Vadå, vilken förödmjukelse?

– Hennes hämnd. När jag försökte avsluta förhållandet kunde hon inte acceptera det. Jag ville ju bara att vi skulle vara vänner. Hon borde varit tacksam över allt jag hjälpt henne med. Istället hämnades hon. Startade ett eget arkitektkontor och tog klienter och uppdrag ifrån mig! Det var så förfärligt att jag blev tvungen att trösta mig med andra kvinnor.

Så berättar han om det också. Men det är egentligen ingenting jag vill höra. Trots att jag är chockad över alltihop, så ter han sig i den stunden, konstigt nog, mänskligare än förut. Antagligen för att jag värdesätter uppriktighet och han ger mig sitt förtroende. Utan att tveka tar jag hans parti. Älskar honom ännu mer. Han har ju invigt mig i sina hemligheter. Han säger att han aldrig berättat det här för någon.

Vardagar igen. Tvätten snurrar i tvättstugans maskiner. Folk ringer med anledning av målarkursen jag ska hålla i Frankrike till sommaren. Jag är i full gång. Simmar. Målar. Går på kroki. Efter vårmiddagen på Maria­ateljén håller jag föredrag och visar bilder om kvinnor i konsten. Alla jag möter tycks så otroligt vänliga, intressanta och spännande. Så en dag efter påsklovet ringer han

och säger att han tänkt igenom saker och ting. Han har kommit

fram till ett beslut: För att bli mer självständig, och undvika katastrofala scener hemma, ska han göra vissa praktiska förändringar. Lägga om sin ekonomi. Betala av på lån och planera om sitt arbete.

Han har länge funderat på ett sabbatsår för att få mer tid att resa. Efter åratal av slit, kan han behöva denna omväxling tycker han själv. Kanske kunde han arbeta i Stockholm i perioder. För min skull och för sin egen skull, tänker han nu göra ett försök att ge vår kärlek ett ”prövoår”.

Ett år på försök! Mitt hjärta hoppar jämfota och tar glädjeskutt!

Otroligt! Efter telefonsamtalet är jag alldeles omskakad. Jag fattar fortfarande knappast det jag just hört. Är det sant? Tack gode Gud! Äntligen bönhörd. Äntligen känns jag viktig.

Det var väl för många år sedan och innan jag gifte mig som jag höll på att uppnå en smula ryktbarhet som scenograf på tv. Med ett sådant jobb blev jag i alla fall uppmärksammad som en intressant person att prata med på middagar och fester. Den personen försvann snabbt när jag valde att ta hand om mina barn. Då fanns inte dagis på samma sätt som idag. Scenografen

Eva Carlberg var snart glömd, uppslukad av familj och vardag och istället trädde hemmafrun in. Något som med ett lätt förakt i den tidens ögon kallades ”lyxhustrun”. Ändå upplevde jag jobbet som mamma lika underbart spännande och överväldigande roligt som scenografjobbet hade varit på tv. När jag sedan var redo att återuppta scenografjobbet gick det inte. Trots att både tv­kanalen och jag sökte hitta en lösning. Tv­kanalen hade nämligen infört anställningsstopp.

Det var då jag började måla barnporträtt.

Familjerna på besök hemma hos oss såg mina akvareller och sedan spred sig ryktet.

Jag kunde sitta i jungfrukammaren med den lilla modellen medan mamman höll sig borta ett tag. Ofta tog hon en runda

ut på stan. En kvart i taget koncentrerade vi oss. Så fick barnet springa iväg en stund till eventuella syskon och i varje fall mina barns vilda lekar i resten av lägenheten. Det kunde ta några helger innan porträttet blev färdigt.

Hur det än var så uppskattades de färdiga porträtten väldigt mycket av familjerna vilket gav mig råg i ryggen och lite egna inkomster. Trots det tog det emot att kalla sig konstnär. Jag hade större förväntningar på mig själv än så här. Istället drömde jag om en egen vrå eller en egen ateljé där jag skulle kunna ge mig i kast med ett fritt måleri på mitt eget sätt utan att ha en susning om hur det skulle gå till … Till dess undervisade jag på gymnasiet i estetiska ämnen medan barnen växte upp. Jag intalade mig att min tid kommer!

HON ÄR EN HÄNGIVEN BILDKONSTNÄR OCH HAN

ÄR EN GIFT ARKITEKT . De möts på olika platser under lång tid. Att vara den andra kvinnan är inte alltid så enkelt och att arbeta som konstnär är inte heller en dans på rosor.

Många gånger måste hon välja. Men vilken väg leder rätt genom stormande känslor och mödosamt skapande?

När sidensvansarna tagit sitt är en lustfylld berättelse om kärlekens alla dimensioner, från glädje och lycka, till ilska och sorg.

www.vistoforlag.se