Helena Eriksson
Tidigare utgivning:
Snurrigt, Elina (2023)
Lisen vill ha en hund! (2022)
Akta dig, Stina! (2022)
Sweet dreams, Elina (2021)
Skuggan på tredje våningen
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2025 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Helena Eriksson
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8092-625-6
Skuggan på tredje våningen
Helena Eriksson
1.
En kall vind slog emot mig när jag klev ut genom ytterdörren. Jag drog jackan tätare runt kroppen, och borrade ner hakan innanför kragen. Det fick bli en väldigt kort sväng i kväll.
Jag var fortfarande irriterad på pappa för att han inte kunde gå ut med Ruben, fast att han visste att jag avskydde när det var mörkt.
”Har man skaffat hund måste man ta hand om den också, Vera”, hade han sagt efter middagen. ”Vare sig man vill eller inte.”
”Det är tur att du är en så stor och skräckinjagande hund”, sa jag och böjde mig ner för att rufsa om Rubens svartlockiga päls. Genast började svansen att vifta, och på sina korta ben trippade han sedan förbi mig ut på den folktomma gatan.
Medan vi passerade de bruna tegelhusen vid busshållplatsen tänkte jag på meddelandet jag fått av Helle under kvällen. I det fjärde huset med grön dörr hade hon bott, men för tre år sedan flyttade hennes familj till Skåne. Tio timmar bort med bil. I början messade
vi ofta. Nu blev det alltmer sällan. Men just i kväll hade hon skickat ett meddelande och berättat om allt hon och hennes nya bästis skulle göra på jullovet.
Jag följde de mörka molnen på himlen som dragit in under kvällen och skyndade på stegen. Tänk om man kunde stryka november från almanackan. Ingen skulle sakna den i alla fall.
Utan att jag märkt det hade vi kommit fram till skolgården, som i och för sig bara låg några kvarter bort, men som jag brukade undvika på kvällen. Jag gillade inte känslan jag fick när allt var mörkt och nedsläckt. Som om någon stod och tittade på mig, fast jag visste att skolan var tom. Pappa sa jämt att jag hade så livlig fantasi och att det alltid fanns en naturlig förklaring till allt. Som att ett mystiskt ljud bara var vinden, att rädslan lurade en att se saker som inte fanns.
Men det var svårt att tänka bort det nu när den stora byggnaden tornade upp sig framför mig. Några lyktstolpar verkade vara trasiga och ljuset från de få som fanns gav de stora lönnarna vid cykelstället ett spöklikt utseende. Det var som om grenarna förvandlats till långa, smala armar som sträckte sig åt alla håll.
Det rasslade till när vinden tog i och vilsna löv virvlade runt mina ben medan jag sakta började gå över gårdsplanen.
Rubens huvud försvann genast in i högarna av torra löv.
”Okej då, men bara en pyttestund”, sa jag medan min blick följde en svart fågel som landade på ett av fönsterblecken snett ovanför träporten. De nedsläckta fönstren stirrade tillbaka som tomma ögon. Jag huttrade till och stoppade in händerna i armhålorna medan jag släppte lite på kopplet så att Ruben kunde nosa mer fritt.
Vi närmade oss den stora, gröna containern som dykt upp utanför matsalen under dagen. Skolan var gammal och skulle tydligen renoveras efter julhelgerna. Därför skulle niorna ha disco för oss på mellanstadiet i morgon kväll, innan kaoset drog igång. Det var svårt att föreställa sig ett disco där inne nu när allt såg så tomt och ödsligt ut.
Jag tittade upp på skolklockan som visade tjugo över åtta. Oj, var den så mycket?
Just som jag skulle vända tyckte jag att det blinkade till i ett fönster. Jag snurrade runt, men bakom mig fanns bara den stora, ljusbruna idrottshallen.
”Nej, nu går vi hem, Rubis”, sa jag och ryckte i kopplet när han drog mot det stora buskaget framför idrottshallen. ”Varför ska du alltid dit?”
Jag sneglade upp mot skolans fönster igen då ett svagt, blåaktigt sken svepte förbi i ett av dem.
Var kom det ifrån?
Snabbt kollade jag av gårdsplanen och sökte bland skuggorna som vajade alltmer i vinden. Inga bilar på vägen, ingen människa med ficklampa som hade kunnat spegla sig i fönsterrutan.
Jag kunde inte låta bli att snegla upp igen, och såg en mörk skugga i samma fönster.
Musklerna tappade all kraft. Fast att jag bara ville rusa därifrån, gick det inte, fötterna var som fastfrusna i marken. Jag blinkade och blinkade, men gestalten stod kvar.
Vem var det?
”Voff! ”
Jag studsade till, och genast rasslade det i buskaget bakom mig. Stora, svarta fåglar kom flaxande och svepte som en matta över mitt huvud. Snabbt hukade jag.
”Herregud, Ruben!” tjöt jag när han försökte sätta efter dem. ”Lägg av!”
Jag reste mig snabbt och borstade av gruset från händerna. När jag tittade upp igen var fönstret tomt.
Jag andades häftigt, drog in kall luft genom näsan. Det var bara inbillning, tänkte jag och bet mig hårt i läppen. Eller?
Plötsligt kändes det som om skuggorna började krypa allt närmare. Vad gjorde vi ens här?
”Nä, nu går vi hem”, sa jag och ryckte med mig
Ruben.
Medan vi sprang över gårdsplanen var det som om vinden tilltog runt omkring mig. Den slet tag i håret och jackan. Som om något ville hålla mig kvar.
2.
När vi kom in genom dörren sprang Ruben direkt till köket medan jag stod kvar på hallmattan med lungor smala som sugrör. Jag tror aldrig jag kommit hem från skolan så snabbt någon gång.
Medan jag försökte samla mig och dämpa de häftiga andetagen, hörde jag pappas mörka röst inifrån köket.
”Oj, då … Det låter inte bra. Jo, men det fixar vi …”
Jag tog av mig skorna och jackan så tyst jag kunde för att kunna höra fortsättningen. Han verkade prata i mobilen. Var det min faster han pratade med?
”Då hörs vi i morgon …” Och så avslutade han samtalet.
När jag till slut kom in i köket luktade det nyrostat bröd blandat med äppelschampo. Pappa stod i sin säckiga T-shirt och blå mjukisbyxor, vänd mot fönstret.
”Var det Mia?” sa jag försiktigt.
Han snurrade runt.
”Hej, gumman. Ja, hon … är på sjukhuset.” Han drog handen genom det blöta håret och gick fram till köksbänken.
”Igen?” Jag blev stående i dörröppningen. ”Hon var ju nyss där?”
Pappa ryckte hastigt på axlarna innan han hällde upp tevattnet i koppen med en gul giraff på, den Mia hade gjort åt honom i födelsedagspresent.
”Hon kände sig lite krasslig bara. Det är bra att hon kollar upp det.” Han drog lite på munnen och nickade mot brödrosten. ”Det finns rostad macka till dig också om du vill ha?”
”Nej, tack”, sa jag och följde pappas ryggtavla med blicken när han satte sig ner vid köksbordet och slog upp morgontidningen. ”Så hon kommer hem snart igen?”
Jag tänkte på det han berättade en kväll för några veckor sedan, att Mia behövde nya lungor och nu stod på en väntelista.
”Absolut, såklart.” Han vände sig mot mig och log.
Men det fanns något i blicken som fick det att mola i magen, som om jag ätit för många plommon. ”Gör du dig i ordning så kommer jag och säger godnatt när jag fikat klart?”
Jag nickade, men tvekade några sekunder. Ville fråga mer om Mia, men beslöt mig för att lyssna på pappas ord. Om det var något allvarligt som hänt skulle han berätta det för mig.
När jag kom in i mitt rum var det som om luften gick ur mig. Jag flyttade på skissblocket och sjönk ner
på sängkanten, kände mig som ett punkterat däck.
Fingrarna for automatiskt till det bulliga guldhjärtat på halsbandet jag fick av Mia när jag fyllde tio år. Sedan mamma dog för snart tre år sedan hade min faster ställt upp och hjälpt oss så mycket hon hade kunnat. Hon hade nästan blivit som en extramamma och kompis i ett.
Men för ett tag sedan hade hon fått problem med sina lungor och åkt in och ut på sjukhuset. Det var meningen att jag skulle ha varit hos henne på höstlovet, men hon hade inte orkat. Jag hade längtat så efter att få dreja i hennes keramikstudio som hon hade i det lilla huset på gården. Där hade hon även en liten prylbutik som jag skulle få hjälpa henne med när jag var på besök. Men den hade hon varit tvungen att hålla stängd sedan i somras. Och nu hade hon tydligen åkt in på sjukhuset, igen.
Medan jag tog upp skissblocket i knät gled ögonen till det ovala fotografiet med silverram på fönsterbrädan. Bilden var på mamma och mig när vi semestrade på Gotland, ett halvår innan hon dog. Jag tyckte så mycket om den bilden. Vi hade smetat glass på näsorna och såg så glada ut. Det var så jag ville minnas henne. Inte den dumma cancern.
Jag hasade mig närmare väggen när dörren gnisslade till. In kom Ruben som genast skuttade upp i sängen. Han trampade runt lite på stället innan han la sig ner
bredvid mig, med hakan vilande över framtassarna.
Medan jag drog fingrarna genom den lockiga pälsen kom jag på att jag skulle rita en likadan bild på Mia och mig. Men i stället för glass skulle vi ha choklad på näsorna.
När jag färglagt bilden med mina nya Promarkerpennor såg det ut som om vi kletat bajs på näsorna. Men chokladbollar hade alltid varit vår grej, med massor av kaffe i.
Jag kände mig i alla fall nöjd med bilden och tog ett par foton med mobilen.
Krya på dig <3<3<3, skrev jag under bilderna, och skickade i väg det till Mia.
När väckarklockan på mobilen ringde nästa morgon var jag mitt i en dröm. Jag hade fortfarande en skum känsla i kroppen och var tvungen att blinka flera gånger för att vakna till. Jag mindes att jag drömt om den mörka skuggan i fönstret på skolan. Men sedan hade den plötsligt förvandlats till en svart fågel som ivrigt pickade på fönsterglaset.
Jag stirrade upp i taket, när en tanke slog mig.
Visst hade det varit uppe på tredje våningen? Men den användes väl inte längre? Jag hade aldrig ens sett en trappa upp dit. Kanske hade någon lärare ett rum där ändå. Eller hade det som ett förråd, eller något?
Jag kan såklart ha sett fel. Men något hade blinkat,
och jag hade sett någon i ett av fönstren. Tänk om det var en inbrottstjuv!
”Kom igen nu, Vera!” ropade pappa genom den halvöppna sovrumsdörren. ”Jag hörde att mobilen ringde.”
Jag gnuggade mig i ögonen och andades djupt några gånger för att försöka få bort obehaget som låg kvar i bröstet. Borde jag berätta för någon?
När jag satte ner fötterna på det svala trägolvet var det som om jag äntligen vaknade.
Jag sträckte mig efter mobilen precis när den plingade till. Ett meddelande från Mia.
Så fina vi är! ;P Och tack <3, det ska jag.
Just ja, bilden jag skickade i går kväll. Jag knappade snabbt ner ett svar.
Dörren knarrade och Ruben kom intrippande. Han viftade glatt på svansen när han såg att jag var vaken. Jag böjde mig ner och rufsade honom bakom örat.
”Bara så du vet, från och med nu är det jag som bestämmer av oss två. Det blir absolut inga långa kvällspromenader, utan endast en snabb kisspaus på gården.”
”Mia vill att vi kollar posten, hon väntar på ett paket”, sa pappa när jag kom in i badrummet. Han sköljde tandborsten och la den på handfatet. ”Och så tänkte jag att vi kunde åka och hälsa på henne på sjukhuset när vi ändå är i närheten.”
Jag försökte få fart på hjärnan, den kändes fortfarande som sirap.
”Men …”, började jag. ”Det är disco i kväll.”
”Just ja!” Han stannade upp och tittade på mig. ”Det hade jag helt glömt bort.”
”Men jag kan strunta i det.” Jag var inte så sugen på discot, egentligen. Chrisse tyckte att vi skulle gå. Man kunde ju köpa chips och godis, menade han. Men när jag tänkte efter skulle det inte vara annorlunda än en vanlig rast på skolan, med honom och förmodligen hans kompisar Malik och Leo.
”Är du säker?” sa pappa. ”Det kan väl vara kul med disco?”
Jag satte mig på toalettlocket och tittade på medan han knäppte knapparna i den ljusblå skjortan. Jag tänkte på sjukhusets kala, vita väggar, och lukten av sårsprit. Vi hade varit där en hel del de senaste åren, först när mamma var tvungen att vara på sjukhuset och så nu när även Mia varit dålig.
”Fast jag vill träffa Mia också”, sa jag och rev små bitar av toapappret.
”Du gör precis som du vill. Mia fattar.” Han betraktade mig och fick den där trötta blicken igen, innan han vände sig mot spegeln och plattade till håret. ”Men då blir du förstås ensam hemma i natt, och det vill du väl inte …?”
Nä, det ville jag verkligen inte.
”Jag följer med dig”, sa jag. ”Om du måste åka dit.”
”Ja, det måste jag”, sa pappa och la huvudet på sned. ”Typiskt att det skulle krocka.”
”Det är okej”, sa jag och drog av en ny bit papper från rullen.
”Då drar jag till jobbet. Kan eventuellt bli lite sen då jag har ett möte med deltidsbrandkåren. I så fall tar vi något snabbt att äta längs vägen. Och du”, han gjorde en menande blick mot toapappret som nu låg som en hög med snöflingor på golvet, ”du tar väl upp efter dig?”
Och så gav han mig en kram innan han försvann ut ur badrummet.
Jag blev sittande kvar på toalettstolen medan jag hörde honom slamra i hallen, hade velat säga något om det som hände i går kväll. Fråga vad han trodde att jag sett i fönstret. Känslan från drömmen låg fortfarande kvar och skvalpade.
Men jag visste redan vad han skulle säga, att det bara var en av alla mina fantasier. Och det kanske det var, nu kändes allt bara som en konstig dröm.
När Vera får i uppgift att forska om skolans historia anar hon snart att något inte står rätt till. Skolan, som en gång i tiden varit ett sjukhus för lungsjuka, tycks bära på många hemligheter. Tillsammans med vännen Chrisse och nya klasskompisen Steffi tar sig Vera upp på tredje våningen, där det egentligen är förbjudet att vara.
Snart visar det sig att skoluppgiften drar igång något som legat gömt i årtionden. Oförklarliga skuggor och mystiska meddelanden börjar dyka upp runt Vera. Och varför har svarta fåglar börjat cirkulera kring skolan?
När även Steffi börjar bete sig underligt väcks frågan –vad är det egentligen som pågår på skolan? Och vem kan Vera lita på?
Skuggan på tredje våningen är en spännande bok om vänskap och hemligheter, men också om vikten av att våga blicka tillbaka för att förstå vår nutid.