Saltregnen Solhjärtats hemlighet 2
Fler böcker i serien Solhjärtats hemlighet:
Solhjärtats hemlighet (2024)
Silverdrottningen (2024)
Skuggljusen (2024)
Saltregnen
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Pär Sahlin | © Illustratör: Karl Johnsson
Sättning: Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8092-442-9
Saltregnen Solhjärtats
hemlighet 2
pär sahlin
Första delen
Barn av en drottning
•1•
I drömmen hörde jag sången växa i styrka. Jag stod i en mörk tunnel och ljudet av sångröster ekade mellan väggarna. Djupt där inne såg jag två figurer komma närmare. Det var de som sjöng. Ju närmare de kom desto tydligare blev sången.
– Ja må han leva, ja må han leva, ja må han leva uti hundrade år.
En av rösterna lät ljusare än den andra. Nu tog de i allt vad de kunde när de sjöng.
– Och när han har levat, och när han har levat, och när han har levat uti hundrade år, ja då ska han skjutas, ja då ska han skjutas, ja, då ska han skjutas på en skottkärra fraaaaaaaam.
Jag vred mig ett varv och kände hur drömmen släppte taget om mig. Den mörka tunneln försvann och blev till en säng, men de sjungande personerna fanns kvar.
– Du kan sluta sova räv nu, Kim, sa den mörkare rösten.
Jag gnuggade sömnen ur ögonen och kisade. Två
suddiga personer stod lutade över mig. En tredje person drog undan gardinerna och en skarp sol trängde in i rummet.
Jag höll händerna för ögonen.
– Grattis, fortsatte den mörka rösten och la något på täcket.
– Ha den äran, älskade unge, sa den ljusa rösten och gav mig en puss på kinden.
Ögonen vande sig sakta vid ljuset. Drömmen jag hade drömt var långt borta. Jag kunde inte minnas vad den handlat om, mer än att den hade varit mörk och lite läskig.
Vid sidan av sängen stod mina föräldrar.
– Drömde du?
Jag nickade åt mamma.
– Ska du inte öppna det?
Pappa slog lätt med handen på presenten som låg på täcket.
– Jo.
– Vad tror du att det är?
Han petade på paketet och såg nyfiket på mig. Det var inslaget i brunt papper, som hade gått sönder litegrann i ett av hörnen. Jag vägde det i mina händer. Det var varken tungt eller lätt.
– Tänk att du är tolv år, Kim, sa mamma och satte sig bredvid pappa. Det är stort. I alla fall här i Elorien. När man fyller tolv räknas man nästan som vuxen.
Nästan vuxen? Menade hon allvar?
Jag kände mig inte alls vuxen. Men det var klart. Vissa saker som jag hade varit med om hade många vuxna inte
ens upplevt. Jag hade slagits mot svartmunkar och förrädare och lyckats befria ett helt land från en ond tyrann.
Så lite vuxen var jag nog allt.
För ett halvår sedan hade jag varit en kille som var livrädd för allt. Nu kallade folket i Elorien mig för en modig hjälte.
– Ska du inte öppna det? tjatade pappa.
– Jo.
Jag rev upp pappret och drog fram en väska av läder.
Det var svårt att dölja besvikelsen. Jag hade hoppats att det skulle vara något annat. Ett svärd, en kniv eller något annat mer … mer coolt.
– Se här, sa mamma och lyfte på väskans lock.
På insidan av locket fanns ett solhjärta ingraverat i lädret. Och under hjärtat stod mitt namn.
– Vad fint.
– Det var liksom ingen idé att köpa något nytt spel till datorn, sa pappa.
– Nej, det är klart, svarade jag.
Ibland var det svårt att tänka på vad som inte fanns i Elorien. Här fanns inga datorer, inga mobiltelefoner, inget internet. Inga bilar, ingen ström.
För ett kort ögonblick saknade jag lägenheten i Stockholm. Men det var så här det var bestämt. Vi skulle bo i Elorien. I alla fall för ett tag. Mamma var drottning och det uppdraget kunde hon inte bara lämna hur som helst.
Kanske i framtiden, men inte nu.
– Du kan ha väskan när du och Nela är ute i skogen, förklarade mamma. Den är vattentät, smidig att bära och sydd för att passa just dig.
Jag reste mig upp och hängde väskan över axeln. Den anpassade sig direkt efter min kropp. Det mjuka lädret följde midjan och höften. Jag förstod att det var en fin present jag hade fått. Den skulle bli perfekt att ha när jag och Nela var ute på våra äventyr.
Anã smög försiktigt fram till min säng. Hon var en åldrad kvinna som hade tagit hand om mamma när hon var liten. En kvinna som hade överlevt Ajcülls hårda styre, gömd i tunnlarna under Gyttret. Nu skötte hon om vårt hus.
Hon gav mig en klapp på kinden. Den seniga handen var sträv mot min hud, det fårade ansiktet fullt av visdom.
– Solen skiner på din födelsedag. Det är ett gott tecken. Men det kommer andra dagar, Kim.
– Ja, det gör det väl, svarade jag.
Men Anã var ivrig och fortsatte:
– Ljus och mörker följer på varandra på samma sätt som ont och gott. Minns det.
– Nu ska du inte skrämma pojken, avbröt mamma. Det är hans födelsedag.
– Sanningen kan man inte springa ifrån, Albã. Har du berättat för Kim vad som har hänt?
Mamma blev stel i kroppen. Det märktes att hon inte ville att Anã skulle fortsätta.
– I går föll det i byarna i väster, sa Anã. I natt var det bönderna i söder som drabbades.
– Vad då? undrade jag. Vad är det som har hänt?
– Skulle inte du göra frukost, Anã?
Mamma spände ögonen i den gamla kvinnan som haltande lämnade rummet.
– Klä på dig nu, Kim. Nela väntar på dig vid Gyttret.
– Det skulle visst bli jakt, fyllde pappa i.
Just det! Nela och Serkzes hade talat om en överraskning i går kväll. Ett minne för livet, hade de sagt. Jag drog på mig kläderna så fort jag kunde, hängde väskan över axeln och rusade ut i köket och nappade åt mig en smörgås som Anã just höll på att bre.
Innan jag hann ut ur köket fick hon tag i min arm. Greppet om handleden var hårt och kraftfullt.
– Minns vad jag sa, Kim. Ljus och mörker är länkar i samma kedja. Det händer mörka saker i Elorien.
Jag lösgjorde mig från Anãs grepp och sprang ut på gatan. Jag var uppspelt och nyfiken på vad Nelas och Serkzes överraskning kunde vara och skakade snabbt av mig Anãs konstiga prat om ljus och mörker.
Vid tredje gatan svängde jag vänster och kom ut på Azipas torg, där torghandeln redan var i full gång.
Bönderna i Elorien hade efter Ajcülls fall kunnat återvända till sina byar och gårdar. Åkrarna gav nu goda skördar och varje dag kom bönderna till torget i Azipa för att sälja sina varor.
Över torget spred sig en doft av nybakat bröd, stekt lök och färska örter. En bonde, som satt på en kärra dragen av en häst, lyfte på hatten och gjorde en lätt bugning åt mig. Jag besvarade hälsningen och sprang över torget och in i de trånga gränderna i stadens östra delar. Väskan dunsade lätt mot höften. Kullerstenen kittlade mot mina fotsulor och den blå molnfria himlen gjorde mig på gott humör. Det skulle bli en bra födelsedag. Den bästa någonsin.
•2•
Snart stod jag vid Gyttret, den gamla krogen där Nela bodde med sin pappa Farjan och Serkzes. När jag klev in kände jag genast igen den välbekanta doften av stekt fläsk. Vid baren stod Urmas och pumpade upp öl ur en tunna. Som vanligt låg ett skumögt mörker över lokalen.
– Är det den nyblivne tolvåringen? ropade en röst inifrån mörkret.
Farjan satt vid ett av borden och lagade sina byxor med skinntråd. Framför honom stod ett ölstop och en tallrik där stekflottet blänkte i porslinet.
– Får man ödmjukt buga sig för Eloriens hjälte och tillönska honom en god födelsedag?
Farjan reste sig och bugade sig djupt.
– Sluta larva dig, pappa!
Från det inre rummet kom Nela ut. Hon följdes av Serkzes.
– Bäst att lyda när dottern befaller.
Farjan blinkade med ena ögat och flinade. Nela slog till honom lätt på axeln och gav honom sedan en kram.
– Du måste sluta fjäska för Kim. Han är bara en vanlig pojke.
– Och Eloriens befriare.
Nela suckade.
– Han är min vän. Jag kan inte ha en pappa som bugar och åmar sig för mina vänner.
– Glöm inte bort vem han är, sa Farjan och spände ögonen i sin dotter. Han må vara din vän, din kusin till och med. Men han är fortfarande prins av Elorien och landets befriare.
– Jag vill minnas att jag också gjorde en hel del när vi befriade landet. Eller hur, Kim?
Jag nickade.
– Nu har vi inte tid med dig mer, pappa, sa Nela. Vi måste sticka.
– Ska ni inte stanna och äta?
– Jag är ledsen, men vi har viktigare saker att göra än att äta.
– Glöm inte bort att du ska träffa Ajcüll i eftermiddag. Nela stannade och slog ut med armarna.
– Måste jag?
Farjan såg upp på Nela.
– Du vet att hon vill lära känna dig. Hon vill ta igen alla missade år.
Nelas axlar sjönk ihop. Ajcüll var Nelas mamma, men också den som en gång hade förmörkat Elorien.
– Ja, jag träffar väl henne då. Kom nu, Kim! Snygg väska, förresten.
Den ende som kan förhindra katastrofen är ett barn av drottningarnas hus. Ett barn som bär tecknet på sin kropp.
Anã tog min hand och la två fingrar över ärret på min handled.
– Jag hoppas du förstår vad jag säger. Du, Kim, är den ende som kan rädda Elorien från att gå under.
Kim är tillbaka i Elorien, landet som han en gång befriade från mörkret. På sin tolvårsdag får han en överraskning av vännerna Nela och Serkzes. Men det är inte den enda överraskningen som väntar. När katastrofen drabbar Elorien höjs röster för att någon måste offras för att få slut på eländet.
En oväntad händelse tvingar Kim att lämna tryggheten i Azipa. Han ger sig ut på en farlig vandring för att rädda en vän och förhindra en spådom att slå in.
Saltregnen är den andra delen i fantasyserien Solhjärtats hemlighet.
”Sahlin skriver medryckande och följsamt och dukar upp ett äventyr som bjuder på många överraskningar […] Solhjärtats hemlighet är en klart läsvärd och tänkvärd roman […]”
Stefan Whilde, Tidningen Kulturen om Solhjärtats hemlighet
idusforlag.se
