Tidigare böcker av Elin Karlsson utgivna på Idus förlag: Lennon och jag (2023)
Lennon och jag i fara
Utgiven av Idus förlag, Lerum 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Elin Karlsson
Grafisk form: Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8092-371-2
Tillägnas Britta Bouveng (1932–1996), som lärde mig att älska bibliotek.
Jag trodde att det skulle vara vitt och kalt, som det alltid är på film. Men det här är inte den riktiga polisstationen, utan ett förhörsrum för barn. Här står leksaker uppradade i hyllorna och väggarna pryds av färgglada tavlor.
På soffbordet framför mig står en skål med kex i små plastförpackningar. Någon har försökt göra det mysigt, men det hjälper inte.
Rummet känns ändå som ett källarfängelse, för det är onaturligt tyst och har inga fönster. Dessutom är jag här av en anledning som är allt annat än mysig.
Jag flyttar närmre mamma och hon lägger sin lediga arm runt mig. På den andra sover min lillasyster Sally.
Snart är det dags för mig att gå in. Hur kommer det att vara? Jag har visserligen pratat med polisen förut, men inte så här. Nu är det ett riktigt förhör.
En dörr öppnas och en kvinna med spetsigt hår och runda, svarta glasögon blir synlig. Hon ser mer ut som en gammal bibliotekarie än en polis.
– Hej Sonny, säger hon. Jag heter Margareta.
Hon räcker fram handen och jag tar den. Min hud är alldeles blöt mot hennes torra.
– Hej.
Margareta nickar mot rummet hon kom från.
– Du ska få följa med in där.
Benen är stela när jag reser mig upp. Vad skulle hända om jag vägrar? Om jag bara springer härifrån? Jag torkar handflatorna mot byxorna och tar ett långsamt kliv mot Margareta.
– Det kommer gå bra, säger mamma.
Jag vänder mig om och försöker le, men läpparna stramar. Det blänker till av oro i mammas ögon.
– Du fixar det, mimar hon.
Dörren dunsar igen bakom mig och jag ser mig omkring. Mitt på golvet står två fåtöljer och ett runt bord. I rummets ena hörn står en genomskinlig vattenbehållare.
Det finns inga fönster här inne heller.
Jag sätter mig långt fram på den ena stolen och trycker fotsulorna mot golvet. Margareta placerar sig mittemot.
– Innan vi börjar vill jag berätta att det här samtalet filmas. I ett annat rum sitter åklagaren, ditt juridiska ombud och min kollega och lyssnar.
Jag tittar mig omkring. Var är alla de där människorna? Och varför måste så många lyssna, när jag ska berätta om det värsta som någonsin hänt mig? Taklampans sken
svider i ögonen, och det känns som om jag sitter på en scen, helt uttittad.
Jag försöker svälja trots att jag inte har någon saliv i munnen. Hur många sa hon att det var? Och en åklagare, vad gör en sån nu igen?
Kanske borde jag fråga. Men då kommer det ta längre tid. Jag vill bara att det ska vara över, så jag får åka hem.
– Okej, mumlar jag.
– Idag ska vi höra dig som målsägande, säger Margareta. Det betyder att du är utsatt för brott. Jag kommer ställa många frågor om det som hände. Om du inte minns så säger du bara det.
– Jag kommer ihåg allt, säger jag.
Och det gör jag, det är sant. Så fort något hemskt har hänt blir hjärnan som en kamera. Den registrerar och lagrar precis allting.
– Så bra, säger Margareta. Har du några frågor innan vi börjar?
Jag skakar på huvudet, trots att jag undrar massor av saker. Margareta lägger det ena benet över det andra.
– Det började med att du och din kusin Lennon skulle göra praktik på katthemmet Solen, stämmer det?
Jag nickar.
– Vi praoade där en dag.
Illamåendet trycker sig upp genom halsen. Jag har försökt undvika att tänka på det ända sen det hände.
Nu måste jag minnas allting. Jag sluter ögonen och det är som om jag hör skottet igen, ser fönstret slå i vinden som i en film.
Långsamt drar jag in luft genom näsan och möter Margaretas blick. Hon harklar sig.
Okej, vi ska ta allting från början. Kan du börja med att berätta när ni förstod att något var fel?
–
Vi förstod att något var fel redan dagen innan. När jag gick hem från skolan hängde himlen mörkgrå bakom husen. Glasögonen täcktes av vattendroppar och strumporna var dyngsura. Varje gång jag tog ett steg tjippade det i skorna.
Ljudet av skrik slog mot mig när jag öppnade dörren hemma. Sally vrålade och vrålade tills hon tappade andan. Jag hängde den blöta jackan på kroken och slöt ögonen. Min lillasyster hade knappt funnits i två veckor, men jag var redan trött på henne.
Jag torkade glasögonen med tröjärmen. En hög med post låg på hallgolvet och jag bar den till köksbordet. Överst var det ett vykort. Bilden föreställde en åsna som drack ur en knallblå drink med sugrör.
Jag fattade att det var från mormor, men vände ändå på det för att kontrollera. I vanliga fall tyckte jag att hennes knasiga kort var roliga. Men just då var inget kul, eller nästan inget i alla fall.
En öronbedövande smäll hördes inifrån huset. Det var som om hjärtat blev till vatten och forsade ut ur kroppen. Ett skott hade gått av.
Hösten har kommit till Broboda och nästan ingenting är roligt. Den enda ljusglimten är att Sonny ska få praoa på katthemmet Solen tillsammans med kusinen Lennon.
Men det blir inte som de har tänkt sig. Någon har tänt eld på katthemmet och skrivit hot på väggarna. Samtidigt försvinner katterna en efter en. Sonny och Lennon bestämmer sig för att rädda katterna, och i jakten på bevis dras de in i ett äventyr på liv och död.
Vem kan man lita på? Och hur stoppar man någon som är beredd att döda för att få som den vill?
LENNON OCH JAG I FARA är en bladvändare om fördomar och om vad som händer när rykten blir till sanningar.
www.idusforlag.se
