Kapitel 1
Sommar
Adam svänger ut från personalparkeringen och ut på gatan. Han slänger en sista blick mot ambulansstationen och kör in mot stan.
Den låga förmiddagssolen sticker i ögonen. Adam fäller ner solskyddet, vevar ner sidorutan till hälften och tar ett djupt andetag. Han känner den krispiga men ljumma augustiluften djupt nere i lungorna. Fartvinden smeker kinderna och stökar till hans ljusgrå kalufs. Han hör bruset från motorvägen ett hundratal meter bort. Bilens klocka visar 08.54 och han har varit pensionär i femtiofyra minuter.
Adam har arbetat som narkossköterska inom ambulansverksamheten i trettiofem år. Han kan knappt minnas vem han var innan dess. Tomhet blandas med känslan av frihet och tillfredsställelse. Han har gjort sitt jobb. Han har gjort skillnad. Han har räddat otaliga liv.
Adam ska träffa Emil för att ta en fika. Emil är ambulanssjukvårdare med många års erfarenhet. Han är fyra år yngre
än Adam och har några år kvar till pensionen. Han är också en nära vän och det hugger till i magen när Adam inser hur mycket han kommer att sakna deras samtal bakom ratten och i dagrummet.
Vid trafikljusen svänger Adam in mot centrum. Han ser sig förstrött omkring. Där borta på trottoaren, en kylig vinterdag för några år sedan, hade en äldre dam halkat och ådragit sig en fotledsfraktur. Den tunna pudersnön hade gjort isen förrädiskt hal. Och i busskuren där framme hade en gravid kvinna suttit med kraftiga värkar. Det var i samma veva som sjukhusets förlossningsavdelning stängts på grund rationalisering och ekonomi. Under de följande åren blev det många ambulansförlossningar, barnen ville komma ut alldeles oavsett den längre sträckan till ett närliggande sjukhus. Kvinnan var en av dem som Adam förlöste på väg till sjukhuset i ambulansen.
Adams blick fastnar på den röda tegelfasaden vid en av tvärgatorna. Trots att det är många år sedan syns lagningen tydligt. En personbil hade av oklar anledning kört in i tegelväggen och Adam och en av hans kollegor hade varit först på plats.
Så många uppdrag. Många livsöden, platser och situationer som väcker minnen till liv. Vissa tänkvärda, andra tragiska, många dråpliga.
Adam fortsätter mot de södra stadsdelarna. Där nere till höger låg en campingplats när Adam var barn. Kaféet som också var campingens reception hade kulglass i många olika smaker. På badplatsen nedanför fanns ett hopptorn och en vattenrutschbana som tycktes oändligt lång och stor när Adam spenderade somrarna där. Campingplatsen är sedan länge nerlagd och är nu en tråkig grusplan med vildvuxet gräs.
Stadens södra infart är insprängd i bergssluttningen med en bedårande utsikt över fjorden med Sveriges näst längsta
motorvägsbro i bakgrunden. Dagen innan bron invigdes den 20 maj 2000 togs ett gruppfoto med ambulanser och personal uppe på bron.
Runt de branta bergsväggarna skymtar Adam den spektakulära och populära strandpromenaden där gång- och cykelleden löper längs havslinjen utefter fjordens södra strand.
Adam är på väg mot den anrika och idylliska bad- och kurorten ett par kilometer sydväst om centrum. Han parkerar vid den gamla stenkajen i det pittoreska badortsområdet. Doften av saltvatten och vågornas skvalp mot kajen får Adam att känna sig fri. Parkområdet sluttar mot fjorden med sin lummiga grönska med väl tilltagna grönområden och promenadstråk.
Konditoriet där han ska träffa Emil har just öppnat och en servitör torkar av de vita borden och stolarna av trä på uteserveringen. Adam rundar den meterhöga buxbomshäcken som skiljer uteserveringen från strandpromenaden. Han sätter sig vid ett av borden. Från sin plats ser Adam några av de klassiska byggnaderna från såväl 1700-talet som 1800-talet.
”Sitter du här och dagdrömmer?” ropar Emil från andra sidan buskarna några minuter senare. Han tittar storögt på
Adam, går runt bordet och sätter sig mitt emot honom.
Adam vänder stolen mot bordet, rättar till sina glasögon och drar fingrarna genom håret.
”Hur känns det att vara pensionär?” fortsätter Emil med ett försiktigt leende.
”Jag har väl inte riktigt hunnit att känna efter. Det har ju bara gått någon timme.”
Skränande fiskmåsar kretsar över en av de vita skärgårdsbåtarna när den lägger till vid träbryggan en bit bort. Fartygets träfendrar knarrar och gnisslar mot bryggan medan passagerarna lämnar och äntrar fördäcket.
Solens strålar bildar reflexer på fjordens blågröna vatten likt ett gnistrande smyckeskrin. I bakgrunden syns den vackra motorvägsbron som blivit stadens nya symbol och dess mest fotograferade motiv på senare år. Den behagliga augustiluften smeker Adams kinder. Vågorna skvalpar mot det anrika kallbadhusets stengrund och de tvåhundra år gamla kastanjeträden kastar långa skuggor på parkens grönytor och grusgångar.
En ung servitris kommer fram till Adam och Emil.
”Vad får vi fresta med idag?” frågar hon med ett brett leende.
”Jag tar en räksmörgås och en kopp kaffe”, svarar Adam utan att tveka. Han vet att det är värt varenda krona.
”Jag tar samma.” Emil lutar sig tillbaka i stolen. ”Jag kom att tänka på mitt första sommarvikariat. Ambulansen var stationerad på taxi … måste ha varit i mitten av sjuttiotalet.”
Emil slänger ett öga på ett medelålders par som går förbi nedanför. ”Det var mitt första pass någonsin på ambulansen och jag var både spänd och nervös. Den vita ambulansen med rött tak, mattsvart motorhuv och röda kors på sidorna stod nytvättad och glänste i garaget.”
”Jag kommer ihåg de svarta motorhuvarna … solen skulle inte blända”, inflikar Adam.
Emil nickar och fortsätter. ”Direkt på morgonen fick vi ett ambulansuppdrag. Min kollega, som var taxiförare, körde och jag satt på passagerarsidan.” Emil tar ett djupt andetag och drar handen över den mörka skäggstubben. ”Efter några minuter frågade jag kollegan trevande vad det var för uppdrag. ’Är du nyfiken, eller?’ snäste han till svar.”
Adam tittar storögt på Emil. ”Men … fick du inte reda på vad ni åkte ut på?”
”Nej, och han sa inte ett ord till på hela resan. Patienten
visade sig vara en kvinna i sextioårsåldern med buksmärtor.
Själv trodde hon att det var den jävla gallan som spökade igen, som hon uttryckte det. Hon hade ingen tunghäfta så vi pratade om ditt och datt under hela transporten till sjukhuset.” Emil lägger armarna mot den vita bordsskivan och trummar med fingrarna. Han tittar på Adam. ”Det var ju inte så mycket mer vi kunde göra i ambulansen på den tiden. Vi hade bara syrgas, en slemsug och lite förbandsmaterial.” Emil skrattar för sig själv. ”Jag vet, det känns avlägset. Tre timmar senare backade vi in i taxistationens tvätthall. Nu skulle ambulansen tvättas och vaxas. Då vände sig kollegan mot mig. ’Det var det, det.’ Jag nickade bara och så var uppdraget avslutat.”
Adam skakar på huvudet och skrattar. ”Han hade tydligen talets gåva.”
”Först tänkte jag att det var på grund av arbetets art som man inte pratade under uppdragen men senare fick jag reda på att han var extremt blyg och tystlåten.”
”Ja”, håller Adam med – ibland tänker han att det där till synes meningslösa pratet behövs som allra mest när jobbet är som tyngst. Orden begripliggör känslorna som brusar i kroppen. De är viktigare än man kan tro.
Adam tar ett djupt andetag genom näsan när servitrisen kommer med beställningen. ”Det ska bli gott.” Adam gnuggar handflatorna mot varandra med ett belåtet leende.
Hon ställer räksmörgåsarna och kaffemuggarna framför Adam och Emil. ”Var så goda. Hoppas det smakar.” Hon tar brickan under armen och vänder på klacken.
”Tack.”
Adam tar citronskivan från räksmörgåsen, trycker ur saften på räkorna, skär en bit av smörgåsen och stoppar i munnen.
”Det är svårt att förstå att det är över nu, alla uppdrag.” Han skrapar ihop några räkor med gaffeln och stoppar dem i munnen.
En fraktbåt ute på fjorden är på väg in till godskajen på andra sidan. Doften av saltvatten och nyklippt gräs sprids med den milda brisen och blandas med det svaga motorljudet från fartyget som klyver den spegelblanka vattenytan.
Emil tar sig för hakan med tummen och pekfingret.
”Det var tider det … Ambulansverksamheten har förändrats enormt under de senaste trettio, fyrtio åren.”
”Både på gott och ont”, säger Adam eftertänksamt. ”Från att ha varit en transportorganisation där målet var att, så snabbt som möjligt, få den skadade eller sjuke från punkt A till B. Dagens rullande akutmottagningar med specialutbildade sjuksköterskor är såklart enormt positivt. Bättre ambulanser och sjukvårdsutrustning inte att förglömma.”
”Och på ont?” frågar Emil.
Adam kliar sig i nacken. På ont är kanske inte rätt ordval men det känns som om strävan att effektivisera har lett till att ambulansberedskapen åsidosätts. Trots att ambulansuppdragen mångdubblats minskar resurserna.
”Det känns som att ambulansverksamheten håller på att urvattnas. Det läggs på fler och fler uppgifter som inte hör ambulansen till. Akutsjukvårdens förlängda arm måste fungera. Inte vara hemsjukvårdens och primärvårdens hjälpredor att göra såromläggningar eller att byta urinkatetrar. Det finns nog med ambulansuppdrag ändå.”
Emil nickar instämmande. ”Där är jag beredd att hålla med dig. Jag tror gemene man förväntar sig att ambulansen ska stå bakom husknuten när något akut inträffar.”
”Samverkan är ett modernt ord. Inte minst inom sjukvården.
Och det är viktigt. Men det måste finnas en gräns. Man får inte glömma verksamhetens primära uppgift.” Adam drar ihop ögonen och kniper ihop munnen. ”Det måste finnas luft för att vi ska kunna upprätthålla ambulansens akutberedskap.”
”Vi?” säger Emil och skrattar. ”Du är pensionär nu, Adam!”
Adam ler och himlar med ögonen.
Adam hör fågelkvitter och tittar upp mot kastanjeträdens enorma bladverk. Blicken fastnar på två talgoxar som jagar varandra från gren till gren.
”Trettiofem år inom verksamheten … det kommer alltid att vara vi”, säger han.
Uteserveringen fylls av sommarklädda besökare. Några barn leker och stojar på gräset intill. Ett par i tjugoårsåldern kommer ut från kallbadhuset som under sommarhalvåret fungerar som vandrarhem. Adam tar ett djupt andetag och fångar upp en doft av fräsch parfym som sveper förbi när servitrisen kommer med kaffekannan i högsta hugg. ”Får det lov att vara en påtår?”
Adam och Emil nickar samtidigt. ”Ja tack. Gärna.”
Det blev en lång fika och det är redan eftermiddag när Adam svänger in på parkeringen där hemma och tar plastkassen i passagerarsätet med sig. Han går mot ytterdörren och blir utskälld av grannens hund som vanligt. Petuniorna i fönsterlådorna ser ut att behöva vatten.
Vid köksbordet sitter Birgitta. ”Hur har den sista natten på ambulansen varit?”
Birgitta som arbetar på ett äldreboende har drygt ett år kvar innan hon också blir pensionär.
”Den har varit okej. Jag går och vilar en stund. Jag är ju trots allt pensionär och kan göra vad jag vill.”
”Gör du så”, svarar Birgitta.
Adam kryper ner i sängen. Minnesbilderna vältrar sig över honom när han försöker slappna av. I ett trassel av år, känslor och märkliga möten spinner de vidare inuti kroppen.
Han får en känsla av att han varken sover eller är vaken.
Han svävar i ett tyngdlöst tillstånd. En värme sprider sig i hela kroppen och han upplever ett behagligt lugn. Är det någon granne som klipper gräset eller är det sig själv han hör snarka?
Men vem bryr sig?
Synfältet krymper sakta och långt där borta i fjärran ser han solen gå ner. Den färgar himlen vackert gulröd. Havet är kolsvart och det fräser och bubblar när solen försvinner ner i det mörka vattnet.
Sommar blir till höst och vinter blir till vår. Årstiderna passerar och tiden fortsätter att gå trots att Adam inte längre arbetar inom ambulansen. Som pensionär tänker han ofta tillbaka på de ambulansuppdrag som av en eller annan anledning bränt sig fast i minnet. De flesta för att de slutat lyckligt. Men en del minnen är skrämmande och tragiska. Och andra har kommit Adam för nära.
Hur gick det för tonårskillen som hade varit under isen i nästan en timme? Vad hände med kvinnan som fastnat med armen i en mangel?
Hur hanterar man sorgen när ett litet barn förolyckas, och vreden när en olycka uppenbart är anlagd?
Och den slutliga frågan: Slutar man någonsin vilja rädda liv?
Följ med Adam och hans kollegor på en fartfylld mix av ambulansuppdrag där humor och allvar blandas med gripande livsöden.
Åren i ambulansen är inspirerad av verkliga händelser ur författarens 35 år i ambulansen.
Sagt om I ambulansen, bakom kulisserna:
”Absolut den varmaste och finaste skrivna bok ur verkligheten. Inte helt säker på hur många gånger jag grät eller skrattade men många var det. Helt enkelt fantastisk.” Pontus
”Läste ut den idag och önskar jag hade mer kvar att läsa. Oerhört bra bok som både berörde enormt och som fick mig att skratta högt flera gånger.” Angie
www.idusforlag.se
