Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Camilla Jönsson Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag
Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2024
ISBN: 978-91-8092-270-8
Jag kliver av bussen och drar efter andan. Därinne var det kvavt och instängt, men nu är det över. Nu är jag snart hemma.
Bussen rullar vidare utan mig. Tar med sig alla bekymmer och problem. Hej då bussen! Jag ser den försvinna runt vägkröken, innan jag börjar springa hemåt. Hem till huset.
Mitt hus är inte som andras. Men det syns inte från utsidan. Går du förbi kan du lätt tro att det bara är ett helt vanligt, gammalt vitkalkat hus.
På framsidan av huset möts man av två trappor. Båda har lika många trappsteg. Fyra. Men den ena trappan leder upp. Den andra trappan leder ner. Och den trappan sätter jag aldrig min fot i.
I stället rusar jag mot trappan som leder in i huset. Studsar snabbt upp för trappstegen och sliter upp dörren. Trampar av mig skorna i den pyttelilla hallen.
Ramlar in i köket.
På stolen till höger om dörren sitter morfar. Han har
suttit där så länge jag kan minnas. Ingen annan sitter någonsin på den stolen.
”Hej morfar”, säger jag då jag drar förbi.
Han svarar förstås inte, nickar bara med sitt tunna huvud.
”Är det du, Isadora?” ropar mormor från rummet bredvid.
”Klart att det är”, svarar jag. Vem skulle det annars vara?
”Det finns bullar i skafferiet. Du är väl hungrig?”
Hon har rätt. Jag är nästan alltid hungrig. Skolmaten tål jag dåligt, men mormors bullar är det bästa som finns. Jag plockar med mig några stycken från skafferiet.
Morfars bleka blick följer mig. Jag tror att han ler.
Ibland önskar jag att jag kunde krama honom. Att han kunde svara då jag pratar med honom. Men han är död, så det går förstås inte. Spöken har inga röster.
Mormor kommer in i köket. Hon ler då hon ser mig. Jag ler tillbaka, med munnen full av bulle.
”Allt väl, min lilla solstråle?”
”Det är väl okej”, säger jag och rycker på axlarna. ”Var är Irma?”
”Ute och handlar.”
Jag trycker i mig den sista bullbiten. Magen känns full och varm.
”Tack för fikat. Jag är på mitt rum.”
Innan mormor hunnit svara drar jag vidare. Huset är inte särskilt stort, men det har många hemligheter. Jag går genom vardagsrummet. Ser Greven stå och hänga i ett hörn. Greven är så gammal att vi tappat räkningen. Ingen minns var han kom ifrån, men han har alltid varit här och var gammal redan då mormor var ung.
På soffan ligger Cleo och drar sig. När hon hör mig spetsar hon öronen och kisar mot mig med sina siamesblå ögon.
”Hej ditt lilla monster”, säger jag och drar handen över hennes sammetslena päls. ”Har du saknat mig?”
Cleo gäspar. Men hon spinner när jag kliar henne bakom öronen.
Greven svajar till i sitt hörn och Cleo tittar genast dit. Jag tror att hon ser honom bäst av oss allihop. Katter är sådana. De kan se det som vi människor inte kan. Till och med mer än sådana som jag och mormor och Irma.
”Hänger du med upp?” undrar jag. Cleo reser på sig. Sträcker på sina långa ben. Hon trycker huvudet mot min hand.
Tillsammans går vi upp för den långa trappan. Upp till vinden.
Fast det är ingen riktig vind längre. Förr var det kanske det. Nu bor Irma och jag där.
Irma har det största rummet, fast mitt är det äldsta. Förut var det mormor och morfars rum. Irmas rum byggde de när hon och mamma behövde ett eget. Fast nu är det förstås bara Irma som bor där. Och mormor flyttade ner till bäddsoffan i vardagsrummet när hon tyckte att jag var stor nog för att få ha ett eget rum.
I trappan hänger något som ser ut som spindelväv. Det var inte där i morse.
”Alltså, ni får ta och sluta!” säger jag argt och försöker dra undan det med handen, fast jag borde veta bättre. Det klibbar mot fingrarna och jag stryker dem mot jeansen.
Någon fnissar. Fast det går knappt att höra, man skulle lika gärna kunna tro att det är blåsten som drar.
Det är inte blåsten.
Spöken låter inte mycket, de har som sagt inga röster.
Men de unga spökena, de som inte varit döda särskilt länge, glömmer ofta bort det. Och då kan det låta så där. Som ett konstigt eko.
När jag tittar upp i taket ser jag dem.
Tvillingarna är unga spöken. Vi vet inte var de kom ifrån. En dag var de bara här. Sådant händer då och då. Ibland är de så tydliga i konturerna att jag glömmer bort att de är döda. Nu försöker de gömma sig i takbjälkarna.
”Vad töntiga ni är”, suckar jag. Ibland känns det lite som att ha två bråkiga småsyskon. Men de här syskonen kommer tyvärr aldrig att växa upp och bli snällare.
Cleo stirrar på dem och fräser lite. Hon är inte särskilt förtjust i tvillingarna. En gång hamnade hon nämligen mitt i deras kladd, och jag var tvungen att ge henne ett bad efteråt. Det har hon aldrig riktigt förlåtit mig för. Snabbt springer hon upp för resten av trappan och slinker in på mitt rum.
Jag suckar igen och granskar handen. Klibbet skimrar svagt i ljuset. Spöken kan producera en massa konstiga material som människor inte känner till. En del kallar det ”ektoplasma”.
Tvillingarna är egentligen inte elaka. De flesta spöken är inte det. De bara är. Jag misstänker att tvillingarna var ganska busiga då de levde, för sådant brukar
sitta i. När jag ser på dem undrar jag ibland hur gamla
de var då de dog. Inte så värst mycket äldre än jag är nu. Det är sorgligt att tänka så, men det gör att jag förlåter dem snabbare.
För andra kanske spöken är något läskigt. Men för mig är det helt normalt. Jag har alltid bott i det här huset, och jag har alltid kunnat se spökena. Precis som min mormor och min moster kan.
Och min mamma.
Fast mamma är inte här längre. Hon lämnade oss då jag var sju år gammal. Kanske blev hon trött på att bo i ett hus fullt av gamla spöken. Jag vet inte riktigt.
Mormor gillar inte att prata om det. Hon säger bara att mamma var tvungen att ”gå sin egen väg”.
Först tyckte jag att det var jobbigt. Men jag har ju mormor och Irma och de tar hand om mig, det har de alltid gjort. Så nu för tiden försöker jag att inte tänka så mycket på mamma.
Fast på mitt rum har jag ett foto av henne på skrivbordet. Jag och mamma. Jag är liten, bara en bebis. Och mamma är ung. Bara lite äldre än tvillingarna.
Ibland undrar jag om mamma är död och att det är därför hon inte hör av sig. Om mamma vore ett spöke
skulle hon kanske leta sig tillbaka hit till oss igen. Det vore fint.
Men det vore bättre om hon kom tillbaka levande.
För det är mycket som spöken inte kan göra.
Prata till exempel. Eller kramas.
Jag försöker läsa läxorna då jag hör fotsteg i trappan. De stannar upp i några sekunder och sedan hör jag Irmas röst.
”Jävla snorungar!”
Jag ler. Irma har råkat ut för samma sak som jag. Tvillingarna ger sig inte.
Cleo spetsar öronen. Hon älskar också Irma. Jag slår igen matteboken och rullar av sängen. Med Cleo i hälarna går jag till Irmas rum.
Dörren står öppen, så jag vet att det är okej att kliva in. Irma står framför spegeln och försöker få bort klibbet från sitt lilafärgade hår.
”Satans busfrön”, svär hon.
”De gjorde samma sak mot mig”, säger jag och går in och sätter mig på hennes säng. Cleo är mig tätt i hälarna.
Irma ler.
”Någon dag ska jag ta reda på varifrån de kommer. Och sedan ska jag skicka tillbaka dem med expressbud.”
”Mormor skulle aldrig låta dig.”
Mormor är väldigt mån om alla spöken, även de hopplöst irriterande. ”De har faktiskt inte själva valt att komma tillbaka”, brukar hon säga. Så vi måste hjälpa dem så gott vi kan. Ge dem en trygg plats att finnas på. Spökena är inga främlingar, de är familj, det tycker i alla fall mormor.
Irma suckar.
”Nej, jag vet. Men man kan väl få drömma. Hur har din dag varit då, Smulan?”
Irma är den enda som kallar mig för Smulan. Hon säger att det är för att jag var pytteliten då jag föddes. En smula bara.
Jag rycker på axlarna.
”Sådär.”
Jag vill inte prata om det. Skolan har alltid varit jobbig. Den är full av konstiga regler som jag aldrig fattat, som jag kämpar med att följa och ändå alltid misslyckas med. Jag är inte så bra på att passa in.
Irma sträcker sig fram och rufsar om mitt hår.
”Det är tufft att vara i din ålder, jag vet. Men det blir bättre”, säger hon bara.
Blicken faller på Irmas tatueringar. Hon är full av dem. Som ett vandrande konstgalleri. Och varenda en av dem har en historia.
”Berätta om den där”, ber jag och pekar på en bild av en galopperande blå häst.
”Kan du inte den?”
”Jag vill höra dig berätta.”
Irma skrattar.
”Det där”, säger hon och pekar på den blå hästen, ”är Andris, vinden och åskans son. Ingen kan rida honom, varken människa eller gud. Det finns de som försökt, men det slutar alltid på samma sätt. Andris lämnar dem i dammet och flyger själv vidare över vidderna. Hans hovar dundrar som åskan och stormen följer i hans spår.”
Jag drar fingret över den blå hästen. Manen och svansen fladdrar i vinden. Ögonen är stora och fulla av liv. Jag vet inte vem som gör Irmas tatueringar, men de är alltid fantastiska. När jag blir större ska jag ha lika många.
Vid spetsen av Andris svans finns tre prickar, som i en triangel.
”Vad är de för något?” undrar jag och pekar.
”Ett minne”, säger Irma, och hennes röst är plötsligt en annan. ”Pappa har en likadan.”
Irmas pappa, min morfar. Han som jag bara känner som ett spöke.
”Saknar du honom?” undrar jag.
”Både ja och nej. Han är här, på sätt och vis. Men jag
saknar att prata med honom.” Irma ser fundersam ut.
Morfar dog då hon var liten. Fast samtidigt så stannade han kvar.
Själv har jag aldrig haft någon pappa. Han finns liksom inte. Eller jo, det är klart att det finns någon därute som är min biologiska pappa. Jag vet bara inte vem han är. Mamma har aldrig berättat det, och inte mormor heller.
”Ibland känns det lite konstigt att han fortfarande sitter där”, säger Irma. ”Han kommer antagligen att vara där för alltid, till och med då jag själv blir gammal.
Till och med efter att jag är död. Då kan jag kanske göra honom sällskap.”
Det är ganska konstigt att tänka på. Men allt med min familj är konstigt. I alla fall för resten av världen.
Det är därför vi håller oss för oss själva.
”Tror du att mamma kommer tillbaka hit om hon dör?” undrar jag.
Irma ser plötsligt ledsen ut. Hon saknar också mamma. De var både systrar och bästisar.
”Jag hoppas att hon ska vilja komma tillbaka hit levade”, säger hon.
”Jag också.”
”Jag vet, Smulan.” Irma stryker mig över håret igen. Cleo jamar missnöjt och rullar över på rygg. Hon vill också ha uppmärksamhet från Irma.
Vi skrattar åt henne och Irma kliar henne mellan frambenen. Cleo blundar och njuter.
”Jag tror att Ester kommer tillbaka när hon är redo”, säger Irma.
Redo för vadå? tänker jag. Men jag säger inget. Jag har redan hört det så många gånger förr. Hon behövde gå sin egen väg. Men jag då? Vilken väg ska jag gå?
”Nej, jag måste ta en dusch. Jag får aldrig bort det här annars.”
Irma drar i kletet i håret.
”Får jag stanna här?”
”Visst, Smulan.” Hon reser sig upp och går, men lämnar dörren på glänt efter sig. Jag hör hur hon går ner för trapporna. Hur hon saktar ner för att undvika tvillingarnas bus.
Jag tycker om att vara ensam i Irmas rum. Det är det bästa rummet i hela huset. Irma har massor av böcker, flera hyllor fulla. Och mot väggen intill sängen står den gamla spegeln. Den är högre än jag är och glaset är fullt av fläckar. Det är lite kusligt att kolla på sig själv i den,
för man ser annorlunda ut. Inte riktigt som sig själv. Kanske beror det bara på det gamla glaset.
Nu kliver jag ur sängen och ställer mig framför spegeln. Stirrar på mig själv. Jag är lång och gänglig. Irma brukar säga att jag ser ut som en fölunge med mina långa ben. Mormor säger att jag ser ut som en kalv. Jag tycker att jag ser ut som mamma.
Fläckarna i glaset döljer delar av ansiktet. Det är som att ha en mask på sig. Jag undrar om mamma speglade sig på samma sätt då hon var barn.
Jag lyfter handen och vinkar till min spegelbild.
”Hej mamma”, viskar jag.
Spegelbilden gör samma sak. I huvudet hör jag hennes röst.
Hej Isadora.
Isadora har aldrig varit rädd för spöken. Hur skulle hon kunna vara det då hon växt upp i ett riktigt spökhus? Där bor hon med sin mormor och sin moster, och en massa osaliga andar och busiga vålnader. Hennes mamma försvann för fem år sedan och har inte hörts av sedan dess. Familjen håller sig för sig själva och främlingar är inte välkomna i huset, något Isadora tidigt lärt sig.
Men en dag förändras allt.
En röd bil stannar framför deras hus och ut kliver inte bara Isadoras mamma, utan även en okänd man.
Snart börjar oroväckande saker hända i huset. Någonting har stört spökena och när ett av dem försvinner inser Isadora att de alla är i fara.
Det är upp till henne att skydda sin familj och sitt arv. Men till vilket pris? Det här kommer att kräva mer av henne än hon någonsin anat.
Isadoras hus är en tankeväckande spökhistoria för slukaråldern.
www.idusforlag.se