9789180831536 by Smakprov Media AB

Kapitel ett

Det fanns många fördelar med att bo på en husbåt med permanent kajplats på Regent’s Canal precis vid Primrose Hill.

Även om det bara var några ynka kilometer in till Oxford Circus så var det ingen större konst att föreställa sig att man befann sig långt ute på landet när man vaknade till ljudet av fågelkvitter. Genom hyttventilerna kunde man se prunkande grönska så långt ögat nådde. Inte bara på träden som kantade kanalen utan också löven som speglade sig i vattenytan.

Dessvärre var Phoebe Parker inte överdrivet förtjust i att vakna och låtsas som om hon befann sig ute på landet. Hon avskydde nämligen landsbygden. Det var alldeles för lerigt, luktade förfärligt och var dessutom fullt med folk i praktiska skor.

Phoebes säng stod på en upphöjd avsats, vilket innebar att hon kunde beundra utsikten från liggande ställning. Men den främsta anledningen var att god ventilation var av yttersta vikt ombord på en båt. Madrasser var det första som sög åt sig fukt och kunde snabbt förvandlas till en veritabel grogrund för mögelsporer.

Phoebe avskydde mögelsporer nästan lika mycket som hon avskydde landsbygden. Men trots det insåg hon ändå att hon var lyckligt lottad som bodde i en stadsdel med ett så pass

eftertraktat postnummer, och hyresfritt tillika – även om det var på en båt. I ett och ett halvt år hade hon fått låna Sheila –namnet var målat med snirkliga röda bokstäver på akterspegeln – av sin vän, mentor och chef, som hade rest till Australien för att hälsa på sina föräldrar och hittills inte återvänt. Det var så typiskt Johnno. Hon hade fått ett kuvert med nycklarna till Sheila och några kortfattade instruktioner, framför allt gällande torrtoaletten.

Jag är säker på att du kan lista ut resten själv, Pheebs. Du har alltid varit den med huvudet på skaft, skrev han innan han stack. Lappen var också så väldigt typiskt Johnno.

Sheila må ha sina brister, men hon kändes ändå som hemma för Phoebe och Coco Chanel, en strålande vacker fransk bulldogg och den bästa sambo Phoebe någonsin haft. Coco låg fortfarande hopkurad på sin Tempurkudde under ett ungerskt litet duntäcke.

Phoebe lät Coco snusa vidare, klev ner från sängen och kontrollerade att vattentanken var full – det var den – innan hon drog plastduschmössan över huvudet, men framför allt över de skumpapiljotter som satt i hennes hår. Unga damer som bodde på båtar med nyckfulla vattentankar hade inte råd att kosta på sig lyxen att tvätta håret dagligdags. Phoebe avverkade sin morgondusch på två minuter, tillräckligt länge för att bli skinande ren, men inte så pass länge att det fanns risk för att vattnet inte skulle räcka till att kunna borsta tänderna och brygga kaffe.

Därefter tog Phoebe itu med sin hy, en morgonritual i fem steg som avslutades med solskyddsfaktor femtio. Trots att det var oktober kunde solen ändå vara obarmhärtig när den väl tittade fram, och Phoebe var livrädd för att bli solbränd och få rynkor.

Sedan slog hon sig ner med dagens första kaffemugg i det soligaste hörnet av kajutan för att sminka sig.

Phoebe var inte mycket för solpuder, contouring och allehanda skuggspel i ansiktet.

Hon föredrog i stället att utgå från en tom målarduk – utjämnande underlagskräm och concealer under ögonen så att hennes bleka hy fick en enhetlig ljus ton. Därefter var det dags för flytande eyeliner, som hon med stadig hand applicerade på ögonlocken och gjorde en vinklad vinge i utkanten. Undertill använde hon kajalpenna och mjukade upp linjerna innan hon satte på mascara. Massor av mascara. Som fick hennes blå ögon att se nästan orimligt stora ut.

Det fanns de som hävdade att man antingen markerade ögonen eller läpparna, men aldrig både och. Den sortens människor hade Phoebe inte mycket till övers för. Hon fyllde i konturerna med röd läppenna, sedan var det dags för hennes personliga trumfkort: läppstiftet Chanel Rouge Allure i en dramatisk, kall mörkröd nyans som fick Phoebes hy att framstå som ännu blekare.

Därefter tog hon ut papiljotterna, borstade sitt tjocka svarta hår och såg noga till att såväl lugg som toppar i den perfekta pagefrisyren var helt spikraka.

Phoebe vände och vred på huvudet för att försäkra sig om att allt annat också var perfekt. Att hela hon var perfekt. Och givetvis var hon det!

Nu var det dags att klä på sig och välja en i raden av alla figurnära svarta trettiotalsklänningar som hängde i garderoben. Varje galge exakt fem centimeter från nästa, allt för att se till att plaggen inte hängde för tätt. Det fanns nämligen inte en chans i världen att några förbaskade mögelsporer skulle få möjlighet

att angripa hennes klänningar. 2019 års stora jävla malangrepp hade varit fasansfullt nog. Phoebe hade fortfarande inte riktigt hämtat sig från de där hemska månaderna.

Ljudet från garderobens skjutdörrar var Coco Chanels signal på att det var dags att börja gnälla för att informera Phoebe om det faktum att hon var vaken och behövde assistans för att ta sig ner från den upphöjda sängen.

När Phoebe hade gjort sig i ordning för dagen var det Coco Chanels tur att piffas till. Phoebe började med att ta sig an Coco Chanels ögongrus. För att undvika hudinfektioner använde hon sedan en bomullspinne för att smörja in Cocos känsliga små ansiktsveck med en olja som hade ett högre kilopris än guld. Därefter sprejade hon den lilla hunden med avokadobalsam som hon sedan gned in tills den svarta pälsen glänste som siden.

Det var bådas favoritstund på dygnet. Tid för att gosa och mysa. Ända tills det var dags att ge sig ut i verkligheten.

”Nå, Coco. Vad känner du för i dag?” frågade Phoebe, precis som hon gjorde varje morgon på vägen till den lilla garderob där Cocos utstyrslar och accessoarer förvarades. ”Det är riktigt ruggigt ute. Jag tror minsann att du behöver en jacka.”

Phoebe valde ut ett rosa sammetshalsband med tillhörande koppel och en tweedjacka som var inspirerad av den klassiska Chaneldräkten. Coco satte sig på rumpan, lyfte snällt på framtassarna och lät sig fogligt bli påklädd. Sedan tog Phoebe på sig en utsvängd leopardmönstrad fuskpäls. Hon var definitivt en höst- och vinterperson, och det berodde till största del på att väderleken gav henne en ursäkt att bära fantastiska fuskpälsar och söta små kashmirkoftor. Plus att hennes utstuderade stil –hon satte på sig ett par mockapumps med tio centimeter höga

stilettklackar, något hon bara bar till ”vardags” – inte rimmade särskilt väl med temperaturer över tjugo grader.

Klockan var exakt fem i halv tio. Trots att hon hade Coco under armen och var klädd i snäv kjol och höga klackar lyckades Phoebe rutinerat bemästra skuttet från båt till kaj. Övning ger färdighet.

”Morr’n, morr’n, Pheebs! God morgon, Coco! Ni två var minsann en fröjd för ögat.”

”Hej, Sadie! Hej Günther!” kvittrade Phoebe tillbaka och satte ner Coco på alla fyra och vinkade till sina grannar.

Grannar var ytterligare en nackdel med att bo på husbåt. De som bodde på båtarna intill och låg förtöjda vid samma kajplats som Sheila ansåg nämligen att de alla ingick i en form av särskild gemenskap.

Suck! Phoebe hade inte det minsta lust att delta i någon som helst form av gemenskap, framför allt inte när den omfattade personer som gick runt i batikmönstrade kläder och gjorde yogaövningar på båttaket vareviga morgon, vilket Sadie och Günther tycktes älska att ägna sig åt.

Utöver förmaningarna om torrtoaletten hade Johnno även gett Phoebe ordern (med understrukna versaler): Håll dig sams med grannarna – även om det egentligen inte är din grej. Man vet aldrig när det blir strömavbrott och man behöver låna stearinljus eller hjälp med att bli bogserad till närmsta varv. Så var trevlig mot dem, Pheebs.

Alltså såg Phoebe till att hålla sig sams med Sadie och Günther. Hon hörde till och med av sig till dem frivilligt när hon hade ärenden till den stora mataffären på Chalk Farm Road för att fråga om de behövde något. På andra sidan Sheila bodde Emma och Sean som faktiskt var helt okej. De gick tack och

lov inte runt i batikfärgade kläder, och Phoebe hade låtit dem få utvidga sin grönsaksodling till att även omfatta hennes tak. Dessutom hade de slagit sig samman för att få mängdrabatt på solpaneler. Phoebe kunde bli helt förbluffad när hon kom på sig själv med att veta så pass mycket om solpaneler och ideala odlingsförutsättningar för morötter och tomater.

Men det hon visste allra mest om var vintagemode. När Phoebe lämnade gångbanan längs kanalen, klev över prasslande rödbruna höstlöv och fortsatte på en riktig trottoar svängde hon sedan runt hörnet och därefter ett till innan hon fick syn på Vintagebutiken i andra änden av gatan. Genast började hennes hjärta slå lite snabbare. Precis som det gjorde varje morgon.

Så fort Phoebe kom fram till butiken unnade hon sig att låta blicken svepa över alla de små detaljer som hon älskade så innerligt. Butikens namn i sirlig svart skrivstil. Skyltfönstret, som – liksom alltid – kröntes av en ensam klänning. Den här månaden var det en elegant skråskuren aftonklänning från trettiotalet, i svart satin med strassprydda axelband. Oktober innebar nämligen starten på den stora festsäsongen.

Phoebe låste upp dörren. Bjällran som pinglade ovanför dörren lät som ljuv musik i hennes öron. Sedan skyndade hon sig att stänga av larmet – eftersom dess tjut var allt annat än ljuvt – innan hon gick bort till det smala, minimala lilla köket inne på kontoret.

Hon fyllde på Cocos vattenskål. Öppnade en påse gourmetklassad hundmat och satte på vattenkokaren för att brygga sig dagens andra balja med kaffe.

Klockan hade hunnit bli tjugo i tio. Dags för Phoebe att ta med sitt kaffe och slå sig ner i en av de två knallrosa sammetssoffor som egentligen bara var avsedda för kunder. Överallt

syntes strategiskt placerade små skyltar som i barska ordalag upplyste kunderna om att all form av mat och dryck var strängeligen förbjudet att medföras i butiken. Men butiken hade inte öppnat än, och Phoebe skulle aldrig spilla vare sig mat eller dryck i sin butik. Aldrig någonsin!

Dessutom älskade hon lugnet innan resten av personalen började trilla in. Den stund då hon kunde ägna sig helhjärtat åt att bara sitta och beundra butiken och, i ännu högre grad, beundra alla klänningar.

De färgkoordinerade klänningarna gjorde sig minst lika bra på Instagram som de knallrosa sofforna. Rader med klädstänger dignade av vackra plagg i regnbågens alla färger. De gröna som skiftade från mjukaste mintgrönt till en dramatisk, djupt buteljgrön nyans så mörk att den nästan framstod som svart. Varenda upptänklig färgskala i blått: safir, himmelsblått, blågrönt, kungsblått och marinblått. Närmast fönstret lyste en samling gula klänningar som solen själv och tycktes närmast skimra i det varma höstljuset. Röda, orangea, rosa, lila …

Phoebe stelnade till när hon lade märke till att någon, antagligen Sophy – den kollega hon var minst förtjust i – hade blandat lavendelblått med syrenlila. Jisses, hon var visst tvungen att sköta allt på det här stället. Kunde inte ens njuta av sitt kaffe, utan kände sig tvungen att resa sig och genast hänga tillbaka klänningarna i korrekt färgordning.

Och på tal om Sophy – en klädstång med hyrklänningar tog upp dyrbar butiksyta från riktiga betalande kunder. Ett helt nytt grepp för Vintagebutiken och något som Phoebe hade protesterat bestämt emot. Föga förvånande hade Sophy till råga på allt dessutom köpt in en kollektion av klänningar av undermålig kvalitet. Phoebe fick ont i ögonen bara av att titta på dem där

de hängde på sin enda klädstång, vilket var allt hon var beredd att offra på det här huvudlösa konceptet.

Det gick tvärsemot allt som butiken stod för. Plötsligt kunde kunderna hyra en klänning precis på samma sätt som de hyrde en mattvätt. Och följaktligen skulle de naturligtvis behandla klänningarna som något tillfälligt slit-och-släng-plagg. Och ja, klänningarna var visserligen försäkrade. Och ja, de var tvungna att betala en deposition. Men Phoebe var ändå fast övertygad om att de skulle lämnas tillbaka fulla med fläckar, skrynkliga och dana, kanske till och med trasiga.

Nej! Hon måste släppa det. Det här var Phoebes högtidsstund. Att få sitta och blicka ut över det som hon visste att personalen kallade för hennes kungarike, men som hon själv betraktade som sin privata lilla trygghetssfär.

Med en belåten suck lutade sig Phoebe tillbaka i soffan. Njöt av värmen från Coco Chanel som tryckte sin kompakta lilla kropp mot hennes, samtidigt som de båda två samlade sig inför dagens strapatser.

Kapitel två

Dagdrömmen avbröts när bjällran ovanför dörren pinglade till. Det var Sophy, som var ansvarig för hyrklänningarna och hade varit en ständig nagel i ögat på Phoebe ända sedan hon började arbeta i butiken. Med sig förde hon den råkalla höstluften tillsammans med en stinkande baconsmörgås. Klockan var en minut i tio, då butiken skulle öppna. Egentligen skulle Sophy vara på plats kvart i så att hon hann göra sig i ordning i tid. Frukosten borde med andra ord ha varit avklarad för länge sedan innan det blev dags för Phoebe att vända på öppet-skylten.

Och var höll Anita och Bea hus? De borde också ha kommit vid det här laget. Om Phoebe fick bestämma och var den som hade sista ordet skulle hela högen förses med stämpelkort och tvingas stämpla in och ut som på en fabrik – eftersom de uppenbarligen inte tog sitt arbete på allvar.

Phoebe kunde inte låta bli att se sur ut.

Men strax efter Sophy kom Cressida, hennes styvsyster, de kallade varandra ”systervän”, ett uttryck som gjorde Phoebe lätt illamående varje gång hon hörde det. Å andra sidan var Cress hennes favoritkollega – i själva verket räknade hon Cress som

en av sina bästa vänner – så hon lyckades ändå pressa fram ett litet leende.

”God morgon! Älskar din tygkasse, Cress.”

Utöver att vara Vintagebutikens sömmerska och ändringarnas okrönta drottning – Cress kunde förvandla en illa åtgången klänning från rena lumpen till en riktig galastass – hade hon som sidosyssla att reparera och sälja de vintageklänningar som inte levde upp till Phoebes strikta krav på butikens handplockade utbud. Ytterligare ett av hennes extraknäck gick ut på att brodera snärtiga slogans på hemsydda tygkassar. På hennes senaste verk stod det: Min andra väska är en Birkin.

”Visst är den ganska kul?” sa Cress. Ett brett leende lyste upp hennes redan så söta ansikte. De glansiga bruna lockarna tycktes studsa för varje steg hon tog, men återigen anfölls Phoebes näsborrar av lukten av bacon … och kaffe.

Av Sophy hade hon knappast förväntat sig något annat, men Cress borde verkligen veta bättre. Trots det vände hon sig till Sophy – som hade parkerat sin visserligen inslagna macka bredvid kassaapparaten på art déco-disken – och utbrast: ”Ni kan reglerna! Ingen mat och dryck i butiken! Ni får äta på terrassen!”

Cress leende var snarare urskuldande än varmt. ”Förlåt. Det ska inte hända igen.”

Det skulle det definitivt göra. Det var Phoebe fullt och fast övertygad om.

Sophy suckade. ”Men vi är ju tvungna att gå igenom butiken för att komma till terrassen.” Hon slängde trotsigt med sin käcka röda hästsvans.

Phoebe skulle aldrig glömma den där hemska dagen för nästan två år sedan då Sophy plötsligt dök upp ur tomma intet och påstod att Johnno hade erbjudit henne jobb i butiken.

Tekniskt sett – och tja, krasst sett även rent biologiskt – var

Sophy Johnnos dotter. Men han hade separerat från Sophys mamma när hon var nyfödd och de hade egentligen inte haft särskilt mycket med varandra att göra.

Till skillnad från Phoebe, som hade känt Johnno ända sedan hon var sexton och började jobba lördagar i hans tidigare butik – Johnno’s Junk. Hon hade känt honom i halva sitt liv och han var en av hennes absoluta favoritpersoner alla kategorier.

Phoebe hade blivit överlycklig när Sophy berättade att hon skulle flytta till Australien. Johnno följde tyvärr med henne.

Men efter ett år återvände Sophy – utan Johnno. Och nu var hon tillbaka i Vintagebutiken. Phoebe hade hoppats att det bara rörde sig om något tillfälligt i jakten på ett annat jobb, men hittills hade Sophy inte visat några som helst tecken på att vilja dra sig tillbaka.

Tvärtom – med sitt hyrklänningstrams kändes det som om Sophy var ute efter att roffa åt sig hela verksamheten. Ta över

Phoebes älskade butik.

Det var med andra ord väldigt viktigt att se till att Sophy inte tilläts ta sig ännu fler friheter. Som tur var kunde Phoebe knappast räknas till typen som lät någon sätta sig på henne. Framför allt tänkte hon inte låta Sophy – som dessutom haft mage att ta sin pappas efternamn och kallade sig för Stevens – sätta sig på henne.

”Ni börjar faktiskt tio. Och klockan har redan passerat tio, vilket innebär att jag betalar er för att äta frukost”, fortsatte Phoebe. Bredvid henne gnydde Coco Chanel instämmande, även om Phoebe misstänkte att det snarare berodde på att hon också var sugen på en baconsmörgås. Framför allt när hon hoppade ner från soffan och försökte följa efter Cress och

Sophy in på kontoret, men Phoebe böjde sig ner och plockade upp den lilla hunden.

”Du vet ju att det är nitrat i bacon och det är inte bra för dig”, förmanade hon sin skyddsling. ”Dessutom vet du mycket väl vad som hände sist vi tog dig till veterinären. Mänskan fällde nedsättande kommentarer om din kropp, och även om jag tycker att du är helt perfekt så behöver vi nog allt minska lite på midjemåttet.”

Coco tycktes inte uppskatta sin mattes uppmuntrande ord, men i nästa sekund svepte Bea in genom dörren, andfådd med rosiga kinder och det gyllenblonda håret på ända. ”Förlåt så jättemycket!”

Det var väl sin sak att Bea bad om ursäkt och drog någon vals om att bussen fastnat i trafiken, men Phoebe mindes en tid för inte så värst länge sedan då Bea var oerhört plikttrogen. Hennes högra hand. Alltid redo att följa Phoebes önskemål utan att ifrågasätta något, på sistone hade hon dock börjat lägga sig till med en hel del dåliga vanor. Phoebe skyllde återigen alltsammans på Sophy.

Och så till slut behagade Anita dyka upp. En kvart försenad, och det fanns det verkligen ingen ursäkt för eftersom hon och Sophy delade lägenhet i Hackney, och om Sophy kunde komma två minuter för tidigt – trots att hon köpt sin stinkande baconsmörgås på vägen – så borde väl rimligtvis Anita också klara av samma sak.

Men Phoebe sa inget. Det behövde hon inte. Hennes ogillande blick var talande nog, men Anita hade tyvärr blivit alltmer immun mot Phoebes ogillande blickar. Hon kunde inte ens skylla på Sophys dåliga inflytande. Anita hade alltid varit besvärlig.

Så Anita krängde av sig sin tämligen förtjusande korta femtiotalsjacka av röd ull (trots sina många brister var Anita alltid oklanderligt klädd) lika lätt som hon skakade av sig Phoebes förmanande min. ”Ja, ja”, sa hon irriterat. ”Jag jobbar över som kompensation.”

Men det skulle hon inte göra. För det gjorde hon aldrig. Hon var alltid den som kom sist och gick så fort de hade bommat igen butiken för dagen.

”Du ligger risigt till”, svarade Phoebe, samtidigt som Bea gick och ställde sig bakom disken. Sophy skyndade bort mot sina erbarmliga hyrklänningar när bjällran återigen pinglade till, den här gången för att hälsa dagens första kund välkommen.

Phoebe lät sin erfarna blick svepa över kvinnans kamelfärgade trenchcoat och plaggen hon bar undertill i precis samma färg, kombinerat med ett par beigefärgade pumps. Till och med håret hade en beige ton. Hon skulle garanterat inte hitta något i Vintagebutiken som föll henne i smaken. Antagligen fördrev hon bara tiden i väntan på något annat ärende, så Phoebe brydde sig inte om att vare sig hälsa eller le mot kvinnan.

Hur som helst – när Bea och Sophy äntligen var redo att sköta sina plikter innebar det också att Phoebe kunde smita uppför den guldfärgade spiraltrappan som ledde till ateljén.

Om nu nedervåningen var hennes trygghetssfär så var ovanvåningen hennes lilla lyckopiller. Det var där de allra bästa och vackraste klänningarna fanns.

Salongen, som vissa i personalen envisades med att kalla ateljén, var ett under av elegans. Här var sofforna klädda med chintz i en diskret nyans med små guldfärgade inslag. I mitten fanns ett podium omgärdat av tre perfekt placerade spegelklädda pannåer, så att kvinnan kunde se hur hon såg ut i sin

drömklänning ur alla vinklar. För ateljén var verkligen var ett drömmarnas palats. Det var här de kvinnor som lyckades passera Phoebes nålsöga skulle välja – naturligtvis med hjälp av Phoebes expertis – sitt livs viktigaste klänning.

Sin brudklänning.

Phoebe hade inte särskilt höga tankar om det där med kärlek och förhållanden. Kunde man verkligen anförtro hela sitt hjärta åt en annan person? Sina förhoppningar? Sina innersta önskningar om framtiden? Och framför allt – åt en man?

Det gick ju bara inte. Men om man var korkad nog att tro att det faktiskt var möjligt kunde man lika gärna ta tillfället i akt och passa på att bära en fantastisk klänning när man lovade bort sitt liv.

Klädstängerna i ateljén var inte fullt lika färgsprakande som de där nere. För ett otränat öga vill säga. Men Phoebes öga hade tränats både länge och väl, och hon förstod att uppskatta de finstämda skiftningarna mellan kritvitt, elfenben, krämfärgat, champagne, ostronvitt och minst trettio andra varianter på samma tema. För att inte tala om den lilla kollektion med klänningar som gick i silver och guld, samt den unika svarta brudklänning som hade hängt där i säkert två år vid det här laget. Åtskilliga blivande brudar hade provat den, men de blev alltid avrådda av någon annan i bröllopsföljet, vanligtvis brudens smått hysteriska moder som förfasade sig och utbrast: ”Det betyder otur att gifta sig i svart, vet du väl!”

Phoebe strök vördnadsfullt handen över raden med klänningar och lät huden smekas av siden, satin, den mjukaste chiffong och georgette …

Sedan fortsatte hon genom ateljén och in under det lilla valv som ledde till rummet med designerklänningar. Det var här de

allra mest exklusiva klänningarna hängde. De hade bland annat en äkta Mary Quant, en pappersklänning från sextiotalet designad av Paco Rabanne, liksom en blå skjortklänning av femtiotalsmodell från Claire McCardell med små röda prickar, smal midja, trekvartsärm och sjalkrage. Längre in hade Cress sitt arbetsrum under takbjälkarna. Cress kom springande uppför trappan med Coco Chanel hack i häl.

”Det var en kvinna som kom in och frågade om jag kunde lägga upp hennes byxor”, förklarade hon. ”Jag var tvungen att säga nej, artigt men bestämt. Det uppskattade hon inte.”

”Jag visste väl att hon inte var värd att ödsla tid på!” stånkade Phoebe. Att sålla ut personer som innebar slöseri med tid var en av hennes många talanger.

Cress försvann in på sitt arbetsrum där en ställning med klänningar pockade på hennes uppmärksamhet, och Phoebe gick motvilligt tillbaka nerför trappan för att hämta sin bokningskalender som hon förvarade i en liten låda under kassaapparaten.

Sophy tjatade alltid om att det vore mer praktiskt att lägga in bokningarna i en digital kalender, men Phoebe vägrade att lyssna på det örat. Det fanns något rituellt, nästan som en sorts ceremoni, med att skriva in varje bokning till ateljén i en fysisk kalender med svarta sammetspärmar.

När Phoebe ögnade igenom sidan upptäckte hon att en blivande brud skulle dyka upp vilken sekund som helst. Och som på beställning öppnades dörren, bjällran pinglade till och en ung kvinna med ett leende som var lika nervöst som exalterat klev in i butiken. Efter henne kom en äldre kvinna som såg minst lika förväntansfull ut. Antagligen hennes mamma.

Phoebe kastade en hastig och granskande blick på den yngre

av dem. Hon var av medellängd, smärt byggd och det ängsliga leendet skvallrade om att hon näppeligen skulle ställa till med något större besvär eller vara full av bestämda åsikter som det inte gick att ta ur henne. Med andra ord var hon någon som Phoebe helt klart var beredd att ta sig an.

”Victoria?” Phoebe gick fram och hälsade. ”Det är jag som är Phoebe. Vi har mejlat.”

”Just det. Tack för att jag fick komma. Det här är min mamma. Suzanne.” Victoria nickade ivrigt. ”Herregud, jag har fjärilar i magen. På riktigt.”

Ja, Victoria skulle inte innebära några som helst problem. Phoebe gjorde en gest mot trapporna. ”Så ska vi gå upp och hitta din drömklänning?”

”Vi ska bara titta”, invände Suzanne. ”Det måste bringa otur att ha på sig en brudklänning vars ursprungliga ägare förmodligen är död vid det här laget.”

Suzanne skulle å andra sidan mycket väl kunna visa sig innebära ett problem. Inte för att Phoebe var särskilt orolig. Hon hade redan tre, nej fyra, klänningar i åtanke som skulle se helt fantastiska ut på Victoria. Och när Victoria väl hade förälskat sig i en klänning skulle hennes mamma snart vara med på tåget, hon också.

Phoebe hade sett samma scen utspela sig hundratals gånger.

Så hon log bara ett stilla leende. ”Nå, vad sägs, mina damer?” Hon visade dem återigen mot trappan, men himlade med ögonen mot Bea när de båda kvinnorna började bestiga trappan upp till klänningarnas paradis.

Det var dags att skrida till verket.

Ett par timmar senare gick Victoria och hennes blidkade moder därifrån, båda två hade blivit störtkära i den andra

klänningen som Phoebe hade föreslagit. En figursydd, hellång trettiotalsdröm i benvit Alençonspets med öppen rygg och puffärmar – en klänning som inte många skulle kunna bära upp, men Phoebe hade bara vetat att Victoria var en av dessa sällsynta skapelser.

Det var fredag, två veckor kvar till halloween. Folk hade redan börjat tänka på festsäsongen, julklappar och till och med nyårsafton, så butiken blev snabbt full. Pinglandet från bjällran ovanför dörren ackompanjerades av det konstanta plinget från kassaapparaten och smälte samman till en skön eftermiddagssymfoni i stereo.

Phoebe föredrog i allra högsta grad att assistera de kunder som hade bokat tid jämfört med de slumpmässiga besökare som bara stövlade rakt in utan att ha något som helst hum om mode eller vad som klädde dem. När halva eftermiddagen hade gått blev en kvinna oerhört stött då Phoebe vägrade låta henne prova en klänning, trots att det bara var av ren omtanke.

”Med din hudton kan du absolut inte ha klargult. Vem som helst kan ju se att du är en tvättäkta vinter”, hade Phoebe sagt och siktade i stället in sig på en kortkort sextiotalsklänning i en blekare nyans. ”Du kan bara ha kalla ljusgula färger. Även om du skulle passa mycket bättre i rubinrött eller midnattsblått.”

Kvinnan hade ilsket hängt tillbaka klänningen på fel plats och stormat ut ur butiken. Phoebe hade ju bara försökt hjälpa henne att framhäva sitt bästa jag, vilket hon också förklarade för Cress när hon kom upp till ateljén med en klänning som behövde nytt blixtlås.

”Men Pheebs, hon kanske tyckte att hon redan var sitt bästa jag”, svarade Cress försynt. ”Tänkte du på det?”

”Jag förstår inte hur hon skulle kunna tycka det, inte så länge

9789180831536

annie darling

Trassliga kärleksband iVintagebutiken

översättning

Kapitel ett

Kapitel två