9789178136438

grått hav

Översatt av Lotta Rossi

Gilla Böcker

Kaptensgatan 6, 114 57 Stockholm

Originaltitel: Plein gris

© 2021 by Editions Pocket Jeunesse, département d’Univers Poche, Paris

Översättning: Lotta Rossi

Omslag: Editions Pocket Jeunesse

Omslagsfoto: © travenian/iStock, © Bill Oxford/iStock

Tryck: Livonia Print, Lettland 2025

ISBN 978-91-7813-643-8

Gilla Böcker är en del av Lilla Piratförlaget. www.lillapiratforlaget.se

Det var sista gången han gick ombord på en båt, intygade han.

Han var närmare sanningen än han kunde ana.

Gabriel García Márquez

Relato de un náufrago

ett

När den orörliga kroppen dyker upp vid ytan intill segelbåtens skrov är det ingen som skriker. Ingen av oss. Som om vi inte kan ta in det, som om vi genom att inte reagera kunde radera det som har hänt: att ett lik har flutit upp till ytan. Vår väns lik, om man ska vara exakt. Det går inte att ta miste på att det är hans mörkblå skepparkavaj som flyter runt honom som en påminnelse om hur han såg ut när han levde. Vattnet skvalpar stilla på båda sidor om segelbåten, vilket skapar en lätt motrörelse som får däcket att gunga. Båten ligger mot vinden och rör sig inte framåt längre. Om man vände blicken mot horisonten skulle man bara se en blek himmel och en svag sol som letar sig genom molnen här och var och får havet att glänsa. Men det kan vi inte. Vi kan inte slita blicken från den välbekanta flytande kroppen, den där kroppen som jag känner bättre än alla andra.

Élise är den som reagerar först.

– Vi måste ta upp honom ur vattnet.

Vi börjar röra på oss, som om hennes röst får en mekanism som hakat upp sig att sätta i gång igen. Sam startar motorn så att båtens akter kommer så nära kroppen som möjligt. Varken Victor eller Élise ser på mig. Jag ser inte på dem heller, men kan ana mig till deras rörelser. Jag kan urskilja färgfläckar och röster som korsar varandra.

– Inte så fort, sakta ner motorn.

– Har du honom?

– Hjälp till, han är för tung.

Clarence. Jag upprepar hans namn som ett fån. Clarence, Clarence, Clarence. Inte för högt, bara så att jag hör ljudet av min egen röst. Som om jag förebrådde honom för att ha simmat för långt ut. Som om han verkligen skulle ha simmat för långt ut i sin skepparkavaj och med både kläder och skor på sig.

Victor och Sam kämpar för att lyfta upp honom på relingen. De blöta kläderna har gjort honom tyngre. De ställer sig på knä runt honom, hämtar andan, vågar knappt titta på hans stela blick och lätt blåaktiga ansikte.

Élise håller handen för munnen och hickar till, men inte av sorg. Jag ser att hon hulkar lite av illamående. Jag är därför den första som upptäcker blodet som sipprar fram under hans huvud. Sam ser det också och drar försiktigt i sin väns kropp för att vända på den och granska såret på bakhuvudet. Élise stirrar med uppspärrade ögon på hans svullna röda nacke och börjar kräkas över relingen.

Det första Victor gör är konstigt nog att skynda sig ner i ruffen. Kanske för att hitta något att lägga om Clarences sår med, i strid med all logik. Vissa behöver det – agera, försöka hitta en lösning på olösliga situationer. Vi låter honom hållas och rör oss inte. Han rör sig för oss alla. Han går runt under däck. Vi hör hur han rotar där inne, till och med i lådorna under sittbänkarna, och anar hur han ilsket sliter i inredningen för att försöka hitta förbandsväskan. Han kommer upp till slut, med väskan i hand och en min som visar att han är smärtsamt medveten om sin absurda triumf. Han kramar om förbandsväskan, och verkar nästan be om ursäkt där han står med sitt upprispade kindben och förvriden mun. Han ser lite dum ut. I en annan situation hade det varit komiskt.

Första gången jag träffade Victor var i biofoajén. Det var precis innan vi skulle börja trean på gymnasiet. Det var Clarence som presenterade honom för oss. Jag tyckte att han var ganska snygg.

Han hade en lite udda stil, men såg inte löjlig ut. Clarence var uppspelt, som han alltid brukade vara, men ännu mer den här gången. Hans ögon lyste.

– Det här är Victor. Han är schyst.

De orden räckte fullt ut för att introducera nykomlingen.

Victor verkade inte inse vilket privilegium det var att bli accepterad av Clarence och få ingå i vår lilla slutna grupp. Som om det inte räckte tillade han:

– Han är min nya brorsa.

Och så lappade han till honom på skallen lite förödmjukande. Nykomlingen rätade häpet på huvudet och visste inte riktigt hur han skulle reagera. Clarence lät det gå några sekunder och fixerade hans blick med ett leende på läpparna tills det hela nästan började kännas obekvämt. Därefter grabbade han tag i Victors axel och gav honom en stor kram med en tillgjord, broderlig gest. Victor slappnade av, men inte helt.

– Har din pappa en ny tjej? frågade Sam, som om Victor inte var där.

– Ja, det verkar så.

Clarence såg nu vänligt på Victor, som skrattade till lite generat som man gör när någon nämner ens mammas sexualitet. Åtminstone föreställer jag mig det. Min mamma har inget sexliv över huvud taget, så jag har aldrig befunnit mig i den situationen.

Efter det tror jag att vi pratade om filmen som vi skulle se, men jag minns inte vilken det var. Det retar mig att jag inte kommer ihåg det, men jag minns att Victor såg ut att känna sig bekväm. Han tog inte över på något sätt, utan iakttog oss mest och skrattade åt Sams skämt.

– Så du ska börja i vår skola? frågade Élise efter ett tag. Alla tycktes vara glada över det.

Den kvällen hade ingen av oss kunnat förutse det som nu har hänt.

Det börjar duggregna lite lätt på vattnet och på oss. Ljudet av vattendropparna förstärks när de träffar masten. Seglet fladdrar i den tilltagande vinden.

– Vad gör vi? säger Élise med ångestladdad röst.

Jag svarar inte, utan står där som förlamad, precis som de andra. Vi måste ta oss ur den här oföretagsamheten. Det är som om vi väntar på en signal, på att någon av oss ska fatta ett beslut.

Problemet är att det vanligtvis alltid är Clarence som fattar dem.

Rorsman eller gast? frågade Clarence första gången vi träffades.

Det var minst en livstid sedan. Vi var elva år och skulle börja i sexan. Det var det året mina föräldrar skilde sig, så det är ingen risk att jag glömmer det.

Jag ryckte på axlarna, det kvittade. Jag kunde vara både och eftersom jag hade seglat sedan jag lärde mig gå. Han verkade tveka, så jag hjälpte honom på traven:

– Ställer du dig i trapetsen?

Hans ansikte lyste upp under de bruna hårlockarna. Instruktören tittade förbi och kontrollerade fallen genom att dra lite lätt i dem. Sedan gav han mig en gillande blick.

– Ska du segla med Clarence i dag, Emma?

Jag log och rörde på hakan som för att säga ja. Jag var ganska fåordig redan på den tiden.

Efter det minns jag att vi gav oss ut till havs utan att tveka,

trots en vild, tjutande vind som fick båten att hamna i slagsida och nästan kapsejsa, och som plötsligt slog om till nordostlig så att vi kom helt i obalans. Clarence hängde i trapetsen med uttrycksfull glädje: han stod bredbent på jollens reling med hela kroppen ovanför vattnet, utsträckt i selen. Jag började snabbt testa honom på skoj genom att rycka i rodret för att få honom att tappa balansen. Han hade ett vilt leende och ansiktet var dränkt av saltvatten. När båten lyftes upp av en våg för att sedan sjunka ner igen fick han sig en rejäl dusch av vågstänk. Han grimaserade för att få mig att skratta när jag försökte få båten ur balans, böjde bara på knäna och visade att han inte riskerade att ramla där han hängde i sin sele, oavsett vad jag gjorde. Jag brast ut i skratt varje gång. Vi hade funnit varandra, och sedan den dagen har Clarence och jag alltid seglat 420­jolle ihop. Från aktern, där jag satt och drog i skoten allt jag kunde för att segla

mot vindriktningen, såg jag min kompis Sam lite längre bort i viken. Sam var också med i seglarklubben, men växte inte så fort, så han seglade fortfarande optimistjolle när jag träffade Clarence.

Jag hade känt Sam sedan lågstadiet. Vi gick i samma klass, och hans föräldrar jobbade ihop med min mamma. De kom bra överens. Inte så att de umgicks på helgerna, men tillräckligt för att prata med varandra när de hämtade oss utanför skolan eller följa varandras barn till födelsedagskalas. Vi lekte ganska ofta, och i trean delade vi samma passion för sniglar. Vi byggde hyddor och banor åt dem av löv och pinnar. Sam var en mjuk

kille som var dålig på att försvara sig. Jag fick klå en del ungar som vågade sig på att reta honom för hans bleka fräkniga hud eller hans röda kopparskiftande hår. Som tur var dök Harry

Potters bästa vän Ronald Weasley lägligt upp i den åldern då alla barn upptäckte den ärrprydde trollkarlen, vilket på något sätt kom att rädda honom. Glansen spillde över på honom.

Med tiden kom Sam att dölja sin mjukhet bakom en svart humor. Han var mästare på att vara självironisk för att vara så ung. Själv var jag oförmögen till det. Jag var alldeles för mån om att vara omtyckt och synas, men framför allt om att låtsas att allt sånt kvittade.

Sam hade gjort oss sällskap efter lektionen den dagen. Lågvattnet gjorde att vi var tvungna att dra upp båtarna med hjälp av en trailer. Optimistjollarna låg däremot kvar mitt i viken, fastbundna i varandra. Sam tog spjärn mot relingen för att hjälpa oss att dra upp 420­jollen så långt upp på stranden som möjligt. På den blöta sanden gick det av bara farten, men när hjulen nådde den torra sanden krävdes det fyra, fem personer för att dra upp skroven tillräckligt långt för att nästa tidvatten inte skulle nå dem.

Clarences fuktiga, glänsande lockar dolde halva ansiktet. Hans hals och axlar, som var spända av ansträngningen, såg ut att en dag kunna bli lika uthålliga som de där kappseglarnas jag hade sett på de glansiga affischerna i instruktörernas bod i början på viken. Kanske berodde det på flytvästarna som gjorde att vi såg lika kralliga ut som amerikanska fotbollsspelare.

Vi var fortfarande så små. Det gör ont bara att tänka på det. När vi hade stannat trailern och satt ner jollen i sanden tackade jag Sam för hjälpen.

– Jag kan fortsätta hjälpa er, föreslog han.

Clarence och han gick runt varandra och låtsades som ingenting medan vi riggade av båten. Vi rullade ihop seglet tillsammans och jag presenterade dem för varandra.

– Seglar du optimist? frågade Clarence. Varför inte 420­jolle?

Genom sin fråga tillät han Sam att bli del av vår grupp och fick honom att känna sig kapabel, trots att han fortfarande var liten till växten och hade ett barns muskler. En ovärderlig gåva. Vi var lika gamla allihop. Nu var det slut med den kanariegula lådan med sitt enda fyrkantiga segel för hans del. Sam skulle göra oss sällskap och vi skulle börja mäta oss med varandra på spetsiga båtar där den komplexa kombinationen av fallinor, knopar och känslig balans gav oss en ljuvlig känsla av fart. Efter sitt förslag sa Clarence högtidligt att han var glad över att han kände oss.

– Nästa vecka börjar jag i sexan på Gallieni­skolan.

– Vi också, svarade Sam glatt med en röst som svajade på de höga tonerna.

Hans ansikte strålade av lycka.

Jag öppnade min väska och vi delade på mina yoghurtar som vi åt med salta, sandiga fingrar. Våra för stora anoraker gick ner över händerna och under rumporna. Under dem bar vi tätstickade sjömanströjor som höll oss varma, även när de var fuktiga.

Våra bara ben och badkläder torkade långsamt i vinden. Jag minns att jag skrattade lika lyckligt som Sam och att duggregnet drev oss bort från stranden.

På höstterminens första dag upptäckte vi att vi skulle gå i samma klass alla tre. Jag satte mig direkt bredvid Clarence, och Sam som satt framför oss hamnade bredvid Élise, som vi inte kände än. Jag blev genast fascinerad av hennes täta kastanjebruna korkskruvslockar. Hon såg konstant arg ut, men det var bara hennes sätt att tackla allt nytt, alla förändringar – och de hade varit många. Hon bodde hos sina morföräldrar efter att ständigt ha flyttat runt under flera år. Hon hade bott i en rad städer och hade tillbringat sina första år i Afrika – i Mali, tror jag – dit hennes föräldrar hade återvänt. Efter att ha drabbats av anorexi och selektiv mutism hade hon nu krävt att få bo hos sina morföräldrar i Frankrike, närmare bestämt i Bretagne, som var hennes enda trygga punkt och där hon tillbringat vartenda lov sedan hon föddes. Jag förstod aldrig riktigt vad hennes föräldrar jobbade med, men Élise sa att hon var lättad över att äntligen få stanna på en och samma plats utan att behöva packa väskorna igen efter ett halvår. Om hon saknade sina föräldrar var det inget hon pratade om. Jag vet att hon ofta pratade med dem på Skype och att hon hade en underlig relation till sin mamma som byggde på förebråelser och kärleksförklaringar på distans. Jag tyckte länge att det verkade spännande, för själv hade jag en konfliktlös relation med min mamma, men vi var inte alls

sammansvetsade. Det var en andefattig, ointressant relation. För mig tycktes det som om deras konfliktfyllda relation tydde på stark kärlek och att de ljumma samtal jag hade med min mamma vittnade om en känslomässig apati, en brist på inre liv.

– Dumheter! Du har missuppfattat alltihop, fräste Élise när jag försökte förklara det för henne.

– Jag vet inte … Min mamma är höjden av tomhet.

Jag hoppades nog att hon skulle bli berörd och kanske också att bli kvitt skamkänslan som hennes ord hade skänkt mig.

– Du har verkligen tur som har din mamma. Hon valde att se dig växa upp varje dag.

Jag var inte övertygad. Ett val som var ett icke­val, en uppoffring som inte innebar någon större omvälvning, var det något värt? Till och med mina föräldrars skilsmässa hade varit konfliktlös. Den var bara dyster. Futtig fatalism. Tårar utan skrik. Jag längtade efter passion och hade svårt att acceptera kompromisser – trodde jag i alla fall. Mamma led för tillfället av en depression efter att ha blivit ensamstående och avpolletterad från kärleken. Hon såg mig leva som om hon redan var död och följde mina förändringar med blicken hos någon som inte längre har rätt att leva. Jag var arg på henne för det och kunde inte uppskatta min lycka eller förstå hennes skörhet.

Redan första rasten blev Élise en del av vårt gäng. Hon var rolig och skicklig på att härma matteläraren. Jag minns att både Sam och jag iakttog Clarence innan vi började skratta. Och eftersom

han gav Élise sitt vackraste leende tillät vi oss att tycka att hon var rolig.

Så här långt senare är det svårt att säga exakt vad som fick oss att dras till varandra, vad vår sammanhållning byggde på och vad som gjorde den så självklar. Våra dysfunktionella familjer som vi hoppades komma bort från? Kanske ett behov av att ingå i en grupp eller ett sätt att känna oss starkare gentemot omvärlden, jag vet inte … Men i en ålder där vänskap ofta är flyktig och opportunistisk bildade vi en sällsynt oskiljaktig kvartett. Och ibland delade vi upp oss i par utan att det påverkade gruppens balans, precis som inom musik. Clarence var den givne dirigenten. Men det var inte musik som var vårt tema, utan segling – havet och det bästa sättet att fånga vinden.

Några veckor efter terminsstarten träffades vi på seglarklubben allihop. Trots att Élise var nybörjare kände hon sig snabbt lika hemma på vattnet som vi. Hennes morföräldrar hade en segelbåt, så även om det inte var samma sak som att sitta vid rodret på en liten jolle var hon van vid vindarna, principerna och terminologin, och att få vågstänk i ansiktet skrämde henne inte.

I vissa trakter är segling en social markör, som ridning eller golf. Men hos oss var det annorlunda. Här var det inte bara rika barn som var med i seglarklubben. Och varje år stod det jolle­ eller katamaransegling på idrottsschemat i stället för volleyboll eller basket. Jag antar att det är samma sak med skidåkning för dem som bor i bergstrakter. Här var de flesta

aktiviteterna knutna till havet, även yrkena. Mamma jobbade på konservfabriken, precis som Sams föräldrar. Och min farfarsfar hade varit Newfoundlandfiskare, vilket fotot på hallspegeln dagligen påminner mig om. Fiskarskjorta, löjlig hatt, yvig slokmustasch … Den grovkorniga blicken på det matta pappret visar hur stolt han var och hur han slet till havs i månader för att jaga torsk – en lång historia som går generationer tillbaka och som min farfar har berättat för mig.

Varje ledig stund skyndade vi oss till seglarklubben. Mina föräldrar såg knappt röken av mig under loven. Lagen sammansvetsades på en gång: Élise och Sam, Clarence och jag.

Att segla med Clarence var något alldeles speciellt. Inte bara för att han var skicklig – det var jag också – utan för att vi utförde alla moment ombord på ett välkoordinerat och självklart sätt. Vi var som ett med jollen och var inte rädda för att tänja på båtens gränser. Vi fick ofta en mild utskällning av instruktören som gav sken av att ha blivit skrämd och bad oss att ta det lugnare för att inte kapsejsa. Sam och Élise var också duktiga, men försiktigare.

Jag hade vetat det från början, ända sedan vi gav oss ut till havs tillsammans med klubbens jolle första gången och riskerade att få bommen i huvudet varje gång vi slog: Det strålade om Clarence, och på något sätt spillde det över på mig när jag befann mig i hans närhet. Att han bestämde åt oss alla och att hans röst alltid vägde tyngre än våra störde mig inte på den tiden. I mina ögon var han starkare och mer begåvad, och att

umgås med honom fick mig att känna mig betydelsefull på ett sätt som jag aldrig hade gjort tidigare. I gränslandet mellan barn och tonåring hade Clarence en makt som ingen av oss andra var medveten om: den positiva och bedrägliga makten att få oss att framstå som vackrare än vi var, och honom själv som bättre än han var. Det räckte med att jag fick en intensiv blick, att han nickade bifallande åt något jag sa eller skrattade åt ett av mina skämt för att jag skulle känna mig som en drottning – och det var jag inte ensam om. Men jag var övertygad om att vår vänskap gav mig en speciell ställning som fick mig att lysa mer än alla andra.

tre

Att stanna i Clarences närhet är outhärdligt och det regnar allt ihärdigare. Ingen av oss har sett ett lik tidigare. Utan ett ord går vi en efter en ner och sätter oss i ruffen, som om vi skulle spela ett parti kort. Men gårdagens kortparti känns otroligt avlägset. Clarences död gör oss mållösa, Clarences död förvirrar allt. En fryst bild och därefter är det tomt, som när en filmrulle tar slut och projektorn fortsätter snurra. Det som händer oss är för tillfället ofattbart och ingen kan spola tillbaka filmen. Vi ser på varandra. Fyra handfallna blickar som korsar varandra ovanför det ljusa träbordet. Sam och Élise sitter på soffan med händerna på knäna. Victor och jag sitter mitt emot dem på den ryggstödslösa bänken med rundade ryggar, armbågarna på bordet och nävarna mot tinningarna. Efter några sekunders grå tystnad reser jag mig och öppnar skåpet under diskbänken för att hämta flaskan med Talisker som Élises morföräldrar har lämnat kvar.