9789180830614

Page 1


Anna Alemo Snökaos och chokladpraliner

Tidigare utgivning av Anna Alemo:

frida och mÄrten: NÀr livet har andra planer (2021), NÀr vardagen knackar pÄ (2022), NÀr kaoset flyttar in (2023)

boklyckan: Hemligheter och hÀngmattor (2022), Sanningar och skogspromenader (2022), Minnen och mÄnsken (2023)

westerbergs: Charlotte (2023), Elsa (2023), Karolina (2023), Birgitta (2023), Marianne (2024), Sara (2024)

stÀnkvik: Sommarparadiset (2024)

Karat Bantorget 3 222 29 Lund karatforlag.se

karat Àr ett imprint i Historiska Media

© Karat förlag och Anna Alemo 2024 omslag Emma Graves, designstudioe.com

omslagsbilder Adobe Stock/iStock/Shutterstock sÀttning Gyllene Snittet bokformgivning AB tryck Scandbook AB, Falun 2024 Första tryckningen isbn 978-91-8083-061-4

20 december

ARBETSRUM

Berits & Rolfs hem

SOVRUM

Berit & Rolf

SÄLLSKAPSRUM

Sofia & Svante

SOVRUM

SOVRUM

Hedda & Viktor

SOVRUM

Elin & Bamse

GARAGE GROV ENTRÉ

BĂ€nk

MATPLATS

Berit

Berit nynnade för sig sjÀlv samtidigt som hon lyfte pÄ blomkrukan och strök med trasan över fönsterbrÀdan. Matplatsen lÄg centralt i huset och bursprÄket mot gatan gjorde att det var ljust och luftigt. Och det fanns gott om plats för mÄnga att sitta dÀr tillsammans.

”Idag Ă€r det den tjugonde december och bara tre dagar tills Elin och Sofia och de andra kommer”, sa hon till golden retrievern Bamse som lĂ„g pĂ„ golvet och iakttog henne.

Han lyfte genast pÄ huvudet och tittade mot det smala köket som ledde till hallen och ytterdörren.

”FörlĂ„t. Inte nu”, sa Berit och stĂ€llde ner krukan. ”Det var dumt av mig.”

Att anvĂ€nda ordet ”kommer” var inte sĂ€rskilt smart. Bamse förstod precis vad det innebar och vilka Elin och Sofia var. Även om det var lĂ€nge sedan döttrarna bodde hemma.

Berit gick vidare till nÀsta fönster dÀr den vita julkyrkan stod. Hon vred upp den gamla speldosan i tornet och log nÀr Stilla natt spelades. Kyrkan var sÀkert fyrtio Är gammal, men den var i utmÀrkt skick. Visst sÄg den vita plasten gul ut pÄ sina stÀllen, men det gjorde ingenting.

Bortom villataken syntes tornet till Nöbbelövs kyrka och bakom den bredde Nöbbelövs mosse ut sig. Mungiporna Ă„kte upp igen. Vilken ynnest att de bodde just hĂ€r och i ett alldeles eget hus. Äntligen hade de plats för besök av barn,

barnbarn och svĂ€rson. Och Ă€ntligen – det spratt till av glĂ€dje i Berits mage – skulle julen firas hemma hos dem. Allting var planerat in i minsta detalj och det skulle bli den bĂ€sta julhelgen nĂ„gonsin. Lussebullar, pepparkakor, mandelmusslor, risgrynsgröt, julskinka, Janssons frestelse, sill i alla möjliga former, Ă€gg, nötter, julgodis, köttbullar, prinskorvar, julgran, tomte, julstrumpor, Kalle Anka, familjemys och gemenskap –ja, allt som en riktig jul krĂ€vde hade hon ordnat. Eller ja, vissa saker Ă„terstod, men hon hade gjort en lista för att ingenting skulle glömmas bort. Att planera var nĂ€stan lika roligt som sjĂ€lva hĂ€ndelsen.

Speldosan i kyrkan gick lÄngsammare och lÄngsammare, men hon vred inte upp den igen. Barnbarnen Hedda och Viktor skulle sÀkert göra det sÄ mÄnga gÄnger att alla blev tokiga pÄ melodin. Hon skrattade och Bamse lyfte pÄ huvudet.

”Jag lĂ€ngtar tills de kom
 tills de Ă€r hĂ€r”, sa hon och blickade ut över gatan.

I huset mittemot bodde hennes vÀninna Gunilla med maken Bengt. Hon lutade sig nÀrmare fönstret nÀr hon anade nÄgon dÀr inne, vinkade glatt och sÄg en hand vifta tillbaka.

”Vad gör du?” Rolf stod plötsligt bakom henne och hon vĂ€nde sig om.

”Jag vinkade till Gunilla.” Berit log och rĂ€ttade till hans grĂ„nade testar.

”Vad Ă€r det för lista?” Rolf pekade pĂ„ blocket som lĂ„g pĂ„ bordet.

”Planering inför julen.” Hon gick dit och plockade upp blocket. ”SĂ„ jag inte glömmer att göra nĂ„got.”

”Du kan lĂ€gga in allting i mobilen och fĂ„ pĂ„minnelser.” Rolf tog upp sin nyinköpta mobil ur fickan och blicken han gav den var nĂ€ra pĂ„ förĂ€lskad.

”Jag föredrar att ha det pĂ„ papper. Klart och tydligt. Och inga konstigheter.” Berit tog upp kulspetspennan.

”Ska du lĂ€gga till Ă€nnu mer?”

”Jag skriver upp att jag ska göra ett schema för juldagarna.”

Rolf rynkade pannan. ”Behövs verkligen det?”

”Annars glömmer jag det.”

”Jag menar, behövs det verkligen ett schema för julen?”

”NĂ€r barnen Ă€ntligen firar hos oss vill jag inte lĂ€mna nĂ„got Ă„t slumpen”, sa Berit bestĂ€mt. ”Det hĂ€r ska bli den bĂ€sta julen nĂ„gonsin!”

Sofia

Sofia drog ut skrivbordslÄdan och la ner en bunt med pennor. DÀrefter rÀttade hon till raden av pÀrmar intill bordsskÀrmen som skiljde hennes plats frÄn kollegans mittemot.

En suck lÀmnade hennes lÀppar och hon lutade sig tillbaka i skrivbordsstolen. Den var inte sÀrskilt bekvÀm, men det gjorde ingenting. Oftast hann hon ÀndÄ inte sitta dÀr sÀrskilt lÄnga stunder i strÀck. Som högstadielÀrare var hon oftast pÄ sprÄng och behövde hon arbeta ostört blev det pÄ kvÀllstid hemma i villan.

”Det ska bli skönt med jullov”, kvittrade Jasmine frĂ„n sitt skrivbord.

De var fem högstadielĂ€rare som hade arbetsplatser i rummet. Jasmine hade bĂ„de det största skrivbordet och bĂ€sta platsen vid fönstret. Hon behövde nĂ€mligen solljus för att kunna fungera. Övriga lĂ€rare klarade sig uppenbarligen utan.

”Ja”, sa Conny, den nya idrottslĂ€raren, och log brett.

Han hade, som de flesta mÀn, ett gott öga till Jasmine. Hon var dock gift med Petter som, om man skulle tro Jasmine, inte bara var en fantastisk lÀkare utan Àven en underbar make och makalös pappa. Deras barn Alice och August var sÄ perfekta att vÀrlden aldrig sett dess like. För att inte tala om hunden Loppan, som förmodligen bajsade glittriga bajskorvar med doft av liljekonvalj.

”Vi ska Ă„ka till Dalarna och det ska bli alldeles ljuvligt.

Familjemys pÄ hög nivÄ. Mina förÀldrar bor precis vid en sjö.

Det Ă€r ett paradis, bĂ„de pĂ„ sommaren och pĂ„ vintern. Nu Ă€r det massvis med snö dĂ€r.” Jasmine knyckte pĂ„ nacken sĂ„ att det midjelĂ„nga, bruna hĂ„ret svallade. Hon hade varit med i en schamporeklam för sĂ€kert tio Ă„r sedan och det nĂ€mnde hon minst en gĂ„ng i veckan. Hennes hĂ„r var sĂ„ blankt, tjockt och lĂ„ngt att det tycktes overkligt.

Sofia rörde vid sitt eget hÄr som var uppsatt i en hÀstsvans.

Kortare och tunnare hÄrstrÄn hade lösgjort sig och hÀngde fram i ansiktet. Det skulle ha kunnat vara sÄ dÀr slarvigt och pÄ samma gÄng snyggt, men det var det inte. Det sÄg enbart grÀsligt ut.

”Jag ska Ă„ka hem till mina förĂ€ldrar”, sa Conny.

”Mina barn kommer”, sa Barbro, engelsk- och tysklĂ€raren som nĂ€rmade sig pensionsĂ„ldern. ”Det blir fullt hus.”

”HĂ€rligt. Vad ska du göra, Shirin?” Conny vĂ€nde sig artigt mot Sofias hörn av rummet.

”Ingenting.” MattelĂ€raren, som hade platsen bredvid Sofia, skrattade glatt. ”Min man Ă€r ansvarig för julen, vilket betyder att jag mest ska lata mig. Barnen Ă€r stora och kan hjĂ€lpa honom.”

”Det lĂ„ter underbart”, tyckte Sofia. ”SjĂ€lv ska jag till mina förĂ€ldrar i SkĂ„ne.”

”SkĂ„ne?” utbrast Jasmine. ”Det Ă€r inte direkt platsen för en vit jul.”

”SĂ„ sĂ„. Jag tror att vi alla kommer fĂ„ en fin jul”, sa Barbro lugnande. ”Med eller utan snö.”

Sorlet tystnade nÀr deras rektor Didrik Hallander klev in i rummet. Han brukade ha den inverkan pÄ stÀmningen.

”Glöm inte att vĂ„rterminen snart drar igĂ„ng. Jag förvĂ€ntar mig att ni kommer tillbaka utvilade i januari”, sa han med hög röst.

”Det ska vi”, sa Barbro. ”DĂ„ sticker jag. God jul och gott nytt Ă„r pĂ„ er.” Hon reste sig och slank ut genom dörren.

”Jag ska ocksĂ„ gĂ„.” Shirin hade redan packat ner sin dator och fĂ„tt pĂ„ sig kappan.

”Jag hĂ€nger pĂ„.” Conny slet Ă„t sig sin vĂ€ska. ”God jul.”

Och vips hade tre av kollegorna lÀmnat rummet. Sofia hade gÀrna följt deras exempel, men eftersom hon inte stÀngt ner datorn Àn och dessutom hade tÀnkt skriva ut vÄrens schema fick hon snÀllt stanna kvar.

”Det Ă€r viktigt att vi under vĂ„ren har sĂ„ fĂ„ frĂ„nvarotillfĂ€llen som möjligt.” Didrik spĂ€nde ögonen i henne. ”Det gĂ„r inte för sig att personalen Ă€r borta titt som tĂ€tt. Kontinuitet Ă€r viktigt, sĂ€rskilt för eleverna.”

”Jag hĂ„ller verkligen med”, sa Jasmine. ”Mina barn Ă€r smĂ„, men de Ă€r faktiskt inte alls sjuka ofta. Kanske för att de fĂ„r bra och nĂ€ringsrik kost. Jag tror att mĂ„nga andra smĂ„barnsförĂ€ldrar inte har förstĂ„tt hur viktigt det Ă€r med maten.” Hon slĂ€ngde med hĂ„ret igen. ”Jag var enbart borta vid ett tillfĂ€lle denna terminen.”

”Du Ă€r en förebild”, sa Didrik sĂ„ instĂ€llsamt att Sofia var tvungen att hĂ„lla tillbaka en grimas. ”Sofia!” Han vĂ€nde sig mot henne. ”Du har mycket att lĂ€ra dig av Jasmine.”

”Va?” Sofia rynkade pannan. ”Mina barn Ă€r stora 
”

”Din frĂ„nvaro har varit för hög under hösten. FrĂ„n och med nu behöver du ha lĂ€karintyg frĂ„n dag ett.” Han korsade armarna.

”Va?” sa Sofia igen. Hon hade varit sjuk kanske tvĂ„ eller tre gĂ„nger under terminen och endast stannat hemma nĂ„gra enstaka dagar vid varje tillfĂ€lle.

”NĂ€r du sjukanmĂ€ler dig mĂ„ste du ha ett sjukintyg.” Didrik sĂ„g ut att njuta av beskedet.

”Men vad menar du?” Sofia förstod ingenting.

”Det Ă€r viktigt att vi finns hĂ€r för ungdomarna”, sa Jasmine.

”Exakt!” Didrik slog ut med armarna. ”Jag visste att du skulle förstĂ„.”

”Fast jag 
”, började Sofia.

”DĂ„ önskar jag er en god jul”, avbröt Didrik. ”Hem och ladda inför vĂ„rterminen!”

”Ja!” Jasmine klappade hĂ€nderna och Sofia hoppades att hon skulle trassla in sig i det lĂ„nga hĂ„ret.

22 december

Kapitel 3

Elin

Mobiltelefonens signal fick Elin att slÀppa datorn med blicken. Ett foto av hennes mamma upptog hela displayen pÄ mobilen och hon skrattade till.

”Vad har hon nu hittat pĂ„?” sa hon för sig sjĂ€lv och synade bilden. Mamma pressade kĂ€rleksfullt kinden mot hunden Bamse, vars uttryck mest kunde beskrivas som förvĂ„nat.

Elin tryckte fram samtalet.

”Hej, mamma. Snygg bild.”

”Gillar du den? Gunilla visade hur man gjorde sĂ„ att den visas nĂ€r man ringer nĂ„gon.”

”Mycket tjusigt.”

”Gunilla kan vĂ€ldigt mycket.”

”Roligt att ni bor nĂ€ra era nya vĂ€nner.”

”Ja, verkligen. Vi trivs vĂ€ldigt bra hĂ€r, och det Ă€r stort nog för att vi kan fira jul tillsammans.”

NÀr Elin och hennes storasyster Sofia flyttade hemifrÄn sÄlde förÀldrarna radhuset pÄ Kobjer i Lund och flyttade till en lÀgenhet i stan. Men pÄ Àldre dar hade de alltsÄ köpt en villa. Eller nÄja, sÀrskilt gamla var de inte. Snart sjuttio och bÀgge var friska och pigga.

”Var det dĂ€rför ni köpte huset?” Elin kunde inte lĂ„ta bli att frĂ„ga.

Hon lutade sig tillbaka i skrivbordsstolen och tittade mot korridoren utanför sitt kontor. GlasvÀggar skapade en öppen-

het och samtidigt en kĂ€nsla av att alltid vara övervakad. Men idag var hon ensam dĂ€r – inte sĂ€rskilt konstigt eftersom det var söndag och tvĂ„ dagar till julafton – och ingen kunde ha synpunkter pĂ„ att hon pratade i telefon med sin mamma en stund.

”Inte bara, men jag har lĂ€ngtat efter att kunna bjuda in till jul igen. Visst har det varit trevligt att vara hos Sofia, men Ă€ndĂ„ 
 Fast det var ett tag sen du var med oss.”

”Jag vet. Det Ă€r inte lĂ€tt att fĂ„ ledigt.” Elin slöt ögonen och kvĂ€vde en gĂ€spning.

”Man mĂ„ste ta sig tid att fira jul”, sa mamma.

”Men i Ă„r kommer jag.” Att det innebar att hon varit tvungen att arbeta hela helgen lĂ€t hon bli att sĂ€ga. Och att hon skulle ta med sig jobbdatorn. En befordran stod pĂ„ spel och chefen, Karl Bertilsson, hade lĂ„tit henne veta att hon var toppkandidaten till tjĂ€nsten. Allt som krĂ€vdes var att hon sĂ„g till att bli klar med sitt pĂ„gĂ„ende projekt, sĂ„ de kunde gĂ„ ut med nyheten efter julledigheten. Hennes slit skulle Ă€ntligen ge utdelning. Det pirrade till i magen och hon var tvungen att lĂ€gga band pĂ„ sig för att inte avslöja nyheten för mamma.

”Jag ser fram emot att du kommer – och att visa dig huset.” Mammas röst var varm.

”Jag med”, sa Elin, trots att hon helst hade velat stanna hemma i Stockholm. Visst ville hon fira jul med förĂ€ldrarna, men det var lĂ„ngt till Lund. Fast det skulle ordna sig. Hon var van vid att arbeta var som helst, sĂ„ egentligen var det inga problem. TĂ„gresan dit och hem skulle ge henne flera timmars arbetstid.

”Livet Ă€r kort, det insĂ„g jag efter pappas sjukdom. Man ska inte gĂ„ och vĂ€nta pĂ„ att saker och ting ska hĂ€nda, utan ta tag i det man vill göra. Och familjen Ă€r det viktigaste.” Mamma

darrade nÀstan lite pÄ rösten och Elin fick dÄligt samvete för att hon undrat över husköpet. Givetvis skulle förÀldrarna göra det som kÀndes rÀtt.

”Jag Ă€r glad att ni trivs”, sa hon, ”och det ska bli roligt att se hur ni har det.”

”Efter tre mĂ„nader hĂ€r har vi verkligen kommit i ordning.”

”Jag Ă€r ledsen att jag inte har haft tid att hjĂ€lpa till med flytten.”

”Det gjorde ingenting. Gunilla och Bengt hjĂ€lpte oss. De stĂ€ller verkligen upp.”

Till skillnad mot vad era döttrar gör, tÀnkte Elin. Men det var faktiskt inte lÀtt. Det hade varit galet mycket att göra pÄ jobbet hela hösten, eller nej, de sista Ären hade det varit sÄ.

Men ville man lyckas gÀllde det att hela tiden ligga steget före. Att vara projektledare inom IT-branschen stÀllde höga krav och det var stressigt.

”Har du bokat tĂ„g?” frĂ„gade mamma.

”SjĂ€lvklart har jag 
” Elin satte sig kĂ€pprakt upp. Tusan ocksĂ„! Hur hade hon kunnat glömma det? Snabbt klickade hon sig in pĂ„ SJ:s hemsida och sökte pĂ„ resor frĂ„n Stockholm till Lund den tjugotredje december. Varenda avgĂ„ng var fullbokad. ”Jag tĂ€nkte ta bilen.”

”Bilen? Din lilla bil?” Mamma lĂ€t skeptisk.

”Javisst. Den Ă€r jĂ€tteskön att köra.”

DÀr gick flera timmars arbetstid till spillo, men det var inget att göra nÄgot Ät. Hon kunde jobba hemma hos mamma och pappa, det skulle inte vara nÄgra problem. De bodde i ett stort hus med gott om plats.

”Har du vinterdĂ€ck? Det Ă€r lag pĂ„ det.”

”Givetvis.” Elin lĂ€t bli att nĂ€mna att de dubbfria vinterdĂ€cken suttit pĂ„ sedan förra vintersĂ€songen. Och att servicekillen pĂ„ verkstaden sagt att hon borde köpa nya eftersom

mönsterdjupet var pÄ grÀnsen. Men sannolikheten för en vit jul i SkÄne var minimal. Hon tvingade sig att andas ut.

”Du fĂ„r gĂ€rna ta med dig nĂ„gon”, sa mamma. ”AlltsĂ„ om du trĂ€ffar nĂ„gon speciell. En man? Eller kvinna?”

”Jag trĂ€ffar ingen. Och jag Ă€r fortfarande heterosexuell.”

”Jag vill Ă€ndĂ„ sĂ€ga att för pappa och mig spelar det ingen roll. SĂ„ du behöver inte vara rĂ€dd att presentera nĂ„gon för oss.

Vi blir bara glada.”

Elin stÀllde sig upp och gick fram till fönstret och tittade ut över Nybroplan. Det hade redan börjat mörkna och julbelysningen i form av en Àlgfamilj lyste ikapp med bilarnas strÄlkastare.

Det var inte första gÄngen som mamma försökte ta reda pÄ om Elin trÀffade nÄgon. Men svaret var detsamma som vanligt. Sanningen var att hon inte ville ha en partner. Hon var nöjd med sitt liv som det var. MÀn stÀllde mest till problem.

”Jag vill inte att du ska vara ensam”, sa mamma.

”Det Ă€r jag inte. Du behöver inte oroa dig.” Elin tĂ€nkte pĂ„ vĂ€ninnan Sara som just förlovat sig och bara pratade om brudklĂ€nningar och pĂ„ gravida kollegan Ayla som pladdrade pĂ„ om barnvagnar. För nĂ„gra Ă„r sedan hade de varit singlar allihop, och tjejmiddagar, krogbesök och resor hade varit en naturlig del av livet, men numera var Elin – trots att hon var Ă€ldst av dem – femte hjulet pĂ„ de flesta tillstĂ€llningar. Åtminstone pĂ„ de tillstĂ€llningar hon var bjuden pĂ„. Men att hitta en man enbart för att passa in, det fanns inte pĂ„ kartan.

”Man oroar sig alltid för sina barn”, sa mamma. ”Det spelar ingen roll hur gamla de Ă€r.”

Elin nickade för sig sjÀlv. SÄ var det sÀkert, men som barnlös trettioÄttaÄring visste hon ingenting om det.

”Nu mĂ„ste jag fortsĂ€tta 
” Hon hejdade sig. Att sĂ€ga att

hon var pĂ„ kontoret skulle förmodligen fĂ„ mamma att oroa sig Ă€nnu mer. ”Med att slĂ„ in julklappar. Och packa.”

Herregud, hon hade inte köpt en enda julklapp och inte börjat packa. Men hon fick vÀl köpa en flaska bubbel till förÀldrarna och ta med en chokladask.

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.