IFÄNGELSEFÖR KLIMATET
Pontus Bergendahl
Pontus Bergendahl
Ifängelseför klimatet
©2025PontusBergendahl
Foto:Johan Klintberger
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureosGmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-898-9
Förord
Jaghar försöktskrivaenbiografiskroman därjag hållermig så nära sanningen sommöjligt.Vissa detaljer harjag nogglömt helt,iblandkommerjag säkert ihåg fel ochjag haräventagit migfrihetenatt ibland ändranågot på ordningenavhändelser föratt få etttydligareflöde i boken. Minintention hardockvarit attsåärligtsom möjligtgeeninblicki denmoderna klimatrörelsen genommin egen berättelseruntnågra veckor sommaren 2023.
Bokenbeskriver även de feloch bristerjag har, både närdet kommertill hurjag agerar icellenoch de tankar jagbeskriver.Syftetmed bokenäratt uppmanatillreflektion, inte attvaraenlärobok iaktivism. Attvaraaktivistär en ständigförändringoch förnyelse. Manutvecklas som individoch strategier,metoder ochdesammankopplade samhällsförändringarna förändrasoch nyanserasständigt. Så vill manfördjupasig ochlärakänna motståndsrörelsen så rekommenderar jagatt gå på ettmöte. Träffa andraengagerade personer irörelsenoch byttankar, känsloroch erfarenheter. Du fårsåklart gärnakontaktamig direkt också.
Attberätta utifrånsinaegnaerfarenheterkan lätt bli navelskådande. Jaghoppasverkligen att jaghar hållt mig bortafråndet.Individualismenärendastenillusion, den socialaväven är vårt skyddsnätnär allt gåråthelvete.Tankaroch erfarenheterutvecklas kollektivt ochhandlingföderhandling. Idessa tidernär nyliberalismens extrema
individualismhar nått sitt klimax skulle jagdärförsist bara viljautropa- Organisera er ochagera!
Storttackoch allkärlektill mina döttrarHedvig, Thea ochSigridsamtmin fruNilla.Jag hoppas attdet i texten klartframträdervilken betydelsenispelar. Förövrigt är bokenheltfinansierad av minfruslön.
Jagvill även riktaett speciellttacktill alla engagerade iÅterställ Våtmarker. Motståndet är fördet mestaett hårt dagligtarbetemed extremtknappaekonomiskaresurser. Framförallt vill jagtacka Core Team somhar dragit ett stortlassnär jagtog en paus föratt skriva.
Sist etttacktill de somlagttid attkorrekturläsa textenoch harlämnatvärdefull återkoppling, däriblandJonas Lundström, GöranChristiansson, JohanKlintberger med flera.
Denstora sorgen
Värnamopolisstation, onsdagen 19:e juli 2023
Ståldörrenstängsbakom migoch detrasslar till ilåset närnyckeln vridsom. Jagvet attjag kommer attvarainlåst en längre tiddenna gång.Återställ Våtmarkerhar varitute ochtältatpåtorvbrottet iBredaryd, Värnamokommun. Itre dagarhar vi grävtigendiken imossenför attåterskapa den förstördavåtmarken.I förrgårnär vi förstblevgripnavarnade polisen ossomatt vi skulle blianhållna om vi fortsatte. Trotsdet fortsatte alla attgåutoch grävaigendikenaför vi hade ettjobbatt slutföra.
Detärtredjeveckanviärute iMellansverige ochåterställerolikatorvbrott.Denna veckaskulleviåterställa Flymossenmen hann bara täppaigendiken ordentligt på nordvästra deleninnanpolisen störde oss. Torvbrottetärpå160 hektar ochgenomkorsarsavdiken var20:emeter föratt dränerabortvattnet föratt frilägga torven.Jumer de bryter destodjupare grävsdikena. Trotsatt detvarit torrt och varmtfinns detmycketvatteni denomgivande mossen somrinnerraktutvia dräneringsdikena neri de större krondikena.Det varotroligttillfredsställandeatt med spadei handen återställa denlivgivandevattennivån.Varje spadtag, varjeplugg,bevarar denkolrika torven imarken ochger naturenenmöjlighet attläkadet gigantiska såreti landskapet.Långt från tyckande på socialamedieroch
ändlösadiskussioner om attnågon bordegöranågot jobbade vi tillsammans förvår gemensamma framtid.
Jagfyllerpappmuggenvid handfatetmed vattenoch tarenklunk.Endoftavrengöringsmedel liggerkvari cellen. Jagmisstänkeratt vi nu kommer blibådeanhållna, häktade ochkanskeblir vi sittandeändatills rättegången.När de kollarupp migkommerdeatt se attjag är underprövotidfrånmittfängelsestraff. Om de tycker attjag misskött migsåblir detfängelseigen. Detkan alltså ta månaderinnanjag är fri.
Jagvet attjag nu tagitännuett steg ienradikaliseringsprocess ochstatenhar svarat på mina handlingar. Detärintenågot jagplanerati detalj,det är meravenprocess somdrivs fram av sinegenkraft.Antalet nyhetsartiklar om översvämningar,skogsbränder, torkaoch extremvärme ökar hela tiden. Forskningsrapporternablir bara värreoch värre ochden tidvihadeför atthantera hotetmot vårplanetförsvinner. Politiker ochmyndigheter svarar medtotal likgiltighetoch genomderas passivitetökarnuutsläppeni Sverige. Jagärväl medveten om varjestegjag taroch är noga genomtänkt införvarje handling menmittagerande är bara en responspåden accelererandekatastrofen ochpolitikernassvek.
Jagvet huraktivisteri andraländerblir misshandlade,torterade ochmördade.Dekan vara inlåstaåratalutan rättegång.Jag är självmycketprivilegierad,jag riskerar ingetens inärheten. Polisen agerar lugntoch respektfullt ochväktarnapåstationen är vänligaoch hjälpsamma.Jag är varken modigellernågon hjälte så förmig är dettillräckligtallvarligtatt bliinlåst. Attgöranågot somses somallvarligtkriminellt isamhällets ögon är skrämmande.Men
detfinns en saksom skrämmermig mer. Hurlänge kommer staten fortsätta sindödliga politik ochhur långtärjag egentligen självbereddatt gå idenna konflikt?
De starka lysrören fyller cellen medett kalltljus. Galonmadrassenpågolveti deni övrigt tommacellenkommeratt vara mitt hemett tagnu. Detärsåtystatt jagbara störsavett svagtsurrandefrånventilationen.Ensamheten gerenmjuknärvaro ochfyllermig medett lugn.Jag harall tidi världenoch ingetatt oroa migför.Omvärlden är just nu inte mitt problem. Detger migenkänslaavbekymmerslösfrihet. Livetärheltplötsligtmycketenkelt. Detfinns ingetjag kanpåverka ochjag vetatt mina vänner utanför tarhandommin packning ochkontaktar minfamilj.Desittertroligtvis redannuoch planerar ochmobiliserar för nästaaktionsvågmot torvbrottet. Vi vetatt styrkani aktionenblir mycket större om manfortsätternär flerapersonersitterinlåsta.Viavskräcks inte av attbli gripna,vårtarbete är så mycket viktigare. Jagvet ingetomdetta just nu ochkommertroligtvis inte få reda på en eventuellfortsättning av aktionen förrän långtsenare. Så jagläggermig ner på madrassen, sluter ögonen ochslumrar till.
Jagtänkerpånär vi gick runt på detgigantiskatorvbrottetmitti skogen förnågra timmar sen. Dentotaltsterila marken därdestora traktorernahyvlaravlager efterlager. Ienvända tardeupp 100 år av lagrat kol. Vi uppskattade själva mossen till fleratusen år gammal. Alltorvdetar upp hamnar somkoldioxid iatmosfäreninomnågra år ochspär på denklimatkollaps vi nu ser. Jagtänkerplötsligt på Stora Barriärrevetsom redanärdömtatt försvinnaoch jagblir både förbannadoch ledsen.Vad fanhar de förrättatt medvetetförstöravåraförutsättningar förliv på vårplanet? Bröstetdarraravkänslan av saknad,det blir svårtatt andas
ochminaögonbörjartåras.Jag drabbasänengångavden storamörka sorg somsålänge harvarit medmig.Den liggerdär somenmörkfilt över hela mitt liv.Dåoch då när jagminst anar detslården migmed en kraftsåstark attjag tapparandan.Jag hanterar detgenom atttorka tårarnaoch förtränga, ta ettdjupt andetagoch gå vidare.Vissförnekelse är nödvändigför attöverleva.
Hurhamnade jaghär?Lund2018
Jaglutar migmot väggen,studerarklottret icellenoch tänker på vilken soppajag hamnat i. Ola, en dokumentärfilmare somhar följtmig imin aktivism undernågra år återkommeralltidtill samma fråga:
“VarförjustduPontus? Varför harduvaltett så radikalt annorlunda liv ochvaltatt utsättadig föralla dessa riskeroch allt obehag somaktivisminnebär?”
Ibland svarar jagatt jagbaragör detsom är mest rationellt iden situationvibefinneross i. Ibland tror jagdet berorpåatt jagmåste leva ettgenuint liv, attintelevai en livslögnutanhandlaefter minmoraliska övertygelse. Men detsvararegentligenintepåfrågansåoftastsvararjag med glimteni ögat:
“Jag vetinte. Detkanskeärdin uppgiftatt ta reda på?”
Jagvet attjag bara är en helt vanlig trebarnspappa sombor iett radhus iLund. Jagtänkertillbakapåkänslan närjag cykladetilljobbetsom mjukvaruchef förnumånga år sedan. En låtpåSpotify togdet atttamig till jobbet. Vad jagminns varjag alltid förväntansfull ochsåg fram emot denkonstruktivavänliga gemenskapen. Denbästa stunden
Formellt ansvarig,det vill säga.Det behövdes ingenchefså jagvar merinitiativtagare,strateg,kommunikatöroch främst någonformavunderlättare.Tog de tråkigamötena somdeandra inte villegåpå. Sommånga andrasmåföretag jagjobbatpåvar vi bäst ivärlden på vårteknik. Detärenda möjlighetenatt överleva somlitet bolagi en internationell värld. Är manintestorsåmåste manvarabäst. Just nu är denstolthetenborta.Vem behöverännuenmeningslöspryl ienvärld prägladavöverkonsumtion?
På måndagarna vardet scoutmöte. Alla tredöttrarna varaktivai scouternapåolika nivåer ochjag blev redanfrån början övertaladavmin äldsta dotterHedvigatt bliledare. Vi varenrelativtnyscoutkårutangamla traditionersåvi varintespeciellt proffsigascouter.Men vi hade galetkul!
De unga scouternabestämdeoch vi vuxnaledareunderlättade.Jag tänkte ofta attmin roll iscouterna varsamma som på jobbet. Låta folk vara,barahjälpatilloch dela skaparglädjentillsammans.
Närjag träffade gamlavännerjag inte sett på etttag fick jagoftafrågan
“Har dethäntnågot på sistone?”
Mitt svar blev ofta:“Nejoch detärprecissåjag vill ha det.”
De viktigabitarna ipusslet varpåplats.Ungarnas skolgång,vårajobb, ekonomin ochvardagenfungerade.Jag levdemitti livet ochallt varperfekt.Det varintesåatt vi
13 varmorgonkaffeti kontorslandskapetdär jaglyssnadepå huringenjörernalöste matematiskaoch programmeringstekniska problem. Vi byggdeendigital whiteboard från grundenoch jagvar ansvarig förmjukvaran ochtestningen.
levdeett tråkigtliv förvardagarnavar fylldamed aktiviteter. Vi gick på teater ochkonserter,spelade brädspel på kvällarnaoch döttrarna utveckladesi skolan ochhemma meninget varstort nogatt berätta.Det kännsnusom en svunnentid ochjag blir lite melankolisknär jagtänkertillbaka på denna lyckliga oskuldsfulla tid.
Klimatförändringarna hade alltid varitnärvarande meninget somdåangickmig meränatt vi ifamiljenförsökteminskavårtklimatavtrycksågottvikunde.Visst,vi flög en heldel menvivar vegetarianer ochkörde inte speciellt mycket bil. Klimatet kundenågon annantahandom. Jaghadesjälv fullt uppmed vardagen ochförresten skänkte vi 10 procentavvåralöner till Effektiv Altruism,enorganisation somfokuserar på attoptimeravälgörenhet.
Närskogsbrändernarasadei Sverige2018 börjadejag anaatt någotvar riktigt, riktigtfel.Vitaladeomdet både på jobbetoch hemma.Samtidigt gick en liten flicka ut iskolstrejk iStockholm ochtaladeraktini både hjärtatoch förnuftet.Sakta ändrades mininställning från attnågon annan bordelösaklimatförändringarna till attdet angårmig och minfamilj iallrahögstagrad. Problemetvar viktigtoch personligtmen dethandladefortfarande bara om en inställning,enrationell slutsats.
En veckainnanjul sattes av en slumpklimatfråganpå sinspets ivår familj.Jag ochmin fruGunilla,eller Nillasom jagalltid kallarhenne,hadevarit ochjulhandlatpåTriangelnköpcentrumi Malmö. På väghem blev vi plötsligtstoppade av klimataktivister sombar ut en soffa mitt ivägen. Detgickinteatt undvikaatt ta ställning. Medenkakaoch ettflygbladi handen tittade vi på varandra.
“Viborde vara därute iställetför attsitta häri bilen”, sa vi imunnenpåvarandra.
Vadviintevisstedåvar attdet varExtinctionRebellion, XR’s,förstaaktioni Malmö. Jagläste igenom flygbladet mångagångerefter vi komhem menmed de våldsamma Karl denXII demonstrationernai Lund på -90talet iminnetvar jagförsiktig ochavvaktande.Jag fortsatte därförmed attgåpåFridays ForFutures demonstrationerpå Stortorget iLund. På jobbetsamlade vi varjefredagenliten gruppsom gick nertill torget,köpte en falafeloch diskuterade klimatförändringarna.Det varett trevligtinslagi vardagenmen detblevsnart tydligtatt detintehadenågon påverkan alls.Iblandsåg jagpolitikerna smyga ut bakdörren föratt undvikaoss.När jagnågon gång hann frågadem om klimatet rusade de snabbt förbioch mumlande någonursäkt om ettmötesom de varsenatill.Jag minnsatt jagblev förvånad,ledsenoch besviken.Vad är poängenatt ståhär ochdemonstrera närdegör allt föratt undvikaoss. Förstår de inte attdet är allvarligt?
Luckan icelldörrenrasslar till,öppnas.Vaktenkollar till migvarje timme föratt se attjag mårbra ochinteförsökertalivet av mig. De första timmarna sitter reflexen iatt de vill mignågot närjag serett ansiktei dörren.Jag rycker därför till ochreser migupp, beredd på ettsamtalmen luckan stängs innanjag hinnersäganågot.Jag läggermig på madrassenigenoch sluter mina ögon.Jag återvänder i tankarna till Lund därallt startade.
ExtinctionRebellion, 2019
Underenavdemonstrationerna på Stortorget iLund sågjag en kille medett stiliserat timglaspåenknapp,
Extinction Rebellionssymbol, somfångade minuppmärksamhet.Christian berättade atthan varengagerad irörelsen ochnämndeatt de dagenefter skulle ha en manifestationi Malmö. Jagpratade om deti familjen senare på kvällenoch jag, Nilla ochvår mellandotter Thea bestämde ossför att åkadit.
Närvikom till uppsamlingsplatsen visade detsig handla om en mycket stor aktion,kalladFlood theStreets, medflera hundra deltagare. Vi fick träningi fredligcivil olydnadi parken mitt emot stadsbiblioteket ochsattesi en vängrupp. En vängrupp är en självstyrandeaktionsgrupp om 7-8personer. Vi hade inga planer på attgöranågot olagligtmen detkändeslitekul attvarautbildad rebell. De andrai vängruppentaladeomsin klimatsorg ochklimatångest.Några hade läst boken“Klimatpsykologi”som beskriveratt bästabotemedletäratt ageraoch göra någotåt klimatkrisen.Jag är inte specielltsentimentaltlagdoch tyckte deträckteatt jagrationellt harförståttproblemet och attjag försöker ageradärefter.
Idemonstrationståget upptillTriangeln kändes det litepinsamt så jaghöllmig imittenför attintenågon jag kändeskulle se mig. Jagkommerihågmed ettleendeatt jag då tyckte detvar lite onödigtprovocerandeatt sätta upp klisterlapparpålyktstolparna. Framme vidTriangeln där fleracentralavägar möts sattesblockader uppvid varjeinfart.Påtrottoaren betraktade jaghur organiseratoch fredligtallt gick till. Jagblevbådeimponerad ochkände en stark gemenskapmed dessasorgsna menbeslutsamma människor.Trots attvitre kort därefter avlägsnade ossför attgå på etttidigarebokat 50-årskalasvar detnågot somdrogmig motblockaderna.Som om jaghittatnågot jagsaknat, en sortskärleksfull tröst.
"I fängelse förklimatet" är en personligt och skoningslöst ärlig självbiografiomcivil olydnad, klimatsorg och hopp. Pontus, trebarnspappa och engagerad irörelsen Återställ Våtmarker,tar oss med från familjelivet iLund tillblockader på torvbrott och vidare in ifängelsets kalla celler.Genom sitt engagemang försöker hansätta stopp för klimatförstörande verksamheteroch tvingas betala priset iform av frihetsberövande och rättsprocesser. Boken skildrarhur klimataktivismens verklighet ser ut bortom rubrikerna, ivardagen, itvekan,imodet att ageranär andraärtysta.Samtidigt blir det ett vittnesmål om en värld ikris, och ett system som straffar dem som försöker skydda den. Medbåde ödmjukhet och skärpaskriver Pontus om atttrotsa lagen för att följa samvetet, och om varför vi måste återställa både våtmarkeroch vårt kollektivaansvar.
