9789180803489

VaR äR

AbDi? Fa R h I a Fa Ra H

Var är Abdi?

Farhia Farah

Var är Abdi?

© Farhia Farah 2023 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8080-348-9

Kapitel 1

Det var sista dagen på skolan innan sommarlovet skulle

börja. Klasskamraterna diskuterade vad de skulle göra och vart de skulle resa under lovet. Abdi visste vad som väntade honom efter sommarlovet: Att skriva en uppsats om var de hade varit och vad de hade gjort under sommarlovet. Alla eleverna skulle även redovisa framför klassen och gärna visa upp bilder på höjdpunkterna från deras semester. De mest intressanta redovisningarna som uppskattades var från de som hade rest till andra länder. De berättade om allt de hade upptäckt som inte fanns i Storbritannien, all ovanlig mat de hade testat eller om vilka spännande äventyr de hade varit med om. Efter redovisningen fanns det frågestund där elever och lärare passade på att ställa frågor.

Det var inte redovisningen eller ståendet framför klassen och prata som var problemet utan det faktum att hans liv inte verkade så spännande som de andra elevernas liv. Abdi och hans pappa, Elmi, gjorde alltid samma resa till byn utanför Brighton där de tillbringade ledigheten på ett lanställe. De umgicks med Elmis bästa vän, Bile, och hans familj. Elmi tyckte att det var bra för Abdi att han träffade hans vänners barn så ofta som möjligt eftersom han inte hade egna syskon att umgås med.

Därifrån gjorde de utflykter till Brighton, Bournemouth och andra närliggande städer som låg vid kusten. Upplevelserna var inte de sämsta men det var inte de bästa heller eftersom Abdi gärna velat resa utomlands som de andra barnen.

Eftersom Abdi skämdes över att år efter år berätta att han hade varit på samma ställen och gjorde utflykter till liknande destinationer bestämde han sig förra året för att berätta om 5

annorlunda upplevelser för årets sommaruppgift. Abdis lärare visade alltid upp de vykort som hon hade fått från eleverna under sommarlovet. Hon brukade även skriva upp vilka vykort hon hade fått, från vilka elever och från vilka exotiska resmål de skickades från. Efter det senaste sommarlovet hade han ljugit om var han hade varit. Hans vän Alfie som gick i en annan skola skulle resa till Florida under sommarlovet. Abdi bad honom att skicka ett vykort till hans fröken därifrån och få det att se ut som att Abdi själv hade varit där och skickat kortet.

Redovisningen gick bra och han kunde visa klassen de bilder som han fick av Alfie. Han visade upp bilder på delfiner som gjorde olika tricks inför publik. Som tur var för honom blev det diskussioner om delfinernas missförhållanden för att underhålla turister. Abdi var lättad att frågestunden inte gick ut på att ställa frågorna direkt till honom vilket skulle medföra risk för att bli avslöjad. »Bra och relevant diskussion, men nu börjar vi ha ont om tid. En sista fråga får ni ställa sen får vi tacka Abdi för en bra redovisning«, sa läraren. »Ja Lucy«, sa Abdi till en av de tre kamraterna som räckte upp handen. »Hur kommer det sig att du inte syns på bilderna?« frågade Lucy. »Det är för att det var jag som fotade«, sa Abdi varefter han gick tillbaka till sin plats och putsade ut.

I år skulle inte Alfie åka utomlands. Abdi hade ingen annan som han litade på och som skulle ställa upp på att hjälpa honom förfalska sommaruppgiften. Att presentera det han egentligen skulle göra, vilket var att tillbringa sommaren i samma gamla lantställe, var det sista han ville. Han skulle bli tvungen att komma på andra lösningar. Han kom att tänka på att mat var 6

en viktig del av reseupplevelsen och det var något som nästan alla pratade om när de redovisade sina sommaruppgifter. Han behövde bara åka till ett av Londons många kvarter som hade mycket av andra länders mat och kultur. Det skulle helst vara mat han tyckte om i vanliga fall. Eftersom Abdis favoritmat hade ursprung i både Kina och Turkiet kunde han välja mellan Chinatown som låg i Leicester Square i centrala London eller det stora antalet turkiska restauranger i Wood Green som låg i norra London. Det skulle annars inte låta troligt att han åkte till både Turkiet och Kina under samma sommar.

Abdi valde att »resa« till Turkiet. Han tog med sig en kamera och ett anteckningsblock. Han frågade sin pappa om de kunde tillbringa lördagen i Wood Green och testa turkisk mat. »Vi har en turkisk restaurang här i Islington. Varför ska vi åka till Wood Green?« frågade Elmi. »Det finns många turkiska restauranger och turkisk kultur i Wood Green. Jag har en sommaruppgift som handlar om turkisk mat och kultur«, sa Abdi. »Jag kan inte säga nej till något som har med skolan att göra så vi gör det«, sa Elmi.

I Wood Green fanns minst ett tiotal turkiska restauranger, caféer och mataffärer. Abdi fotograferade de olika gigantiska kebabstånden som stod på rad i den restaurang han och Elmi valde att äta i. Han fotograferade även maträtterna de beställde som bestod av shish kebab, köfte, pide, börek och manti som är en turkisk version av dumplings. I Wood Green fanns även en marknad som sålde kopior av märkes-t-shirts, sportkläder och leksaker. Det såldes även olika sorters färgglada kryddor i stora säckar, vilket såg häftigt ut på bild. Från marknaden köpte Abdi även en fez, som var en cylinderformad huvudbonad, som han tänkte visa upp på redovisningen.

7

Även om han hade bra material förberett för sommaruppgiften hade Abdi dåligt samvete för att förfalska sina sommaraktiviteter och lura alla, inklusive sin pappa. Han kände att han redan var annorlunda på flera sätt och ville inte dra till sig uppmärksamhet för att vara annorlunda. Det fanns ett och annat om hans liv som han inte ville att kamraterna skulle veta om. Det kunde leda till att han ansågs vara konstig och till och med retades. Hans mamma var inte med i bilden. Han blev alltid illa till mods när någon påpekade att de aldrig hade sett hans mamma. Det har även hänt att någon som hade kommit hem till honom hade frågat om han hade en mamma. Hur svarar man på en sådan fråga? Sedan dess hade Abdi beslutat sig för att inte bjuda hem kamrater från skolan eftersom de säkerligen skulle undra var hans mamma höll hus. Det kanske märktes på hur de bodde, att det var bara han och hans pappa som bodde hemma.

Nyfikna föräldrar och barn kunde påpeka det ena och det andra som fick Abdi att reagera även om det inte var illa menat.

Några av frågorna och kommentarerna han inte gillade att höra kunde vara: »Jag har aldrig sett din mamma«, »Är det din storebror eller din pappa?« eller »Vad ung din pappa är«. Elmi la inte tid på att se till att Abdi smälte in och hade samma typ av mat eller dricka som de andra barnen hade. För Elmi skulle mat uppfylla en viktig funktion och det var att bli mätt. Barn och skolpersonal däremot kommenterade ofta på den mat Abdi hade med sig till skolan. »Får du äta sån här mat?« frågade någon. »Får du dricka läsk?« frågade någon annan. »Är det du själv som packar din matlåda?« frågade fröken. »Nej, hurså?« frågade Abdi. »Vi kanske skall diskutera vad som är lämpligt att ta med sig till skolan på nästa utvecklingssamtal«, sa fröken.

Elmi försökte sitt bästa som ensamstående förälder med ett 8

krävande jobb som universitetslektor, men han fick inte alltid ihop det. Han hade inte valt det jobbet han hade utan det var det enda han fick. Han kunde inte hitta jobb efter examen.

Han hade inget annat val än att studera vidare och sedan föreläsa på samma universitet. De långa arbetstiderna gjorde att han inte ofta hann komma hem tillräckligt tidigt för att laga mat. Det blev ofta hämtmat till middag och många gånger fick Abdi ta med sig samma hämtmat till skolan. Han deltog sällan i föräldraaktiviteter som begärdes av skolan och var minimalt engagerad i allt som hade med skolan att göra.

Elmi kompenserade sin brist på närvaro med generositet genom att ge sin son alla materiella saker som ett barn i hans ålder kunde önska sig. Abdi fick ha hemma vilka skolkamrater han ville för att spela tv- eller datorspel med men han valde att endast spela med sin bästa vän och granne Alfie eller främmande spelare på nätet. Elmi var medveten om att han inte kunde ge sin son ett stabilt familjeliv eller den uppmärksamhet han förtjänade men han var samtidigt stolt över den smarta, roliga och målmedvetna pojken han blev.

9

Kapitel 2

Abdi tyckte synd om sin pappa som alltid hade jobbat hårt

för att de två skulle ha det bra. Om de hade tillräckligt med pengar utan att hans pappa behövde jobba så mycket så skulle deras liv förändras till det bättre. Hans pappa som alltid var trött och som jobbade även när han var hemma, skulle lära sig att slappna av och ha kul. Elmi skulle även ha tid att lära sig laga mat. Abdi skulle lära honom att bli bra på att spela datorspel och tillsammans skulle de ha kul. Vem vet, Elmi skulle kanske till och med träffa någon och inte vara miserabel och ensam. Abdi visste att hans pappa inte tyckte om sitt jobb och han trodde även att missnöjet med jobbet ofta hade gjort honom nedstämd.

Den då tolvåriga Abdi kände att det var dags för honom att hjälpa sin pappa. Ett riktigt jobb kunde han inte skaffa sig för att han var barn och även om han gjorde det skulle det inte göra någon större skillnad. Han sökte på nätet efter möjliga sätt att jobba hemifrån och tjäna mycket pengar. Det fanns ett dussin sätt att tjäna pengar på som att handla aktier, men de var antingen åldersbegränsade eller inte betalade så bra.

Två alternativ som lockade honom och som han dessutom tyckte verkade kul var att ladda upp videoklipp på YouTube eller streama medan han spelade och direktsända sitt spelande på webbplatsen Twitch. För att tjäna pengar krävde båda alternativen att han hade ett stort antal prenumeranter, följare och visningar.

Abdi började med att testa att bli en content creator på YouTube.

Han skapade sig ett YouTube-konto som skulle fokusera på anime. Hans målgrupp var barn som var i hans ålder eller nära.

10

VaR äR

AbDi?

ABDI växer upp som enda barnet till en ensamstående förälder. Han är en glad, energisk och påhittig pojke som gillar att utforska möjligheterna att tjäna pengar. Han får oftast klagomål hem från skolan. Hans lärare begär en utredning för en eventuell ADHD diagnos men med en förälder som är emot utredningen får inte Abdi den hjälp han behöver. Han känner utanförskap i det enda land han känner till medan han förväntas tillhöra och identifiera sig till ett land som för honom är främmande.

Kamratpåverkan, kraven och förväntningarna ökar med åldern samtidigt som han slits mellan två olika kulturer.

Medan Abdi försöker hitta på egna lösningar till sin vardagsproblematik gör han ett misstag som kommer att vända hela hans tillvaro upp och ner.