Återrvvändo *
Gorm Gallionn
©GormGallionn 2024
Förlag:BoD • BooksonDemand, Stockholm, Sverige
Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-071-6
Åteerrvväännddo o
Sagan om Gein
Artondeboken
nehåll l
27 Ranishus
29 Ettbesvärligtproblem
30 Konfrontation440
31 Misstagenidentitet
35 Farväl förden härgången536
SaganomGein Å Återvännddo
Inlleeddniinng
Geinärborgensom övervakarområdet Glochnessin, en mycket vacker och bördigdel av landetAndomin.Dess herre, Dannviw, är född på Gein,men en envist omhuldadsägen vill mena,att hanär född längstinne iden djupa sagoskogenGlochnia. Hanblevlämnadtillsinaföräldrar av tacksamhet förnågot,som skiftarberoende på vemsom berättar. Dessa orimligheterförsökerhan numeraha fördragmed.Han hartagit sinvän Dinahtillhustru ochdehar välsignats medtre barn. Borgherren inserredan tidigt fredensvärde ocharbetarför den. Dock är Gein en stridsenhetoch har alltid så varit. Dannviwhar sina egna planer för borgenoch folket där. Hantar emot fångar från Kungens fängelse, vilket är kontroversielltbland landets övreskikt ochsätterfartpårykten hos vanligt folk.Men hanfortsätteroförtrutetatt bygga upp organisationeni borgenefter egna idéer, med hjälpavborgens hela besättning. Densenastanlände fångenärMarmenill,ensångareoch musikersom faritmycketilla. Effekterna av detärsvåra attbli av med.
DannviwsäldstesonDerrinn,förloradehelasinfamilj ochdet orsakade mycket turbulensi borgen. Detledde till attLaurencetog medDannviwuti skogen, därdehamnade farligtnäraområdet Dahl. Laurence är orolig överkonsekvenserna av detta övertramp.
Besökethos Pasqallskapade somvanligt bekymmer, så Dannviwföreslogför vännens skullatt de inte merskulleträffas,vilketger Pasqallnärmast panik. Hanvillinteallshaden utvecklingenoch är beredd atttrotsaall sinfruktan,för attdet inte ska bliså.
Shaun, somblevdrottningens riddare,besegrades till slut av en okänd utmanare isvart.Nudykerdet upp följder,som hanaldrigkunde ana, av hans tid idrottningens tjänst.
RyansstamfrändeÄrend harsvårt attfinna sigtillrättabådei livetoch medsig själv.
Vadsom harhäntden sedanlänge försvunne Tyr fårfolkethär inne äntligen veta,vilketintebarainnebärenlättnad.
Så dykerdet upp ettbandavmilitanta damer, som tarlagen iegnahänder, vilket ledertillmer än en överraskning.
1 Huusseet t B Brant
Petronellastängde dörren noga om sig. Gick sedanframtillkistanoch betraktade denett taginnanhon lade ide storastenarna, somToffo hämtat in till henne. Honskullehadem till attfylla Leopoldsrustningmed,hadehon sagt.Den tänkte honsänka isjönoch honville attden skulle bli därför alltid.Det föresvävadeToffo attden nog skulle stanna på botten ändå,men hansainget.
HjälptebaraPetronellamed atthämta stenarna ochatt sänkarustningeni sjön närhon varklar. Sedanbehövde honintehanshjälp mer.
Närstenarnavar på platsi kistan lade honi två storaljusstakar isilver. De vartunga ochsäkert värdefulla.
–Fula, kommenterade honlågt. Noga spikadehon på locket,tände ljusen som stod omkringbackade till dörren ochbetraktade scenen.Hon gick fram ochsopadebortlitejord somhamnatpågolvet. Så sattehon på sigenlång svartslöja ochskred till sinfostermor,som hon fann idet lillakapelletintill. Kramande hårt en näsduk ihanden, meddeladehon atthon var klar.Audwigreste sigoch toghenne isin famn.
–Kärabarn. Du behöverintetapådig attgöra allt ensam.
–Leopold varmin bror,min tvilling,viskade flickan. Meddet jaggör visarjag minkärlektill honom. Detärnuför sistagången.
–Dugör detsom känns bäst.
–Jag ville ha fler ljus vidhanskista.Destora stakarna isalen,har någonflyttat på dem?
–Toffo harflyttat dem, sa hennes jungfruEyrin lågt.Han skulle bära in demtiller.
–Dåfår du frågavar hanhar ställt dem, sa Audwig.
MenToffo visstebaraatt hanhadeställtdem i rummet medkistan, somfrökenPetronella hade bett om.När honinsinuerade attdet kanske blev förlockandemed så mycket silver,blevhan ordentligt upprörd. Hanhadehjälptungafrökenså mycket hanförmåddei hennes sorg.Vakat vid hennesbrors säng närhan varsjuk, föratt hon skulle få en smulavila. Hjälpt henne attfåbort hans förhatliga rustning,som inte skyddade honomfrånbanesåret.Allthon badomhadehan gjort, förhan förstodhur hårt detvar attmista sinbror.
–Nå, jagvet inte,saPetronella, mennusäger alla attduhar stulit ochbevisamotsatsen förmår du ju inte.Har de felärdet bättre om du söker en annantjänst, förhär kommer du attvarapåpassad hela tiden.
Hansåg på henne. Kundeman inte begära lite försvari alla fall?Hon sågfundersam ut.Såsa hon:
–Jag skriverett rekommendationsbrevtillenbekant,sågår vi inte längre meddet här.
Honsatte sigatt skriva medengång. Toffosom variti familjenstjänstlänge,ville gärnatalamed husets herre Valfridförst,men hanvar på resa. Audwig vardet inte lönt attförklaraför.Hon varalltförsvagför sinfosterdotter.
–Jag haringet stulet,fröken, sa han. Jagbar in stakarna isorgerummet somnisa.
–Men de varintedär närjag behövdedem,sa honkallt.Kan du förklara vardeär?
Detkunde inte Toffo.
–Jag orkarintemed sådant härjustnu, sa Petronella. Detgör jagbarainte. Tror du inte jaghar nogmed vadsom harhäntmin käre bror?Här fårdubrevet.
Hontog fram en litenpåseoch fortsatte: –Och härfår du vadpengarjag har. Du kanbehålladem.
Hantänkteatt detsåg ut somomhan gavsig av föratt hanvar skyldig. Menhan visste ocksåatt vilkamotiv denhär unga damenänhade, skulle hongenomdrivasin vilja. Henneskullehan aldrigfårättemotomhon hade bestämtannorlunda.Såhan togbrevetoch pengarna,bugade artigt ochgav sigavfrånhuset Brant.
GreveValfrid blev förvånad närhan komhem ochhörde atthans, somhan trodde trogne
tjänareertappats medstöld ochredan hade lämnathuset.Mer sorg behövdes verkligeninte. De följde unge Leopoldtillgraven. Petronella tungt beslöjad.Hon hade ju ståttsånärasin tvillingbror,såallaförstod hennes sorg. Mensnart begrep Petronella attdetta inte räckte på långavägar föratt stilla dethon kände. Hon vartvungen attträffaden riddaresom besegrat hennesbror. Förstodhan vilken sorg hanåsamkathenne?Såhon badsin fostermorbroratt bjudainhonom.Valfrid ansåginteatt detvar så bråttmed det. Denmannenhadesäkertannat att göra,men hanlovadeatt tänkapåsaken. Då skrevPetronellasjälv ettbrevtillhonom.
Honundertecknade detmed grevensnamn, för atthan inte skulle få någragalna idéer.Såfort honsattsigilletpåbrevetsände honivägdet och börjadeplanera nästasteg.
2 Möörka tankkaar r
Alcazar kompåbesök till Gein ochfann
attDannviw inte varhemma.Han blev mycket orolig förDerrinn, som inte verkadekunna hanterasin sorg.
Så hanstannadepåGeinhos pojken ochpratade medhonom,läste förhonom ellerbarafanns där. Detvar nogbra.Han hade ju merenställning somvuxen vänoch upplevdesintehasamma krav somföräldrar har. Hankunde ocksåsvara på frågor somuppstod,när hannuändåvar där.
Somatt Derrinnundrade om hans fariscensatt alltihop.Håret restesig inackenpåAlcazar. Hur kundepojkentro någotsådant. Menhan frågade bara lågt hurDerrinn tänkte.
–Han ville inte attjag skulle giftamig,saDerrinn lågt.Han brukar få somhan vill.
–Det varför attnivar så unga ochdet uppstod komplikationer.När du ändå villegenomföra dina planer,ville hangöraalltför attdet skulle lyckas.
–Jag måsteveta, viskadeDerrinn.Ska jagfråga honom?
”Nej!För allt ivärlden!” tänkte Alcazar, men hansa:
–Det är bättre attfåredapåfakta,annarsligger tankarna bara ochgnager.
–Trorduhan blir arg?
–Möjligtvisledsen, menhan uppskattar attdu frågar om detduundraröver.
Fast hangrunnade på hurenfar skulle ta en sådanmisstanke.
Hanfickockså Derrinn attmer ochmer lämna sitt rum. Förstvar detbaraför attsitta ochprata medsin mori hennessyrum,men sedanblevdet andraställen.
NärDannviw komhem uppskattadehan mycket vadAlcazar hade gjort.
–Iblandärman bara förnäraför attlyckas, sa han. Du harblivitenmycketgod väntillhonom.
–Han grubblar ju fortfarande. Detkommernog en heldel underligafrågormed tiden, trodde Alcazar.
–Jag skasvara så gott jagkan.
Alcazarsåg på honom, mensaintemer.Derrinn fick ställa frågan om hantycktedet behövdes.
Hansa:
–Vet du,Derrinn strövade längsbröstvärnet.
Hanvar så ledsen ochjag tänkte gå fram till honom, menCreig hann före.Han pratadelågt medpojken, sedantog hanhonom isin famn och sjöng… Hanhar en väldigtfin röst,Creig.
–Det harhan,saDannviw.
Hanmindesnär Creighadegjort detsamma för honom, närhansfar Dahnihadegåttbort. Han mindes hursångenbar honombortfrånsorgen förenstund.
–Jag trodde inte atthan kundesjungaså, trots attjag harsetthonom ikören här, mumladeAlcazar.
3 Ettt g gåtffulllt brev
Dannviw kröp uppi stolen framför brasan.Det kändes braatt vara hemmaigen. Resanhadegåttbra. Detfanns en delatt tänkapånär det gälldefamiljenPasqall skaffat, menhan hade fått denhjälp hanbehövde.Nuvar både Dinah ochJohannesfriskaigen, även om Johannes tyckte sigbehövaett stödbandageomena foten. Absalons blåmärkenvar helt försvunna ochhan ochHinni hade börjat tränaigen. En annanbra sakvar attDerrinn inte längre höll sigpåsittrum.Dannviw funderadepåomdet inte mycket varAlcazarsförtjänst.Han oroade sigför pojken,som om detvorehansegenson. Hangjordealltför atthjälpa. Medhonom pratade Derrinn ocksåomannatänhan pratadeom medsin far. Alcazarfickhonom attbegesig till biblioteketför attfördjupasig iteologiskaspörsmål, någotsom Dannviwaldrigtänkt på atthan kundevaraintresserad av.
Laurencesoro verkadehalugnatner signågot… ellersåhadeden gått över till Leon på någotoförklarligt sätt.– Detvar kanske bara tillfälligt. Gabrielkom in medett varmtleende. Sådana hade Dannviw mött mångasedan hankom hem ochdegjordehonom varm inombords.
–Ett brev,saGabriel ochräckteframdet.
Dannviwbrötsigilletoch läste. Hanblev mycket konfunderad.
–Ärnågot fel? frågadeGabriel.
–Pånågot sätt är detnog så,saDannviw och betraktade hårtofsensom rördesig ovanförryggstödet på en av de andrastolarna.
–Robin,sahan.
Denne lystrade genast:
–Ja, herre.
–Jag tycker inte du verkar död.
Gabriels ögon blev storaoch Robinutstrålade idel förvåning. Dannviw fortsatte:
–I dethär brevet beklagar greveValfrid attdu förolyckatsnär du vargästi hans hus.
Robinändrade färg ochsåg neri golvet.Gabriel tyckte dethär varytterst intressant.När Robin sågupp,krävdeborgherrens ögon en förklaring, så detförsöktehan isin hastigtstigandeängslan ge:
–Shaun fick en inbjudan till greven,men detvar inte hansom hade skrivitden,visadedet sig. Murray,Leonoch jagfickfölja med, förShaun visstejuintevad hanville.Med en gång blev
Murray dålig, fast hanaldrigärsjuk, ochLeonsa attviinteskulleäta av maten. Jagförsökteförstå vaddet handlade om,men då blev jagknuffad i vattnet.
–Glasklart blev detjuinte, mumladeDannviw.
Vardet då du drunknade?
–Ja… Nej, jaglyckadestamig iland.