ROMAN
ANJA SMITS ARTHUR
ARTHUR
ANJA SMITS
Arthur
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Anja Smits
Grafisk form: Emelie Bohman
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8073-984-9
1.
Klockan hade inte hunnit passera åtta när jag installerade mig på planet till Amsterdam denna söndagsmorgon. Jag spände fast bältet, lutade huvudet mot ryggstödet och slöt ögonen. Av någon anledning kom jag att tänka på den gången jag flyttade till Holland som student för många år sedan. Min far hade insisterat på att skjutsa mig till flygplatsen. Han hade satt sig i bilen och kört ner till Göteborg, något han annars aldrig gjorde. Men nu skulle han göra mig sällskap till flygplatsen för att se till att jag kom fram välbehållen, som han sa, och när vi stod i avgångshallen förstod jag att han hade något på hjärtat. Något som han inte velat säga kvällen innan, då vi suttit på en enkel restaurang och han bjudit mig på en bit mat. Vi hade pratat om ditt och datt. Inte slösat många ord på mitt nya liv som skulle ta avstamp i flygresan imorgon, inte heller på studierna för han kom aldrig ihåg vad jag läste och hade slutat fråga mig hur det gick, utan mest pratat om hur det var på hemmafronten. Men det hade varit en fin kväll, och jag minns att jag greps av en tungsinthet när jag lade mig på kvällen, över att vi så sällan lyckades umgås på det viset, och att det från och med imorgon skulle bli ännu mer sällsynt. Nästa morgon stod han framför mig i avgångshallen med sin flackande blick och det lite försiktiga leendet jag kände så väl, och han gav mig en kram.
– Du måste se upp, Jonna, lova mig det, sa han. Du som är en snäll och rar flicka, men du ska veta att det finns både droger och prostitution i Holland.
Det kändes så avlägset. Det var visserligen sjutton år sedan, men det kunde likaväl ha varit det dubbla. Som ett annat liv. Å
andra sidan var det inte så konstigt. Mycket hade hänt sedan dess. Max och jag hade gift oss, vi hade fått barn och flyttat till Sverige. Min far var inte vid liv längre, även Max mor hade dött, medan min svärfar hörde till dem som tiden inte verkade bita på. Fram till i förrgår, alltså, då förutsättningarna hade ändrats radikalt. Det var fortfarande svårt att ta in vad som hänt. Återigen började jag spela upp gårdagens telefonsamtal i minnet. En sjuksköterska vid Akademiska Sjukhuset i Leiden, vid namn Joke de Vries, som hade ringt mig halv nio på lördagsmorgon och meddelat att min svärfar Arthur Goutsmit var inlagd med en hjärnblödning. Han kom in i fredagskväll. De hade försökt kontakta min man, berättade hon, men inte lyckats få tag i honom. Så mycket kunde jag förstå, Max satt på flyget just nu och gick inte att nås. I övrigt hade hennes budskap komplett överrumplat mig. Min karismatiska svärfar, sextiofem år, som brukade dra till sig blickarna och få samtalen att tystna, hade fått en blödning i huvudet och det var inte ens säkert om han skulle komma att klara sig. Hur var det möjligt? Kunde något sådant katastrofalt bara inträffa, från den ena sekunden till den andra? frågade jag mig efter att hon hade lagt på. Uppenbarligen var det så illa. Jag försökte frammana honom i det tillstånd han befann sig nu, nedsövd på intensivvårdsavdelningen, men bilderna ville inte ta form. De fortsatte glida undan. Han låg där alldeles ensam, tänkte jag, utan sina barn i närheten. Båda två befann sig utomlands. Max var på väg till Island med barnen, och Alex, den äldste sonen, bodde i Kalifornien sedan många år tillbaka. Inte heller fanns det någon hustru längre, och övriga släktingar hade det aldrig funnits, inte i faderns gren på släktträdet. Det fanns ingen, med andra ord. Men någon behövde vara där, så mycket stod klart. Någon som kunde sitta vid sängkanten och vaka över honom. Själv stod jag honom inte så nära, ingenting som kom i närheten av det som Max kände för sin far i varje fall, men han var min svärfar, och just nu var jag den enda som fanns.
Förutom att bestämma mig för att åka dit, behövde jag också fatta ett beslut om hur jag skulle göra med Max. Max som åkt i väg till Island med tvillingarna. Pojkarna hade fyllt år och fått denna resa som födelsedagspresent, samt som en kompensation för hans frekventa frånvaro under året. Det sista enligt vad jag trodde var skälet till att han ville åka i väg med dem några dagar i slutet på sommarlovet, födelsedagen var mer som ett svepskäl, även om han själv inte verkade se det så. Han ville i alla fall inte erkänna det. Att det hade blivit för många tjänsteresor på sistone, däremot, var något vi var eniga om. Och nu var det inte någon tjänsteresa utan en nöjesresa, som de sett mycket fram emot. Max lika mycket som tvillingarna. De hade knappt pratat om annat än allt de skulle komma att göra. Det var uppenbart att jag behövde upplysa honom om vad som hade hänt med hans far, frågan var bara när. Det kändes så grymt att förstöra deras första semesterdag med ett sådant ödesdigert budskap. Och varför skulle jag göra det, undrade jag tveksamt. Max kunde ändå inte göra något nu. Han kunde knappast sätta sig på första plan till Amsterdam imorgon heller, utan han behövde komma hem först och lämna tvillingarna innan han kunde ta sig dit. Det skulle ta minst ett dygn. Var det inte bättre då att vänta med att ringa tills jag var på sjukhuset och förhoppningsvis hade något mer positivt att berätta? Om jag skulle ta flyget imorgon bitti kunde jag vara där vid lunchtid.
Resan förlöpte smidigt. Snabbtåget till Leiden hade just rullat in på perrongen när jag kom fram till tågstationen på Schiphol. Jag trängde mig ombord, sjönk ner på första bästa lediga sittplats, och kastade en blick på mitt armbandsur. Tre och en halv timme, så här långt. Det var inte dåligt. En timme kvar, något mer kanske, beroende på om det fanns en direktbuss från hotellet eller om jag skulle ta mig till fots till sjukhuset. Inne i stationshallen i Leiden slogs jag av tanken att det egentligen varit onödigt att boka ett hotellrum här. Möjligheten hade aldrig föresvävat mig, men jag
hade naturligtvis kunnat bo hos Arthur de här dagarna. Så som vi brukade göra när vi var på besök här med hela familjen. Det stora huset i Oegstgeest stod alldeles tomt nu. Jag hade ingen nyckel, men det gick säkert att ordna på något vis, och koden till larmet kunde jag utantill, den hade etsat sig fast i minnet sedan länge. Jag fortsatte fundera på detta dilemma medan jag traskade vidare över den spikraka asfalterade gångbanan i riktning mot hotellet. Skulle jag boka av rummet? Eller, vilket jag förmodligen var tvungen till, stanna en natt och checka ut imorgon? I ärlighetens namn kändes det inte så lockande att bo ensam i den stora villan. Speciellt inte nu, med Arthur inlagd på sjukhuset och all osäkerhet som rådde. Nej, då passade det bättre med den mer anonyma atmosfären på Holiday Inn som skymtade bakom höghusen. Jag sneddade över parkeringsplatsen, steg in i foajén, och fortsatte fram till receptionsdisken. Rummet var inte städat. Receptionisten som tog emot mitt pass gav mig ett beklagande leende, som om hon anade en viss doft av besvikelse i luften. I så fall hade hon alldeles rätt. Jag hade inte räknat med det, men inte heller kunnat låta bli att se fram emot att installera mig på rummet och kunna pusta ut en stund, innan jag skulle bege mig till sjukhuset. Nu fick jag nöja mig med att ställa resväskan i bagageutrymmet så länge och låna toaletten i hallen. Medan hon flög med sina vackra naglar över tangentbordet och skötte incheckningen, stod jag och blickade runt.
– Är det möjligt att låna en cykel här?
Jag hade för mig att jag hade sett några cyklar på framsidan som verkade tillhöra hotellet. Hon lyfte luren och förde ett sekundsnabbt telefonsamtal, varefter en äldre tunnhårig herre kom fram bakom disken med en skiftnyckel i handen. Han hade en namnskylt på bröstet där det stod Jaap. Kort och gott.
– Du ville låna en cykel?
– Mycket gärna.
– Kom så ska vi se om det finns någon till dig.
Med snabba steg, nycklarna skramlande i byxbältet, korsade han hallen medan jag följde efter. Han styrde fram till hotellets vänstra flygel, där det mycket riktigt stod en rad cyklar uppställda. Olika modeller, men samtliga röda och med Holiday Inn i vita bokstäver målade på ramen.
– Jaha, och vilken ska det bli?
Valet var enkelt. En klassisk damcykel med tre växlar, högt och brett styre, flätad korg med rutig duk inuti.
I några snabba drag justerade han sadeln.
– Pröva om det är rätt höjd, eller om den ska höjas lite till.
Jag satte mig på sadeln och med ena foten på pedalen.
– Den är perfekt! Tack så hemskt mycket.
– Var så god, sa han och överräckte nycklarna.
– Har du en hjälm för mig?
Han såg på mig med helt oförstående blick.
– En hjälm …? Nej, det har jag inte, men vad ska du ha den till? Inte kommer du att cykla några bergsetapper här!
Jag trampade i väg på min knallröda cykel.
Akademiska sjukhuset bestod av ett modernt komplex av byggnader som stod i förbindelse med varandra genom ett invecklat system av gångar, luftbroar och sidokorridorer. Stående framför huvudentrén gled blicken automatiskt upp i riktning mot den imposanta fasaden. Tiden hade uppenbarligen inte stått stilla här. Inget verkade vara sig likt från vad jag kom ihåg den senaste gången jag var här, vilket måste vara så mycket som femton år sedan. Efter att ha parkerat cykeln tog jag mig genom svängdörrarna in i den stora entréhallen, där jag började följa skyltarna.
Klockan var kvart över ett när jag ringde på dörren till neurointensivvårdsavdelningen. Snart dök en vitklädd kvinna upp bakom glasrutan, som nickade och tryckte på en knapp på väggen.
Dörren gled upp.
– Välkommen, sa hon efter att jag hade förklarat varför jag kommit. Han ligger på sal fyra, jag kan visa dig var det är.
Halvvägs i korridoren vände hon sig om mot mig.
– Har du åkt långt idag?
Jag log. Syntes det så tydligt?
– Ja, det kan man nog säga. Jag har precis kommit från Sverige.
– Då ska jag säga till hans sjuksköterska att du har kommit. Här är det, pekade hon och drog upp dörren till sal fyra. Du kan gå in till honom så länge. Men kom ihåg att han är nedsövd, så du kan inte prata med honom.
Det stod fyra sängar i salen, och det tog några sekunder för mig innan jag upptäckte honom.
Han låg i sängen till höger närmast dörren, där han liksom de övriga patienterna verkade vara omringad av ett konglomerat av apparater. Vårdpersonal i blå uniform gick omkring mellan sängarna i koncentrerad tystnad. Jag styrde stegen i den riktningen, men hajade till när jag befann mig på en halvmeters avstånd. Alldeles oavsett hur mycket jag försökt förbereda mig på detta ögonblick var det en chock att se honom på så nära håll, och min första tanke var att jag utan vidare hade trott på det om någon i personalen hade kommit fram till mig nu och sagt:
– Jag beklagar, men du kom för sent.
Ansiktet var blekt, nästan lika blekt som lakanet. Ögonen slutna. Mimiken fullständigt uttryckslös. Ett bandage satt lindat runt huvudet. Håret som stack ut hade livlöst fallit ner på kudden, och låg som en vilsen sorgekrans runt huvudet. Ingenting i hans väsen så som han låg där kunde övertyga mig om att han någonsin skulle kunna resa sig upp igen eller ens slå upp ögonen. Det var egentligen bara de mörka buskiga ögonbrynen som oväntat stack ut ovanför de stängda ögonlocken – och kontrasten mot det kritvita ansiktet var verkligen knivskarp – som väckte en vag känsla av hopp.
Försiktigt smög jag fram och betraktade honom på något närmare håll. Nu syntes det faktiskt att han sov. Bröstkorgen rörde sig upp och ner i mekaniska, lite suckande andetag. Munnen som
stod halvöppen var förbunden med andningsapparaten genom en plastslang. Maskinen gav ett monotont pumpande ljud ifrån sig. Trots dessa ljud fanns det en aura av tystnad omkring honom. Jag lyfte upp hans hand från lakanet, som kändes varm men helt slapp.
– Hej Arthur, viskade jag, det är Jonna. Hur är det med dig? försökte jag sedan med något fastare röst.
I ögonvrån gjorde en sjuksköterska entré i salen. Med raska steg kom hon fram. Hon presenterade sig som Joke de Vries. Hon såg ut att vara i femtioårsåldern, betydligt äldre än vad jag föreställt mig utifrån rösten i telefonen. Kortväxt. Tunt ljust hår uppsatt i en knut på bakhuvudet. Klarblå pigga ögon. Läsglasögon i en snodd hängande runt halsen. En blå uniform med ett stort antal föremål i fickorna, både på bröstet och på sidorna: peanger, saxar, pincetter, pennor i olika mått och färger. Det fanns något strängt över henne. Det var inte bara den praktfulla uniformen med de proppfulla fickorna, utan något i kroppsspråket som gav ett slags omutligt intryck redan under de här inledande sekunderna. För ett ögonblick drogs tankarna till vad en god vän till mig, som var psykiater, hade berättat någon gång om den korta tiden under sin utbildning då han var placerad på en intensivvårdsavdelning. Kort men avgörande. Flera år senare kunde han fortfarande vakna upp med en mardrömsliknande känsla av att ständigt stå i vägen för någon, utan minsta aning om vad han skulle göra med dessa patienter som bara låg där och inte svarade på tilltal.
– Det är inte för inte som jag valt en annan bana, hade han suckat, jag behöver hålla mig borta från nedsövda människor.
Att kunna se någon i ögonen var ändå ett minimumkrav. Jag tog emot hennes hand och skyndade mig att säga att hon kunde prata holländska med mig.
– Jag blev lite ställd igår när du ringde. Det var först efter att vi hade lagt på som jag insåg att vi pratade engelska med varandra. Det kom en road blick i retur. No hard feelings, förstod jag
från den. Inte för syster de Vries inte, som hade betydligt viktigare saker för sig än att bli irriterad över ett litet språkligt missförstånd.
Hon böjde sig fram över sängen och strök honom lätt över kinden med utsidan av handen. Därefter placerade hon fingrarna runt hans nacke medan hon med den andra, fria handen, i ett och samma svep liksom drog i kudden. Varsamt placerades huvudet tillbaka i mitten på kudden samtidigt som hon passade på och rättade till plasttuben som hade hamnat aningen snett i munnen efter dessa manövrar. När allt såg ut att ligga rätt på sin plats tog hon på sig sina läsglasögon och kastade en kritisk blick på dropphållaren som hängde bredvid sängen. Hon mumlade något ohörbart för sig själv, och tryckte sedan på några röda och svarta knappar. Omedelbart försvann det irriterande pipet i bakgrunden. Andlöst stod jag bredvid och iakttog henne.
– Hur är det med honom?
– Det är stabilt. Men han är nedsövd, så än så länge kan vi inte riktigt säga hur han mår.
Jag stirrade framför mig. Hundratals frågor virvlade runt i huvudet, men utan att veta var jag skulle börja.
– Du vill kanske sitta kvar hos honom en stund? sa hon och tittade på mig över sina läsglasögon. Sedan kan du komma in till mig på expeditionen där. Du får gärna ta en kopp kaffe, föreslog hon innan hon vände sig om. Kaffeautomaten finns ute i hallen, direkt till höger när du kommer ut.
Försiktigt ställde jag tillbaka stolen på sin plats. För att undvika en krock med respiratorn hade jag flyttat den till andra sidan, men hon påpekade för mig att stolen skulle stå där den stod. Till vänster om sängen, vilket var hans friska sida.
– Vilken tur att det är syster de Vries som tar hand om dig, viskade jag i Arthurs öra. Då är du i goda händer, hon verkar ju kunna allt.
Trots att jag var medveten om att han inte kunde svara höll jag blicken fäst på hans mun, som i avvaktan på en alert replik, så som han brukade göra för att ange att han befann sig på samma våglängd. Men det kom ingen respons, givetvis. Det kom ingenting. Inte ens ett litet ryck i mungipan. Han bara låg där, orörlig, dold i sin stumma värld bakom de stängda ögonlocken, medan jag satt tyst och försökte samla mig. Balansera det växande missmodet inombords mot den yttre världen, denna främmande omgivning som så uppenbart talade till hans fördel, men det gick inget vidare. Det var som om jag såg mig själv sitta där i detta ögonblick, utpumpad efter den långa resan. Uppgiven. Villrådig. Hungrig, till råga på allt. Vad göra nu? Jag visste inte. Kunde inte komma på en enda sak jag kunde göra för honom, förutom att prata med personalen.
Joke de Vries vinkade till mig inifrån en glasbur. Det var ett litet inglasat kontor som erbjöd utsikt mot salen. Jag satte mig till rätta på en liten pall. På hyllan nedanför fönstret stod fyra skärmar uppradade, en för varje patient antog jag, med olikfärgade kurvor av hjärtslag, temperatur, blodtryck, och andra för mig obegripliga parametrar. Betryckt glodde jag ut genom glaset; samma fyra patienter i vanlig ordning, från en annan vinkel.
Hon gav mig en inbjudande nick. Det var uppenbarligen upp till mig att inleda det här samtalet.
– Vad är det som har hänt egentligen? började jag.
– Din svärfar har fått en hjärnblödning på grund av ett brustet aneurysm, det är en utbuktning i kärlväggen som kan orsaka en lokal försvagning av blodkärlet.
– Men han har aldrig haft någon hjärnblödning förut. Tvärtom, han har varit frisk hela sitt liv.
– Det har förmodligen funnits där ett tag utan att han märkt av det. Ett aneurysm brukar inte ge några symtom innan det brister och börjar blöda, vilket var vad som hände i fredags.
Blicken var lugn. Rösten klar och stadig. Det märktes att hon var van. Hon måste ha haft många sådana samtal, tänkte jag, hundratals kanske.
– Men kan det bara hända så där plötsligt? Kan det bara börja blöda alltså? undrade jag.
– Jo, det kan det, förklarade hon. Ibland spontant, men det kan också hända i samband med fysisk ansträngning, vilket var fallet hos din svärfar. Den här blödningen kom efter ett samlag.
Ogenerat stirrade jag henne i ansiktet. Jag sa ingenting, men det syntes på skiftningen i hennes ansiktsuttryck att hon kunde gissa vad som flög genom huvudet på mig i detta ögonblick och även förstod att den här upplysningen kom som en komplett överraskning för mig. Det dök upp ett befriande leende kring mungiporna och under några bråkdelar av en sekund satt vi där i glasburen tillsammans och betraktade varandra, förenade i ett systerligt förtroende. Isen var bruten. Från och med nu tyckte jag om henne, denna yrkeskvinna som så kunnigt tog hand om sina patienter och som jag i min aningslöshet hade dömt ut på förhand som torr och humorbefriad.
– Hur vet du det? frågade jag.
– Det var en kvinna som larmade och ringde efter en ambulans. Hon berättade vad som hade hänt.
Jag tänkte efter en stund. En kvinna. Vem kunde det ha varit? Någon vi kände kanske?
– Har du hennes telefonnummer? Jag skulle vilja ringa och tacka henne.
Leendet låg kvar när hon mötte min blick och jag slogs av en absurd tanke. Kunde hon ha missuppfattat mig? Men nej, visst måste hon förstå att jag ville tacka den där okända kvinnan för att hon ringde efter en ambulans och därmed förmodligen räddade hans liv, och inte för att hon haft sex med min svärfar.
– Jag förstår att du skulle vilja komma i kontakt med henne, men vi vet inte vem som ringde. Hon sa inte sitt namn, hon ville
vara anonym. Hon tog emot ambulanspersonalen men följde inte med till sjukhuset.
– Okej, sa jag något förbluffat. Vet du om det hände hemma hos min svärfar, eller var det någon annanstans?
– Han hämtades upp på sin hemadress.
Det tog en stund innan jag fick tag i Max, men till slut hade jag honom på tråden. Precis som jag hade förväntat mig blev han starkt berörd av nyheten. Först efter några sekunder kunde han svara, och tystnaden gjorde ont i mig. Han befann sig på hotellrummet, sa han, han hade precis tagit en dusch efter dagens utflykt och nu skulle de gå ner till matsalen och äta middag. Jag kunde se framför mig hur han satte sig på sängkanten. Blek av chocken, med telefonen klämd mot örat, men oförmögen att yttra ett enda ord.
– Men herregud, Jonna, vad är det du säger? viskade han i luren.
– Jag är så ledsen, Max.
– När hände det här?
– I fredagsnatt. De ringde mig från sjukhuset på lördag.
– Igår? Hur dags då?
– På förmiddagen.
– Men varför har du inte ringt mig på en gång?
– Det gick inte att få tag i dig, ni satt på planet när hon ringde.
– Men på kvällen då?!
Det var en bra fråga, naturligtvis. Och just nu önskade jag av hela mitt hjärta att jag hade gjort det, att jag hade ringt honom på en gång, för då skulle jag ha sluppit förklara något som var svårt att förstå nu i efterhand.
– Ja, jag tänkte att du ändå inte kunde göra något igår. Det skulle hur som helst ta en hel dag att komma hem, och så ville jag inte förstöra er semester förstås. Därför tyckte jag att det var bättre att jag skulle åka hit först för att se hur han mådde, innan
jag ringde dig, svarade jag omständligt och med alldeles för många ord.
Inte förstöra deras semester? Jag hörde själv hur märkligt det lät. Som om det skulle ha legat i mina händer. Hur tänkte jag egentligen? Det var ju hans far. Trodde jag verkligen att jag kunde lösa problemet åt honom genom att resa hit, medan han lyckligt ovetande avnjöt sin välförtjänta semester? Vad skulle ha hänt om Arthur hade avlidit under tiden? Det var inget orealistiskt scenario, trots allt. Då hade jag suttit här alldeles själv utan att Max visste om att hans far var inlagd på sjukhuset. Den möjligheten hade aldrig ens föresvävat mig. Hur kunde jag ha förbisett ett sådant katastrofalt händelseförlopp? Återigen blev det tyst.
– Det var omtänksamt av dig.
Trots den dåliga förbindelsen tyckte jag mig höra ett spår av ironi i rösten, eller så var det bara häpnaden, och jag väntade på att det skulle komma något mer, men han släppte det och bytte ämne. I stället gick vi över till alla praktikaliteter som behövdes ta itu med under det närmaste dygnet. Vi kom överens om att vi skulle höras av vid samma tidpunkt imorgon. Då hade jag förhoppningsvis några nyheter om Arthur, och han var själv på väg hem igen.
– Vi ses på tisdag, avslutade han. Förmodligen åker jag till pappa på onsdag redan, eller annars på torsdag.
– Det låter som en bra plan, Max. Så bra det nu kan bli med tanke på omständigheterna, insköt jag, men det där sista hörde han aldrig eftersom han redan hade lämnat över telefonen till Peter.
Jag växlade några ord med båda två, först med Peter, därefter med Olle. Berättade att jag var på Akademiska sjukhuset i Leiden, och redogjorde för vad som hade hänt med deras farfar.
Peter var knäpptyst.
– Okej, var hans enda kommentar.
Olle däremot ville veta.
– Kommer farfar att dö? frågade han.
– Jag vet inte det, älskling, svarade jag sanningsenligt.
”Vi skulle ha ridit ut stormen, detta anser jag även idag. Men vi gjorde det inte. För när stormen väl kom, så vågade han inte och han stack huvudet i sanden. Sedan tog sagan slut. Det är bara att titta på oss, hur vi sitter här på trappan och väger på varje litet ord. Sida vid sida, men på milslångt avstånd från varandra, och med den där äckliga cigaretten i munnen …”
JONNA BOR I SVERIGE tillsammans med sin holländska man Max och sina tonårstvillingar. När hon får reda på att hennes svärfar Arthur lagts in med hjärnblödning bestämmer hon sig för att skydda sin familj och vänta med att ringa Max, som är på semester med barnen. I stället åker hon själv till sjukhuset i Leiden. Detta beslut skapar en fnurra på tråden och fnurran blir snart en rejäl knut, då Jonna får en helt annan bild av sin svärfar. Jonnas och Max olika syn på Arthur blir som en avgrund mellan dem.
ARTHUR är en berättelse om den destruktiva kraften av att bära på familjehemligheter och om nödvändigheten i att lyfta på slöjan för att kunna göra sig fri.
www.vistoforlag.se