ERIKA LINDBLAD
Kolen
KOLEN ERIKA LINDBLAD
Kolen
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Erika Lindblad Sättning och grafisk form: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2024
ISBN: 978-91-8073-784-5
TREVEBOSKOLAN
3 december 2003
”Hur många?” frågade Vendela och svalde hårt. ”Hur många har klagat?”
”Det är några stycken”, svarade biträdande rektor Åsa Larm och tittade allvarligt på Vendela. Sedan såg hon sökande på rektor Gerd som satt bredvid henne. En hastig tanke fladdrade förbi i Vendelas huvud, en undran om Åsa var medveten om att kollegiet alltid kallade henne vid hennes fullständiga namn när hon inte var på plats. Hon var aldrig bara Åsa, så som Gerd var Gerd. Men så blev det väl när man arbetade som studierektor och hette något så underfundigt som Larm i efternamn.
Vendela la märke till en rodnad som steg över Åsas hals och bröst över linnet under den apelsinfärgade kavajen. Hon mindes att Åsa hade samma orange kavaj när de firade hennes femtioårsdag i skolans aula för inte så länge sedan. Då blev Åsa uppkallad på scenen av sångerskan i ett coverband som framförde Joan Jet-låtar.
”I love rock n’ roll” fick hon sjunga.
Innan hon blev studierektor på högstadieskolan Treveboskolan hade Åsa varit lärare i idrott och engelska på gymnasiet. Ibland bar hon svarta läderbyxor. Klimakteriebyxor, brukade Vendelas sambo Johan kalla dem eftersom de bars av kvinnor i femtioårsåldern.
Vendela var själv inte i klimakteriet ännu. Hon var trettiofyra år och fertil som hennes psykoanalytiker Svante ofta påpekade. Han tyckte att det var dags för Vendela att skaffa barn. Man ska inte vänta för länge. Rektor Gerd var några och sextio år, men hon bar aldrig något annat än jeans.
Bredvid Vendela satt Arne som var representant för Lärarnas Riksförbund och skulle företräda Vendela. Åsa Larm och Gerd nickade mot varandra och sedan åt Arne, tog sats för vad de nu hade att framföra.
”Det finns indikationer på att du inte klarar klassen. Det är väldigt stökigt på dina lektioner”, sa Åsa.
”Jag har bra lektioner. Jag lär eleverna mycket och vi har en bra relation”, genmälde Vendela med en röst som var skrovlig på grund av hennes av nervositet mycket torra mun.
”Hur mår du egentligen?” klippte Åsa av med en skarphet som raderade minsta misstanke om omsorg.
”Jag mår bra”, svarade Vendela ihåligt. ”Jag mådde lite dåligt förut, men det är bra nu.” Hon suckade inombords och fokuserade blicken på sina händer.
”Du går till psykolog …”, började Åsa.
”Ja, det gör jag för att bli en bättre lärare”, svarade Vendela med återfunnen entusiasm. ”Det går bra för mina elever. De nationella proven gick bra. Jag passar för att lära ut.”
Vendelas hjärta slog fortare.
”Det är där våra åsikter går isär”, sa Åsa.
Vendela såg på de paranta damerna mitt emot och hjärtat knöt sig. De tycker verkligen illa om mig, tänkte hon. Hände det här verkligen?
Hon tryckte ner fingertopparna i låren, och trots att hon anade att det lämnade vita märken under de grå kostymbyxorna kände hon knappt någonting. Det var som att befinna sig i ett vakuum, eller en dröm.
Vendela blinkade hårt när Gerds konturer långsamt luckrades upp. Skulle hon passa på att ställa sig upp och sjunga en låt hon
tyckte var vacker, till exempel The Bangles’ ”Eternal Flame”, med känslig röst som i någon halvkass rom-com? För det var lite så hon kände nu, att hon befann sig mitt i en film och att hon när som helst skulle ryckas ut ur den till den verklighet där hon inte alls var sparkad från sin lärartjänst.
Charlotta, Vendelas närmaste vän från lärarhögskolan, blev en dag avstängd från sin lärarpraktik. Inspektörerna kom till skolan där hon praktiserade och meddelade henne att hon måste lämna utbildningen med omedelbar verkan. Charlotta skrek då åt dem: ”Era jävlar!” och välte ner blomkrukor i lärarrummet.
Charlotta var schizofren, det var inte Vendela. Hon hade inte fått någon psykiatrisk diagnos. Vendela hade fått fler chanser än Charlotta, men det tycktes vara slut med det nu.
”Du har varit här i tre år och det har inte varit bra något år”, sa rektor Gerd och betonade orden med omsorg.
”I fyra och ett halvt år har jag arbetat på skolan”, sa Vendela, men rektorn låtsades inte höra.
J’aime son allure for det igenom Vendelas huvud. Denna mening hade Rosetta Nesticò yttrat när hon var på besök i Treveboskolan och hade träffat rektor Gerd och hört hennes välkomsttal för eleverna från Italien. Vendela hade ordnat ett skolutbyte med Italien och det var höjdpunkten på hennes karriär på skolan och hon var mycket stolt över detta.
Rosetta var liksom Vendela lärare i franska och när hon kom från Italien och besökte Treveboskolan sa hon till Vendela att hon tyckte om rektor Gerds utstrålning. Det kunde Vendela mycket väl förstå. Rektor Gerd var moderlig mot eleverna och respektingivande för kollegiet. Så till den grad att en av Vendelas kolleger inte vågade åka bil med Gerd på väg till en kursgård där de skulle ha lärarkonferens. Det skulle bli för svårt att hålla en naturlig konversation med henne under bilturen, var de överens om. Det var inte bara Vendela som var rädd för auktoriteter.
Nu satt rektor Gerd och såg på Vendela med tunga blåmålade ögonlock. Hennes guldblonderade hår var i svinrygg med en fluffig lugg över pannan. Hon snörpte med sin körsbärsmun.
Ända sedan Vendela var barn hade hon velat bli lärare, i många år hade hon kämpat på lärarhögskola och universitet och dagen hon tog lärarexamen var den lyckligaste dagen i hela hennes liv.
”Det är kört för dig här i kommunen”, hade Arne sagt till henne i telefon inför mötet. ”Minst tio år tar det att få en ny tjänst i kommunen om man har misslyckats på en skola.”
”Vems sida står han på egentligen?” frågade Vendelas bror Nils när hon återberättade samtalet kvällen innan.
Men den morgonen hade Vendela i alla fall fortfarande hoppet kvar. Hon tog bussen till skolan och hon kände inte att den här dagen skulle vara den sista. Hon var avslappnad och blev till och med lite sen till busshållplatsen så att hon fick springa sista biten. Det var ingen skillnad mot en vanlig skoldag då hon skulle hålla lektioner.
Hennes hår var fortfarande lite blött efter morgonduschen och hon var ledigt klädd i en beige blus, grå byxor och svarta sneakers. Byxorna satt löst i midjan och det berodde på hennes två år som medlem i Viktväktarna. Hon hade äntligen blivit av med överviktskilon men hon hade ännu inte köpt nya kläder. Det var inte långt kvar till jullovet.
På bussen mötte hon en mamma och hennes son som hälsade glatt. Pojken var en av de busiga i Vendelas klass, men det fanns inget outsagt mellan dem. Vendela hejade också på elever och lärare på skolgården när hon styrde stegen mot rektorsexpeditionen.
Arne och Vendela skulle träffas i personalrummet och prata ihop sig lite innan det var dags. Arnes dotter Solveig och Vendela hade gått i samma simklubb och Solveig var Vendelas bästa vän när de växte upp.
Magnus Quist kom in i personalrummet och Arne sken upp. Samhällsläraren Magnus var allas favorit. Som ung simmare hade
man undrat vad det skulle bli av honom för han var så egensinnig och kul. Alla eleverna på Trevebo älskade honom och allt runt honom blev roligt. Magnus hjärna var snabb, han skämtade och pratade fort. Vendela talade långsamt och eftertänksamt. Hon gjorde ofta små pauser inför en mening.
På bussen samma morgon hörde Vendela en förälder säga: ”Magnus, det är väl säkert att du har Georgs klass i so nästa år? Det är nämligen du som gör honom motiverad att lära sig.” Magnus sa att han trodde att han skulle fortsätta med klassen och så skrattade de allihop eftersom Magnus alltid lämnade efter sig en dimma av glädje.
När Magnus nu kom in i personalrummet glömde Arne bort Vendela. Medan de väntade på att bli insläppta i rektorsrummet satt Arne och Magnus och pratade om simning och om läraryrket i stort och Vendela tittade ut genom fönstret. Hon tänkte på sin sambo Johan.
Johan, som brukade sitta vid sina synthersizerar och komponera i audio music station eller spela GTA4 i timmar på söndagarna. Han som sa att ”det kommer att gå bra, älskling” och log sitt trygga leende som fick allt att kännas bra och lätt.
Nu satt Vendela i en soffa och blev bortglömd av LR-representanten i samma ögonblick som Magnus hade trätt in i personalrummet. Hon saknade betydelse, men det gjorde inte Magnus och han hade sökt och fått en tjänst på ett av de bästa gymnasierna i Stockholm, men om rektor lovade högre lön kunde han tänka sig att stanna på Treveboskolan.
Mötet gick ganska fort. Vendela skulle skriva under sin uppsägning och i samma sekund lova att inte arbeta i kommunen mer. Arne sa till rektorn hur många månaders avgångsvederlag hon borde få. Vendela strök sig över ögonen och såg på damerna igen för att se vad de tänkte eller kände, men ansiktena uttryckte ingenting som hon kunde förstå. Definitivt ingen medlidsamhet, men kanske lättnad?
Mammans ord ekade inom henne: ”Ju mindre du gör, desto bättre”. Var Vendela en person som gjorde mer skada än nytta? Hon älskade människor och ville hjälpa till, men ingen ville ha med henne att göra.
Inom Vendela vilar Kolen, det svarta, som hindrar henne från att växa och vara sig själv. Men det har Vendela ingen aning om när hon växer upp. I skolan är hon utstött och hemma finns föräldrarnas krav där Vendela aldrig är tillräckligt söt, smal eller stark.
Misslyckande efter misslyckande läggs på hög under åren då Vendela söker efter kärlek och vänskap. Hennes enda vän lever i en helt annan tankevärld än hon själv, och överallt finns tecken på att Vendela håller på att bli galen.
Men en dag hittar Vendela språket – franska, engelska, portugisiska. Det är lätt! Det finns ett rätt och ett fel i språk – då kan till och med Vendela göra rätt. Hon bestämmer sig för att bli språklärare och satsar allt hon har på att lyckas. Men hela tiden finns Kolen där som en ständig följeslagare … Kolen är en hyllning till alla som är annorlunda och som kämpar för att klara livets utmaningar.
www.vistoforlag.se
