Lövbåten
Text: Julia Ringheim
Bild: Margareta W. Ringheim
Lövbåten
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Julia Ringheim | © Bild: Margareta Waldemarson Ringheim
Sättning och grafisk form: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-783-8
Lövbåten
Text: Julia Ringheim
Bild: Margareta W. Ringheim
Kapitel 1
Finns det snögubbar?
Erizel suckar högt och försöker spärra upp ögonen ännu mer. Men det hjälper inte. Hon ser mattetalen, men allt hon kan tänka på är det som Leis har berättat. Undra hur en snögubbe ser ut. Det kan han väl inte bara hitta på, tänker Erizel och känner sig lite hemlig i klassrummet när hon tittar ut över de andra. De ser inte alls ut att fundera över mystiska saker som snö och snögubbar. Hon tittar mot Sorpo. Hans blick är långt ut genom fönstret. Erizel försöker se vad han tittar på, men hur mycket hon än anstränger sig så kan hon inte se något speciellt.
”Det knarrade som en gammal grind och var kallt som en isglass, det gick att knyckla ihop till en boll, så här!” berättade Leis och rev ut ett tidningspapper ur morgontidningen och knycklade ihop det till en boll. Leis berättade för både henne och Sorpo om att han en gång när han var liten, för mer än tjugo år sen, hade åkt
genom en magisk portal till ett mystiskt ställe och där fanns det något som de kallade för snö. Av snön hade de byggt massor av snögubbar. Denna berättelse är helt annorlunda än allt annat som Leis brukar berätta. Berättelserna brukar handla om vardagliga saker, sånt som finns, som en utflykt till skogen eller dagen han lärde sig cykla. Det är kanske därför Erizel har svårt att släppa just den här historien.
Hon puttar lite lätt på Sorpo. Han dras ur sina tankar och ser ut som att han nästan glömt av att han sitter i klassrummet. Tankar kan ju fungera så ibland att de drar iväg med oss någon helt annanstans än där vi råkar vara. Och just så är det väldigt ofta för Sorpo. Erizel lutar sig så gott det går mot Sorpo och viskar så tyst hon kan:
– Tror du verkligen att det finns magi? Att man kan komma till något som inte är som Hartbreis? Det hade varit så häftigt om det fanns något mer, något mystiskt som ingen vet om. Tänk att det kan finnas sånt som snö. Hur tror du det ser ut? På riktigt liksom. Är det som sockervadd eller som bomull fast kallt?
Sorpo sitter tyst en stund och tänker länge innan han viskar tillbaka:
– Jag vet inte, det borde ju kunna finnas. Det finns inget som säger att det inte finns. Fast det finns inget som säger att det finns heller. Om snö finns så tänker jag att det kan vara som hårt vispad grädde, fast kall då.
Erizel lutar sig tillbaka i stolen och försöker föreställa sig hur det hade kunnat se ut om hela Hartbreis var täckt av hårt vispad, kall grädde. Sorpos blick försvinner ut genom fönstret igen. Kanske tänker han på samma sak.
I Hartbreis, landet där Erizel och Sorpo bor, har det aldrig funnits någon snö eller vinter. Här finns det bara sol och regn året runt. Så en snögubbe som för dig och mig inte är så konstigt, är helt förbluffande och obegripligt för både Erizel och Sorpo. I Hartbreis finns det inte heller några bilar, tvättmaskiner eller mobiltelefoner. Det finns inga stora asfalterade vägar, inte heller några små asfalterade vägar. Ingen tv och ingen radio. Det finns däremot böcker och skolor där man lär sig saker.
Det finns tillverkning av skor och kläder och tvål och massor av andra saker som vi också har.
Det är lite som vi kanske hade haft det efter dinosauriernas tid om vi bara hade gjort det som var absolut nödvändigt. I Hartbreis nöjde man sig. Det enda undantaget är landets Spunt som går snabbt som blixten från högst upp i Hartbreis, genom alla byar och städer, till längst ner i Hartbreis. Den drivs av vind och vatten.
Men det är en så avancerad uppfinning att jag inte kommer ge mig på att förklara hur den fungerar. Om ni någon gång träffar på Filo så kan ni fråga henne. Det är hon som kommit på hur Spunten ska drivas. Hon arbetade med det i flera år. Detta gjorde hon för att hon såg att det fanns de som inte hälsade på sina släktingar och vänner eftersom det tog för lång tid att ta sig dit. När hon var klar med Spunten tittade hon nöjt på sitt verk, sen återgick hon till sitt jobb som trädgårdsmästare för det var ändå det hon älskade mest av allt.
Skolklockan ringer och Erizel är snabb ut till sin cykel. Hon kan knappt bärga sig, hon måste hem och berätta allt innan tankarna exploderar.
Erizel bor i västra Trindly vid Stirrtärnsgrinden 7. Där har hon bott så länge hon kan minnas. Det är inte så långt från skolan som ligger i centrala Trindly. Men idag tycker hon det känns längre än vanligt, men det är nog för att hon har något så viktigt att berätta. Det är inte ofta som Erizel tycker något är så viktigt. Som att välja kläder på morgonen till exempel. Det tycker Erizel är helt oviktigt. ”Det blir som det blir”, brukar hon säga när hennes föräldrar frågar vad hon har på sig. Det kan bli kjol och byxor och ett linne på en kortärmad tröja, det spelar liksom inte så stor roll.
Det finns några få saker som är viktiga för Erizel, det bara råkar för det mesta vara saker som de flesta andra tycker är oviktiga. Hon har alltid på sig sin gröna favoritkeps och går helst alltid barfota. Detta trots att hennes föräldrar tycker att hon ska ha skor eftersom hon kan trampa på något vasst. Men då svarar hon bara: ”Kanske är det det vassa som ska akta sig för att bli trampat på av mig istället.” Men hon brukar ändå ta på sig skorna i hallen. Det tar så lång tid att förklara för föräldrarna varje morgon hur viktigt det är för henne att slippa skor. Dessutom är det så konstigt med vuxna för de tror sig ha rätt i vissa saker som bara ska vara som saker för det mesta är. Men vi är ju olika och det tycker Erizel är viktigare. När hon ser att
föräldrarna inte tittar tar hon av sig skorna och lägger dem bakom en stor sten utanför trädgården. Sen hoppar hon vidare i världen barfota. Hon äter helst bara äpplen, det är det godaste hon vet, ”det har hon tyckt sen hon var en liten äppelskrutt” brukade hennes morfar säga. Hon äter allt utom den lilla pinnen. Den kastar hon iväg och hoppas på att det blir ett nytt äppelträd där den landar. Det blir oft ast inte det, men man vet aldrig. Bara för att det inte har hänt än betyder inte det att det inte kan hända.
Hon kommer fram till det röda huset med blå veranda i en sån fart att hon inte hinner stanna förrän hon är en bit in på gräsmattan. Hon lutar slarvigt cykeln mot ett av äppelträden. De har tre äppelträd i trädgården och en massa små bärbuskar. Men bären är Erizel inte ett dugg intresserad av. Alldeles för små och sura. Hon letar fram skorna bakom stenen och tar fort och slarvigt på sig
dem. Sedan springer hon fram till den ljusblå grinden och puttar vant upp den. När hon kommer in i köket berättar hon alltihop fort och ivrigt för sina föräldrar.
De lyssnar halvt samtidigt som de lagar mat. När hon berättat allt som Leis har sagt säger de att det låter som en spännande saga. Hennes studsiga energi förvandlas genast till en besvikelse över hennes föräldrars ord. Spännande saga. Vuxna tror visst att allting är hittepå, tänker Erizel.
Hon går upp till sitt rum med bestämda och sura steg. Hon tycker oftast att hennes föräldrar är rätt roliga, men med sånt här är de onödigt tråkiga. Tänk vad tråkigt att vara vuxen och inte kunna tro på spännande saker. Speciellt saker som är häftigare än allt annat som händer, tänker hon. Hon slänger sig i sin lilla gröna soffa vid fönstret och tittar ut. Tankarna flyger och far, bilder dyker upp i huvudet. Hon försöker föreställa sig en sån där gubbe av kallt fluff. Hon börjar småle för sig själv, för vissa av gubbarna hon lyckas fantisera ihop ser väldigt roliga ut.
Kan en berättelse om magi
vara helt sann?
Frågan får Erizel och Sorpo att glömma allt annat. De har nämligen hittat en båt gjord av löv som vill föra dem vidare, bort från sitt hem och tryggheten och allt de känner till.
Tillsammans med Milogrin och Fea ger sig Erizel och Sorpo i väg på äventyr.
Båten styr dem mot is och kyla, mot en by i skräck och mot det stora berget där ett monster bor. Men frågorna blir bara fler och fler: Vad är det för dörrar till bybornas hus? Vem är egentligen monstret som förvandlar människor till vatten?
Och kan man förlåta något som tycks helt oförlåtligt?
Ett efter ett beger sig barnen upp på berget för att möta monstret. Kanske gömmer sig det riktiga mörkret någon helt annanstans?
Lövbåten är en hjärtevärmande, spännande kapitelbok om att man måste våga tänka nytt och annorlunda för att få syn på magin i livet.