Kompishuset Anne Olsson
Illustrationer av Malin Olsson
Författarens förord
Till Dig som håller den här boken i din hand just nu, liten som stor. Vänskap är viktigt och kan komma i många olika former och från många olika håll. Ta emot den, respektera och värdesätt den även om den tycks olik andras vänskaper.
Säg eller tänk aldrig: Jag är inte som alla andra. För vad betyder det egentligen? Att exakt alla andra är totalt lika och du är den enda som är olik? Det vore hemskt om det var så, men som väl är stämmer det inte. Tänk eller säg hellre: Alla är inte som alla andra, inte heller jag.
Ta emot och erbjud vänskap där det känns riktigt, tryggt och glatt. Vänskap finns för alla, har du inte hittat ditt sammanhang ännu så vet jag att det kommer, ha lite tålamod och se dig omkring med nyfikna ögon och öppet sinne. Kanske har vänskapen en annan form än vad du tidigare tittat efter?
Känn efter inom dig själv och följ det som känns rätt för just Dig.
I kärlek // Anne
Kompishuset
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
©Text: Anne Olsson | Illustratör: Malin Olsson | Malins penna
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2024
ISBN: 978-91-8073-752-4
Kompishuset
Anne Olsson
Illustrationer av Malin Olsson
Till Maja och Linn, mina innerligt älskade döttrar!
Ni är allt.
Allt för er.
Mamma
Kapitel 1
Maja-Linn tittar ner på Boliboo och Na-na som ligger så tryggt nerbäddade under varsin grytlapp. Det är mormor som virkat grytlapparna och de är så färgglada och vackra. Maja-Linn är nöjd över att hon hittat så fina täcken till kompisarna. Eller hittat och hittat … Maja-Linn känner en liten oro i magen. Mamma har ofta frågat efter grytlapparna men
Maja-Linn har inte ljugit – hon har bara låtit bli att svara. Och förresten, hur skulle det se ut om Boliboo och Na-na låg och frös om nätterna?
På den lilla gatan i Änglaboda ligger det bara tre hus. Två som är exakt likadana, i lite trist brun färg, och sedan ett vackert, men lite gammalt, gult hus med en stor lummig trädgård som omsluter det. I ena änden av det gula huset bor familjen Larsson som består av mamma Isabella, pappa Matteo och Maja-Linn såklart.
Den andra ändan av det gula huset är tomt efter det att farbror Gustav flyttat i väg för att bo på ett ålderdomshem. I de andra husen på gatan bor det grannar, men inga barn. Trist, tycker Maja-Linn. Det tycker hennes föräldrar också för de jobbar jättemycket och ganska så sent på kvällarna, så Maja-Linn blir ofta ensam. Mamma och pappa hinner inte skjutsa henne till aktiviteter och kompisar. Men Maja-Linn har ingen som helst oro, hon vet ju att hon aldrig är ensam – även om mamma och pappa kanske tror det …
5
Nu har det flyttat in en ny tant i andra ändan av det gula huset, Maja-Linn har sett henne från sitt fönster när hon går omkring i trädgården. Hon har roliga kläder med olika färger och mönster: prickar, fyrkanter och trianglar överallt. Håret är ljust och rufsigt, hon är lång och går lite framåtböjd.
Maja-Linn hade hellre önskat att det var ett barn i hennes egen ålder som flyttat in. Hon drömmer om en kompis som vill leka samma saker som hon och som vill berätta hemligheter och göra bus. Nu bor här bara ännu en gamling på gatan.
– Men det är ju bättre än att det står tomt, säger Maja-Linn till Boliboo och Na-na, och bättre kompisar än er finns ändå inte.
Maja-Linn älskar att komma hem från skolan och leka med Boliboo och Na-na. Inget skrikande och retande, inga viskningar, pekande och fnissande som det mest är i skolan och som Maja-Linn får en stor orosklump i magen av.
Maja-Linn vet att både mamma och pappa önskar att hon ska gå till fritids efter skolan, så att hon kan vara med kompisar.
– Det är så jobbigt att veta hur ledsna och oroliga de är över att jag väljer att gå hem i stället, viskar Maja-Linn till Boliboo och Na-na. De tror ju att jag är ensam, jätteledsen och uttråkad, fortsätter hon, fastän jag är mycket gladare, tryggare och nöjdare här hemma med er. Jag försöker ju säga det till dem men det är som att de inte hör vad jag säger, berättar hon vidare för Boliboo och Na-na.
Vuxna lyssnar nästan aldrig, inte mamma och pappa och inte fröken
Ulla. Maja-Linn vet inte hur hon ska göra för att få dem att sluta oroa sig.
– Det skulle nog vara annorlunda om de visste vilka bra kompisar jag
6
har här hemma, säger hon fundersamt och tittar på Boliboo och Nana, om jag bara kunde komma på ett sätt att berätta så att de verkligen förstod.
Hon tittar ut genom fönstret igen och ser den nya, färgglada grannen promenera i väg nerför gatan med sin lite märkliga, framåtlutande stil.
Maja-Linn vill gärna springa ut och hälsa på henne med en gång, men mamma tycker inte att det passar sig. Hon måste låta den nya grannen flytta in i lugn och ro. Snart nog ska de hälsa henne välkommen, säger mamma och återvänder till sin arbetsplats som hon gjort i ordning till sig själv i ena ändan av det stora, hemtrevliga köket.
7
Kapitel 2
Maja-Linn sitter ofta uppflugen i fönstret på sitt rum efter skolan och spanar ut på gatan, ibland kommer sopgubbarna och det tycker hon är spännande eftersom Maja-Linn älskar stora maskiner och bilar. Helst vill hon åka traktor till skolan, men mamma har bara en vanlig grå bil.
Maja-Linn tänker på Klara som går i hennes klass, hon bor i ett radhus nära skolan och från Klaras fönster kan man se både fotbollsplanen, kiosken och pizzerian. Maja-Linn vet detta därför att Klara överraskade
Maja-Linn en eftermiddag när hon frågade: Vill du följa med hem till mig efter skolan idag?
Maja-Linn blev först rädd men tackade ja eftersom hon tänkte att det skulle göra mamma och pappa så glada. När hon kom in i Klaras rum ångrade hon sig verkligen inte. Maja-Linns ögon fastnade först på en jättevacker sten- och snäcksamling som låg lite huller om buller på en gräddfärgad byrå. Det kliade i Maja-Linns fingrar av önskan att klämma, känna, sortera och fundera på var de en gång hade legat. Bredvid sängen stod ett akvarium med två ursöta vattensköldpaddor, Maja-Linn skulle kunna sitta och titta på dem i timmar.
När hon slängde en blick ut genom Klaras fönster och såg allt som hände utanför ville hon genast hoppa upp på fönsterkarmen för att
8
sitta och titta på allt detta i lugn och ro och fantisera om vad människorna hette, var de kom ifrån, vart de var på väg. En favoritlek som Maja-Linn, Boliboo och Na-na fullkomligt älskade trots att Maja-Linns gata var så mycket mindre händelserik. Här fanns ju hur mycket roligt som helst att göra, Maja-Linn kände sig så glad över att hon vågat tacka ja till att följa med Klara hem.
Men Klara ville bara prata om saker som Maja-Linn inte förstod sig på. Om serier, robotar och Pokémon. Klara skrattade åt Maja-Linn när hon sa att hon inte visste vem Pikachu var. Efter det har Maja-Linn aldrig blivit medbjuden till Klara mer.
För det mesta ligger den lilla gatan utanför Maja-Linns hus tom och öde om eftermiddagarna och kanske är det just därför som Maja-Linn inte kan hejda sig när hon får syn på den långa, framåtlutande tanten i de färgglada kläderna som långsamt kommer gående mot deras port. Hon har dessutom en väldans massa att bära och det avgör saken.
Maja-Linn rusar ut ur sitt rum, nappar åt sig en jacka och smyger upp ytterdörren. Springer nerför de få trappstegen och precis som hon ska trycka upp porten rycks den upp med väldig fart. Maja-Linn stelnar till, tittar upp och fastnar med blicken i de blåaste ögon hon någonsin sett. Hon fortsätter att titta på det främmande ansiktet, små fina rynkor ramar in de blå ögonen, näsan är rak och ganska lång och under den ser hon stora, hallonröda läppar som spricker upp i ett varmt leende.
– Hejsan!
Maja-Linn rycker till av den hesa rösten, slutar att stirra och vänder blicken ner mot sina skor.
9
Vuxna lyssnar nästan aldrig, inte mamma och pappa och inte fröken Ulla. Maja-Linn vet inte hur hon ska göra för att få dem att sluta oroa sig.
Maja-Linn vill inte gå på fritids efter skolan. Hon vill hellre vara hemma, för där har hon vänner som hon känner sig trygg och glad med och som gillar samma saker som hon. Men det finns ett stort problem … Maja-Linns vänner är inga vanliga barn-kompisar, och mamma och pappa bråkar med varandra för att de tror att Maja-Linn är ensam. Hur ska Maja-Linn få mamma och pappa att lyssna?
En dag flyttar det in en granntant med coola kläder och en massa växter. Hon verkar också vara hemma mycket och är alltid ensam. Kanske kan Maja-Linn be henne om hjälp?
www.vistoforlag.se