Travelmaniac
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Martin Källstrand
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-750-0
Om länder i världens minst besökta regioner
Stackars mamma. Jag vet inte hur många gånger du har varit orolig för att jag skulle bli rånad, kidnappad, dödad eller allvarligt skadad på någon av alla mina resor till jordens alla 195 länder. Och jag hoppas du kan förlåta mig för alla de gånger jag kanske inte ljög, men lite snyggt undvek sanningen, för att inte göra dig orolig.
Förlåt mamma, att jag sa att jag inte skulle till Medellin i Colombia under inbördeskriget, men åkte dit ändå. Eller att jag hade det bra i Beirut, men i själva verket duckade undan en granatattack i Damaskus. Att jag satt på en tråkig konferens i Kurdistan, men i själva verket besökte frontlinjen mot irakiska Mosul och fick huka under sandsäckar för att inte bli synlig för Islamiska statens krypskyttar. Att du trodde att jag föreläste för ungdomar i Minsk, men i stället jagades av två KGB-män i Vitryssland. Att jag tonade ned riskerna med att resa till Afghanistan, Jemen, Libyen, Centralafrikanska republiken och Mali, samtidigt som länderna plågades av uppslitande konflikter. Förlåt för att du trodde att allt var frid och fröjd under min sjätte resa till Kuba, men fick höra på nyheterna att jag arresterats i landet, anklagad för kontrarevolutionär verksamhet.
Förlåter du mig detta mamma, så lovar jag att förlåta dig för att du under hela min barndom klippte mig i en pottfrisyr som uppenbart var ett brott mot FN:s barnkonvention.
Skämt åsido, så finns det tyvärr fortfarande saker jag inte har berättat för dig. Kanske ville jag inte oroa dig retroaktivt. Och du kanske kommer få en del obehagliga överraskningar i de här två böckerna då jag berättar många historier du fortfarande inte känner till. Så som historien om överfallet i Mongoliet som
ledde till en hjärnskakning och utsparkade tänder. Om rånet i Lviv i Ukraina som ledde till en blodig mun och en nära på avsparkad arm. Om den galna kvinnan i Malaysia som försökte döda mig med sina bara händer. Om den vackra kvinnan i Chile som överlevde tack vare att hon försökte kyssa mig i baksätet på en BMW. Om gränsvakterna mellan Moldavien och Transnistrien som stängde in mig i ett skjul och anklagade mig för att smuggla droger. Om hunden i Laos som bet mig blodig och det efterföljande besöket hos en doktor som gav mig en oklar spruta utan att kunna ett ord engelska. Voilà mamma. Efter att du läst de här böckerna så finns det inga hemligheter kvar.
Jag tror att du kanske alltid bara önskade att jag skulle sluta resa till farliga och konstiga platser. Att jag skulle stadga mig och leva ett tryggt liv i Sverige. I stället för att flänga runt i världen, och ibland utsätta mig själv för livsfara. Men jag har inte bara ärvt ditt tjocka hår, dina stora gråblå ögon och dina platta knäskålar.
Jag ärvde även din och pappas äventyrslystnad och aptit på att se världen. För det är klart att jag senare i livet skulle bli sugen på äventyr när jag som fyraåring flyttade med er till Kongo och växte upp halvnaken utan tv och bekvämligheter. I stället hade jag hönor och apor som husdjur, och mina största intressen var ormjakt, vågsurfande och pilbågar. Det är inte undra på att jag blev lite annorlunda när vi sedan flyttade till Asien och jag förälskade mig i ett kaotiskt land som Bangladesh. Och självklart blev jag sugen på att se mer av världen när jag sedan fick gå på amerikansk high school i Ecuador och fick de två bästa åren av mitt liv mellan Andernas snöklädda vulkantoppar.
Jag är gränslöst tacksam mot er, min mamma, pappa och syster, för världens bästa uppväxt. Med betoning på världens. En uppväxt som gav mig lusten att upptäcka ännu mer och en insikt om att det fanns en värld där ute som bara väntade på att få upptäckas. En fantastisk värld med smaker, dofter, kunskap, äventyr, människor, historia och natur som bara väntade på just mig.
En insikt om att varje vit fläck på kartan är ett nytt äventyr.
Jag satt på en vinglig, rostig järnstol som sedan länge förlorat stora delar av sin ursprungliga målarfärg. Pistageglassen, som jag beställt av caféägaren med vänliga, bruna ögon, smälte snabbt i den eritreanska försommarsolen. Jag slöt mina ögon och försökte känna efter, men kunde inte bestämma mig för om det var lättnad eller lycka jag upplevde, över att nu ha besökt alla länder i världen. Kanske var det en kombination av flera känslor som dansade runt i mitt bröst. När jag sökte ännu längre in i mig själv, fann jag även en strimma av stolthet.
Jag valde att klamra mig fast vid just stoltheten, samtidigt som en servitris ursäktade sig och ställde fram den espresso jag också hade beställt. Jag tackade henne och slöt ögonen på nytt. Jag hade ju som en av de yngsta personerna i världshistorien lyckats besöka alla jordens länder. Ett livsmål som nu gått i uppfyllelse efter tjugofem års resande. Jag bestämde mig. Jag skulle känna stolthet, i alla fall några dagar. Och jag skulle skriva klart dessa två böcker för att berätta om mina äventyr.
Jag tänkte på hur allt hade börjat. Hur dagdrömmandet om att upptäcka världen hade intensifierats under gymnasietiden, och hur jag övertalat den snälla bibliotekarien på min skola att prenumerera på en resetidning jag själv inte hade råd med. En tidskrift jag lusläste i det ödsliga biblioteket, samtidigt som mina klasskamrater tjuvrökte på skolgården och pratade om helgens skoldans. Hur jag arbetat extra på kvällar, helger och lov som personlig assistent, diskare och på ett café, för att kunna finansiera drömmarna.
När några av mina klasskamrater efter studenten köpte sin första bil, köpte jag min första jordenruntresa. På taniga
tonårsben, med en ryggsäck lika stor som jag själv, lämnade jag Sverige. På många sätt var jag oförberedd på vad som väntade, men det viktigaste bar jag inom mig: en äventyrslystnad och längtan efter att se världen på mitt eget sätt. Jag skulle inte besöka stränder och vanliga turistdestinationer. Jag ville resa till exotiska, orörda platser, likt litteraturhistoriens klassiska pionjärer. Jag ville vandra på de oupptrampade stigarna, träffa människor som levde i isolerade dalgångar, lära mig om platser som ingen kände till. Jag var redan då fast besluten om att inte bara besöka platser. Jag ville uppleva dem. Jag skulle inte titta på saker. Jag skulle se.
Jag kunde inte då veta att upptäckandet skulle bli en livsstil, en passion som överskuggade allt annat i mitt liv. Att resandet skulle bli en del av mig och min person. När jag efter min första resa, tio månader senare och många kilo tunnare, kom hem till familjen i Mariestad var frågan inte om jag skulle resa igen, utan när. Hungern efter att uppleva nya kulturer och länder hade för mig blivit en drog. Jag hade insett att de färgglada, geometriska figurerna på världskartan ovanför sängen i mitt pojkrum inte bara var länder. Vart och ett lockade de på mig med oemotståndliga erbjudanden om nya äventyr.
Under universitetsåren i Uppsala hade jag flera extrajobb vid sidan av mina heltidsstudier för att hålla nya resedrömmar vid liv. För att spara pengar bodde jag i ett enkelt rum i en studentkorridor, köpte all min mat med utgående datum i matbutikernas reahyllor, och hade vänskapskretsens billigaste garderob. Jag förberedde mig genom att läsa guideböcker och resetidningar, och gjorde resplaner med utskrivna kartor. Jag gjorde listor på packning, noterade regler kring vaccin och visum, men framför allt hittade jag specifika platser i varje land som skulle lära mig mer om landets historia, politik och kultur. Vare sig det rörde sig om en spektakulär naturupplevelse, ett bombastiskt monument eller ett absurt politiskt system.
Flera år senare insåg jag också att det faktiskt var möjligt att besöka alla jordens länder. Jag hörde talas om äventyrsresenärer
som lyckats ta sig in i både diktaturer och krigszoner. Jag bestämde mig för att försöka göra samma sak, och gjorde en plan för hur jag skulle bli en av de cirka 300 människor som genom världshistorien lyckats besöka dem alla. Jag insåg att det fanns olika definitioner av länder, då vissa var erkända av världssamfundet och andra inte. Jag bestämde mig för att FN:s lista över fullvärdiga medlemsländer, samt de med observatörsstatus, skulle bli min lista. Men jag bestämde mig också för att aldrig upphöra att besöka andra platser och självstyrande territorier som kunde erbjuda sevärdheter och spännande äventyr. Trots mitt nya mål skulle antalet stämplar i passet aldrig bli det viktigaste. Upplevelserna skulle alltid stå i centrum. Jag reste mig från min vingliga caféstol och vandrade ut på huvudstaden Asmaras huvudgata. Bakom mina mörka solglasögon kunde jag se hur en grupp soldater med illa åtsittande gröna uniformer, granskade mig. De såg förvånade ut över att en turist hade hittat till den auktoritära diktatur de var satta att vaka över. Jag tänkte på det bokprojekt du nu har resultatet av i din hand, och på hur stark min drivkraft blivit att genom skrivandet slå ett slag för de drabbade medborgarna mot det fenomen som soldaterna representerade. Att genom mina texter stå upp för de tusentals människor jag mött under mina resor, vilka alla förtjänade bättre än att vara offer under kleptokrater och extremister.
När jag vandrade på huvudstadens stenlagda trottoarer, tänkte jag också på alla de lokala guider och reskamrater jag haft vid min sida under årens lopp. Vänner som delat upplevelser, glädje, frustration, rädsla och eufori. Jag insåg att det av stilistiska skäl inte skulle gå att nämna dem alla i varje kapitel. Inte heller skulle jag av utrymmesskäl få plats med berättelser om alla länder, i bara en bok.
Jag tänkte även på min genuina önskan att du som läsare ska bli inspirerad att uppleva nya platser på jorden. Att mina beskrivningar och berättelser ska kunna få dig att skratta. Att varje vit fläck på kartan för dig blir färglagd med nya äventyr. Att även du kanske blir en Travelmaniac.
Framför Pico Cão Grande (”Stora hundberget” på portugisiska) som är ett känt landmärke i den afrikanska önationen São Tomé och Príncipe. Branta sluttningar och hög närvaro av giftormar gör det till ett av de farligaste bergen i världen att bestiga.
”Welcome to Tana!” Den kortväxte guiden log med hela ansiktet och visade mig med utsträckt arm vägen till bilen som stod placerad utanför flygplatsterminalen.
”Så ni kallar er huvudstad Tana?” frågade jag guiden när bilen började rulla.
”Ja, staden heter Antananarivo, men då ingen vet hur det ska uttalas säger vi bara Tana”, log guiden tillbaka. ”Det är som våra namn. Ju längre, desto förnämare, men omöjliga att minnas. Så du kan kalla mig Ela trots att mitt riktiga namn egentligen är två meningar långt.”
Ela körde bilen vant genom Tanas utkanter. Jag vevade ned rutan och andades in den kyliga luften. Jag njöt av doftpustar som kom från mangoträd och bananplantor som kantade vägen, och tog fram min kamera för att fotografera solnedgången som återspeglades i vattnet i några risfält.
”Riset och terrasserna kom hit med våra förfäder från Asien för tusentals år sedan”, berättade Ela. ”Det är därför vi ser ut så här med”, fnissade han och pekade på sina smala ögon. Jag gillade honom direkt. Jag somnade i bilens baksäte och vaknade inte förrän bilen några timmar senare studsade till av att vi korsade de gamla franska järnvägsspåren i Andasibe.
Nästa morgon, innan gryningen, stod Ela i givakt i hotellets lobby och såg ut som en stolt pojkscout med en kikare runt halsen, långa gröna strumpor och uppdragna khakishorts. ”Are you ready to see lemurs mister Martin?” frågade han stolt.
”Oh yes”, svarade jag och följde efter honom ut till jeepen.
Jag hade kommit till Andasibe med ett enda syfte: att se så många lemurer jag bara kunde. Och just naturlivet är anledningen till att många söker sig till just Madagaskar. Här finns inte bara de unika lemurerna, utan även hälften av jordens alla kameleonter och en artrikedom som inte överträffas
1. Årtalet anger tidpunkten för när jag besökte landet.
av någon annan plats på jorden. Öns isolering har gjort att sjuttio procent av djuren och nittio procent av växterna är endemiska. Och förutom att de är helt unika, är deras enorma variation häpnadsväckande. Ta bara lemurerna som exempel, där etthundra olika arter studsar runt i träden och på marken. Madagaskar är jordens eget naturliga lilla biologilaboratorium. Och nu skulle jag få se det med egna ögon.
En timme senare stannade Ela till tvärt på djungelstigen. Han frös till mitt i steget och spetsade öronen likt en fågelhund. ”Golden lemurs”, viskade han. ”300 meters that way, follow me”, fortsatte han och pekade rakt in i den gröna vägg av djungelsnår som kantade stigen. Ela stegade rakt in i buskaget och slukades upp av växterna. Jag tvekade en sekund, men följde efter.
Efter en trehundra meter lång hinderbana bestående av svett, blodiglar, gyttja, lianer och vassa blad, hann jag ikapp Ela som återigen frusit till is, men denna gång sneglade han på mig med stolthet i blicken. Fem meter framför oss satt en grupp golden lemurs och käkade frukost bestående av gröna kvistar. ”Du är Madagaskars egen Crocodile Dundee, eller kanske
Lemur Dundee”, viskade jag till Ela som svarade med ett leende. Lemurerna tittade nyfikna och orädda på oss och fortsatte att mumsa på de gröna bladen. En lemurunge höll sin mamma i ett fast grepp och stirrade på mig med sina intensiva ögon. Hans större kompisar hoppade runt i träden och verkade bara njuta av livet. Jag tänkte på de tokiga lemurerna i filmen Madagaskar och insåg att den inte var så långt från verkligheten som man kanske kunde tro. Jag fylldes av ett glädjerus och kände mig som den lyckligaste människan i världen.
Kanske är det just mötet, och samlivet, med den magiska naturen som definierar ön. Som gör att landet är det enda i världen där just glädje nämns i landets nationalsång. ”Bless, oh Creator, This island of our ancestors. May it have joy and happiness. And may we be truly happy.”
Och just glad satt jag några dagar senare på flygplatsen för
att flyga vidare. En tysk man i safariskjorta satte sig bredvid mig vid gaten och började prata. Det visade sig att han var biolog och att det var femtonde gången som han besökte Madagaskar. Jag berättade entusiastiskt om mina möten med lemurer i Andasibe. ”Det var tur du kom nu”, svarade tysken. ”Om några år kommer det inte finnas mycket kvar att se. Illegal skogsskövling leder till att lemurerna helt kan försvinna.”
Låt oss hoppas att tysken får fel och att både landets regering och det globala samfundet agerar för att rädda dem. Världen vore väldigt mycket fattigare och mindre glädjerik utan dem.
Missa inte:
? Se den galna drottningen Ranavalovas palats Rova som vilar på en klippa i huvudstaden med bedårande utsikt över Antananarivo.
? Titta på kameleonter, lemurer, ormar, apor och fåglar i någon av Madagaskars nationalparker.
? Upplev berg och dramatiska naturlandskap i alla jordens färger och former.
Det lilla barnet bar trasiga och smutsiga kläder. Från sin mors famn i baksätet på jeepen tittade han på mig med stora, glansiga ögon. Blicken var apatisk och långsam. Borta var varje barns livfullhet och nyfikenhet och han låg stilla i sin mors famn utan att ge ifrån sig ett knyst. ”Han har hög feber. Han är mycket sjuk”, sade mamman till mig när jag frågade hur det var fatt. ”Han vill
inte äta, och jag är rädd att han ska dö”, fortsatte mamman och tittade på mig med en stressad blick.
”Ska ni till sjukhuset?” frågade jag. Hon skakade på huvudet.
”Här i staden finns inga sjukhus, inga läkare, inte ens en sjuksköterska. Här finns ingenting! Men jag vet en äldre dam på andra sidan staden som har tillgång till lite medicin, så jag hoppas ni kan släppa av mig där.” Vägen genom den lilla staden var full av hål och vi passerade smutsiga hus, innan vi en stund senare anlände till huset där kvinnan hoppades finna medicin till sitt döende barn.
Jag fylldes av medlidande för barnet med den febriga blicken. Till mamman som bara hade en önskan i livet, nämligen att hennes son inte skulle dö. Och medlidandet blandades med vrede.
Tidigare under dagen hade vi kört igenom hela staden. Den ena halvan utgjordes av fallfärdiga ruckel, vilka tjänade som bostäder för de människor som bodde där. Där hade några halvnakna pojkar spelat fotboll med en kartongbit på en bakgata. En äldre tant som sedan länge passerat gränsen för pension sålde ananas från ett sönderfallande stånd vid vägkanten. Andra halvan av staden hade varit omgärdad av höga murar med förgyllda grindar. De hus som tidigare hade legat i den delen av staden hade jämnats med marken när presidenten och hans son hade byggt sitt palats. Vi hade passerat en helikopterplatta som vaktades av några militärer som satt och halvsov i en kur.
”Presidenten och hans familj är nästan aldrig här så det måste vara ett av de mest onödiga palatsen i världen”, muttrade chauffören när vi hade tvingats vända på huvudgatan och köra tillbaka samma väg vi kom. ”De har byggt ännu ett palats som står tomt medan folket inte ens har tillräckligt att äta. Och när de väl kommer hit flyger de i helikopter eftersom våra vägar inte är bra nog för dem.” Uppenbarligen styrdes Ekvatorialguinea av ledare som prioriterade tomma palats framför sjukvård för döende barn.
President Teodoro Obiang inledde sitt maktinnehav för fyrtiofem år sedan genom att göra det han var allra bäst på: att döda.
Kvar på marken efter hans statskupp låg den sargade kroppen av den tidigare presidenten, hans egen morbror. Precis som i berättelsen om Kain och Abel, spelade släktskapet inte någon roll för Obiang. Den som stod i vägen för honom fick sona med sitt liv. Det enda problemet var att Obiang likt Kain inte sändes i exil för sitt brott utan blev kvar i Ekvatorialguinea, och satt kvar där än i dag. En kejsare som suttit på sin tron i ett halvt sekel och samtidigt berikat sig själv med nationens oljepengar, utan att skänka en tanke åt sina undersåtars väl och ve. En man som avskaffat både demokrati och mänskliga rättigheter. Och gjort sitt monster till son till sin kronprins.
”Teddy, som han kallas, är en blandning mellan en sociopat och en playboy”, svarade kvinnan vid poolen och himlade med ögonen när jag frågade om presidentens son. ”Han samlar på lyxvillor, Ferraris och köper Michael Jackson-prylar för miljontals dollar. Han flyger in lyxprostituerade och är så ogenerad att han visar upp allt på Instagram. Han och hela presidentfamiljen är galen.” Kvinnans ögon blixtrade av hat. ”Alla vet vad de håller på med, hur de berikar sig med oljedollar medan folket lever i fattigdom. Men ingen vågar vara den första musen som attackerar katten.”
Jag nickade instämmande och log samtidigt åt den ekvatorialguineanska metaforen som påminde om det svenska uttrycket ”när katten är borta”, men med den viktiga skillnaden att katten här uppenbarligen inte vågade lämna landet, av rädsla för att bli avsatt. Jag kände mycket väl till presidentsonens leverne och hade sett flera dokumentärer och läst flera artiklar om Teddys utsvävande liv. Jag visste att han var en Caligula i afrikansk tappning.
Kvinnan var den första personen jag mötte under min vecka i landet, som vågade tala öppet om presidentens familj. ”Du har själv sett hur landet ser ut, de flesta lever i fattigdom.” Jag berättade om kvinnan med den sjuka bebisen, som inte ens hade tillgång till sjukvård i sin stad, samtidigt som presidentens familj byggt ett gyllene palatskomplex som täckte halva staden. Kvinnan suckade,
nickade instämmande och berättade att hon var en av få lyckligt lottade som hade dubbelt medborgarskap, och att hon lämnat landet för flera decennier sedan. ”Nu kommer jag bara tillbaka en gång om året för att träffa mina släktingar, och jag bor alltid här på detta hotell. Och du har kanske tänkt på att rummen på hotellet här är oproportionerligt stora?” Jag nickade, då jag vid min ankomst hade slagits av att mitt enkelrum var stort som en halv enplansvilla. ”De byggdes för att husera internationella gäster till presidentens fru. Men då ingen i utlandet vill veta av de där skurkarna gjorde de om hennes gästhus till hotell.” Galenskaperna kopplade till ledarna i Ekvatorialguinea ville aldrig ta slut.
Det var med lättnad i bröstet jag kände flygplanet lyfta för att lämna huvudstaden Malabo dagen därpå. Jag var glad över att lämna de perversa palatsen bakom mig. De absurda villorna som byggts för besökande toppmötesdelegater, men som nu stod tomma samtidigt som folket på landsbygden inte ens hade rinnande vatten. Huvudstadens breda skrytavenyer med sina militärpatruller som skyddade presidentfamiljen mot folkets vrede. Jag ville aldrig återvända till Ekvatorialguinea.
Jag ryckte till av pilotens röst i högtalarsystemet. ”Tyvärr har vi problem med planet och vi måste landa på en närbelägen flygplats i Douala, Kamerun.” Pulsen steg och jag kände en plötslig rädsla för att planet skulle störta. Några kvinnor bakom mig började be till Gud, på klingande, brasiliansk portugisiska. Jag vände mig om och noterade de bedjande kvinnorna i ögonvrån. De var hårt sminkade, hade löshår, lösögonfransar och djupa urringningar. Jag kom på mig själv med att undra vad kvinnorna hade gjort i Malabo. De enda turister jag sett var mina två resekompisar från Sverige och Finland. Turistbyrån i stadens centrum hade varit stängd. Och resebyrån i hotellets lobby hade enligt guiden aldrig sålt en enda utflykt. Jag började misstänka att Teddy kanske hade ett finger med i spelet. Kanske var dessa kvinnor delar av hans globala harem? Jag kunde bara gissa att så var fallet. Och jag skulle snart få veta.
Dagen därpå satt jag vid poolen på ett flygplatshotell i Douala, och väntade på besked om min fortsatta hemresa. Plötsligt såg jag de brasilianska kvinnorna komma trippande i minimala bikinis längs med poolkanten och de slog sig ned framför mig vid bassängkanten. ”Tack för era böner i går på planet”, sade jag till en av kvinnorna som hade vänt sig om och hälsat med ett leende. Jag tänkte på mina misstankar från kvällen innan. ”Kommer ni från Brasilien, och vad har ni gjort i Ekvatorialguinea?”
Kvinnan berättade glatt om hur de varit inbjudna av presidentens son, och att det inte var första gången de blivit influgna från Rio de Janeiro för att besöka honom i Malabo. ”Vi flyger dit, bor på fint hotell några dagar, och sedan kommer presidentens son tillsammans med några vänner och vi dansar brasiliansk dans för dem. De betalar oss, och sedan flyger vi hem.”
Jag försökte hålla god min och nickade och log. Men det var som jag misstänkt. Brasilianskorna var en del av presidentsonens perversa liv, en del av den lyxprostitution som finansieras av den ekvatorialguineanska statskassan. Pengar som hade kunnat finansiera ett sjukhus där döende bebisar med stora, glansiga ögon kunde fått vård.
Missa inte:
? Besök ön Biokos dramatiska, svarta lavastränder.
? Förundras av utsikten från Pico Basilé.
? Vandra runt bland spansk kolonialarkitektur i huvudstaden Malabo.
Martin Källstrand är en av de yngsta personerna någonsin att ha besökt alla världens 195 länder. Dubbelt så många människor har varit i rymden, än de som lyckats med samma bedrift.
Med nyfikenhet, humor och kunnighet berättar Martin bland annat om sina äventyr i avlägsna önationer i Stilla havet, besöken i krigszoner i Afghanistan, Somalia och Syrien, dramatiska naturupplevelser i Karibien och Centralasien, dödsångesten i Centralafrikanska republiken, upplevelserna inifrån diktaturerna Turkmenistan och Eritrea och om hur han blev arresterad på Kuba.
TRAVELMANIAC
är den första boken av två, där författaren i underhållande och inspirerande kåseriformat tar med läsaren till länder i världens minst besökta regioner. Det är en bok för alla som drömmer om att resa och vill lära sig mer om världen. En bok som inte lämnar någon oberörd.
Den här boken kan framkalla upptäckarlust och ge dig plötsliga skrattattacker och kunskap du inte tidigare haft. I värsta fall får den dig att utveckla ett allvarligt tillstånd av ohämmat resebehov: du blir en TRAVELMANIAC.
www.vistoforlag.se
