Issuu

EFTER MONSUNEN INKA GURUNG

”Du är det dina djupa, inre önskningar är. Som din önskan är, så är din vilja. Som din vilja är, så är dina handlingar. Som dina handlingar är, så blir ditt öde.”

– Brihadaranyaka Upanishad IV 4.5

Ett stort varmt tack till dig som har trott på mig och stöttat mig på vattnet eller på land, med några värmande ord eller med din tid.

För stöd och hjälp i den fascinerande processen mot mitt författarskap och skrivandet av den här boken: Karin Johansson, Lisa Ohlin, Nelly Andersson, Lars-Åke Augustsson, Rhuddem Gwelin, Simón

Bustamante, Sophie Hieu, Kerstin Backman, Parul Sharma, Karin Trollsås och Malin Bergman Lidberg. Tack!

En speciell uppskattning till mina underbara barn, Lilja & Liam, kärleken till er är oändlig. Ni gör mig stolt och ni gör mig lycklig.

PROLOG

I en av Nepals djupa gröna dalgångar ringlar den smaragdfärgade Trisulifloden fram. Ingen som har sett henne kan ignorera hennes skönhet och kraft. Som om var och en av hennes droppar längtar till havet pressar hon otåligt men varsamt fram sitt vatten. Ständigt fylls hon på av mindre floder och bäckar som får henne att växa och hjälper henne mot sitt mål. Även där hon på avstånd ser ut att stå alldeles stilla föser hon vattenmassorna framåt. Trycket skapar stora virvlar som dansar runt med vissna löv, kvistar och annat skräp som fallit ner från djungelns branter, eller kastats i av en människa från en strandkant.

Det är en lång och mödosam resa hon har framför sig, men då och då öppnar sig tillfällen där hon får utlopp för sin frustration. Där flodbottnen brant sluttar nedåt omvandlas hennes lugna gröna färg till dånande vitt när det virvlande vattnet blandar sig med luft. Som i en känslostorm släpper hon krafterna fria, fullständigt rasar fram. Enorma brytande vågor uppstår varav en del hänsynslöst slår mot stenar och klippväggar innan de mjuknar, blir mindre och slutligen bara guppar fram och sakta försvinner.

Här och där bakom stenar och utskjutande strandlinjer vilar vattnet i edor, får lite andrum och chans till eftertanke. En del av vattnet blir kvar här, blir stillastående, medan en del strax rör sig vidare, framåt.

Vid ett av dessa bakvatten, nedanför den lilla byn Harioghar, ligger en sandstrand, just inte större än att den rymmer några tält. Vid vattenbrynet ligger några färgglada kajaker och lite längre bort, på andra sidan floden, sitter en man på en sten och fiskar i eftermiddagssolen.

Kapitel 1

Nirmala sprang ner för bergssidan så fort hon kunde, hon ville hinna hem innan nästa regnskur fick tillfälle att göra fullständig lervälling av stigen. Eftermiddagssolen sken fortfarande och djungeln glittrade glatt, men hon hörde himlen mullra och luften var tjock. När som helst skulle regnet ösa ner. Där det var som brantast visste hon precis vilka stenar hon skulle sätta fötterna på.

Plötsligt lossnade remmen från sulan på ena flipflop-sandalen och hon snubblade till. Det blev inte ett långt felsteg men tillräckligt för att hon skulle tappa balansen och ramla ner över kanten. Det var inte allt för brant, men hon blev rädd och skrek till innan fallet stoppades upp av en buske en bit nedanför stigen.

Där satt hon en stund och kände efter om hon gjort sig illa, men hon vara bara lite öm på ena armbågen. När hon borstade av tunikan och skulle stryka med handen över byxan upptäckte hon blodfläckar, precis i grenen. Hon blev förskräckt. Skrämt såg hon sig omkring för att se om någon var i närheten. Hon lyfte upp tunikan och tittade innanför de tunna byxorna. Samtidigt som hon såg blodet kom smärtan, någonting skar inom henne.

När hon en stund senare kom ner till den lilla bäcken började ett varmt regn falla. Tunga droppar blandande sig med tårarna. Håret var genomvått innan hon hunnit sänka sig ner i det svala vattnet.

Nirmala suckar, ser ut genom gliporna mellan de glesa spjälorna på getskjulet, och tänker tillbaka på den där dagen. Den dagen var hon säker på att hon skulle dö, bara elva år gammal.

Det är nästan kolsvart ute nu. Hon kan bara skymta sin lillebror när han kommer ut ur huset. Hon hör hur han försiktigt stänger dörren efter sig och smyger fram genom mörkret mot skjulet. Hon

sticker ut handen genom en glipa mellan två smala brädor, öppnar haspen och släpper in honom, drar upp honom i knät och kramar om honom.

”Hur har du det min lilla killing?”

”Raju lagar ingen god mat.” Han sträcker ut en arm, får tag på ett halmstrå från britsen de sitter på och sätter det i munnen. Nirmala rycker ut det.

”Det är smutsigt”, säger hon.

”Kan jag inte få sova här hos dig, didi?” Babu kallar henne alltid för didi, storasyster, han säger aldrig hennes namn, men sin storebror kallar han alltid för Raju.

”Det blir för trångt, och kallt blir det också. Bara sitt här en liten stund med mig. I morgon får jag säkert sova inomhus igen.”

”Jag kan sova i halmen med getterna”, säger Babu. En get bräker hest. ”Den säger att det går bra”, fortsätter han. Nirmala svarar inte.

Det är sant att det är för trångt på den lilla britsen, det är knappt hon själv får plats, men för kallt är det inte, inte nu. Monsunens värme ligger kvar i dalen. En smygande vind har börjat dra in genom skjulet, men den är inte kall, inte än, bara frisk, och snäll nog att dra med sig lite av lukten från djuren på vägen ut. Hon tänker på hur snabbt det kommer att bli vinter och alldeles för kallt för att sova i skjulet. Men pappas ord är lag.

Det första minnet Nirmala har är av honom, pappa. I alla fall tror hon att det är ett minne. De är uppe vid det stora trädet vid odlingsdungen, solen skiner och luften är het. Pappa har plockat ner säsongens första mango, den är inte riktigt mogen än, men den är både len och syrlig i smaken, och den släcker hennes törst. Hon äter den sakta medan pappa spelar en melodi på ett grönt blad. Han håller handflatorna mot varandra och håller lövet tryckt mellan tummarna. Det ser ut som om han ber – men han ler, och ser på henne med glittrande ögon. De vackra ljusa tonerna låter som pyttesmå trumpeter.

Det kan ha varit en dröm, för hon minns hur hon, när hon var liten, brukade önska att han skulle tycka om henne.

Den som verkligen plockade ner mango, papaya och fikon åt Nirmala när hon var liten var mamma. De dagar hon var frisk klättrade hon hur enkelt som helst upp i träden i sin vackert mönstrade lungi, sjungande på vackra nepalesiska sånger. Melodierna slingrade sig snabbt och smidigt mellan höga och ljusa toner. Hon plockade frukt, skar ner blad till djuren, alltid varsamt, alltid noga med att göra så lite skada som möjligt på träden.

Nirmala hade en favoritväxt som var en oansenlig planta med spretiga blad som drog ihop sig när man petade på dem. ”Den är blyg”, brukade mamma säga, ”och kanske rädd att du ska göra den illa.” Det fanns en annan växt som mamma brukade använda för att göra en tatuering på Nirmalas arm. Försiktigt höll hon bladet, som hade ett vitt puder på undersidan, mot Nirmalas arm och daskade till det lite lätt, och vips hade hon ett vackert vitt blad på sin bruna arm. Hon brukade tänka att om hon bara var försiktig så kanske hon kunde ha den kvar för evigt, men hon blev lika besviken varje gång den försvann.

Mamma brukade berätta för Nirmala att det i varje växt finns en själ. Att allt levande i naturen är gudomligt, men också en del av dem. Nirmala har svårt att se riktigt samma sak som hennes mamma gjorde i plantorna och träden, även om också hon trivs bäst i djungeln och bland odlingarna. Att skörda tomater en hel dag i hettan är en dröm jämfört med att nästa dag sitta på marknaden och sälja dem mitt bland människor som trängs. Människor som kommer en nära, men man ändå inte vet var man har.

När Nirmala fortfarande gick i skolan och hennes mamma levde hade hon alltid bråttom hem. Hennes kamrater brukade försöka komma undan arbetet i hemmet. Flickorna gick länge och tisslade och tasslade på stigen. Pojkarna brukade palla frukt eller gurka, och sätta sig någonstans i djungeln och äta det de stulit. Ibland spelade de kort på någon skuggig plats. Men Nirmala sprang alltid direkt till familjens odlingsdunge, en bit ovanför familjens hus. Hon hade bråttom dit, bråttom att se efter om mamma var där, bråttom att se i

hennes ögon att allt var bra. Först när mamma log mot henne kunde hon slappna av.

Den stunden de hade tillsammans, när mamma var frisk, var den bästa på dagen. Nirmala brukade lägga ifrån sig skolböckerna under det stora trädet. Sedan satte de igång och arbetade. Mamma lärde henne allt om hur man sår och planterar. Ris, tomater, gurka, linser, bönor, spenat, chili, koriander, gurkmeja, majs och potatis. Det var mycket att lära om varje grönsak och varje ört, men det viktigaste med odlingen var att jorden mådde bra. Man skulle inte så en planta på samma plats gång på gång för då blev jorden tom på näring. Förutom potatisen förstås. Den kunde växa i vilken jord som helst, år efter år, men den var känslig för ljuset.

”Låt den aldrig komma upp i solen, den ska vara ordentligt nedbäddad”, brukade mamma säga, och omsorgsfullt kuperade hon jorden runt varje potatisplanta.

Nirmala blev lika förundrad varje gång de skördade potatis, fascinerades av hur en ensam knöl kunde föröka sig där nere under jorden. Tomaten älskade sol och värme och började sitt liv som blomma som sedan blev en frukt. Man kunde sedan följa hur den växte sig större och större tills den var färdig att plocka. Men potatisen levde sitt liv i hemlighet där nere i smutsen, till synes ovetande om sina lysande vita blommor ovan jord.

De första knölarna de skördade kokade mamma alltid hela. De brukade sitta tillsammans med Raju runt en skål full med het mjuk potatis som smälte när man stoppade den i munnen. Potatisarna kunde då fortfarande vara små, så de passade på när pappa var borta. Han skulle ha blivit arg över att de skördat något som skulle kunnat växa till sig och bli större.

Ett tag skällde pappa på mamma om att grönsakerna alltid växte på olika ställen, han ville ha allt på samma plats, fastän han sällan själv kom upp till odlingsdungen. Men efter att han upptäckt att mammas gurkor och tomater blev både större och finare än grannarnas gjorde han klart för henne att hon skulle hålla sina tricks för sig själv. Inte sprida ut knepen till de andra kvinnorna i byn. Men det behövde

han inte oroa sig för, mamma umgicks aldrig med någon utanför familjen. Förutom mormor och morfar förstås och bröderna, när hon någon gång ibland gick för att hälsa på dem uppe på berget på andra sidan floden.

När de jobbat klart vid odlingsdungen tog Nirmala och mamma alltid en paus innan de gick hem. De satte sig ner på en bastmatta i skuggan av deras stora mangoträd, och Nirmala tog fram sina skolböcker. Det var nu hennes tur att undervisa mamma, som inte gått en dag i skolan.

Nirmala minns en dag då de satt tillsammans under det stora beskyddande lövverket. Mamma var trött och ville inte lära sig någonting. Hon lutade sig fram, tog tag i Nirmalas händer, såg henne i ögonen och sa: ”Det är du som måste lära dig, min dotter. Lär dig allt du kan i skolan. Det är för sent för mig, men för dig är kunskapen vägen ut.” Nirmala förstod inte riktigt vad hon menade. Vägen ut lät skrämmande, och det kändes otäckt när mamma blev allvarlig, då kunde hon lätt bli sjuk.

Efter stunden med böckerna var det dags att skynda hem och laga mat. De hade nästan alltid varsitt fullt lass med sig ner till huset. Frukt och grönt, och gräs och blad till buffeln och getterna. På vägen ner brukade de prata om hur de skulle laga till grönsakerna. Men så fort de närmade sig gården tystnade de alltid. Utan att säga något till varandra om saken undrade de om pappa skulle vara hemma. Och när de kom in i hemmet kändes luften alltid tung. Även om han inte var hemma blev väntan en oro.

Inte heller Nirmalas pappa var speciellt intresserad av att umgås med folk, det är han inte nu heller, ändå spelar han ofta kort med andra män, nere i byn vid vägen. De sitter på en bastmatta, i en cirkel med benen i kors. I solen om det är vinter, eller i skuggan under de heta månaderna. I timtal kan de sitta med sina kort och högar av sedlar. Några dricker alltid av det hembrända risvinet. En del slutar spela när de känner att det är dags att gå hem till familjen, en del stannar tills pengarna är slut. Nirmalas pappa är kvar tills de andra tycker att han är för full och odräglig. Då skickar de hem honom till hans barn.

Babu sitter med sina varma små handflator om Nirmalas kinder, det är så han brukar hålla om henne när han somnar. Hans tårar blänker i skenet av den lilla gasollampan hon har hängande på en spik.

”Smyg in till Raju nu, vi ses i morgon”, säger hon. ”Då ska vi läsa boken om bockarna.” Försiktigt lirkar hon loss hans händer från sina kinder och torkar hans tårar. Motvilligt kliver han ner på golvet, sätter sig på huk, stryker en liten stund en av getterna över ryggen och går sedan ut i mörkret. Hon hör att han stannar till och kissar. Det smattrar när strålen träffar den torra jorden.

Hon lägger sig ner på den hårda britsen. Suckar. Det susar i örat, hennes kind och rygg värker. Den här gången är det inte på grund av de speciella dagarna i månaden som Nirmala ligger i getskulet. För första gången får hon lov att sova där på grund av något hon gjort, men hon ångrar det inte, det kan hon bara inte. Trots smärtan kan hon inte låta bli att le när hon tänker på det hon varit med om nere vid stranden. Hon har svårt att ligga still på den hårda britsen. Kommer att tänka på den dagen då hennes pappa snickrade den åt henne, på hur rädd hon varit.

Han hade varit ute och vallat getterna nere vid floden och de satt och drack te på avsatsen utanför huset. Det var vinter och de njöt av dagens sista värmande solstrålar. Nirmala reste sig för att hämta mer te.

”Men vad i helvete!” sa hennes pappa plötsligt och hoppade upp från sin pall. Han stirrade på en blodfläck på bastmattan. ”Och du har lagat te till mig, tvi!” sa han, kastade stålmuggen ifrån sig, och skrämde upp en höna som med nöd och näppe klarade sig undan. Skyndsamt sprang den iväg till tryggheten i sin flock.

Nirmala förstod ingenting och det gjorde inte heller hennes lillebror som såg på sin far med stora oroliga ögon.

”In i getskjulet med dig flicka!” sa pappa utan att se på henne. Nirmala bara stirrade på honom i några sekunder, sedan såg hon bastmattan och insåg vad han sett, och tänkte att nu har hennes pappa förstått att hon är sjuk. Chockad skyndade hon in i skjulet och stängde dörren efter sig. Hennes lillebror kom efter, ville med in.

”Nej, du ska inte in dit!” skrek pappa på honom. Nu kom Raju springande och Babu skyndade sig att gömma sig bakom sin storebror.

”Hon har fått blödningen”, sa pappa, nu med lägre röst och blicken i marken. Nirmala såg på sin storebror genom spjälorna. Hon andades häftigt och puttade undan en get som buffade henne i sidan. ”Hon får lov att sova där”, fortsatte pappa. Raju såg på sin far, kramade om Babu och såg sedan mot Nirmala utan att säga något.

Nirmala samlade ihop en hög med halm och satte sig på den med benen i kors och började gråta, men ljudlöst, så att de skulle lämna henne ifred. Så dum hon hade varit, hade aldrig tänkt på att det kunde vara farligt för andra det hon hade, att det kunde smitta.

När hon efter en stund tittade ut såg hon Raju spola av bastmattan med vatten. Pappa kom ut ur huset och sa: ”Bränn den i stället!”

”Var inte dum pappa, det är inte så farligt.” Pappa stirrade på Raju med en otäck ostadig blick som hon väl kände igen. Han hade en ny kopp i handen nu men hon var säker på att det inte var te i den. Det sög till i magen.

”Din mor skulle varit här och lärt henne hur saker går till, men det gick ju som det gick.” Pappa skrattade hånfullt. ”Jag borde förstått hur hon var ställd när jag såg henne första gången.”

”Lägg av med ditt snack!” Raju höjde rösten. ”Du ska inte prata om mamma sådär!”

”Ska du lära din pappa?” Raju hoppade undan när pappa svingade sin näve mot honom. Babu skyndade sig att springa in i huset. Till synes oberörd, men med arg röst fortsatte Raju: ”Vi får i alla fall bygga en brits åt henne, hon ska inte sova på marken som ett djur.” Nirmala höll andan, önskade att inte Raju var så upprorisk, undrade om pappa skulle ge sig på honom igen. Pappa stod alldeles stilla en stund och bara såg mot Raju. Sedan vred han plötsligt huvudet mot skjulet och såg mot henne. Det dunkade till i bröstet. Skulle han komma in och ge sig på henne? Men så gick han mot förrådsskjulet och tog fram en såg. Han skulle alltså bygga en brits åt henne. Skulle hon nu bo här ute i getskjulet i väntan på döden?

Strax, medan sågen kämpade sig igenom en bred planka, hörde

hon Raju ropa på Babu och hon tittade ut. Hon såg sin storebror lyfta upp hennes korg och skära och började gå med Babu mot odlingsdungen. De båda bröderna vände sig om samtidigt och såg mot henne när de gick iväg upp för backen. Trots att det skilde tio år mellan dem var de så lika med sina sorgsna ögon och hängande huvuden.

Nirmala har alltid varit rädd för att Raju ska försvinna ifrån dem en dag. Han är inte blyg som hon, han är modig och utåtriktad, inte gjord för livet i en liten by. Han spenderar mycket tid med sina vänner och pratar med alla han möter. Inte så sällan kommer han med små presenter till Nirmala. Det kan vara en kola i färgglatt papper eller ett hårspänne. När hon var liten flicka var hon säker på att han en dag skulle bli upptäckt av filmskapare som skulle ta honom med till Katmandu. Eller värre, till Bollywood i Indien.

Hon skämdes när de försvann bland träden ovanför deras lilla gård. Det kändes inte alls bra att hennes storebror skulle behöva hämta grönsaker och var tvungen att laga kvällsmålet.

Fastän hennes pappa var onykter tog det inte lång tid att färdigställa den lilla byggnationen. När han spikat klart greppade han tag om britsen och kände efter att den var stadig. Han verkade nöjd. Nirmala trodde för ett ögonblick att han skulle lyfta upp den och komma till henne med den, men han bara lämnade den där ute på gården, lät sågen ligga på backen. Han försvann in i huset och allt blev tyst. Han vill inte komma nära mig, tänkte hon och undrade om hon skulle gå ut och försöka ta in britsen själv. Men hon hade tappat all sin kraft. Det snurrade av frågor i huvudet. Vad hade han menat med att hennes mamma borde ha lärt henne? Vad hade hon gjort för fel? Varför var han så arg? Hon började känna sig yr och lade sig utmattad ner i den smutsiga halmen, brydde sig inte om getterna som buffade och råkade trampa på henne. Hon somnade och vaknade inte förrän det blivit mörkt.

”Förlåt att det tog sådan tid. Jag är så dålig på att laga mat.” Hon vaknade av Rajus röst, satte sig upp och såg vimmelkantigt upp på sin storebror som stod där utanför med en gasollampa i handen. Han ställde ifrån sig lampan och släpade fram britsen till skjulet, öppnade

dörren och sa: ”Kom och hjälp mig med den här!” Nirmala ställde sig upp men backade in bakom getterna i hörnet av skjulet. ”Nirmala!” uppmanade Raju med vänlig röst. Han stod böjd för att kunna se in genom den låga dörren.

”Tänk om jag har smittat dig och Babu”, sa hon. Då skrattade Raju till. Det var inte likt honom att skratta när hon var ledsen och hon såg förvånat upp mot honom. Men hans leende var inte glatt, bara nervöst. Han satte sig ner på huk och stödde sig mot dörrkarmen.

”Det är ingenting som smittar, Nirmala. Det är helt normalt.” Han såg samlad ut nu. ”Mamma borde berättat om det här för dig, eller kanske mormor, det är en kvinnogrej som har med månen att göra. Du har väl blivit vuxen antar jag. Det blir så där en gång i månaden ungefär. Allt är som det ska lillasyster, förutom att pappa vill att du håller dig undan, och sover här ute när du …” Han tystnade.

”Ska jag bara sova här ute när … när jag blöder?” sa Nirmala försiktigt.

”Ja, precis. Trodde du …? Åh, Nirmala, jag är så ledsen.” Nirmala kände hur blodet började rusa genom kroppen som om livet kommit tillbaka. Hon skulle inte dö.

På skakiga ben gick hon ut och hjälpte Raju, de lyckades få in britsen i det trånga skjulet utan några större problem. Getterna höll sig lugna tack vare mörkret. De ställde britsen mot den vägg som vätte mot huset. När Raju skulle gå ut snuddade de nästan vid varandra, och Nirmala märkte hur han ryckte till.

”Jag ska hämta ett par filtar och mat till dig”, sa han utan att se på henne. ”Behöver du något mer?”

”Nej”, sa Nirmala. Hon vågade inte be honom om tygtrasor. Halm fick duga tills nästa dag.

Snart kom Raju ut och lämnade två filtar, stålkannan med vatten och mat på det stora mässingsfatet med rejäla kanter. Hon satte den i knät. Det var skönt att ha den tunga heta tallriken på låren. Värmen spred sig i kroppen när hon betraktade den stora högen med vitt klibbigt ris, och den lite mindre med grönsakscurry. Högarna var som två öar i ett hav av en tunn gul linssoppa. Raju hade haft i både

för mycket vatten och för mycket gurkmeja i soppan. Pyttesmå bitar av bränd vitlök simmade runt bland öarna. Hon drog ner toppen av risberget i soppan med fingertopparna, tog en bit överkokt blomkål, la den ovanpå risklumpen som nu sugit åt sig soppa och stoppade det hela i munnen. Hon skulle leva. Tårar av lättnad och tacksamhet saltade maten hennes bror lagat. Men det dröjde inte länge förrän känslan av skam smög sig fram igen. Hon skämdes över att brodern fick utföra hennes sysslor, skämdes för att hon lagat te till sin far när hon blödde. Undrade om hon borde förstått hur fel hon gjort. Så kom insikten att hon inte skulle få natta sin lillebror som aldrig somnat utan henne vid sin sida. Hon blev sittande alldeles stilla en stund med handen liggande i det varma riset, blicken stirrande.

När hon till slut ätit upp, drack hon ljudligt stora klunkar direkt ur vattenkannan. Sedan gick hon till ett hörn av skjulet och använde det sista av vattnet för att tvätta av sig. Det var skönt att få bort smuts och intorkade tårar ur ansiktet. Hon torkade sig noggrant med sin sjal innan hon gick tillbaka till britsen. Getterna låg nu ner i halmen och tog upp hela golvet och det var nära att hon snavade på dem.

Hon var frestad att lägga en av de två filtarna under sig, men ville inte riskera att smutsa ner dem, så i stället packade hon upp så mycket halm hon kunde på britsen och började ordna med att få båda filtarna över sig.

Det var en kall vinter de fått. Det blåste inte, men en stillsam iskall vindil sög sig in genom spjälorna under natten och kylde ner, först filtarna, sedan Nirmala. Det tog inte lång tid förrän hon vaknade av att hon frös, somnade ändå om, drömde att det var snö kring skjulet och att ormar slingrade sig in genom spjälorna för att värma sig. Någon gång under natten lade hon sig ner bland getterna i halmen för att dela deras värme. Tänkte att om en orm kom in och dödade henne så skulle hon i alla fall slippa både kylan och skammen.

Några dagar senare var Nirmala tillbaka i skolan igen. Efter den sista lektionen bad hon att få prata med miss Devna om hur hon skulle bete sig där hemma när blodet kom igen. Hennes fröken såg lika generad ut som Nirmala kände sig, men hon erbjöd sin hjälp.

De satte sig ute i solen. Nirmala njöt av solens värmande strålar efter lektionerna i det kalla klassrummet.

Från den lilla avsatsen utanför skolan kunde de se floden långt nedanför dem. På det här avståndet såg vattnet ut som att det stod alldeles stilla. Man kunde inte alls ana kraften i dess flöde.

”Det är bäst att du inte kommer till skolan när du blöder. Det är svårt att hålla sig ren här eftersom vi inte har något vatten. Man måste försöka hålla sig undan det mesta, du får inte röra vid någon man, och håll dig borta från köket … Finns det någon annan som kan laga mat till er?”

”Det blir väl min storebror”, sa Nirmala och såg ner i knät.

”Åh”, sa Miss Devna, såg medlidsamt på henne och fortsatte. ”Det är viktigt med maten, om du rör vid en burk med inlagda grönsaker så kommer de att ruttna.” Nirmala kände hur hon började svettas, fingrade på knapparna på den slitna koftan, undrade om det var solen eller orden som fick hennes strupe att dra ihop sig. ”Och du får inte gå till något tempel. Var försiktig så du inte rör vid några heliga saker alls. Och se dig inte i spegeln!”

”Varför inte, miss Devna?” frågade Nirmala med en röst som kändes tom på kraft, och tänkte att hon i alla fall inte hade någon spegel i getskjulet.

”Åh … jag vet inte riktigt, men det betyder väl otur”, svarade hon.

Två perioder senare meddelade miss Devna att hon skulle gifta sig, och några dagar senare var hon borta från skolan. Fram tills den dagen hade Nirmala ofta tänkt att hon skulle vilja bli lärarinna, att få lära sig allt det miss Devna kan och få dela med sig av sin kunskap. Men nu tog den drömmen slut. De skulle få en ny lärare efter några veckor. Men hennes pappa tyckte att Nirmala var för stor för att gå i skolan nu, hon var fjorton år, och hade ju blivit vuxen. *

Raju ser på sin lillebror när han kommer tillbaka in i sovrummet med hängande huvud. Han lyfter upp honom, ler, och trycker sedan ner honom på sängen. Tänker att en liten brottningsmatch där Babu

till slut får vinna ska göra honom glad. Men han får små, ilskna knytnävslag riktade mot sig så han släpper honom. Ser på när han utan ett ord kryper ner i sängen där han brukar sova med Nirmala.

Raju sätter sig på den egna sängen. Drar upp benen. Lutar huvudet mot den rappade lerväggen och suckar. Han är införstådd i syskonens månatliga kvällsritualer. När pappa har somnat brukar han viska till Babu att det är fritt fram att smyga ut till Nirmala en stund. Det gör honom ont att pappa tvingar Nirmala att sova ute. Men just nu är han arg på Nirmala för första gången någonsin. Hur hade hon tänkt? Vad skulle hon ens ner till floden att göra? Enligt Nirmala var det bara pappa som sett henne där nere vid stranden. Han hoppas innerligt att det stämmer.

En dagstidning som han köpt tidigare på dagen ligger på golvet. Han plockar upp den. Börjar läsa lite i skenet av gasollampan, men tröttnar direkt. Han kan inte fokusera och slänger tidningen ifrån sig. Han lägger sig ner och drar täcket över sig.

Tanken på att Sunita snart ska flytta in skänker honom lite tröst. Det ska bli skönt att hon kan laga mat när Nirmala sover ute, och att han kommer få sällskap i sängen. Precis när han börjar känna sig härligt varm i kroppen så slår det honom att Sunita väl också kommer att ha samma problem som hans syster en gång i månaden. Han blir plötsligt svettig. Kommer pappa tvinga ut även Sunita i getskjulet? Han slänger av sig täcket och drar djupt efter andan. Då kommer hon önska att hon aldrig träffat honom. Hjärtat börjar dunka i bröstet. Var det ett misstag att fria? Han sätter sig upp i sängen. Släcker gasollampan. Kliar sig i huvudet. Så lägger han sig ner igen.

Länge ligger han vaken och våndas, försöker formulera meningar att använda när han ska förklara saker för Sunita – så som varför det finns en sovbrits i getskjulet, varför Babu börjar gråta när högtidsdagar närmar sig, och om hur deras mamma blev sjuk. Han inser att Sunita inte vet just någonting om deras familj. Hon är som de flesta flickor från de små byarna långt uppe på berget, blyg och försiktig. Hon har inte frågat honom om någonting och vad vet han egentligen om hennes familj?

”Raju!”

”Vad är det?” svarar Raju förvånat. Han trodde att Babu somnat för länge sedan.

”Varför var pappa så arg på Nirmala?”

”För att hon var nere vid floden … hon kan ju inte simma.” Raju tänker att det får räcka som förklaring. Mer behöver han inte veta.

”Åh”

”Försök att sova nu.”

”Varför var hon där då?”

”Hon gick dit med getterna.” Raju suckar och hoppas att Babu ska ge sig.

”Raju. Är rebellerna farliga.”

”Rebellerna? Nej, dem behöver du inte vara rädd för.”

”Men de dödar väl människor?”

Raju vet inte hur han ska förklara för en sexåring om varför man till slut blir tvungen att ta till vapen för att få till någon slags rättvisa i ett land.

”De är inte farliga. De ger sig inte på barn. Sov nu!” säger han. Han får en ilsken suck till svar. Raju funderar på att säga att rebellerna egentligen bara vill att människor som de ska få det bra, för det är ju precis så det är. Men nu är Babu tyst och han låter bli.

Så ofta han drömt om att ge sig av från byn, om att försöka skaffa ett jobb i någon stad eller i ett annat land, få lära sig mer om världen, resa, upptäcka. På senare tid har han till och med fantiserat om att ge sig av med rebellerna och vara med och förändra Nepal. Han är inte alls lockad av att bära runt på ett gevär, eller vara med i någon strid, men han har lärt sig att det viktigaste vapnet är språket. Han tänker tillbaka på det möte nere vid vägen han var på några veckor tidigare, och på rebell-ledaren som såg ut som vilken ung man som helst. Han hade slitna jeans, en skitig T-shirt och en röd snusnäsduk knuten runt armen. Det var många människor där, de flesta satt trångt ihop på stolar och pallar. Raju stod i dörröppningen med några vänner. Ledaren berättade ivrigt om hur de ska sätta stopp för utnyttjandet av folket och se till att korruption börjar straffa sig. Han

sa att det är dags att upplysa människan på landsbygden om allas lika värde. Många i rummet var redan anhängare, och de höll ljudligt med ledaren om allt han sa. Han såg hur flera av de äldre byborna skakade på huvudet, men själv kände han hur något började växa i honom. När mannen berättade hur de behöver folk som är villiga att hjälpa dem i sin kamp kände han sig manad. Det var inte svårt att se framför sig hur han vandrade med likasinnade från by till by och berättade för lågkastiga och kvinnor om deras rättigheter, satte stopp för kortspel och drickande.

Raju har läst att i västra Nepal har de redan kommit långt. Där har gerillan lyckats ta makten. Polisstationer har sprängts i luften och människor har dött, men försäljning av alkohol har förbjudits. Förändring är på gång och den där kvällen nere vid vägen ville Raju inget hellre än att vara en del av den. Men att verkligen ge sig av, det visste han att han inte skulle kunna göra, aldrig skulle han lämna sina syskon ensamma med pappa. Tänk vad hopplöst allt känts då. Nu börjar han le där han ligger i mörkret, för det vara bara ett par dagar senare som det hände som fick honom att glömma sin längtan att lämna Harioghar.

Det var en tryckande het eftermiddag, några dagar efter att han äntligen fått vatten till gården. Under hela hans liv hade först mamma och sedan Nirmala varit tvungna att gå långt varje dag för att bära hem vatten. Men nu hade han ordnat en vattenledning och en cistern en bit ovanför deras odlingsdunge. Cisternen är stor och fylls ständigt på av en aldrig sinande bäck. Han och Nirmala har länge i hemlighet sparat pengar. Pengar de fått ihop på marknaden och från småjobb Raju gjort åt grannar och folk nere vid vägen.

Den här dagen var en av de första gångerna Raju fick njuta av att tvätta sig i solen hemma på gården. Han hade gjort i ordning en klyka av en gren som han grävt ner i marken och på den hade han bundit fast änden av slangen. Här kunde de nu enkelt både diska, borsta tänderna och tvätta sig. När man är klar stoppar man bara in en pinne i slangens öppning så slutar det att rinna. Det är skönt att slippa tvätta sig borta vid den allmänna cisternen där det alltid är fullt

med folk. Nu kunde han stå hemma på gården i solen och duscha under den pulserande strålen i bara kalsongerna.

Just när han den där eftermiddagen hade tvålat in hela kroppen och börjat skölja av sig kom en ung kvinna småspringande ner för stigen intill gården. Hon var liten och nätt, hade långt kolsvart hår som glänste i solen, och var klädd i en gul kurta. Sjalen var tunn och vinden lekte med den. Och precis när hon passerade honom var det nära att den släppte taget om hennes långa ljusbruna hals.

”Din sjal!” utropade han. Hon stannade upp, snubblade nästan till och såg blygt på honom med stora vackra ögon.

”Va?” sa hon.

”Din sjal, du tappar den snart!”

”Oj!” Hon fångade upp den och satte den på plats, gav honom ett generat leende och fortsatte. Det pirrade till i hela kroppen. Han stirrade efter henne, kunde bara inte sluta. När hon saktade ner och vände sig om för att se på honom igen trodde han att knäna skulle vika sig under honom. Ett leende spred sig på hans ansikte. Och när hon försvunnit runt kröken började han sjunga på en gammal nepalesisk kärlekssång, och tvättade håret en gång till.

Nirmala bor tillsammans med sin pappa och två bröder på en bergssluttning ovanför Trisulifloden. Livet i byn är inte lätt. Pappa dricker och de har svårt att få ihop till brödfödan. Trots det vill Nirmala inget annat än att leva tillsammans med lilla Babu och storebror Raju, och ta hand om djuren och odlingsdungen.

En kväll, mitt under firandet av högtiden Tihar, tvingar brutala omständigheter Nirmala att lämna sin by. Några unga kvinnor som håller på att lära sig paddla forskajak tar Nirmala under sina vingar. Floden, som alltid skrämt henne, visar sig vara en väg bort från orättvisor och förtryck. Frågan är om det är Nirmalas väg …

I ödets bakvatten är en roman inspirerad av verkliga händelser i det lilla bergslandet Nepal under en omvälvande period av landets historia.