Kajsa Rosenblad
BLODROSEN
Syskonen
Dellgrens äventyrliga tidsresor
BLODROSEN
Syskonen Dellgrens äventyrliga tidsresor
Kajsa Rosenblad
Blodrosen
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Kajsa Rosenblad
Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-582-7
Till mina barn
PROLOG
Sibirien år 1541
En natt för länge sedan, närmare bestämt den fjortonde februari år 1541, föddes ett barn långt inne i Sibiriens skogar. Överallt lurade faror och kylan var lika lömsk som mörkret. Men det fanns värme att finna för den som sökte den.
Djupt inne bland alla snötunga granar låg ett litet timmerhus. I fönstren brann ljus och mot ytterväggarna packade vinden snön till en mur. Utanför strök vargar omkring, hungriga.
Den här natten höll gråbenen sig nära det lilla huset. En av de yngre varghannarna var mer vaksam än övriga flocken. Han kunde se rakt genom stugans väggar och i hans ögon flammade eldar. Inne på golvet framför eldstaden låg en ung kvinna. Hon vred sig i smärtor. Vid hennes sida satt lillasystern och försökte trösta. Men det var som det var. Barnet i kvinnans
mage hade bestämt sig för att komma till världen den här natten.
Lillasystern kände på sig att något var fel. Magen krumbuktade och systerns skrik var hjärtskärande mot timmerstugans väggar. Men hon kunde inte göra så mycket, för inget var som det brukade. Varken grannarna eller prästen ville hjälpa systrarna längre och köpmannen nere i byn hade slutat att sälja varor till dem. Allt för att storasystern väntade barn.
Varför hade deras vänner vänt dem ryggen?
Svaret var att ondskan hade tagit sig till byn. Den hade kommit som en osynlig vind för att snart förvandlas till flammor som hotade att sätta eld på stugorna om folket inte gjorde som den befallde. Överallt bolmade svart rök upp ur skorstenarna. De enda som vägrat att lyda var syskonen i timmerstugan.
Nu skrek storasystern ännu högre, men plötsligt byttes ljudet mot en nyfödd babys skrik. Lillasystern höll upp barnet och när hon såg pojken var allt hemskt som bortblåst. Hennes ögon fylldes med tårar. Hon svepte in den lille i en filt och kysste honom ömt på huvudet. När storasystern såg barnet flämtade hon: ”Jag vet att du älskar honom redan, det gör jag med, men han kan inte stanna här.”
Lillasystern började gråta.
”Var nu modig”, viskade storasystern till henne. ”Du vet vad vi kommit överens om.”
Lillasystern nickade och gick snyftande ut för att
vissla på den unge varghannen som nu satt ensam kvar bakom husknuten. Hon spände släden bakom vargen och gick tillbaka in för att hämta pojken.
Ute hade vinden lagt sig och stjärnorna glittrade åter på himlen. Storasystern stapplade bort till dörröppningen och när hennes syster bäddat ner den lille i släden sa hon: ”Lupus, spring nu så fort du kan till Rosenklostret. Och glöm inte att nunnorna måste se rosen så att de förstår vem han är.”
Och vargen sprang så fort han någonsin sprungit.
Kvar stod storasystern med tårar i ögonen. Ingen mamma ville lämna bort sitt barn. Men hon visste att pojken hade ett uppdrag. Att han var utvald.
Redan för något år sedan hade storasystern fått veta av en gammal gumma att hon en dag skulle föda ett barn som hon inte kunde behålla. Gumman hade sagt att i stället för att bli ledsen när pojken lämnade henne så skulle hon vara glad och stolt.
”Han kommer inte att se ut som andra barn, och han kommer inte heller vara som dem”, sade gumman. ”Din son kommer att uppfinna något som ska rädda liv, och han kommer att kunna röra sig mellan tid och rum. Godhet i ondskans tid är lika skört som en blommande ros i en vinterstorm. Ditt barn kommer att vara den rosen.”
Storasystern förstod ingenting, men tog orden till sitt hjärta. Hon planterade ett rosenfrö samtidigt som
hennes mage började växa. Och hon lovade den gamla att få fröet att gro och rosenbusken att blomma.
När systrarna vinkade i väg vargen låg en blomkruka bredvid babyn i släden. Och när varghannen så småningom stannade framför en gammal stenbyggnad med en stor kupol på taket jollrade barnet samma ramsa om och om igen: ”Hinc lucem et malum sacra. Hinc lucem et malum sacra. Hinc lucem et malum sacra.”
Varghannen lyssnade som förtrollad, men så snart solens första strålar syntes vid horisonten reste han sig på bakbenen och skrapade tassarna mot Rosenklostrets stora port. Därefter försvann han in bland träden. När nunnorna öppnade fann de en övergiven släde med ett nedbäddat spädbarn utanför. De konstaterade att babyn hade ett ovanligt stort huvud och att det hängde en läderrem runt halsen på den lille med en träbit som det stod Sordolb på.
I handen höll han en mörkröd blodros.
”Dags att döda!”
Tyskland år 1941
Radion sprakade, men rösten var skarp. Några blev arga och stängde av. Andra blev rädda. Men många gjorde som den vassa mansrösten sa.
Rösten blev allt högre och den spreds med vindens
fart. Snart nådde den hela vägen till Sverige där den letade sig ner i en jordhåla hundra meter under det lilla halländska samhället Brännarp. I mörkret låg en sårig puppa och tryckte.
”Dags att döda!”
Kommandot fick puppan att börja svälla. Innanför skalet växte en ormliknande varelse. Den blev större och större. Till slut var puppan så svullen att den sprängdes. Ut ringlade en svartglänsande hydra med fyra halsar. Monstret var täckt av vassa fjäll och ytterst på halsarna satt skräckinjagande huvuden med blodröda ögon som lyste hotfullt i mörkret. Ur näsborrarna kom osynlig rök.
Nu hungrade hydran efter mänskligt lidande och for runt i underjorden för att hitta en väg ut. ”In malum, in malum”, vrålade hydran. Och när den utstötte sina hemska läten skakade marken ovanför.
En som lystrade uppmärksamt på ordet malum var Sordolb. Han befann sig på en plats långt från Brännarp, men kunde ändå känna att något mycket obehagligt höll på att hända på den lilla orten. Han hade levt länge och visste precis vad mullret in malum riskerade att göra i underjorden. Nu agerade han snabbt, och på samma sätt som han gjort många gånger förut när ondskan hotat att förinta världen i mänsklighetens tidsålder.
Först och främst gällde det att hitta någon eller några som han kunde ta hjälp av. Därefter skulle han skicka
i väg sitt recept till en person som stod på förnuftets sida och slutligen skulle han packa sin kappsäck och ge sig av.
Redan som barn hade Sordolb fått veta att han härstammade från en släkt som hette Merlin, vars stamfader hade varit rådgivare åt kung Arthur vid slutet av 400-talet. Flera av Merlins ättlingar var försedda med speciella förmågor och för att dessa skulle utvecklas på bästa sätt var det viktigt att barnet föddes av en godhjärtad person och sedan växte upp i närheten av blomstrande trädgårdar och fruktodlingar. I Rosenklostret hade Sordolb fått lära sig att koka smör av äpplen. Han visste att receptet endast var för utvalda och när det hamnade hos rätt person kunde det hjälpa hungrande i svåra tider eftersom det var så näringsrikt. Han visste också att formeln Hinc lucem et malum sacra kunde ge äppelsmöret oanade krafter och var därför noga med att behålla ramsan för sig själv.
Nu hörde Sordolb det dova mullret i underjorden. Och som alltid regerade han mycket starkt när han hörde ordet malum uttalas. Han var en av få som kände till det latinska ordets dubbla betydelser.
”In malum, in malum!”
Rösten i underjorden vrålade allt högre. Det började bli bråttom. Skulle Sordolb hinna ta sig till Brännarp i tid? Först behövde han hitta en person att skicka receptet till. Någon som också förstod att malum kunde översättas både till äpple och ondska.
1Brännarp den 9 juni 2021
Ingenjör Karl Dellgren tappade nästan telefonluren när han hörde sin dotters förslag och sa upprört: ”Du förstår väl att de inte vill vara hos mig här i Brännarp? En gammal morfar på landsbygden! De har ju sommarlov och vill så klart hellre vara med sina kompisar i stan.”
Menade Karin verkligen allvar? Skulle barnbarnen komma till Brännarp nu i sommar? Karl kände hur hjärtat slog hårt i bröstkorgen. Det gick inte. För mycket stod på spel. Det var helt enkelt för farligt.
Karl svalde gråtklumpen i halsen och sa med ostadig röst: ”De vill säkert hellre komma hit på höstlovet. Då är jag här.”
”Men är du inte i Brännarp nu i sommar?”
”Jo, fast … här är väldigt mycket på gång.”
Karl kunde inte förklara för sin dotter hur det låg till. Han var i Brännarp, men ändå inte. I varje fall inte synligt. Nu blev det snurrigt. Karl suckade tungt.
Hur i hela världen skulle han nu kunna uträtta det han behövde göra? Utan att avslöja vad som pågick. Det sista han ville var att utsätta sina älskade barnbarn för fara.
Samtidigt ville han väldigt gärna träffa dem.
”Låt mig prata med barnen”, sa Karl. ”De förstår säkert och så kan jag komma och hälsa på hos er i
Lund när saker lugnat ner sig här.”
”Fast de har inget val”, sa Karin. ”Julius och jag ska i väg på en forskningsresa. De ska bara bo hos dig i fyra veckor.”
”M-men Brännarp är inte säkert längre”, mumlade Karl i luren.
”Va?”
”Eh, eller jag menar så klart att det inte händer något här i Brännarp. Absolut ingenting. Här är tråkigt. Rena döden för mina fina barnbarn.”
”Nej men så illa är det väl ändå inte?” skrattade Karin. ”Och du sa ju att det är full rulle i Brännarp.
Dessutom är barn påhittiga. Och de har varandra.”
Karl fick inte fram ett ljud.
”Hallå, pappa! Är du kvar?”
”Mm.”
”Jag måste skynda mig. Det är skolavslutning idag. Men räkna med att barnen kommer med tåget om ett par veckor. Puss och hej.”
När Karin lagt på kände Karl hur golvet vibrerade under fötterna på honom. Han visste inte vad som fick marken att röra sig. Det enda han visste var att han
häromnatten, i Bortomlandet, stått öga mot öga med en djävulsorm som haft ordet malum inristat i pannan.
Den grå himlen tornade upp sig i horisonten och plötsligt var han inte säker på någonting längre.
”Ondskan?” frågade Minna.
”Ja, den finns i alla tider och kommer alltid i olika skepnader. Nu har den hittat till Brännarp och till en glipa som uppstått i tiden.”
Ögonblicket innan Karl slog huvudet i stengolvet hörde han In malum eka mellan väggarna. Hydran väste: ”Ge mig rosen!”
Samma dag som Valdemar, Minna och Lisen tvingas lämna Lund för att åka till morfar Karl och hans underliga fabrik i Brännarp dras de in i ett mycket farligt äventyr. Snart vet de inte längre vilken tid de befinner sig i och varje gång någon nämner morfars experiment skakar marken så att sprickan under fabriken vidgas.
Nattetid rullar tysktåg med nazister genom samhället och på dagarna försvinner saker spårlöst. Varför går vissa barn inte i skolan? Och vem är Sordolb med den mörkröda rosen?
När elixiret håller på att ta slut och Minna är den enda av syskonen som kan förflytta sig i tiden av egen kraft ställs allt på sin spets. Världen är i obalans och kriget närmar sig med stormsteg …
Då händer något som ingen av dem kunnat förutse.
BLODROSEN är en spännande bok för
alla bokslukare och den första, fristående delen om syskonen Dellgrens äventyrliga tidsresor.
www.vistoforlag.se
