Fler böcker av författaren: Bårhus blues, 2022
Den elaka koordinatorn
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Sten Velander
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2023
ISBN: 978-91-8073-331-1
FÖRORD
Erfarenheter från ett hittills helt underbart liv där upplevelser av händelser och människor speglas med en stor portion humor samt fantasi i denna roman. Ett stort tack till Imma, min älskade schäfertik som varit mitt sällskap och stöd under tiden manuset arbetats fram. Jag vill rikta ett speciellt tack till en av mina bästa vänner Mikael Wendel som bidragit med korrekturläsningen. Allra sist men inte minst ett stort tack till Ulrika min älskade hustru som står ut med alla galenskaper.
Jag önskar dig som valt att läsa boken mycket nöje och jag hoppas du får många positiva stunder av romanen och dess fantastiska händelseutveckling.
Författaren
Sten Velander
KAPITEL 1
Bilarna susade förbi från alla håll i staden och denna måndag var lika hektisk som alla andra måndagar med människor som ska ta sig till sina arbeten. Det duggregnade och den grå himlen gav ett dovt och dystert sken över allt som rörde sig under den.
Eva parkerade bilen och gick med snabba steg mot den röda tegelbyggnaden som rymde tre våningar med administration och ledningsfunktioner. In genom den bruna ytterdörren och vidare till köket där det hade börjat bli kö till kaffeautomaten. Hon greppade en porslinsmugg och tittade sig nervöst omkring. Ingen hon behövde hälsa på, skönt, tänkte hon. Vidare upp via marmortrappan till plan två där hon hade sitt kontor. Eva tog tre snabba andetag, gick med bestämda steg fram till dörren och in på sitt rum. Hon satte sig i stolen och startade datorn. Ögonen slöts och hon tänkte på Erik från sin ungdom.
Den gamla folkvagnsbubblan från -67 utan värme, bakplåten med grytan på golvet framför baksätet och det blå skenet av rödspriten som brann i grytan för att värma upp bilen. Det var mörkt ute och man hörde hur gruset från däcken kastades upp i innerskärmarna från den grusade men isiga vintervägen. Erik log och Eva huttrade i kylan. På väg till stadens bio och bara ett stopp till för att hämta upp Maggan.
Eva öppnade ögonen och tankarna var åter i nuet. Ett stort antal möten var inplanerade denna dag och kontrollbehovet visste inga gränser.
Eva var utbildad kemist och saknade totalt ledaregenskaper. Förutom att hon var elak visade hon aldrig någon empati och var väldigt nedlåtande om de flesta som arbetade inom enheten. När de skulle omorganisera fanns det ett antal lämpliga kandidater till tjänsten som koordinator, bland annat Jens, en av medarbetarna som kom från ett stort företag där han haft en hög chefsbefattning. Han hade dessutom stor kunskap om helheten av det område som en koordinator inom enheten skulle hantera, men något gjorde att han inte fick förtroendet.
Eva som fick rollen var i och för sig väldigt lojal emot ledningen men styrde med järnhand. Hon hade stora problem med ljud och kunde inte dela rum med någon, hon hade dessutom ett sjukt behov av att gå in i detaljer som ingen kunde stå ut med. När hon startade mötena var det bråttom för de stackars medarbetarna som skulle redovisa något. De fick en alldeles för snäv tidsram, stressade fram det de skulle säga och blev under tiden avbrutna med att det tog alldeles för lång tid. Själv kunde Eva ta upp stora delar av mötestiden för att i detalj beskriva händelseförlopp och prata om personer som inte hade med saken att göra.
Det omorganiserades ständigt och varje gång bjöd Eva in överordnade chefer till mötena. Ingen stod ut att vara med mer än en gång. De flesta tröttnade och sa att de hade annat att göra redan efter en kvart. Det konstiga var att de lät henne hållas. Alla mail som skickades ut undertecknades med namn, befattning, enhet, adress och telefonnummer. Eva nöjde sig inte med detta utan förutom nämnda uppgifter var det en mängd andra meriter som hon hade med i sina utskick. Där stod bland annat civilingenjör, processledare, diplomerad knypplingsspecialist, med mera. Denna lilla egenhet gjorde att hennes mail nästan alltid hade mer text om hennes tidigare meriter än vad mailet faktiskt handlade om. Alla som hade någon form av självbevarelsedrift sökte andra jobb och ingen stannade längre än ett halvår. Folk som lämnade mötena var helt slutkörda och sjukskrivningarna duggade tätt. Ingen sa officiellt att de slutade för att de inte stod ut med Evas detaljstyrning. Det skulle
ge en outhärdlig uppsägningstid och det var lugnast att bara låta tiden gå för att snabbt ta sig därifrån.
Det lämnades inget utrymme för fritt tänkande då hon hela tiden la orden i mun på alla. Evas förmåga att fånga upp och kritisera sina medarbetares arbetssamtal samt längden på dessa återkom ständigt. Hon la så mycket tid som möjligt på att försöka lyssna av allas telefonsamtal genom att smyga fram och stå utanför medarbetarnas arbetsrum.
Hon tittade också över kalendrar och kunde bli vansinnig om någon bokat in möte där hon själv inte blivit inbjuden (gällde bara möten med de som var betydelsefulla i organisationen).
Eva satt i sin stol, blundade igen och tänkte tillbaka.
Erik stannade vid grinden utanför Maggans hus och tittade lite irriterat på klockan, bion började om tjugo minuter och de hade cirka en kvart in till centrum i stan.
Maggan kom flämtande och pulserade i nysnön som låg decimetertjock på marken. Hon kom fram, hälsade glatt och tog plats i baksätet. Erik la i en växel och körde i väg. Efter ett par kilometer började det ryka i bilen. Erik frågade Maggan vad hon håller på med. ”Jag vet inte”, sa hon, ”det ryker under sätet.”
Erik tvärnitade med en viss fördröjning på den lite hala vägbanan.
Eva öppnade passagerardörren och gick ut och fällde framsätet.
Maggan kastade sig hostande ut från den rökfyllda bilen. Det slog upp flammor från baksätet. Erik sprang ut, tog tag i baksätesdynan, ryckte loss den och kastade den i vägkanten där dynan var helt övertänd. Dynan låg upp och nervänd i snön och man kunde se de svarta stålfjädrarna i stoppningen av träull som brann.
Erik svor och tittade in i bilen. Nu såg han vad som skett. Batteriet hade kortslutits av fjädrarna när Maggan, som är väldigt kraftig, satte sig i baksätet och tyngde ner fjädringen ända ner till batteriets plus och minuspol. Gnistorna som uppstod vid kortslutningen gjorde att träullen i sätesdynan fattade eld.
”Skynda er”, sa Erik och Maggan fick sätta sig direkt på plåtgolvet
bredvid batteriet. De lämnade den brinnande dynan bakom sig med flammorna som lyste upp i mörkret.
Som tur var fanns det lediga parkeringsplatser nära biografen där Erik parkerade sin rökskadade folkvagnsbubbla.
”Sätt fart”, sa han, ”vi är åtta minuter sena.” Efter att han släckt elden från grytan som var den enda värmekällan i bilen sprang de till biografbyggnaden och tog trapporna upp där de tre biografsalongerna låg.
Ingen satt kvar i receptionen och alla tre hastade in genom dörren där filmen pågått en stund. Det var nästan fullsatt förutom de tre platser på rad åtta som låg en bit in bland stolsraderna. Lokalen var mörk förutom ljuset från den stora filmduken som speglades svagt på väggar och sätesrader.
De var alla på plats och försökte hämta in de delar de missat av filmen. Ett äldre par satt i raden bakom och kvinnan i paret verkade väldigt nervös av sig. Hon sa till sin man:
”Känner du röklukten?”
”Ja”, fick hon till svar.
Det hördes ett högt skrik och kvinnan stod på stolsdynan och skrek:
”HJÄLP VI BRINNER INNE, det brinner i lokalen, rädda larma släck!” skrek hon och for ner från stolen i all hast.
Folk inne i biografen började få panik, någon tryckte in brandlarmet och lokalens sprinklersystem aktiverades. Erik, Eva och Maggan förstod att det var deras fel att det utbrutit panik på biografen. Det sprutades vatten över folkmassan som trängdes i utgången samt vid de två grönskyltade nödutgångar som lyste svagt i lokalen. Besökarna var genomblöta av allt släckvatten som kom från sprinklersystemet. De två som tjänstgjorde på biografen denna kväll såg brandkåren storma in i lokalen som var utrymd.
Erik, Eva och Maggan hade följt med ut i folkvimlet och var ute ur lokalen. De satt åter i bilen och var på väg hem under tystnad helt genomblöta med en stark rökdoft i kläderna. Erik brydde sig inte
om att starta upp värmaren (den T-spritsfyllda grytan) som stod på en plåt på golvet framför det uttagna baksätet i bilen.
Både Eva och Maggan släpptes av vid deras respektive hemadress. Erik satt och skrapade frenetiskt med isskrapan på insidan av vindrutan för att överhuvudtaget kunna se någonting alls i den iskalla bilen. Erik var återigen på väg hem och småmuttrade för sig själv över kvällens misslyckande.
Kommunledningen försökte styra de olika förvaltningarna med instruktioner och beslutade handlingsplaner. Förvaltningarna ville inte ha med kommunens ledning att göra och varje möte slutade med att förvaltningarnas representanter skällde ut ledningen. De vägrade att underordna sig och stämningen var alltid aggressiv med utspel och hårda ord. Efter varje möte gick de centrala ledningsrepresentanterna hårt sargade till sina kontor och vilade.
Det hade nyrekryterats en ny medarbetare från en av förvaltningarna, man tänkte att det skulle bli bättre med någon som kom från och kände till det lokala förvaltningsarbetet.
Björn och hans bakgrund av arbete på förvaltningsnivå kunde kanske skapa en bättre arbetsmiljö vid mötena?
Han fick i uppdrag att presentera ett beslut om en process som gällde målhantering och de olika stegen som detta arbete skulle hantera. Björn hade inför mötet mailat ut sin Power Pointpresentation för kännedom till sin chef Eva och de andra centrala funktionerna som skulle medverka vid mötet.
Det dröjde inte mer än fem minuter innan Eva skrev tillbaka att det inte gick att vara så tydlig, gick det inte att linda in budskapet i något som deltagarna kunde acceptera?
Björn fick skriva om allt och när presentationen var omarbetad var det som ett politiskt programstycke där inget som stod medförde ställningstagande eller andemening, det var bara floskler och rappakalja. Eva var nöjd men alla som deltog vid mötet blev helt galna när de hörde Björn presentera målprocessen.
Eva vet att hon har svårt att glädjas över livets händelser –särskilt när andra verkar nöjda. Men ingen verkar vara speciellt glad för hennes skull heller. Det märks tydligt när hon tillsammans med sin chef fattar en mängd beslut som kommer att påverka invånarna i kommunen, och gynna hennes egen position – men ändå! De borde vara tacksamma, i stället blir detta startskottet för något Eva inte alls väntat sig. Till slut sitter hon i en riktig rävsax, och fastnar dessutom i en ond spiral av lögner!
Samtidigt brukar Rune och hans bror Yngve normalt sett ha ett behagligt liv ute på Tärnö där de bott sedan barnsben. Den här sommaren blir inte som vanligt och problemen hopar sig med förrymda åldringar och sommargäster.
Frågorna blir fler och svaren färre allteftersom både polis och ansvariga försöker få klarhet i det kaos Eva lämnat efter sig.
Tärnö är den gemensamma plats där alla inblandade på olika sätt blir berörda av händelseutvecklingen i denna galna, annorlunda och roliga roman.
www.vistoforlag.se