9789180580267

ALICE OSEMAN

Översättning: Sandra Riomar

DEL 1

Elizabeth Bennet: Dansar ni, mr Darcy?

Mr Darcy: Inte om jag kan undvika det.

Stolthet och fördom

ETT

När jag kommer in i uppehållsrummet märker jag att de flesta där ser halvdöda ut, inklusive jag själv. Jag har hört från pålitliga källor att ”efter jul-deppen” hör till det normala och att den brukar infinna sig så här direkt efter ”årets lyckligaste tid”. Men jag känner ingen större skillnad nu jämfört med hur jag mådde på julafton eller juldagen, eller någon annan dag på jullovet. Nu är jag tillbaka här igen och det har blivit ännu ett nytt år. Allt kommer vara precis som vanligt.

Jag står kvar. Becky och jag tittar på varandra.

”Tory”, säger Becky, ”det ser nästan ut som om du vill ta livet av dig.”

Hon och resten av vårt gäng har spridit ut sig i snurrstolarna vid datorborden. Eftersom det är första dagen efter jullovet har alla fixat håret och sminkat sig till max och jag känner mig direkt helt fel.

Jag sjunker ner i en av stolarna och nickar filosofiskt. ”Lustigt – det stämmer faktiskt.”

Hon tittar på mig igen utan att egentligen titta, och så skrattar vi åt mitt icke-skämt. Becky fattar att jag inte är på humör och låter mig vara. Jag lutar mig bakåt och dåsar bort.

Mitt namn är Victoria Spring. Något som kan vara bra att veta är att jag fantiserar ihop en massa saker i mitt huvud, för att sedan bli ledsen över mina egna tankar. Jag gillar att sova och jag gillar att blogga. En dag kommer jag att dö.

Rebecca Allen är förmodligen min enda vän just nu. Hon är förmodligen också min bästa vän. Jag vet inte än om de här två sakerna hänger samman. Becky Allen har hur som helst långt lila hår. Jag har märkt att om du har lila hår så stirrar folk, vilket leder till att du blir känd och omåttligt populär, en sådan som alla säger att de känner fast de förmodligen aldrig ens har pratat med dig. Hon har en massa följare på Instagram.

Becky pratar just nu med en annan tjej i vårt gäng, Evelyn Foley. Evelyn ses som ”alternativ” eftersom hon har rufsigt hår och coola halsband.

”Frågan är bara”, säger Evelyn, ”om det är något mellan Harry och Malfoy.”

Jag vet inte om Becky faktiskt gillar Evelyn. Ibland verkar det som om människor bara låtsas gilla varandra.

”Bara i fanfiction, Evelyn”, säger Becky. ”Snälla, håll dina fantasier för dig själv och i din dator.”

Evelyn skrattar. ”Jo, men Malfoy hjälper faktiskt Harry på slutet, eller hur? Så varför är han taskig mot Harry i sju år? Jo, för att han är kär i smyg.” För varje ord slår hon samman händerna, utan att det egentligen förstärker hennes argument. ”Det är en gammal sanning att kärlek börjar med bråk. Klockren psykologi.”

”Evelyn”, säger Becky. ”Först och främst ogillar jag tanken på att Draco Malfoy skulle vara en tjusigt plågad själ som bara vill bli älskad och förstådd. I grund och botten är han fullblodsrasist. För det andra bygger våld i nära relationer på idén att man mobbar den man är kär i.”

Evelyn verkar bli djupt förolämpad. ”Det är ju bara en bok, inte som i riktiga livet.”

Becky suckar och vänder sig mot mig, och det gör även Evelyn. Jag drar slutsatsen att jag borde bidra med något.

”Jag tycker ärligt talat att Harry Potter är skit”, säger jag. ”Skulle önska att vi bara kunde släppa det där.”

Becky och Evelyn stirrar på mig. Jag känner på mig att jag har förstört samtalet, så jag mumlar en ursäkt, reser mig upp från stolen och skyndar ut ur uppehållsrummet. Ibland hatar jag människor, vilket förmodligen är skadligt för min psykiska hälsa.

I vår stad finns två läroverk: Harvey Greenes flickläroverk, allmänt kallat ”Higgs”, och Truham pojkläroverk. De avslutande årskurserna, år 12 och 13, tar båda läroverken emot såväl pojkar som flickor. Så nu, när jag går i årskurs 12, finns här plötsligt en uppsjö av nya killar. Killarna på Higgs har något magiskt över sig, och en tjej med pojkvän hamnar högst upp i den sociala hierarkin. Men jag måste säga att det eviga tjatet om killar får mig att vilja skjuta mig i skallen.

Inte för att jag bryr mig, men vår jättesnygga skoluniform gör knappast att vi får någon chans att visa oss från vår bästa sida. I de två avslutande årskurserna brukar det inte vara krav på skoluniform, men på Higgs måste vi ta på oss en förfärlig variant. Den går helt i grått, vilket passar det här urtråkiga stället.

När jag kommer till mitt skåp ser jag att det sitter en rosa post-it-lapp på dörren. På lappen har någon ritat en pil som pekar åt vänster, vilket nog betyder att jag borde titta åt det hållet. Irriterad vrider jag huvudet åt vänster. Några skåp bort sitter en annan post-it-lapp. Och på väggen

längst bort i korridoren finns ännu en. Folk går bara förbi lapparna, helt omedvetna. Det verkar som om de inte ser sig omkring. Eller så bryr de sig helt enkelt inte. Och det kan jag relatera till.

Jag plockar bort lappen från mitt skåp och går bort till nästa.

Ibland tycker jag att det är kul att sysselsätta mig med småsaker som andra inte bryr sig ett dugg om. Det ger mig en känsla av att jag gör någonting viktigt, främst för att ingen annan håller på med det.

Det här är en sådan sak.

Post-it-lapparna dyker upp lite överallt.

Den näst sista lappen jag hittar visar en pil som pekar framåt, och den sitter på dörren till ett stängt datorrum på första våningen. Fönstret i dörren är täckt av ett svart tyg. Just det här datorrummet, C16, stängdes för ombyggnad förra året, men de verkar inte ha kommit i gång med arbetet. På något sätt känns det sorgligt, men jag öppnar ändå dörren till C16, går in och stänger den bakom mig.

Den bortre väggen har ett långt fönster, och datorerna här är uråldriga. Rejäla lådor. Jag har tydligen gjort en tidsresa till 1990-talet.

På väggen längst bort sitter den sista post-it-lappen, där det står:

SOLITAIRE.CO.UK

Solitär är ett kortspel som du spelar på egen hand. Det var så jag brukade hålla mig vaken på it-lektionerna och förmodligen gjorde det mer för min intelligens än om jag hade lyssnat på läraren.

Det är då som dörren öppnas.

”Herregud, datorerna härinne är ju rent kriminellt gamla.”

Jag vänder mig långsamt om.

En kille står framför den stängda dörren.

”Jag kan nästan höra den där uppringningstonen, den envisa trudelutten”, säger han och söker med blicken, och efter flera långa sekunder märker han att han inte är ensam i rummet.

Han har ett rätt vanligt utseende, är inte ful men inte skitsnygg heller. Mest iögonfallande är ett par stora glasögon med tjocka, fyrkantiga ramar, som gör att han ser ut att ha på sig ett par 3D-glasögon. Han är lång och har snedbena. I ena handen håller han en mugg och i den andra ett papper och skolkalendern.

När han får syn på mig spärrar han upp ögonen och jag lovar att de blir dubbelt så stora. Han tar ett skutt mot mig som ett anfallande lejon, så pass våldsamt att jag snubblar bakåt, rädd att han ska krossa mig. Han lutar sig fram så att hans ansikte bara är centimeter från mitt. Genom speglingen i hans löjligt överdimensionerade glasögon ser jag att han har ett blått och ett grått öga. Heterokromi.

Han flinar brett.

”Victoria Spring!” hojtar han och sträcker upp armarna i luften. Jag står bara kvar, helt tyst. Jag har huvudvärk.

”Du är Victoria Spring”, säger han. Han håller upp papperet framför ansiktet på mig. Det är ett fotografi. Av mig. Därunder står det, med små bokstäver: Victoria Spring, 11A. Bilden satt på anslagstavlan vid lärarrummet när jag gick i elvan. Jag anmälde mig frivilligt som elevrepresentant, mest för att ingen annan gjorde det. Alla elevrepresentanter blev fotograferade. Mitt fotografi är hemskt. Det var innan jag klippte mig, så jag ser lite ut som tjejen i The Ring, det är nästan som om jag inte har något ansikte.

Jag tittar in i det blå ögat. ”Tog du bilden från anslagstavlan?”

Han backar lite, retirerar från mitt revir. Han har ett galet leende.

”Jag lovade att hjälpa någon att leta efter dig.” Han slår lätt med kalendern mot hakan. ”Blond kille … tighta jeans … vandrar runt

som om han gått vilse … ”

Jag känner inga killar, särskilt inte några blonda med tighta jeans.

Jag rycker på axlarna. ”Hur visste du att jag var här inne?”

Han rycker på axlarna, han med. ”Det visste jag inte. Jag gick in här på grund av pilen på dörren. Jag tyckte det såg mystiskt ut. Och så är du här! Det måste vara ödet!”

Han tar en klunk ur muggen.

”Jag har sett dig förut”, säger han, fortfarande med ett leende på läpparna.

Jag kommer på mig själv med att skela när jag tittar på honom. Nog borde jag ha kommit ihåg de där gräsliga glasögonen om jag hade sett honom i korridoren. ”Jag tror inte jag har sett dig förut.”

”Det är inte så konstigt”, säger han. ”Jag går i årskurs 13, så vi kan inte ha träffat på varandra särskilt ofta. Jag började här först i september. Årskurs 12 gick jag på Truham.”

Det förklarar saken. Fyra månader är inte tillräckligt för att jag ska lägga ett ansikte på minnet.

”Så”, säger han och trummar på muggen, ”vad händer här?”

Jag flyttar på mig och pekar slött mot post-it-lappen på väggen. Han sträcker sig efter lappen och tar ner den.

”Solitaire.co.uk. Intressant. Okej. Vi skulle kunna starta en av datorerna och kolla, men vi har förmodligen upphört att existera innan den har kopplat upp sig mot internet. Jag kan sätta rätt mycket på att alla datorer här har Windows 95.”

Han slår sig ner i en av snurrstolarna och betraktar förortsomgivningen utanför fönstret. Belysningen får allt att stråla, det ser ut som om det brinner. Man kan se hela staden ända till där den slutar. Han märker att jag också tittar.

”Det känns nästan som om man dras ut genom fönstret, eller hur?”

säger han. Han suckar för sig själv. ”Jag såg en gammal man i morse på väg till skolan. Han satt vid en busshållplats med hörlurar och trummade på knäna, blicken upp i skyn. Hur ofta ser man det, en gammal man med hörlurar? Jag undrar vad han lyssnade på. Troligtvis klassisk musik, men det kan ha varit vad som helst. Undrar om det var sorglig musik.” Han lyfter upp fötterna och lägger dem i kors på bordet. ”Hoppas inte.”

”Det är okej med sorglig musik”, säger jag, ”i lagom mängd.”

Han snurrar runt mot mig och rättar till slipsen.

”Du är verkligen Victoria Spring, eller hur.” Det är menat som en fråga, men han får det att låta som en allmän sanning, känd sedan länge.

”Tori”, säger jag avsiktligt entonigt. ”Jag heter Tori.”

Han stoppar händerna i kavajfickorna. Jag korsar armarna.

”Har du varit här inne förut?” frågar han.

”Nej.”

Han nickar. ”Intressant.”

Jag spärrar upp ögonen och skakar på huvudet. ”Vad då?”

”Vad då, vad då? ”

”Vad är det som är intressant?” Jag tror inte det går att låta mer ointresserad.

”Vi letar efter samma sak, båda två.”

”Och vad är det?”

”Ett svar.”

Jag lyfter på ögonbrynen. Han tittar på mig genom sina glasögon.

”Visst är det kul med mysterier?” säger han. ”Visst börjar man undra ” Det är då jag inser att jag faktiskt inte gör det. Jag inser att jag skulle kunna lämna det här rummet och inte behöva bry mig, varken om solitaire.co.uk eller om den här störiga och pladdriga killen.

Men eftersom jag vill få honom att sluta vara en sådan översittare plockar jag upp mobilen ur kavajfickan och skriver solitaire.co.uk i webbläsaren.

Jag börjar nästan skratta av det som dyker upp på skärmen – en tom blogg. En trollblogg, antar jag.

Allt som har hänt är verkligen fullständigt meningslöst.

Jag trycker upp min mobil i hans ansikte. ”Mysteriet är löst, Sherlock.”

Först bara flinar han, som om det hela var ett skämt, men sedan tittar han surt på skärmen och rycker förbluffad mobilen ur min hand.

”En … en tom blogg … ”, säger han, inte till mig utan för sig själv. Och plötsligt (jag vet faktiskt inte hur det går till) tycker jag så himla synd om honom. Han ser så ledsen ut. Han skakar på huvudet och räcker över mobilen till mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Det är som om han precis fått veta att någon har dött.

”Ja, eh … ” Jag trampar med fötterna. ”Jag måste nog gå till mitt klassrum nu.”

”Nej, vänta!” Han hoppar upp så att vi hamnar mitt emot varandra. Det uppstår en påtagligt pinsam tystnad.

Han tittar skelögt på mig, sedan på fotografiet och sedan på mig igen, och så tillbaka på fotografiet. ”Du har klippt dig!”

Jag måste bita mig i läppen för att hålla inne en elakhet. ”Ja”, säger jag bara. ”Jag har klippt mig.”

”Det var så långt förut.”

”Ja, det var det.”

”Varför klippte du dig?”

Jag var ute och shoppade en dag i slutet av sommarlovet, för jag behövde en massa skitgrejer till skolan och mamma och pappa var upptagna och jag behövde få det gjort. Vad jag inte riktigt tänkte på

var att jag är usel på att shoppa. Min gamla skolväska var trasig och ful, så jag gick till några finare butiker – River Island och Zara och Urban Outfitters och Mango och Accessorize. Men alla snygga väskor kostade så där femtio pund, så det blev inget med det. Då gick jag i stället till några billigare affärer – New Look och Primark och H&M

men hittade inget där heller. Det slutade med att jag gick runt i alla väskaffärer minst en miljon gånger innan jag bröt ihop på en bänk vid Costa Coffee, mitt i shoppingcentret. Jag tänkte på att jag snart skulle tillbaka till skolan och på allt jag måste ta tag i och alla nya människor jag skulle behöva träffa och alla jag skulle tvingas prata med, och när jag såg mig själv i skyltfönstret på Waterstone med ansiktet nästan helt täckt av hår tänkte jag att vem i hela friden vill prata med en sådan person och jag började känna hur håret växte i pannan, på kinderna och lindade sig runt axlar och rygg och kröp över min kropp som maskar och höll på att strypa mig till döds. Min andning blev allt snabbare, så jag gick till närmaste frisör och lät dem klippa av det till axlarna så att det kom bort från ansiktet. Frisören ville egentligen inte göra det, men jag stod på mig. Pengarna som jag skulle köpa skolväskan för gick till klippningen.

”Jag bara ville det”, säger jag.

Han tar ett steg närmare, jag backar.

”Du”, säger han, ”du brukar inte mena det du säger, eller hur?”

Jag skrattar till igen. Det blir en patetisk fnysning, men för mig räknas det som ett skratt. ”Vem är du egentligen?”

Han stelnar till, lutar sig bakåt, slår ut med armarna som om han vore Jesus och deklarerar med mörk och ljudande röst: ”Mitt namn är

Michael Holden.”

Michael Holden.

”Och vem är du, Victoria Spring?”

Jag kommer inte på något att säga, eftersom jag skulle ha svarat med mitt namn. Ingenting. Jag är ett vakuum. Tomhet. Ingenting.

Plötsligt hörs mr Kents skrällande röst från högtalaren. Jag vänder mig om och tittar upp i riktning mot rösten.

”Alla sistaårselever ska komma till uppehållsrummet för ett kort möte.”

När jag vänder mig tillbaka igen är rummet tomt. Jag står som fastklistrad. Jag tittar ner mot min hand och ser post-it-lappen där det står SOLITAIRE.CO.UK. Jag förstår inte hur lappen tog sig från Michael Holdens hand till min, men där är den i alla fall.

Så här var det, antar jag.

Det var väl så här det började.

Tori Spring gillar att sova och att blogga. Ska man tro henne själv har hon varit en cyniker sedan den dag hon föddes. När en ny skoltermin börjar efter nyårshelgen tänker hon att allt kommer att bli som vanligt. Men så dyker plötsligt mysteriet Solitär upp. Och yrvädret Michael Holden. Fast Tori bryr sig inte. Inte det minsta.

Alice Osemans tecknade serie Heartstopper har tagit världen med storm. Solitär är hennes

debutroman från 2014, om Charlie Springs

storasyster Tori. Brittiska The Times har kallat boken ”Räddaren i nöden för den digitala eran”.