Svea
LindaPettersson
Det finnsbaraenSvea
Det finns baraen
Svea
ISBN: 978-91-8057-835-6
Det finnsbaraenSvea
©Linda Pettersson2024
Omslag:Linda Pettersson
Grafisk formoch sättning:Linda Pettersson
Förlag:BoD -Books on Demand,Stockholm, Sverige
Tryck:BoD -Books on Demand,Norderstedt, Tyskland
Sömnigaord
Honoch jagdär vidfrukostbordet
Ännu en dag
Då vi knappastser varann
Sennär hongått
Kommerkänslan jagoftakänner
Chanserna jaghade somförsvann
Jagönskaratt jagkundestanna tiden
Ochlevaalla stunder om igen
Alla fina stunder
Benny Andersson, BjörnK.Ulveus, Niklas Stömstedt
Kanman ha en solkatti en bur.Universal SongsMusikförlag AB
Prolog
Jagtrodde attjag skulle slåi marken medjordens smäll. Attjag skulle känna smärtanfrånhelvetet ochseblodskvätta ut över gräset. Jagtrodde attsmärtan från mina krossade benskulle förgöramig,innanallt till slut blev svart. Detblevintealls så.I ställetser jagallt på avstånd, häruppifrån.Jag serdet gråvattentornetmed betongpelare ochdet kalla metallgallret somutgör en del av golvet däruppe.Stegen,som är en nödutgångomhisseninte skulle fungera. Dentomma parkeringen, stängsletavljusgrå metall ochjärnvägsspåren somliggerdär liktenväg ut åt valfritt håll.
Gräset nedanför vattentornet harbörjatväxaoch bligrönt.Träd ochbuskar harbörjatfåljusgröna blad på sina kala grenar.Allt det somärteckenpåatt sommarensnart är här. Idet vårgröna gräset liggerett skal.Enliten,slapp kropp ienalldeles förstorsvart jacka. Ettlångt ljusbrunt hårliggerutsprittliktensolfjäder runt kroppens huvud.
Jagser denasfalteradecykelvägendär jagsprangförut,förbi mammasrödahus.När jaglyfter blickenser jagnästanhelastaden, därjag botti snartsextonår. Allt serjag.Men jagkännerinteden därsmärtan jagtrodde jagskulle känna,det finns ingetblodpå marken runt kroppenoch hurmycketjag än kännerefter verkar jagintehanågra krossade ben. Det finnshellerinteett spår av ångest inom mig. Inga stormaravkänslor.Ingatankarsnurrar runt ihuvudet. Jag, allt inutimig ochruntomkring är bara ljust,lugnt ochtyst.
Mina tankar brytsabruptavljudenfrånsirener någonstans långt bort.Ljudetkommernärmare ochnärmare.Nu fler sirener. Annat
ljudpådessa.Ensymfoni somsignalerarolyckaoch ond,bråd död. Ljudet tarövertystnaden imitthuvud.
Jagser hurenpolisbilkommerkörande nerför gatandär jag sprang innan. Direkt efter polisbilenkör en ambulans.Bilarnakör fort ochalldeles förnäravarandra. Lamporna på taketblinkar. Snurrar. Bildar ett ljusspel somsveperframöverhusfasaderna. Polisbilenkör rakt över dentomma parkeringen, upppågräset ochbromsar tvärtnedanförvattentornet. Ambulansen stannar den också.
Minblickföljerrörelsernanär både poliser ochambulansmänniskor springer ut ur sina fordon. Fordonens dörrar lämnas öppna ochengrönklädd ambulansperson springer fram ochslänger sig nerpåknä vidhuvudet meddet ljusbruna håret. Detser ut som attden grönklädda kännerefter puls.Efter någonminut tittarhen upppådeandra,desom avvaktande ställt sigvid sidanav, ochjag serhur henlångsamtskakarpåhuvudet.
En av poliserna gårtillbakamot polisbilen, tarupp en mobil ochringernågon. Hangår runt icirklar på gräset undersamtalet, somomdet hansäger imobilenintegår attfåframomhan skulle ståtill. Närsamtaletavslutasläggerhan nermobilen ibröstfickan, bryter sina cirklaroch gårframtill polisbilen. Hanöppnarbakluckan ochjag seratt det finns skåp ochlådor därbak.Urenav lådornatar hanframenrulle medplastband.Platsen därkroppen liggerspärras av meddet blåvitabandet.
Jagser hurambulanspersonalenöppnardörrarnabak på ambulansen ochlyfter ut båren. Långsamt gårdeframtill platsenmed kroppeni densvartajackanoch lägger nerbåren på gräsmattan. De lyfter uppskalet, lägger detpåmagepåbåren medenorange filt över.Filten täcker hela kroppen, från topp till tå.Jag kannästan känna värmen filten ger.
Ambulansmänniskorna lyfter uppbåren ochbär dentillbakatill ambulansen.Deskjuter in båreni ambulansen,stänger dörrarna försiktigt ochkör därefter saktai väglängs gatan.
Kapitel1 Svea
Svea liggerpåmagei sängen ochscrollarpåmobilen. IhörlurarnaspelasMissLi. Hon sjungermed itexten,som låter glad menegentligen är ganska deppig. Svea gillar det, känner igen sig idet. Hon lyssnar nästan alltid på Miss Li,Veronica Maggio eller ABBA.Rullgardinenärneddragen ochdefyrablomkrukorna medmurgröna ifönstret skulle behöva liteljus. Ochvatten. Sovrumsgolvetärfullt medprylaroch saker. Denrunda,mjuka mattani rummetsynsinteens.Mitti prylhögen på golvet står en el-sparkcykel på laddning. Det finns möbler också. Ettskrivbord medtillhörande stol ochenbokhylla medalltfrånBarnens bibel till Lasse-Majas detektivbyråoch HarryPotter.För en oinvigdser nog rummetutsom kaos,tänkerSvea. En vanlig vuxenperson skulle troligen kalla detmycketostädat.Tillexempel Sveaspappa Pierre.För Svea är detta hemma.Hennesborgoch detendaställe på jorden därhon kännersig helt trygg. Härkan hon vara sig själv. Hon vetprecisvarthon harden därstrumpansom ramlade ur gympapåsen förraveckanoch nu liggerunder framdäcket på el-sparken.Chipspåsenfråni lördagsliggerunder papperskorgen ochboken om andlighetligger… Svea tittarsig omkring. Hon får synpåden,där denliggerpåskrivbordetunder jackan,och lerför sigsjälv.Hon vetprecisvartallting hör hemma,var sakhar sin plats. Kaoset är hennesordning.Sveatänkeratt detnog är liteså detser ut ihenneshuvud.Ett ordnat kaos sombarahon förstår. Tankar ochkänslor snurrarruntdärinne.Blandas medkunskap ochnyfikenhet. Tankar ochnyfikenhetkan ge sigavpåäventyr och blitill hennesfantasi.
Detvärstaäromkänslorna taröveroch dissaralltdet därandra. Då tapparhon kontrollenoch ångesten kommer. Vågenavobehag, känslanavrastlösheti kroppen, trycketi bröstet, klumpeni halsen ochden totala förlamning somföljer. Föratt få ångestattackerna attklinga av brukar Svea tänkapåvågor från en båtute på sjön. Vågorsom spridersig längre ochlängreutövervattnet föratt till slut försvinna.Allt somkvarstårärvatten.Lugnt vatten.Därefter blir allt grönt.Hon vetintevarföralltingblirgrönt.Det harbara alltid varitså.
Svea harhaftsådanadär känslostormarsålänge hon kanminnas. Stormaravkänslor somleder till ångest.Iblandkommerångesten närhon liggersom nu ochbaraintegör någontingalls.Ibland kryper ångesten på henne närdet är mycket folk omkringhenne ochhon inte kantasig därifrån.Iblandkommerångesteni helt andrasituationer. Vissa gånger förstårhon precisvad somutlöst det. Andragångerhar honingen aning. Oftast kanhon hanteradet bra. Fokusera på vågorna, se detgröna framförsig.Vågor.Grönt. Vågor. Grönt.Sådär hållerhon på.Tillslutbrukardet gå över IövrigtärSveaenganskavanligtjej. Tror hon självi alla fall. Långt, ljusbrunt håroch blåögon. Hon harfåttmycketavsitt utseende från mamma.Som turär, tänker hon, medtanke på hur pappaser ut.Fasthon bryr sigintesåmycketomjust sitt utseende. Använder bara mascaraoch läppglans ibland ochhåret hänger där dethängeromdet inte är uppsatti en knut mitt på huvudet. Hon klär sigi jeans, hoodie ochvitasneakersungefär somalla andra tjejer ihennesålder.Mestför attdet är enklast, föratt honsmälter in bäst då.Sen är detdetta medångesten då…det kanske inte är så vanligt, tänker hon.
Tankarna gårtill de andratjejernai hennes klass. Hon kaninte föreställa signågon av demhaångest. Hon kaninteföreställa sig någonavdem göra någontingallsnär hontänkerefter.För Svea är alla iskolansom skuggor. Skuggorhon flyter runt mellan. Alla sernästanlikadanautoch hon smälter in.Försvinnerini mängden.
Kapitel2
Emma
Emma sersin spegelbild iskärmen på datorn.Den har gått iviloläge underhennessamtalmed Anna.Hon serett rufsigtsvartbrunt hårsom verkligen borde borstas igenom.Kansketill ochmed få en tvättoch inpackning.Utaneyeliner ochläppstift serhennesansikte blektut. Detärsom attdet smälter sammantill en enda ljushudfärgad massa inramadavett rufs till kalufs.Emmaspänner ansiktet till ett fejkat leende föratt sedanslappna av igen.Hon återuppreparrörelsernaoch betraktarhuden somslätasutoch rynkas ihop. Fan, vadhon haråldrats.Vad är detdär ens? Små fina linjeri ögonvrån,som solstrålar.Omman skasedet positivt.
”Hello,ärdukvar?”.
AnnasröstavbryterEmmas betraktelse av sinåldrande, bleka nuna.
”Ja, ja.Jag är kvar”.
”Men hör du vadjag säger?”.
Emma funderar.Hon hade inte hörtett ordavvad Anna precis pratat om.Var detfamiljen? Jobbet? Skulle hon bara chansa och säga någonting? Hon bestämde sigför attinteblotta sitt dåliga lyssnande.
”Mhm,absolut,jag lyssnar”.
Anna fortsätter prata. Nu om jobbet. Hon verkar inte läsa igenom Emmas, ganska uppenbara,nödlögn.Emmaregistrerar att Anna lagt sigtill medenbrytningoch atthon pratar någonform av professionell brittisk svengelska.Det blir välså, tänker Emma, närman bottmånga år utomlands. Manglömmer bort svenska språket, anammardet nyaoch en speciellformavdialekt skapas.
Anna är dennärmsta vänEmmahar.Ävenomdesällanses.Aldrig faktiskt.Men de lyckas ändå hålla livi vänskapenmed långamobilsamtal ochsms.Deras relation hade börjatmed intensiv, underbar kärlek undergymnasiet. Menefter Annas flytt till Englandhade förälskelseoch kärlek övergått ivänskap.
”Mommy,moommyyyy!”. Emma hör Annasdotter ropa i bakgrunden.
”I have to go”, sägerAnna.”Vi hörssoon love,okej?”.
Utan attvänta på svar avslutar Anna samtalet ochEmma lämnas till sinspegelbild idatorskärmen, ochtystnaden.Hon petarpå musplattanför attväcka igångdatornigen. Meni ställetför att fortsätta medjobbethon tänktgöra, gårhon in på sinfavoritsajt förresebokning.Hon knappari destinationSanta Cruz ochklickar på sök. Sajten jobbarhårtför attfåframresultat. Hon sorterar på billigaste pris ochklickarsig vidare.Innanhon vetordet av är sommarens resa bokad ochhennessparkontohar väldigtmycketlägre siffror än tidigare imorse.
Emma slår ihop datorn ochgår in ibadrummet. Hon tarfram korgen somståri skåpet undertvättstället. Därhar hon hela sin hudvårdsrutin, både denenkla,snabba ochden hon använder när honvill skämma bortsig självlite. Blandannatjobba på attdedär solstrålarna runt ögonenska blifärre,eller iallafallinte fler.
Hon börjarmed atttvätta håretoch lägger ieninpackning. Med håretinvirat iengammalt-shirt medurtvättat, oidentiferbart tryck, tarhon fram en ansiktsmaskoch lägger ut denöveransiktet. Det vita,geléaktigaarket somtäckerallt utom ögon ochmun göratt hon nästan skrämmerlivet ur sigsjälv närhon gårförbi spegelni hallenpåväg till vardagsrummet.
Hon sätter sigi soffan, kommerpåatt hon lämnat datorn iköket ochreser sigigenför attgåutoch hämtaden.Hon startari gång Netflix ochscrollari en helevighet innanhon till sist sätter på den nyadokumentärsom sajten valt ut speciellt förhenne.Åttionio procentmatchning.Ändåheltokej.
Kapitel3 Svea
Svea vaknar tidigt av attpappa skramlar runt iköket. Morgonsolen försöker tränga in irummetvid sidanavden neddragna rullgardinen. Detärden 27 majidag. Klockanärsnart sjupåmorgonenoch detärSveas födelsedag.Den femtondei ordningen.
Närman harfödelsedagliggerman kvar isängenoch soverräv. Detärsen gammalt.Man vaknar såklartalltidavsig själv, tidigare än någonsin.Piggare än någonsin.Men manfår låtsas sova när mamma,pappa ochCharlie kommermed födelsedagssångenoch brickanmed glass, svensk flagga ochtårtljus. Svea drar detstora täcket över huvudet. Detluktargammal fisoch svett därunder Fis-svett luktar det. Detblir mörktunder täcket menljudetförsvinnerinte, hon kanfortfarande hörapappasskramlandefrånköket.
Femton år,och idag är första födelsedagen mamma inte kommer vara medoch låtsasväckahenne.Idagärdet bara pappa ochCharlie somkommeratt sjunga.Mamma är inte här. Egentligen kanske mamma aldrig harvarit här, tänker Svea.Intepåriktigt.Fysiskt kanske.Men inte på riktigt. Mamma är oftast upptagen av tankar om sigsjälv,påsig själv, om vadandra tycker om henne,omhur synd detäromhenne ochomhur liteandra människor anstränger sigför atthjälpahenne.Sådär hållerdet på.Att göra någonting genuintför någonannan,att vara närvarande inuetoch umgås medsin dotter till exempel, detverkarintevaranågot förhenne. Sveaspappa ochmamma leverintetillsammans längre.Förra våren lämnademamma familjen.
”Mia måstefåtid attläka, tidatt må braigen” varorden som mamma sa ochdehadefastnat iSveas huvud.
Mamma pratadeoftaomsig självi tredje person.
”Mia kaninteläkabland människor somintesätter hennesvälmående först” sade mamma innanhon lämnaderadhusetmed sin resväska rullandes efter sig.
Detlilla radhuseti gult tegel,med altaneni vitt trämed stenplattoroch ogräsmellanplattorna. Derashem.Med denröda ytterdörren därdet står ”Här bor FamiljenLundin”.Hemmetdär Svea vuxitupp.Hemmetdär hennesfamiljskulle levt lyckligai alla sina dagar. Ångesten harblivitvärre sedanmamma lämnade, och denkommeroftarenuäntidigare.
Pappa,Charlie ochSveabor kvar idet gula radhuset. Sveaspappa är snäll, tröttoch konflikträdd. Svea vetatt hennespappa försöker skapadet bästalivet förbaradem tre. Hanser till attdet finns mat på bordet, PepsiMax ikylen ochett helt sortimentavbindori badrumsskåpet. Hanansträngersig föratt Svea ochhennesmamma skafåenbättrerelationoch hangör mångatappraförsökatt sätta gränserför sina barn.Flera gånger iveckan. Pappa Pierre.En bättrepappa kanSveaintetänka sig. Hangör allt förhenne och Charlie,för attdeska vara lyckligaoch ha detbra.Utomatt köpa en hund.Sveahar önskatsig en hund ifödelsedagspresentoch julklapp varjeårsedan hon varliten.Men dendär valpen medett hängande öraoch en stor rödrosett runt halsen harhittills aldrig dykt uppbland paketen.
”Jamåhon leva,jamåhon leva,jamåhon leva utihundrade år…” Svea hör pappa ochCharlie komma gåendesi hallenutanför hennes stängdadörr. Charliesmörka stämma låter mest somen traktorsom ackompanjerarpappasskönsång. Dörrhandtagettryckssakta neroch hon hör hurpappa viskar. ”Ärduvaken vännen?”.
Svea låtsas gäspa, tittarframunder täcket ochger demett leende ”Javisst skahon leva,javisst skahon leva,javisst skahon leva utihundradeååår.Ett fyrfaldigt leve förSvea. Hurra, hurra, hurra, hurraaaa!”.
Pappa ställerner brickanpåsängkanten ochdrar, medensvepande
gest,framett lila kuvert hanhafti fickan på morgonrocken.
”Grattis”.
Pappa sträcker fram kuvertet mothenne.Hon gerhonom ett leende ochöppnardet. En 500-lapp liggerdär i.
”Tackpappa”.
Svea gerhonomenkram.
”Det är inte mycket, jagvet det” sägerpappa ursäktande.”Och detäringen hundvalp…”.
”Det är bra” sägerSveaoch blåser ut tårtljusetsom sitter isandwich-glassenpåbrickan.”Detblirjättebra”.
Närpappa ochCharlie lämnat rummetför attgörasig klaraför jobb ochskola liggerSveakvarenstund iden varmasängen. Hon samlar uppsmulornafrånbrickan medpekfingretoch stoppar demi munnen. Om en väldigtliten stundbehöver hon ocksågå uppoch göra sigklar.
Hon skatill skolan därhon harnågra veckor kvar iåttan innan detärdagsför sommarlov.Sveagillarskolan. Detärtydligaregler, ett fast schema ochhon kanlåtsasatt hon harenmassa vänner atthänga med. Underrasterna flyter hon mest runt.Hon är helt ensam, mengenom attrörasig mellanolikagrupperingar av elever lyckas hon undvikaatt någonannanmärkerdet. Lärarnatroratt hon harmånga olikakompisar, atthon är en sådansom hänger medalla.Dehar sagt dettillpappa på utvecklingssamtal.Deandra eleverna tror atthon hänger meddet därandra gänget. Ellersåser de henne inte överhuvudtaget. Precissom Svea vill ha det. Pappa behöverinteoroasig ochhon behöverintegåtill skolkuratorn för atthon inte harnågra vänner. Alla är nöjda ochglada.
Svea harenspeciellplats dithon gåroftaefter skolan ellernär hon är ledig.Enhemligplats iskogen. Ettträdoch en stubbe som känns sombarahennes. Attbefinna sigdär hjälperhenne attse detgröna närhon försöker hanterasin ångest.Hon läseriblanden bok,sittandes däri mossanoch hon ristar in sakeri trädstammen föratt minnasgångernahon varitdär.
Kapitel4
Pierre
Pierre lämnar sindottersrum ochgår längsden långahallenbort till sitt sovrum.Han tarpåsig byxornahan hade igår,lyfter upp gårdagenst-shirt ochför denmot näsan. Nej, denkan han inte ha idag också. Hankastardet svettluktandeplagget itvättkorgenoch öppnar garderobenför atttaframenren t-shirt. Detliggeren, ensam, prydligtviktpåhyllanframför honom.Jag måsteverkligentvätta, tänker han, sträcker ut armenoch tarframt-shirten ur garderoben.
Någotslåri golvet medenliten duns.Han tittarner ochser asken därhan lagt sinförlovningsring.Såmycketilska ochtårar instängda iden därasken,tänkerhan ochböjer signer föratt plocka uppden. Hanblir sittandepåhuk medden lilla svarta askeni handen.Det är drygtett år nu sedanMia lämnadehonom.Det vardagen då hans dröm om attlevaett lyckligttvåsamhetslivabrupttog slut.Hans livs storakärlek, mammantill hans tvåbarn, hade bestämtsig för atthon inte mådde brai derasgemensamma familjeliv. Bara några kortafraseromatt läka sigsjälv ochpåsåsättmåbättre, sedan lämnadehon.
Pierre vill inte hamnatillbakapådet därmörka ställetigen. Han skakar på huvudeti ett försök attfysiskt ta sigtillbakatill verkligheten.Han ställersig upp, lägger tillbakaasken igarderobenoch tarpåsig t-shirten.Den skulle behöva strykas, tänker han. Detär veck efter denprydliga vikningen. Menhan hinnerintetafram strykbräda ochstrykjärn nu.
Spegelnpåväggenbredvid sovrumsdörrenvisar en medelålders man, litekortare än medelmannen, medsmalkroppsbyggnadoch
Svea fyller femton imaj ochtyckeratt honärganska mycket somallaandra,men ändå inte.Det finnsinte riktigtnågon platsför henne. Attvaraannorlundai en världdär alla förväntaspassa in skapar en ångest hon inte vethur honska hantera.
Sveasföräldrar försöker på bästasätthantera föräldraskapet ivardagen. Samtidigtkämpardemed attförsöka kommaövervarandraefter separationen genom attdesperatsökakärlekoch bekräftelsepåannat håll.Flera personer iSveas omgivningförsökerförstå hennes mående ochgör allt isin makt föratt honska må bättre.
DetfinnsbaraenSvea tardig genomskratt, tårar ochkänslor kringutanförskap,ungdomskärlek,relationer menockså svårigheteri föräldraskap ochvuxennärvaronär ettbarninteärsom alla andra.
