Dengamla cirkusen
Dengamla cirkusen
©2024Rebecca Marklund
Omslag:Rebecca Marklund
Förlag:BoD –Books on Demand,Stockholm,Sverige
Tryck: BoD– BooksonDemand, Norderstedt, Tyskland
ISBN:978-91-8057-717-5
ET T
-Hur mångakullerbyttorhar du gjortidag, då?
-Säkertfleränhan kanräkna! Jaggickmed sänkthuvud genomskolkorridorenmedan hånskrattenekade eftermig.Det varsom vanligtBenjaminsom hade någotelakt attsägaoch hans kompisgäng hakade alltid på honom. Jaghadevantmig vidallaretsammakommentarer och försökte verkaoberörd av demmen detvar förståslättare sagt än gjort. Jaghadetidigtinsettatt bliretad varenobligatoriskdel iatt utövagymnastik sompojke,det gick inte attundvika.Visst hade jag mångagångerfunderatpåatt slutanär detblivitför jobbigtatt vara iskolanmen detsom alltid fick migatt fortsättavar framförallt kärleken till sporten. Jagälskade verkligengymnastiken ochden varenväldigt viktig deli mitt liv, jagvar dessutomganska talangfull ochbrukade ofta vinnadetävlingar jagställde uppi.Min familj varockså en viktig deli attjag orkade fortsätta,destöttade migalltidoch uppmuntrademig attgöradet jagälskar.
Närjag äntligen varpåväg ut föratt ta bussenhem efterännuen lång skoldagpasserade jagskolfiket somlänge ståtttomt. Mannen somarbetadedär tidigare hade gått ipension ihöstasoch manhade inte hittat någonlämplig ersättare än så fikethadevarit stängt i över etthalvår. De flesta tyckte såklartdet varväldigt tråkigt eftersom detbrukade vara ettpopulärtställeatt umgåspåunder rasterna menför migkvittade deteftersomjag nästan aldrig
brukadehålla till där. Mycket folk innebarmånga retsamma kommentareroch detville jaghemsktgärna undvikaomjag kunde så istället satt jagoftastensam ibiblioteket.Plötsligt kommin lärare Marianne fram bakomhörnetpåfiket ochjag ryckte till närjag höll på attgåraktini henne.
-Hej Alvand!Jag förståratt du är på väghem,men hardutid attkomma in på mitt kontor en stund? Jagska försökahålla migkort.
-Javisst,sajag förvånat ochföljdeefter hennetillkontoret. Honstängde dörrenefter ossoch badmig attslå migned istolen mitt emot hennes.
-Jag vetatt du inte alltid hardet så lätt medklasskamraterna, sa honoch gavmig en medlidande blick. Menjag vill attdu skavetaatt du alltid kankomma till migomdet är något.
Jagtyckernämligenatt du harverkatofokuseradpåsistone ochvillbarafråga om allt är okej?
Jagförstod precis vadhon menade,jag brukadealdrigvarasärskilt ordningsam av migi skolan menden senastetiden hade jagslarvat meränvanligt ochmissatatt lämnaintvå uppgifteri tid.
-Jag är okej,jag harbarahaftmycketatt tänkapå.
-Ärdet någonsom varitelakmot dig? undradehon bekymrat.
-Nej,det är bara detatt Leohar sprungit bort,förklaradejag.
Hanbrukaraldrigvaraborta längeoch kommer vanligtvis in varjekväll,han betydermycketför migsåjag är väldigt orolig förhonom.
Leoärmin katt somjag fick närjag måddesom allrasämst,han hade hjälpt migatt orka medallttrots attdet varitjobbigt iskolan.
Dethadeintedröjt längeinnan hanblivithelafamiljensälskling, även mammaoch pappa varväldigt förtjustai denkavatamen samtidigtkeligakatten. Sedanhan försvann en veckatidigarehade jagintekunnattänka på någotannat än honomvilketförstås märkts på lektionerna.
-Vad tråkigtatt höra,men lova migatt du genast sägertill om detfinns någotjag kangöraför dig.
-Tack, detska jaggöra, försäkrade jaghenne. Närjag komini hallen hemmakastade jagväskanpågolvetoch la jackan ienhög bredvid. Mammavar nogför orolig föratt brysig om attsägaåtmig förhon påpekade inte ensatt jaggickini köket medsmutsigaskor.
-Har hanintekommithem ännu?frågade jagoroligt. Honskakade på huvudetoch tittade på migmed trötta ögon.
-Nej,jag harintekunnatsovaordentligtpåflera nätter. Jag tror vi måsteringa polisensnart föratt frågaomnågon har sett honom,suckade hon.
-Jag gårutoch letarefter honomi skogen en gång till ochom jagintehittarhonom nu så ringer vi. Jagtog på migjackanigenoch gjorde migredoatt gå ut,jag visste attdet varblött iskogenmen togmig inte tidatt leta fram mina stövlarsom nogdessutombörjade bliför små.
-Okej, menvar försiktig. Vi äter middag klockanfem så se till attvarahemma då.
-Ja, jagblirnog inte bortasålänge,sajag ochtog någraav Leos favoritgodisar ifickaninnan jaggick. Luften varsvaloch fuktig efterförmiddagensregnoch den gråaktiga himlen bildadetillsammans meddekvarvarande snöfläckarna en dyster palett inaturen.Det varmittemellan vinter ochvår,när träden varkalaoch vägarnasandiga ochblöta.Medan andravar lyckliga gavden härtiden på året migalltidenolustig känsla,det varsom om tidenstodstillaoch allt vardöttför etttag. Denmysigavintern varborta mensommarenkändesfortfarande oerhörtavlägsen.
Jagföljdeden sandiga, asfalteradevägen ungefärenkilometer innanjag togavtillvänster på en igenväxt skogsväg.Jag ropade ochlockade på Leooch stannade medjämna mellanrum uppför att lyssnaefter hans jamande. Hansyntesintetillnågonstansoch oron
satte sigsom en klumpi magen. Detvar verkligenintelikthonom attvaraborta iflera dagar! Jagföljdeskogsvägentilldessslutdär jagalltidbrukade vändaommen denhär gången bestämde jagmig föratt fortsättaännudjupare in isnårskogen, längre än jag någonsin vågatgåförut.Omjag skulle hitta Leosåvar jagtvungen attutmanamig självoch leta på nyaställen,jag kundeintebaragå fram ochtillbakalängs sammagamla trygga skogsväg.Minaskor blev förståsalldelesgenomvåta av detlånga,gulagräsetoch de vissnaormbunkarna somfanns överallt på marken mendet brydde jagmig inte om,deskulletorka uppnär jagkom hemigen.
Jaghadegåttungefär femminuter isnårskogenoch varpåväg attgeupp närjag fick synpånågot en bitlängrefram. Till min besvikelse insågjag snabbt attdet inte varmin röda,långhårigakatt utan en vagn av någotslagmen jagblevnyfiken ochgicknärmare. Vagnen stod ienstorgläntaoch varmålad medrödaoch vita ränder,den sågutatt kommafrånencirkus. Denverkade gammal eftersom denvar väldigtförfallen,färgenhadebörjatflagnaoch dörrenvar öppen. Hela gläntansom vagnen stod itycktes vara omringad av etthögtmen rangligt ochtrasigt stängsel med taggtråd högstupp. Jagfickenväldigt olustigkänslasåjag vände ochbörjade småspringa hemåt, middagenvar nogändåsnart färdig ochjag villeintekomma försent.
Välhemma möttesjag av mammasom stod ihallen, honvar minstlikaoroligdåsom honvarit innanjag gick.
-Hittade du honom? frågadehon menjag skakadedystert på huvudet.
Honkramade om migoch vi gick in till köketdär middagen redan stod på bordet ochjag sågtillmin storaglädjeatt detvar lasagne.
På en stol bredvidpappa satt morfar vilket förvånademig,jag hade inte hört atthan skulle komma.
-Hej,morfar! Jagvissteinteatt du skulle kommaidag, sa jag förvånat.
NärAlvandendaghittarengammal övergivencirkusvagniskogenoch bestämmersigförattundersökaden närmareslungashaninienförhonomhelt främmandevärld.Haninsersnabbtattlivet påcirkuspräglasavintensivträningoch stenhårddisciplin,inteheltolikt gymnastikendärhemma.Påcirkusenfår
hanocksåfleranyavänner,någothaninte haftsågottomtidigare.Omdetintevarit fördenhemskacirkusdirektörenhadeallt varitsomendröm,menvadhänderom direktörenfaktisktförsvinner?