Elvira ochStig
Copyright© 2024
Ansvarig utgivare:MonicaIvesköld
Omslag:MonicaIvesköld
Förlag:BoD –Books on Demand,Stockholm,Sverige Tryck: BoD– BooksonDemand, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 978-91-8057-704-5
Baseradpåensannhistoriasom utspelar sigfrån 1922 iMalmö medomnejd
Från mina inre rum hörs förtvivladeskrik skär genomkroppen somvassa knivar
Vill stänga dörrarna slippa höra skriken lugnt gå vidare utan dessaljud
Känner migdockkvävd på vägatt tappaluften måstefåventilera öppnadörrarna
Låtdet få utlopp ståutenstund snarttonar detut kanlugnt gå vidare
Någonstans längs vägen möterjag gladatillrop vetintevarifrån kanske kommer det inifrånmig själv
Godkänt citatavdiktskriven av denbortgångne Conny Knutsson
Detringdepådörren. Elvira,liten ochnätt, reste sigfrånköksstolenoch trippade ut iden mörka långsmalahallen. Lillpojken Anders,fyraår, sprang runt fötternapåhenne.
—Flyttapådig så jagkan öppna, sa Elvira och logmot pojken samtidigtsom honrufsade om i hans blonda lockar.
Elvira låsteupp ytterdörren. Utanförstodsvägerskan Lily medrynkade ögonbryn ochmungiporna nerdragna.
—Men Lily,vad harhänt, sa Elvira ochiakttog Lilysögonsom flackade fram ochtillbaka.
Lily svalde fleragångerinnanhon svarade.
—Släng på digkappanoch följ medmig meddetsamma.Stigliggerpåsjukhuset.Det är allvarligt. Skynda dig.
Densista meningen uppfattade Elvira endast svagt.Stig, hennes älskademan,hadeblivitakut sjuk.Hon rusade till garderoben föratt byta till en renklänning.Det gick inte attkomma till sjukhuset medfläckar.Hon knöt uppförklädet ochkastade deti en högpågolvet.
Då blev honavbrutenavatt dörrklockanringde igen.Med en tvärvändning sprang hontillbakatill dörrenoch knuffade bryskt undanbådeAndersoch Lily somstodi vägen.
Denhär gången vardet sjuksköterskan ochläkarenfrånStigs jobb, somstodutanför medbistra miner.
—Elvira, sa sjuksysternoch höjdepåögonbrynen, fårvikomma in?
Elvira visade artigt in demsamtidigt somhjärtat slog dubblaslagoch oron spreds ikroppen.Det var inte vanligtatt läkarengemensamt medsjuksystern gjorde hembesök.
Sköterskansstenansikte,där inte en muskel rörde sig, fick Elvira atthöjapåögonbrynen. Hon nickade, backadefråndörrenmed huvudetpåsned ochvisadeinbesökarna ivardagsrummet.
—Varsågoda,slå er ner, sa honoch pekade mot soffgruppen. Ursäktaröran,fortsatte hon, böjdesig ochplockadebortnågra leksaksbilar från golvet. Jaghar bråttomeftersomLilysäger -hon nickade motsvägerskan- attStighar hamnat på sjukhuset. Mendet vetnikanskeredan.Var detdärförni kom? Föratt informeramig?
Sköterskan satte sigvarsamt isoffansom om hon varräddatt möbeln skulle gå sönder.Läkaren sjönkner iStigs favoritfåtöljoch Elvira placerade sigpåyttersta kanten av en stol,rak iryggen, på språng.
—Viärledsna, sa läkarenoch sträckte sigframåt föratt läggahandenpåElviras axel.Ja, detgällerStig.
Vadmenadehan?Elviraförstod inte.Hon hade fått besked om attskyndatillsjukhuset.Och varför
togläkaren på henne? Honruskade på sigför attfå bort hans hand.Situationen varolustig,rädslan kröp saktasom en iskall vind över henne.Hjärtat bankade, somomdet krampade,som om någon höll hårt idet.Stigvar ifara. Dethadehänthennes älskadeStignågot.Hon måsteskyndasig menville inte vara oartig.Lilyhadesagtatt detvar bråttom. Varför satt Lily medaxlarna slokande på en stol i vardagsrummet? De bordevarapåväg till sjukhuset,till hennes Stig.
—Jaha, sa Elvira ochgungade medhälen på högerbenet samtidigtsom honstirradepåläkaren meduppspärradeglasartigaögon. Jo jagvet att hanblivitdålig ochviärpåväg dit.
—Stigs aortahar spruckit,fortsatte läkaren.
—Men varför sittervidåhär?
Elvira skrekutfråganoch restesig så hastigtatt stolen välte, snubbladeuttill tamburen ochhögg tagi kappan.
—Vad väntar vi på?Jag måsterusatillsjukhuset, till Stig,sahon meddarrpårösten. Hurska jaggöramed Anders?Kan jagtahonom medmig?
Sköterskan restesig upp, gick fram till Elvira i hallen, toghenne hårt om armbågen ochledde tillbakahenne till stolen.
Lily,som hade rest sigoch kommitframtill Elvira,tittade frågande från sköterskan till Elvira.
—Sättdig,Elvira, beordradesköterskan.
Elvira noterade hurhjärtat stannade ibröstet och kylansom spredsig från fötternaupp längsbenen. Honville klösadem,sparkapådem menstodkvar på golvet,som fastfrusen ochblängde iparketten. Någotvar fel, fruktansvärt fel.
Sköterskan föstehenne mjuktner på stolen,böjde sigframåtoch stirrade djuptini Elvirasögoni vilkatårarna steg.
—Stigs aortasprack. Hjärtatstannade. Handog.
Elvira kisade förvirratomkring på de församlade. Vadtaladesköterskanom? Stig?Var dethennes Stig de pratadeom?
—Vibeklagar! De kundeinterädda honom, viskade läkaren.
Elvira stirrade på sköterskansmun.Orden flöt ihop,hoppade sompåett benoch vältesom iultrarapid, liknandeengammalsvartvitfilmutanljud från tjugotalet.Tiden stannade.Meddelandet lät avlägset.Endimma spredsig runt Elvira somundrade vemdet varsom skreksom ettskadeskjutet djur.
Krampaktigttog hontag isköterskans uniform, klöste.Restesig omtumlad upp, sparkade,slogpå demmed knytnävarna. Vrålet ökadeoch kulminerade iett crescendo.
Lille Anders kastadesig ut från gömställetbakom dörren. Hanglömderädslan föratt räddaElvira. De småhändernabankade ochsloghysterisktpåsköterskans ben. Läkarenfickfatti denlille fyraåringen sombetedde sigsom en elektriskål.
Elvirasskrik ekadei hela huset. Grannensom bodde ilägenhetenundertill, komrusande,sletupp dörrenoch undradeifall dethadehäntAndersnågot.
Snälla låtmig försvinna föralltid tillsammans medmin älskadeStig. Jagvillintevakna uppmer, hann Elvira tänka. Detblevsvart.Ett barmhärtigt mörker.
***
Menhon vaknade. Släkteninvaderadehemmetpå mindre än en halvtimme. Alla Stigsbröderoch svägerskoranlände.
De tvåäldstasönerna komhem från skolan och Elvira vartvungen attberätta om derasfruktansvärdamardröm.
Sätt er,viskade Elvira medett ansikteavsten.
Honknäböjdebredvid dem, togderas händer. Medtårarna forsande över kinderna stammade hon: ― Pappa hardött.
Tvåpar pojkögon tittade på henne istela ansikten. Ingenavdem sa någonting. De svalde ljudligt ochiakttogElviras gråa ansikte. Honböjde sigfram ochkramade om dem. Då komgråten. De treförenades iförtvivlan.
Ingenavdem sovden natten. Utmattade somnade de framåt morgonen, alla hopkrupnai Elviras säng.
Skulle livetnågonsinbli sigliktigen?
Hurskulle de klarasig iframtiden?Hon hade inga pengar.
En av Elvirastre svågrarvar på besökdagen efter detfruktansvärda beskedet.Han blängdepåäldste sonen, Kjell, tolv år gammal,och sade medmyndig röst samtidigtsom hanpuffade medfingrarna mot Kjells bröst:
—Nudu, Kjell, är du familjensöverhuvud.Dufår ta hand om dinmor ochdinabröder.
Kjellstodstelsom en bokhylla.Elviranoterade atthan stirrade på farbrodern medtomma,inåtvändaögonutanatt se.
― Andas, Kjell, vädjadehon.
Detvar somomhan mentalthadeförsvunnitur rummet. Endast kroppenfanns kvar.
—Kjell, titta på mig, fortsatteElviramen insåg atthon inte fick någonkontakt medsonen.
Honruskade Kjell. Ingenreaktion. Honsmekte honomöverhåret mendet varsom attsmeka en docka. Inte ettteckenpåatt hanvar närvarande. Honstirradeini hans tommaögon. Pussadehonompåpannan. Ingenreaktion. Medett rejält tagi hans axlarskakade honhonom på nytt. Lealös följde hanmed.Ingen kontakt.
Farbrodern stod kvar,tyst. Hanvände ochvred på huvudetmellanömsom Elvira ochKjell.
—Var detmittfel?Dufår kontakta en läkare, Elvira.Detta serintebra ut.Pågen verkar ha fått en chock. Du nårhonom inte.
Elvira nickade, lyftetelefonlurenoch ringde läkarensom lovade attkomma omgående.
Efternågra minutervar läkarenpåplats.
—Grabbenhar fått en rejälchock,saläkaren.
Jagskriver ut någratabletter åt honom. Pillren hjälper. Dethar blivit förmycketför honom. Skicka honomomgåendei säng.Han behövervila.
Elvira nickade, leddevarsamt in Kjelltillrummet ochklädde av honom. Senkramade honhonom och bäddade nerhonom isängen.
― Försök attsova, hjärtatmitt, viskadehon, släcktelampanoch stängdedörren.
Hontackade läkarenoch frågadeifall svågern ville hämtamedicinen föratt inte lämnasönerna ensamma.
Karl hade inte sagt ettord på hela tiden. Enbart tittat storögtfrånbrodern till modern.
Elvira slog signer isoffanmed en starkkoppkaffe. Honfungerade självsom en robot. Känslornavar avstängda, djuptgömda ihennesinnersta.Stegde upp, trycktehon tillbaka dem. Honfokuseradepå vardagligatingsom tvätt, städning ochmatlagning. Alla dagligagöromål skedde mekaniskt. Hennes kroppvar stel ochkantig, inte somden mjuka
mamma honhadevarit.Varje gång hontittade på sönernablevhon påmind om Stig.Detvå minsta varavbilderavhonom.Tystnaden varkompakt i
lägenheten.Andershadefåttåka hemtill mormor ochmorfar. Endast de tvåäldstavar kvar hemma.
Elvira ringde till en väninna.
Jagvill inte bo kvar häri lägenheten, viskade honmed tårarnarinnandeöverkinderna. Härfinns så mångaminnen. Varjeföremål påminnermig om Stig.Allt skär imitthjärta.
Ordentog slut.Hon kundeintefortsätta.Gråten satt somenknuti bröstet.
Någradagar efterdödsbeskedetfickElviratelefon från vännenElla.
—Dukan bo hososs så länge, ivår lägenhet.På så sätt kommerdubort.
Elvira vartacksam förall hjälphon fick.Minnena hemsökte henneoavsett varhon varmen de var överväldigande ilägenheten. Honhadedelat livet medStigoch nu varhan borta. Bortaför alltid!
Någradagar senarefickKarl, mellangrabben,tas om hand.Han varupp-och nervänd. Elvirastålamodtog slut.Hon försökte lirkamen utan framgång.Han trotsade,sparkadeoch skrek, hittadepå detena värreändet andra.
Elvira undradeifall detvar sorgen somhadeutlöst detta. Varför betedde hansig så?Hon satte sig medhonom iknäti köketoch frågade.
—Vad är det, Karl?Dukan välberätta förmig vaddet är du tänker på,vad somtrycker digförutom sorgen ochsaknadenefter pappa.Jag vet att du tycker detärsvårt.Det görvialla. Menjag ser attdet är någotmer somgör attduärupprörd.
Efterett snörvlande fick honurhonom vadsom hänt.
—Enskolkamratknuffade mighårtpåskolgården. Hanstoppademig,ylade Karl.Sen sa han, sa Karl ochbrast igråt, attpåbegravningenstigerfar uppurkistan.
—Det förstårduväl,Karl, attsåintesker?
MenElvirataladeför döva öron,Karlvägrade tro henne.Det skulle inte blilätt. Elvira suckadetungt. Hurskulle honnåframtill Karlsinnersta känslor ochlugna honom?
Dettaärenfeelgood- och relationsroman baserat på den sanna historien om Elvira. Elviraföddes 1922 ochdufår följa hennes liv.Berättelsen utspelar sig iMalmömed omnejd.
Den inleds dramatiskt med att Elviras första man, Stig, dör under 1950-taletsmitt.
Den unga änkan är 34 år ochstår ensam
med tre små pojkar.Hur ska det gå?
Ska hon lyckas klaraekonomin ochfåihop till hyra,mat och kläder?
Finner honkärleken igen?
Det här är Monica Iveskölds andraroman. Den första –PORTENTILL FRIHETEN –handlar om Henrietta.
Henrietta finns med isamtliga romaner.