T.S. Söderberg
Utbränd, förbrukadoch klar
En introvertresagenom AST
©2024T.S.Söderberg
Förlag:BoD –BooksonDemand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD– BooksonDemand, Norderstedt, Tyskland
ISBN:978-91-8057-662-8
FÖ RO RD
Tanken medden härboken är egentligen två. Dels hardet varitett sätt förmig attskärskåda migsjälv ochpåsåsättfåterapeutisk självhjälp av den. Detta är såklartinget somnågon annankan ha detminstaglädje av.Jag kaninteräkna migsom kändis så mitt livärsjälvklartinteintressant föralla ochenvar.Dockärjag glad attjag inte åtnjuter någon celebritetsstatus. Jagtrordet hade varitfåsaker somkunde vara tyngre attgenomlida förenobotligtintrovert individ.
Denandra delen, därjag tänker migatt du somläsarekan harglädje ochnytta av denhär bokenärflerdelad.Först ochfrämstfinns detmöjlighetatt känna igen sigi minhistoria, idedelar somberör uppväxt ochandra centrala delaravlivet.Det finns en styrka iatt veta attman inte är ensameller förstmed attgåi genomsvårigheter.Det vill jagdela medmig av ochsjälvklart, både låterdet som, ochär, en floskel. Men hjälperdet bara en enda människaatt hittaenljusglimti tillvaron så är detvärtdet.Det är somsagtsjälvklartenfloskel,men icke destomindre sann. Kanman göra någotför attunderlättaför andrasåtyckerjag man skagöradet.
Kanske finnsdet ocksåsituationer därman kandra lärdom av det jaghar gjort, de slutsatser jaghar dragit om migsjälv ochden självinsikt somjag till slut hartillskansat mig.
Detkommerinteatt vara lättläst alla gånger.Jag harentendens att avbrytamig självoch mina tankeprocessermed minnenoch anekdoter somangränsar till vadjag just avhandlar. Menå andrasidan tror jag inte attjag är ensamomatt tänkapåett sådant sönderhackat sätt.Där denena tanken efterden andraflygergenom huvudetoch manförsökeratt hålla kvar denförsta. Dettatrots attman redanvet attman är långtborta ienannan delavhjärnan ochhämtarinformation iminnesbankerna.
Eftersom detliggerendel verkligahändelser till grundför denhär boken, så harjag tagitmig friheten attändra på namnen.Självklartkan jagintetagiftpåatt jagminns exakträttalla gånger,men idet stora hela är detensannberättelse.
Hursom helstsåhoppasjag attdukommeratt få både nytta och glädje av denhär boken. Vare sigden lockar till skratt,sorg, ilska eller rent av insikt.Mycketnöje!
Låtoss iärlighetens namn börjamed attkonstateraatt jagi skrivandets stundintehar någrakliniskt fastställdadiagnoser,varkensom rörAST ellernågra andradelar somrör NPF.
Sannoliktkommerjag heller aldrig attfådet eftersom jagärför gammal. Dentypen av utredningargörs, somjag förstårdet,väldigt sällan på patienteri minålder.Och detärkanskemed allrätt, detkänns inte somatt manhar så mycket atthämta.Ärman över 50 år harman väl somregel redanhittatsin platsi livet ändå.Man är inne på andrahalvlek, de allraflestahar skaffatsinabarn, bildat sigfamiljoch hittatsin platsi arbetslivet.Man kanantas ha löst allproblematik somnumera diagnostiseras meddiverse bokstavskombinationer.
ManprataromADHD, ADD, ASToch Manodepressivitet. Gärnai olikagrad, former ochi kombinationmed varandra.Dessutomändras begreppenlitemed åren.Det somförrkalladesManodepressivitet är nu Bipolärt ochdet somförrvar AspergersSyndrom fallernumeraunderAutismspektrumtillstånd (AST). Jagtroratt detärfleränjag som fårbilder av helt okontaktbara barn närman nämner autism,men det är somsagtvar olikagradavdet numera.Diagnoser gårini varandra ochjag är inte enssäker på attdemed aningenfleruniversitetspoäng än jaghar iämnet harfullkollallagånger. Ialla fall inte så attdet går attförklarapåett enkelt sätt.
Nidbilden av ADHD är välentankspriddhispigindivid sominte kansitta still, somsitteroch trummarmed händerna,stampar medfötternaoch så vidare.H står ju förHyperaktiv, såledesärADD samma sakfastutanhyperaktiviteten. Jagärintehyperaktiv. Jaghar inga som helstproblem attsitta stilla,åtminstoneinteförränjag hamnar ien
extremtstressandesituation.Men då är inte mitt problematt sittastill, detjag vill göra är attfly.Konflikterärjag dålig på atthantera.Jag har blivit bättre medårenatt se detsom en rationellutmaningmen förr gick jagsnabbt igångpåalla cylindraromjag inte fick somjag ville elleromjag hade motgångar. Dethar jagfortfarande problemmed,i synnerhet om jagkännermig orättvistbehandlad,eller kränkt somdet så populärt kallasnuförtiden.
Närjag varliten kalladesdet nogmestspringi benenoch problembarn.Min pappa brukadesägaatt jaghademyror ibyxorna,men jag kaninteminnasomjag varett aktivt barn ellerintemen problemmed uppmärksamhetenhadejag garanterat.Efter attharannsakat,i synnerhetminaskolår, är detinteensvårsjälvdiagnosatt ställa.Numeraär jagverkligen inte hyperaktiv menjag harganskagrava problemmed attkomma igångmed sakeroch ting.Vilketi minvärld alltså tyderpå detsom populärt kallasADD.Jag kanbehålla fokuspåsådantsom intresserarmig mycket menointressant dravel filtrerarmin hjärna bort.
Kombinerar mandådenna ADDmed någonformavAST så är det kanske inte så konstigt om manhar blivit liteannorlunda.Jag haren benägenhet attminnasdetaljerjag absolutintehar någonnytta av att veta.Att brun egentligen är en mörk nyansavorangeoch attskottår inte alls inträffarvartfjärdeår.
Manöverkompenseradenämligenmed skottåren, så nu måsteman hålla igen detförstaåretpåett nytt århundrade,ävenomdet är inom rätt intervall, om året inte är jämntdelbart med400.Sådantläggerjag på minnetoch visst kanman välanvända detsom partytrick någon gång menoftastuppfattasman nogsom en dryg jävel. Meneftersom minintrovertasidasätterstopp fördeflestaaktiviteter av dentypen så behöverjag inte tänkasåmycketpådet.
Hade manproblem närjag varliten fannsdet liten hjälpatt få.Man blev satt iensärskild klassi skolan fördesom hade särskildabehov.
Ochdet är förståssantatt dethandlar om särskildabehov.Men numera kanman mycket merombakomliggande orsakeroch hurman attackerardiagnoserna itidig ålder. Vi somnuhar fyllt femtio skaredan ha hittatfacit.Viska veta vadsom gälleri samhälletoch på egen hand ha räknat ut vardet är för”fel” på oss. Detärintealltid så lätt attklura ut detdär på egen hand.Jag harhaftförmånenatt få diskuterasymptom ochdiagnoser medbådeexperteroch innehavare av dem. Flertaletartiklar,och filmer om ochkring ämnethar avhandlats genomårenoch ändå sitterjag nu härsjälv ochvet knappast ut ellerin.
Visst fannsdet demsom redanpå”mintid”hadetydligaproblem meddet enaoch andra. Oftast vardet personer somhadesvårt föratt lära sigsaker ochtingoch därför fick gå vissa lektioneri specifikaämnenhos en speciallärare.Detta betydde inte attdevar dummapånågot sätt även om vi andrabarnkanskefickden uppfattningen. Detvar inte likaförklarande på dentiden vadproblemet var. Detvar bara attdessa individerbehövde lite extrahjälp medatt förstå basalmatte ellerhade svårtatt lära sigvar huvudstädernahette.Visom inte varriktigt så usla på skolansämnen menverkligen inte lågi toppskikteträknadesbara somnormala ochviskullebara”skärpa till oss” så skulle allt lösa sig föross.
Jaghar tillbringat detmesta av mitt livmed attkänna migutanför.Jag haraldrigvarit somandra.Jag harvarit ensamävenomjag harhaft folk runt omkringmig ochjag haraldrigriktigt passat in idet somsamhälletansettvaranormalt.Omdet ensfinns någotsom är objektivtnormalt kanman nogägnaenhel bokåtatt diskutera. Säkerligen finns det ocksådesom redanhar gjortdetta.Jag är ingenstorbokläsare,har aldrigvarit ochkommertroligtvisaldrigatt blidet heller.
Dock skulle jagviljapåstå attjag är en stor tänkare, en grubblaresom inte tarnågot förgivet.Genom åren harjag funderat på både detena ochdet andralivsmysteriet.Jag harförsökt attförståvad somgör mig unik,speciell. Lyckatssärskilt brahar jagnog inte gjort. Dethar ialla fall inte gått fort.När jagskriver dettaärjag över femtio år gammal och harännu inte hittat svaret på vemjag är ellervad jagvill medmittliv.
Jagpendlar mellan existentiellafrågorsom ”ärdet häralltjag är?” och hurman bäst skaredaensås.Jag serresonerandetsom detultimata måletoch harpånågot sätt insett attjag aldrig kommeratt komma fram till någonslutsats. Detjag harkommitframtill eftersåmånga år är att jagnumeraärövertygadomatt detfinns någonslags bokstavsdiagnos ibotten.
Självklart hade detvarit braatt veta närman vartonåringomman harnågon form av detta,men detfinns ingentidsmaskinsom göratt jagskulle kunna tillgodosemig informationenretroaktivt så attsäga. Jaglever häroch nu ochdet är nu jagbehöver anpassa mitt livutefter de förutsättningarjag har. Detärnujag analyserar mitt liv förfullt,och detärockså nu jaghar hamnat någonstans mellanenlivskrisoch utmattningssyndrom. Jagser en poängi attkartlägga de svårigheterjag har, ochegentligen känner attjag haft hela mitt liv.Endel sakerär
ganska uppenbara, medanjag tror attjag behöverhjälp attfiska fram en delannat.
Detfinns ocksåenannan aspekt på dethela. Om manhar en konstateraddiagnos,gjord efterutredningar ochefter alla konstens regler,kan detvaralättare förandra attförstådet manslåss emot iden normala vardagen.Möjligheter till medicinering somkan hjälpa till medkoncentrationen kankomma ifråga ochsåvidare.
Detäronekligen så attomman hardiagnoser ochsvårigheter ibottensom ”normala”människor inte har, så blir ocksådetillfälliga, stressrelaterade problemenmer framträdande.Det finns redanenviss grad av problemman skabrottas med. Om manläggerpåennivåtill, så står manredan på första trappsteget, skulle mankunna säga.Man harredan sakerman måstekämpa medför attfåenvanlig vardag att fungera. Närman ställs införlivskriseroch mentalakollapser slår det så mycket hårdare.
Åandra sidan, kandet ocksåinnebäraatt manfår en stämpelpåsig eftersom alla ”sådana” är på ettspeciellt sätt enligtden storaoinsatta massan.Inteför attjag hargjort någondirektkartläggning, ellerens tagitdel av någonutredning somtydliggör denstora massansinsikti olikabokstavskombinationsproblematik.Således harjag minstlikaförutfattademeningarsom denstora massan somjag nu väljer attgeneraliserapåett ganska slarvigt sätt.Det finnsenvisshumor idet tycker jag. Liksom detfinns en viss lyteskomik idesom kritiserar andras sätt attintehålla sigtillfakta iendiskussion genomatt gå till affektivtangrepp. Detendajag kangöraäratt basera minuppfattningpåden förståelse, elleroförståelse,som jaghar stöttpågenom mitt liv. De flesta harinteförstått, så enkelt är det.
Närsaker ochtingläggs på högoch staplaspåvarandragår dettill en viss gränsinnanallt raseras. Manprataromdet sistahalmstråetsom knäckerkamelensrygg,eller droppensom fick bägarenatt rinna över. Till sist gårdet helt enkelt inte längre atthålla emot.Utmattningenblir förstor. Försjälvklarthandlar detinteomnågon enstakaincidentsom resulterar iutmattningssymptom, utbrändhet ellerdepression. Begreppenärmånga ochväldigt likartadevarandra.
Imittfallhandlar detnog mycket om detsom jagnämndetidigare, attintepassa in.Man kanintalasig självatt detärmittnormala läge ochatt detintepåverkaratt inte ha någravänneretc.Man kanljuga för sigsjälv ochsägaatt detärensjälvvald situationman befinnersig i. En delresonerar till ochmed så attman hellre umgåsmed djur än med människoreftersomman alltid kanvetavar manhar djuren.
Människansbästa vänärhundenetc.eftersomdeälskarHusse eller Mattevillkorslöst. Jagsäger inte attden socialakontakten meddjurär feleller attdet inte kanvaraett substitutför sällskap av ensegnaart –Homo Sapiens. Menjag tror attdeallraflestaavoss behövernågon sortstillhörighet. Detärväldigt få somfrivilligtlever ochmår braav isoleringoch enstörighet.
Jagpassarinteini mallen somhar stöpts av detmoderna samhället. Jagförstår inte rent instinktivthur detsociala samspeletfungerar. Det göratt jagfår lägga oerhörtmycketenergipåsådantsom ”normala” människorhar naturligt. Jagmåste tänkaoch analyserahur jagborde bete migi en givensituation.Det kommerintenaturligt.Det betyder ocksåatt jaggenom åren harbehövtgenomlida,ska vi säga,endel pinsammaögonblick. Mångaavdem harjag säkert förträngtoch jagär
heller inte säkerpåatt jagskullevilja kommaihågdem.Samtidigt är detdessa misstagsom slutligenhar gjortmig till denjag är idag.
Om jagtrivs medmig självoch denjag harblivit är inte likalättatt svarapå. Jagtyckeromdelar av migsjälv,andra delaravskyr jag. Den somhar ägnattid åt någonformavnavelskådning vetatt detinteärså lätt attsortera ut de positiva ochdenegativasakerna ur denportfolio vi kallarlivserfarenhet. Därför bestämde jagmig,mitti brinnandelivskris föratt försökarannsakamig självoch gå igenom de livsögonblick somhar lett mighit.Det är inte första gången jagäri kris.Antagligen inte sistaheller. Jagärengrubblare ochkommerantagligenatt grubbla vidare på sakeroch ting somärheltomöjligtatt finna ettenhetligtsvar på.Frågorsom allt somoftasthar en filosofisk natur. Skavihårdradet så handlardet välomatt finnameningenmed livet. Menjag tror detär en aningnaivt atttro attdet är så enkelt.För attfinna svar måstevi ocksåbryta nerfrågornai så småbeståndsdelar attfrågornagår attförståoch därmed gåratt besvara.
Mendet är inte svaren somärdet viktigaegentligen.Det är själva tankeprocessen,vägen somleder närmaremålet.Att på någotsättbena ut ochförsöka förstå sigsjälv.Jag tror detärmånga somhar försöktatt göra dettamen få,omens någon, harlyckats.Var ochenindivid är så komplexsåatt försökaförståsig självärett riktigtSisyfos jobb.När mantrorsig harhittatett svar ochkommitupp till toppen rullarstenen nedigenoch manfår börjaomfrånbörjan. Möjligen medvisserfarenhetsom görnästa turuppför berget aningenenklare.
Jaghademin första riktigakrisför litemer än tioårsedan.Men tiden gårfortare än vadman ibland önskar,eller uppfattar, så vi kansäga femton.Egentligen är detnog felatt tala om en första kris förjag har noghaftflerkriseri livetänvad jagvill erkänna förmig själv. Mendet
härvar denförstastora krisen ivuxen,arbetsför ålder. Denförsta gången jaggickini väggen.
Detvar egentligen då jagbörjade skriva av terapeutiska skäl.Jag insågatt detfanns en anledningtill attjag varsom jagvar ochville försöka attutrönavarför. Delaravmig ville nogockså imponera på min dåvarandeterapeut. Antagligen ville jagvisamig duktig ochatt jagtog till migavråden somhon gavmig.Det vill jagpåstå attjag gjorde men skasanningen fram så är detingaspecifika tips jagkommerihågidag. Ochdet är noglitesådet funkar.Man fårtips, rådoch rön, mensaken är denatt detintehjälper attfåsvarengivna,man måstesjälv hittadem.
Harman sett någramystifika filmer från östern.Där västerlänningar skalärasig liteösterländsk vishet kännerman igen saker, somatt man skalyssnaefter denenarmadesom klapparmed händerna ochsådant. Jagtrordet är en metaforför sökandet mananvänderavtvå skäl-Dels föratt detlåter väldigtmystiskt. Någonmed bara en armoch hand kan knappast applådera. Menockså föratt detärnågot somvienkeltförstår.Viförstår attdet är någotsom till synesäromöjligtviska förstå.
Menvem vet, detkanskefinns de somklararatt nå en slutsats genom attfådegivna svaren serverade, menjag tillhörinteenavdem.Hela minuppväxtoch tillvaro är kantad av situationersom jagförstod först långtsenare, ellerinbillade migatt jagförstod.Jag skaförsöka attbena ut någraavdem ideåterblickandedelarna iboken.Iblandärdet ganska tydligtvad jaghar gjortfel ochborde ha gjortannorlunda. Andragångerärdet inte likasjälvklart.
Eftersom jaghar varitmed om liknandesituationer tidigare så är det litelättare förmig nu.Har manengångvarit medomenlivskriseller mental utmattningkännerman till liteavtecknen somkan visa sig. Därmed inte sagt attallting manifesterar siglikadantandra,tredjeeller fjärde gången mangår in iväggenoch inseratt manbehöver
professionellhjälp.Men vissateckenärvälbekantaoch om mansom jaggärna läserinsig lite på ämnethar mannågonstansatt börja. Självklartska manvaraförsiktigtmed självdiagnostisering.Man skainte googla sina symptomheter det. Detliggernågot idet.Man blir gärna hypokondrikernär manläser om symptomman tycker stämmerinlite förbra.
Nu vetjag attjag inledningsvispåstodatt jaginteärnågon stor bokläsare. Detärjag inte heller.Men jaghar en kunskapstörstsom gör attjag gärnaväljeratt förkovra migi någrafåspecifika ämnen. Mänskligtbeteende, socialainteraktioner ochliteannatcentrerat till detämnet fascinerar mig. Inte så attjag kanredogörai någralånga uppsatserom ämnetmen intresserarman sigbaratillräckligtsåärdet nogalltid något somfastnar även om manintekan sättafingret på deti en skriftlig examination. Kanske är detinteens kunskapensom fastnarutani stället genererarman någonsorts visdom.
Fleradelar av texten somföljerärskriven somett sökandeefter mig själv. Text somrannsakar migsjälv ochsom tvingarmig attminnasoch se tillbakapåentid,där kanske vissabeteenden blev till sanning. Var börjadedet?Ärdet arveller miljösom liggertill grund? Mycket är skrivetgenom årenslopp. En delhar bara hamnat ibyrålådan,annathar jaglagtupp på bloggaroch liknande platser. Härförsökerjag sammanfoga allt föratt få en så fullständig bild sommöjligt.Kansketill ochmed av anledningenatt jagfåkunna känna migklaroch blikvitt bördan av attständigtgrubbla ochfilosofera.
Är jagsånaivatt jagtroratt detkommeratt försvinna föratt jagfår nerdet på papper? Nej, detärjag inte.Men om detärnågot jaghar märktgenom åren,ärdet attdet jagklararavoch kanfokuserapåär attskriva. Detspelarintesåstorrollvad jagskriver om alla gånger.Jag fårtid på migatt avslutaminatankaroch förklara dempåett sådant
sätt atti alla fall jagsjälv förstårvad jagmenar.Ska manfånågon annan attförståärdet ju enklareomman självhar nått en viss insikt ellerhur?
Jagkommersannolikt attfortsätta funderapåsaker ochtingoch nya minnenkommeratt bubbla upptill ytan.Det märker jaginteminst nu närjag redigerarden ursprungligatextenför attpassa sammanhanget av en bok.
Vid fyllda 50 år gickjag in iväggen. Byråkratins labyrinter tornade upp sig framför mig. Vart skulle jag nu ta vägen? Hur skullejag tackla det här? Lite paradoxalt var nogden vardagligabyråkratin en stor bidragande orsak till utmattningen. Nu behövdejag få den att arbeta för mig i stället för mot mig.
Jag fick ta till den enda metoden jag hade, föratt försöka komma till rätta med mitt liv och min stress. Jag var tvungen att skriva mig ur det.
Det jag fick ur mig är en historiasom spänner över de senaste 40–45 åren. Jag fick gå tillbaka imina minnen ochskärskåda vad som harlett mig till den punkt där jag befinner mig idag.
Är jag som alla andra? Har jag någon form av bokstavsdiagnos? AST? AD(h)D?Rent av simpel introversion? Kunde jag hitta de grundläggande orsakerna till att det blevsom det blev? 9576628
T.S. Söderberg är en svenskförfattaresom hittills ägnat detmestaavsitt författarskap, åt attrecenserafilm, musik ochlitteratur.Numeraskriver hanmestpå engelska och på www.ActiveContext.net.