MatildaBortblåst
En samlingtexter
MatildaBortblåst
©2024 MatildaBortblåst
Förlag:BoD –Books on Demand,Stockholm,Sverige Tryck: BoD–Books on Demand,Norderstedt, Tyskland
ISBN:978-91-8057-653-6
Till Elliot,tackför granskning,goda(oftaganska dåliga)råd ochdin ärlighet.
Till Sofie(@hovah_gpv),som jaglovade atttillängna min nästabok till.Det togbara514 dagar.
Till Emilio,nätkasinon kommeralltid finnas ochvi kommeralltid stå starktmot dem.
Till resten,nuärdet snartöver.
Jagtrorjag gillar närdet regnar så börjar låten närdet smattrar,som ettindieband jagtrorjag gillarnär det regnar närdet doftar jord
närkoppen ryker närströmmengår
närblixten träffar den fastatelefonen närköttfräser
Jagtrorjag gillarnär det regnar, närdin smärta försvinner närdet luktar bräntkött närglasetfaller till marken närskriket kvävs närluren faller till parketten
Regnet sköljerallting, ochjag gillardet.
Regn
Atthänga ettgevär
”Ha inte ettgevär på väggen om du inte tänker avfyra detinnan sista aktens slut”brukarman säga.Jag hade inte ensett gevärpåväggen, ochdet small ändå.Högt ochmed vibrationersom fortfarandeligger iluften, iallafallomman ansträngersig.Trots solensom skiner och t-shirtenkan jagkänna vibrationernamot minbarahud om jagärstilla förlänge,omjag inte rörmig snabbt nog.
Skullejag rannsaka mig självoch försökahitta dagendågeväret hängdes upppåväggenskulledet kanske vara dagenjag föddes,fastdet känns otroligt. Jagskullesnarare tippapåden därfesteniettan närjag mötte Linus, eller kanske tillochmed sommaren minbästa vänförsöktetalivet av sig.Jag kommer nogalltidsedagen då Dantehade andningsuppehållsom dagendågeväret spikades upppåväggen. Hade den dagenslutat annorlundahade jagnog inte suttit medfötternai medelhavet ochundratnär ekot av skottetska avta,när vibrationernaska läggasig.När livetska återgå tilldet jagalltidvelat ha,enkattoch min hemstad. Ettfönster motRiddarfjärden eller kanske Hammarby sjö, därjag kanblickautövervattnet, se det krusasig och flyfrånskrivkrampenett tag. Jagvill gå ut isnöslask, att helavärlden skavändasuppochner närden årligasnönfaller, vill dricka te ihop medmin bästavän,åka skridskoriKungsan,blickautöverslussen ochstadshuset. Åkatunnelbana,vandra över halvamin lillahemö, doppa fötterna iTanto,gåpåbandy på Zinken. Istället är det decemberoch temperaturenvägrarsjunkalägre än +10. Inte ensliteslask blir jagbjudenpå.
Det finnsingetjag hellre vill än attåka hemigen, mendet ekar högreju
längre norrut jagåker. Jagvillsåmycket, ochistället är telefonsamtaldet närmaste hemjag kankomma.Sandstränder istället förklippor.Omjag ringermin bästavän Danteärchanserna atthan svarar så låga attdet är effektivare attskrivavykorttill honom. Hanhar alltid varitensådan som flackarrunt, fladdrarmellanolika vänner ochmellanolika hemutanatt riktigt hittarätt, ochdet är förjävlig. Hanförtjänar atthaett riktigt hem, en trygghet somstårstadigt ihansturbulentavärld.Det brukade vara så närjag fortfarandekunde bo hemma, hanhade en tandborstehos mig,det varingetkonstigt attdukaframfem tallrikaristället förfyratill kvällsmaten. Mina föräldrarkanskeintetyckteominflytandet hanhade,men de älskade honomsom person.Det skulle vara så lätt egentligen,att slå ettvälbekant telefonnummer,beomatt få blikoppladtill minbäste väns pappaoch säga ”Jag vill flytta hemigen, kanduhjälpamig”. Mendet tar emot isjälen. Denärfortfarande förtrasig föratt se stadshuset på andra sidan vattnet, se lyftkranarna vidslussen somdealdrigtycks bliklara med, gå ringvägenner.
Denäldrekvinnan jagbotthos under de senastetre veckorna harett gevärsom hängerpåväggen, ochdet är intressant atten fredlig,vänligoch litenkvinnahar ettstort,robustgevär somhängerdär.Baraväntarpåatt någonska pressa fingretmot avtryckarenoch vibrationensom följer.Hon harnog inte en aningomvad somväntar, iallafallom honnågonsinskulle avfyra vapnet, föraskan lägger sig så långsamt attman börjar bligalen. Slowmotion gåriultrarapidijämförelse. Jaghittarskott iskrivbordet på rummet jaghyr,och en delavmig vill ta hylsan ihanden ochaldrig släppa taget, menenheltannan delvill stänga lådanoch flylitelängrehemifrån. Hurmånga milärdet kvar till världensände? Vadhänder om jagnågonsin nårdit?Slutar det då ellerbehöverjag flylitetill? Varjegångjag pratar itelefon slutar det alltid på sammasätt”Komhem”, ochjag somvägrar. Kanske är jagbararäddför attkomma hemoch saker ochtinginteska vara somdealltidvarit hemma. AttNorskar inte skabo på hotellbåtarnautmed söder Mälarstrand.
Uppenbarligen är jaglättpåverkad. Förnär sommaren närmar sigjag står där, meddatorni väskan ochhjärtat somslårhårt. Harenväska med lite kläder ochböckermed mig, ochcheckar in på vandrarhemmet vi alltidhånade.Kramarommin bästavän somomallting skulle vara som vanligt, somomdet inte fortfarandedånar iöronenefter skottet. Låtsas somomjag inte känner den massivavibrationen, ochsväljer instinkten att fly. Detärfel,det kännssåfel attvandra runt på gatornajag sprungit över minaförstatjugo år på jorden, utan attkänna denbarnsligatrygghetenjag alltidhaft istaden. Jagvar alldeles förkär iden från början, satt somförhäxad närDantespappa berättade om hurdet brukade vara i staden, om alla bränder somhärjatgenom denoch de gamlabyggnaderna. Tanken på attkunnagåutoch sättasig på Bellmans gamlahemmapubvar
svindlande förentioåringsom älskadelitteraturoch villebli författare. Denärfortfarande svindlande.Jag berättar detför Dante, ochhan himlar medögonen, svarar”Du vetatt vi leverpåtvåtusentalet va?”, innanvi kliver in ivärmenpåMarie Laveau.”Fransmän”suckarjag,och han flinar bara ”Gickintedufranska ityp femår?”, innanhan hittar ossett bord och ler motbartendern.
Minbästa vänoch jaghar hängtpåden härbaren isåmånga år,den blev heltenkeltvår bar. Från dagenDante komoch togmig iarmen och sa ”Kom,viska ut”, ochintestannade vidHaraldLindbergs trappor–som jagkanskehade önskat.När allt komomkring varde därtrapporna mycket meränvad de sågutför världen, ochsåvittjag visstehade folk iallafall dött där, mennågon harsäkerttagit sinaförstaandetag där. Trapporna bjuder på en fantastisk utsikt över gamlastan, över lamporna somglittrari vattnetoch över slussensom aldrig står stilla.Jag älskar den därplatsen av helamitthjärta, ochDante haralltidhaft ettsärskiltbandtillden.Istället räckte hanmig ettlegg, log lite finurligt ochfrågade ”Vad sägerhon om en GT,eller varför inte en whiskeysour”.Snett leende ochögonfullaav påhitt. Detgår inte attsäganej ”Duärsolbränd” konstaterarhan,jag nickar ”Man brukar vara detav attvandra runt iItalien ochSpanien. Harduens varitutomhus sedanjag varhemmasist? Du serliteblekut.”. Hanhimlarmed ögonen igen,innan hansvarar”Jaghar varitsjuk”,och jagfnyser. ”Duundvikerfortfarande Hampus,ellerhur?”, hanskakaralldeles förhäftigtpåhuvudet,såjag fortsätter ”När skanigeer? Du harLydia ochhan bordegåvidare. Jagkan säkert hittanågon italienareåthonom annars”. Minbästa vänärorädd,jag är modig.Det är inte sammasak.Han är oräddför allt förutomkänslor förandra människor ochjag är modig på alla plan förutommittex, han haralltidkastathuvudet före,genom eld, genomsnö ochgenom stormar, utan atttänka efter.Sålänge jagkänthonom harjag nogaldrigsetthonom rädd.Skakad,frustrerad,arg.Aldrigrädd. Varken försig själveller andra. ”Han komhem till ossför etttag sen, det varsåkonstigt. Jaghar inte ens berättat förhonom varjag bor? Hanbarakom ochfrågade ut Lydiasom om det varenrättighet. Fanhelleratt hanhar rätt till det.”. Jaginflikar ”FastLydia skrämdeväl bort honom? HonärvassDani, riktigt smart. Lite läskig kanske,men honhar hjärnceller”,för första gångenjag möttehenne varjag livrädd,andra gångeninsåg jaghur mycket honhar bakompannbenetoch den tredje gångenvisade honhur kall honkan vara. Hanskakar bara på huvudet, ler litegrann, ochjag svär på allt attdet därleendet är det som fick Lydialitesvagför honomfrånbörjan, innan hansvarar”Hon är fantastisk Matte. Honärsåsmart,och ändå stannarhon hosmig”. Jag suckar bara ”Duhar fanett allvarligt komplexför smarta människor,vet du det? Eller om det är naturare,men någotärsåjävla skevtDani”.Han skakar bara på huvudet, drickeravsittglaswhiskey,frågarlugnt ”Och hur
mångaItalienarehar du träffat?”.Kinderna hade inte kunnat hettat mer, inte ensomnågon örfilatmig.”Okej,alldeles förmånga elleringen alls?” frågar hanintresserat.
Vi harentendensatt vara iosynk.Sedan vi varsmå harvialltidtagit olikastegi livetvid olikatidpunkter. Närhan är över molnen brukar jag må dåligt. Närärsålycklig attjag skullekunna dö utan attdet gjorde något, är hanalltidförlorad.Samtidigtsom hanförsöktetalivet av sig blev jagkär.Det harfunnits fåperioder då vi levt isynk, då båda harvarit ledsna.Ivuxenlivetåktejag härifrån,för atthämta migefter det därskottet, ochhan blev sådärhandlösttonårsförälskad iensekreterare.Lydia. Förförstagångennågonsin tror jagfaktisktatt hanärnågorlundalycklig. Trotsden blekahuden glittrar ögonen iden mörkabelysningenoch han serbaraliteslitenut. Jagbiter mig ikinden, avslöjar ”En. Varken mereller mindre.”.Han ler snett, sägerintesåmycketmer.Det är min turatt himla medögonen, vi kommer ändå prataliteför länge ikväll.Doppafötternai Riddarfjärden. Kramahårtkring min allrabästa vän. Sittai trappornaoch snacka tillsjag är hesoch hanröd iögonen. Detslutaralltidså, förvikan nogintehållavandra lyckliga underlängreperioder,förreller senare kommereneller flera krascher.Ett ellerfemtonosäkrade vapensom riktas mot oss. Jagönskardet inte varså, önskar verkligen attviintehade så lätt att hamnaisituationen därenpistolriktasmot tinningenoch det är så nära attnågon tryckerav. Jagvillvarasäker,villåka hemoch vara ivärmen, där ingenkännermig ochaldrig någonsin kommer kännamig.Där alltingär en feberdröm, därjag bara leversom en enkelvanliginvandrare ochköpa mina oliver ochostar.Sitta ochskrivasenanätteroch rullapappermellan fingrarna. Menjag sitter här, medmin bästavän.Snart kommer vi rulla uppbyxbenen ochsnöra av ossskornaför attdoppa demi Riddarfjärden, sittanäravarandra, även om jagfryser, tillssolen vänder uppigen. Han kommer följamig till vandrarhemmet,retamig fördet ochinnan han lämnar mig kommer hansepåmig.Be”Snälla komhem. Detärintesamma sakutandig.Jag hatarallaviumgåtts medinnan”och luta sinpanna motmin –precissom närvivar små.
Om jagser mig om är jagförlorad. Stannarjag uppför länge är jag förlorad.Jag lovarmin bästavän attsemig om en gång till.Ävenom detinnebär attjag förlorar,såmåste jaglyssnapåhonom.Endel av mig kommer alltid lyssna på honom, oavsetthur ontdet gör, oavsettvad som än händer älskar jaghonom så mycket.Jag vill egentligen ingetmer än att flytta hem, mendet görliteför ont. Fortfarande.
Närjag landar hemmaigenhar jagensak kvar attgöra.
Jagler motmannenivapenbutiken, ochi framtiden hängerjag upp geväretivardagsrummet. Blandallaböckeroch blommornamin framtida samboälskar.
Ochsom utlovat, avfyrasdet alltid innan sistaaktensslut.Oavsett om
Vissa drömmarärbra,andra är dåliga. Vissa håller högkvalitet ochandra lämnar en besviken eftersmak.Det spelar kanske inte så stor roll, närdet viktigaste är attvåga. Attdrömma är en samling texter sompåett ellerannatvis utforskardrömmar. Hosolikamänniskor,i olikavärldar ochmed olika bekymmer. Innehållerblandadetexterfrånde senastefem åren,som berörallt från inköpaven byrå samt tavlor till attsitta medfötternai Riddarfjärden, ensamellermed sällskap.
Medenkänslaför detråa ochäkta, väverBortblåst sina historiermed en ärlighetsom skär rakt igenom denvälbekantafasaden av storstadslivet.Hennes texter centrerassällanlångt från storstadslivet,och tycksoftahafångatvardagens konflikter ienvälbekant miljö. Verken påminnerintesällanomatt även iden mest kaotiska ochöverväldigandemiljön finns detskönhet, sanningoch hopp attupptäcka.
