INVITATION TILL EN GÅRD PÅ LANDET
KajBernhardGenell
en roman
INVITATION TILL
EN GÅRD PÅ LANDET
KajBernhardGenell
CopyrightKaj Bernh. Genell 2024
©2024Kaj Bernhard Genell
Illustration:Kaj Bernhard Genell
Förlag:BoD ·Books on Demand,Stockholm,Sverige Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8057-615-4
EN OVANLIGDAG
ET T
DETHADEbörjatblåsa stormenvecka tidigare,men eftersom detvar höst,såvar detingen somblevspeciellt förvånad över det. Blåstenvar hård,men denvar ovanligtjämnockså,och komraktvästerifrån, från brittiskaöarna.Vindstyrkan höll sighelatiden envetetkring 25 meter persekund. Somligablevkonfunderadeöverdetta.Denna jämnhet adderade till företeelsenenair av renmystik. Kanske bådade vinden medsin egendomlighetolycka.
De publikameteorologernaavbådakönen somserverade prognoseri tv-kanalerna,dessa människorsom vanligtvis håller en lätt ironisk distans…de verkadenuallihop förvirrade,och till ochmed klentrogna,eftersomensådan vindsituationinteallsstämdemed vad de hade lärt sigpådemeteorologiskainstitutenomsådana förhållanden.Sådeladede– omedvetet– uppsig itvå inriktningar:en delmeteorologerpåTVoch radiolåtsade somingenting,medan andra idunklaordalag antydde attman ivädersituationenhadeatt göra med kraftersom vartranscendenta,som inte hade mednågra klimatförändringar alls attgöra, ochsom förebådade någotnyttoch okänt.
Självärjag inte spåman,men väderpsykolog, ellerrätaresagt: väderantropolog: Tidigt hade jagenteori om attdet varjustvädret–jämtemagenstillstånd,efter detman förtärtnågot ”olämpligt”– som kommit människanföreställasig atthon hade en ”själ”.Denna teori
harjag senare utsatt förolika modifikationer ochpåbyggnadsprojekt. Historiskt misstänkerjag attdet gått till så,att mansom människa häpnat över de sinnestillstånd manhamnati närman ätit något egendomligt, alternativthur mankännersig näråskvädernärmarsig. Manhar då tycktatt dethar varitegendomligtatt manplötsligt känt sigsom en annanmänniska, bara föratt hästköttet vargammalt,eller föratt detskall just börjaregna.Som kontrast harman till dessa händelserställtsådantsom attmötaenosedvanligtvackermänniska av detför personen attraktiva könet, elleratt oväntatfåenbunt pengar,eller etthot iett brev på posten.Att dessasenarehändelser påverkat sinnestillståndet harvarit förklarligt, ochman harinte grubblat över det.
Menatt man– skenbart utan orsak, ellerpågrund av en så långsökt orsaksom ettregnväder,har blivit somförbytt,det harkommit människanatt undraöverden egna själensidentitet ochskapnad.Det är ju blandannat just dettasom meteorologerna harfåttsin status ifrån, -att vädret harhan ”mystisk”inverkanpåmänniskor.
Inte minstdåjustregnoch blåst. Ty dethar visatsig –enligtmin mening –att blåstenpåverkaross mycket mer, ochpåett mycket egendomligaresättänvii förstone vill erkänna. Detpåverkarvår tankeskärpa, om detblåserkraftigt.
Dethar –vid vetenskapligaförsök– troligen visatsig attdet är svårtatt medlätthet addera tvåsiffrigatal underdet attman är utsatt förblåst.Man blir både orolig ochi längdenävendeprimeradav blåst…
Civilisationersom byggs iblåsiga trakterpåjordenkommergärna attdomineras av ödestro, medanman imer skyddade atmosfäriska landskap snararefår en religion därman kännersig trygg underen väldig gudsfader, somleder sitt folk genomenändlösvälgång.
Blåstgör alltingosäkert,och iblåsiga trakters gudslärorkommer mandärförständigtatt se hurgudarna bytergemåler,och hurderövar bort döttraroch söneroch slavar från varandra iett hastigttempo,och utan attkunna redogöra –i sånger,sagor ochmyter –för de egentliga bevekelse-grunderna. Manvet aldrig hurempyréerna seruti blåsiga trakter.
De högsta gudarnahar fleraolika namn,som de använder iolika sammanhang,som de tycker bäst,och ingenkan medsäkerhetsäga vilken gudsom är mäktigast. De motverkarjuoftavarandra. Med undantag av de fyra vindgudarna.
De blåsigatrakterna detsvårt,och tanklösheten ochdemånga krigen ideblåsiga trakternahar skapat endast flyktigakulturer.
Blåstärjobbigt.Såväntarman –när detblåser– ivrigt på attdet skallmojna,såatt mankan börjatänka redigt igen,och utan svårighet återgå till attsnabbtlägga ihop tvåsiffrigatal ochdyrka sina faderslika gudar, vilkas söneroch döttraraldrig blir bortrövade ellerifrågasatta.
Sådanvar alltså blåstensom drabbatVästraGötalandoch norra Hallanddenna höst.
Närden pensionerade gymnasielektorn ochdocentenEdwardP:son Tegelkrona -enlegendari akademiska kretsarbland de moderna Kierkegaardforskarna -vaknade dennaotroligtblåsiga morgon i sensommareneller dentidigahösten, hade haninteallsbrytt sigom vädret,den jämnablåsten,som ju genomsin jämnhetvar lite svårare attmärka än de vanligaojämna, menryggatinför den, förhonom visserligen inte alls ovanliga,framför hans ögon svävande hypnagoga synenavenung,dansandeflicka.
Sådana därsyner,vilka är ettslags av organismen helt rationellt framställdaföreställningar,som kandrabbamentalt förhållandevis rikt utrustadepersoner, ofta tillfälligt befinnande sigunder hög psykisk press, talasdet sällan om.Och om detändågörs, så sker det urskuldandeoch räddhågset. Ja,oerhört sällan talarman om sådana upplevelser, somvigör här, upplevelsersom kanutspela sigi bräckningenmellanupplevd natt ochdag,som någoti grunden positivt.Oftaärdet,i istället,i skenet av någonpåstådd psykiatrisk expertis,som hosgamle Boismont,som mansnarare,och mycket vanligare, fårhöraomalltsådanti termer av sinnessjukdom,som sviter av långvarigt missbruk,sexuellautsvävandeliv ellersom tecken på demens ochenmycketnäraförestående död.
Atttalaomdessa,avorganismensåfantasifullt, finurligtoch färggrantinplacerade avbrotti vardagen,ärriskfyllt,inteminst för skribenter,tyman kandåheltenkeltmisstänkasför attvarahelgalen, ochtillföljd av dettautsätterman sigför denför författare fatala risken attintebli publicerad ochläst, samt attallmänt få dåligt rykte.
Vansinne harnämligendåligtrykte. Vansinnigt dåligtrykte.
Minegenuppfattning- somi viss månväl fåranses gällahär…- är dock atthypnagoga syneroch hallucinationerärenberikande aspekt idet mänskligalivet,förutsatt attden är så begränsatförekommande
somi Edward´fall, så attden enbart uppträdermorgonoch kväll, om ensdå. Ochdessutomsällanmitti veckan.Man kan- iEdward´ fall –säga,att detvar iundantagsfall somhan observeradesinaegna hypnagogavakendrömsynermed någotannat än nyfikenhet, präglad av ettvisst irrationellt mått av stolthet ochkänslaavoriginalitetoch rikedom.
Hans stolthet vargivetvisintebarairrationellmen även barnslig ochliknade densom denaspirerande kriminella gosseni förorten känner, närdenne förförstagångenfår kännaden kallametalleni en liten,grå,kompakt revolver från Belgrad, underpåseendet av dennai en fönsterlös källareägd av traktens beskyddarbröder, de båda X-sons, vars tungablickar undertiden görden nödvändiga,konstaterande bedömningenavdet mördarfrö, medendastsvagt behåradöverläpp, somdejustskall börjauppfostratillett mycket merskräckfyllt,osäkert ochkortare livänvad ynglingennysshadeatt se fram emot.
Även om dettaliv givetvis kommer attstarktförgyllas av en Rolex kringhandloven.
Edwardvar alltså inte negativtillsinasyner.
Ty attiakttagasinaegnadrömmar ochinrevisionerhar genom historienbaraletttillatt manblirförfattareavockulta skrifter, Rosenkorslittertur,avantgardepoesi,samt– somi Kafkas fall -helt absurdahistorier,som visserligen bara förvirrarfolk, menändå beundras.
Synenmed dendansandeflickan varsnart glömddenna gång,ty Edwardficksyn på mobiltelefonen,som lågpådet lillabordetinvid sängen,och attdenna hade blinkattill, ochskakatpåsig,påett sätt, somden brukadegöra, närett smsanlände.Telefonen inte bara vibrerade, -den svängdepåsig lite också.
Edwards livvar underdenna tidextremt händelsefattigt. Kanske vardet just dennahändelsefattigdom somkom honomatt se syneri morgonbräckningen. Detvet maninte.
Telefonenvibrerade alltså –med en nästan absurd kraft- på nattduksbordet.Det visade sigemellertid snartatt detdenna gång bara varfrånvårdcentralen,ett ställe somEdwardbetraktademed en till stupor gränsandevanmakt,dåman istort sett aldrig kundekomma ikontakt medden.Intebaraatt de inte svaradetelefon,eller aldrig ringde uppen, närman beställt attbli uppringd.Nej!Även
webfunktionenlåg nere.Tider kundeintebeställas dettaåret. Inte heller nästaeller året därpå. Hurdet sågutännu längre fram visste inte Edward,men hanfruktadeatt detheltenkeltaldrigfanns någon tidpåvårdcentralen.Vårdcentralen tillhördeändåenavdestörre kedjorna.
FumligtritadeEdwardpåtelefonensdisplay denpraktiska koden somhan installeratför attskydda sigmot bedragare, ochsom öppnade upptelefonen:
1212
Hantog uppmeddelandet ochläste:
”Hej Edward!
Vi vill bara meddelaatt du harfåttennykontaktmanpåvår mottagning.Iställetför dintidigareskalldunufråga efterJenna.Viönskar digengod dag! Hassan.”
Underdetta meddelandestod:
”Detta meddelande kanduintesvara på.”
Edwardstängde resignerat igen telefonen.
Dettavar detförstasms-meddelandehan hade fått underdet senastehalvåret, utom spam ochmeddelandefrånelbolaget försäkringsbolaget ochbanken. Hanvisste, atthan hade valt attdet skulle vara så.Men ändå.Det sved lite.Att hanhadeenkontaktman på vårdcentralenhadehan överhuvudtaget aldrig vetatom.
”Det är välpådet visetman en dagkommeratt få veta attGud ändå finns.Genom ettsms somman inte kansvara på.”,tänktehan ochsuckade
”Suckenfinns inprogrammerad iorganismenavenanledning.”, hade en klok doktor Guigeltroy förlänge,länge sedansagttillEdward. ”Man kanutnyttjasuckentillens fördel,och därmed lura läkemedelsbolagen.”
Edwardhadeskrattat, ochhadeävennjutitlitenär denslätrakade, piggögde, ungdomlige mannen, vidpass40årgammal, somhade
rötter iMarseille,förklarat attdenne –alltsedan medicinartiden -känt sigsom lite av en under-cover-agenti förnuftets tjänst.
Edwardundrade,efter dethan suckat,för sigsjälv om doktor Guigeltroy fortfarandevar läkare,var hanfanns ochomhan,Edward, skulle försökafåtag på Guigeltroy.Man glömmeraldrigengod eskulap.
Sedanansåg hanatt detvoredjävligtefterhängset. Guigeltroy hade då –för en tioårsen –klappat Edwardpåaxeln ochleendesagt: ”Du verkar inte behöva nånläkare!!”
Huru listigt varnuintedetta!
Hela världenbeståravretorik,tänkteEdward. Ochdetta varenhos honomoftaåterkommandetanke.Det varsådanthan tänkte hela dagarna. Hanvar ju –som kulturarbetare -ett slagsfilosof.
Edwardtog ettännu djupareandetag –som lyfterevbensbågenoch sänkte diafragman -och bereddesig attgåuti köketoch sättapå kaffet.
Högt sa han: ”Allting är etthelvete.”
Attprata högt är ocksånyttigt.
Dethadehan kommit på -insett- helt själv. Ofta behövs detingen läkare.
Hantänktepåhur hani gymnasiet hängtihopmed en flicka vars högsta målhär ilivet varatt skrapa ihop en så stor förmögenhet, att honkunde anställa en livläkare, en herresom följde henne iallalivets skiftenoch höll koll på hennes hälsa.
Detblevemellertid– ironiskt nog, skulle en delkänslolösa människorsäga- så meddenna flicka atthon inte blev ens35år gammal,men söpihjäl sig, efteratt aldrig ha funnitens bråkdelenav sigsjälv.
Ensamheten gick ibland Edward på nerverna
EdwardP.Tegelkronabodde centralt iGöteborg, -landets andra stad,och Edward´födelsestad -i en hyreslägenhetpåArkivgatan. Dennalägenhetvar en tvåa på andravåningen, iett husägt av ett kommunaltbostadsbolag. Detvar högt itak,och detvar ju braoch ett enkelt ochpåalla sätt lättfattligt förhållande. Iövrigtvar lägenheten ettunder av krånglighet. Så mycket vinklaroch vrår somarkitekten
hade lyckatsstoppa in ikonstruktionenaventvårumslägenheti ett vanligthyreshussom in iden lägenheten Edwardhyrde,det fårman leta efter.
Redannär mankom in ihallentillden udda konstruerade våningen så börjadedet.Man kundei dennahallinteallsskönjavart manvar på väg, mentrodde attman varpåväg ut igen,dådetvå dörrarna ihallensåg ut somlägenhetsdörrar ochinterumsdörrar. Om mantilläventyrsvågadesig på attöppna någonavdom,såkom man alltså antingen (den vänstra) till detlilla köket, därett väldigtvitt kylskåp medfrysstodoch sjöngi olikatonarter, ellerden högra, då manmed ensmötte ännu en dörr,enmindre, somsedan ledde till ännu en litenhall, därman insmugit tvådörrar, varavenledde till en klädkammare, vilken låginvid hisstrumman,och en annandörr, som ledde till Edward´sovrum, därsängeninteriktigt fick plats, på grund av en utskjutningi väggen, somfanns därför attgeplats åt en osynlig ochmystisk ventilationstrumma,som ledde från golv till tak.
Lägenhetenvar ganska mörk,trots de överdådigt höga fönstren, somutanför sighadehalvmeterbredagesimser. Tapeternavar mörkt gula ellerljusbruna,med en bleknadblå bård nära detstuckerade, delvis krackelerade,taket.
Rummen varabsurtmöblerade,vilketförstås accentuerade den rebusartadeplanlösningensdadaistiska prägel.I både sovrummetoch vardagsrummetvar längsväggarna, därsådanafanns –hölljag på att säga –placerade tvåmeter höga bokhyllor,proppfullamed böcker, placeradei dubblarader,bakom varandra.I sovrummetfanns en säng, ivardagsrummet ettskrivbord,enfåtöljoch en platt-TV.Påden enda lediga väggenfanns ettfotopåfadern, modern ochden unge Edward. Fototvar även detabsurt, eftersom denfyraårige Edward därlekte medklotsar,och fadern höll tresådanai händerna,medan hansträngt blickade motfotografen. Modern loginåtväntoch spanadeöver pojkenshuvud motnågot okäntunderbart.
Klockanvar nästan sjudenna söndagsmorgon. Morgonljuset strilade nu in isovrummet,översängen, därEdward satt på kanten meddebarafötternapåenliten ruggad,fransig matta av persiskt slag
Hangicktillfönstretmot Arkivgatan föratt se vaddet kundevara förväder ute.
Detringdenui telefonen, IGEN;den blåa SamsungA50,som han hade liggandepånattduksbordet, somnyssmottagitett sms
vibrerade, ochförsökteåterigen- somett djur -att krypaivägpåden lillabordsytan.
Edwardansåg,att detintespelade nånstörrerollomhan svarade nu ellersenare. Inga av hans vännerhadebråttom mednånting.Men skyndade sigändå.
Samtidigtsom hanåtersatte sigpåsängkanten grep hantag i telefonenoch öppnadeden med1212,samtvevadeframvem som hade ringt.
”Åååh”,sahan till sigsjälv:”DetärBoxe.”
Edward skrattadetill.
”Det är Boxe somringer.”, sa hanigen, ochdet lätsom en besvärjelse, blandadmed en stor suck av lättnad.
Så himlaroligthadehan detjuinte, egentligen.
”Vad kandetta vara?”,undrade han, somett barn på julafton,och nu varalltmissnöjesom bortblåst. Hanvar säkerpåatt detvar goda nyheter. Herbertskulle aldrig störamed sjukdomoch död.
”Klockan esju”, sade hansig medanhan –efter atthasattsig isin tv-fåtöljoch sveptengrönmönstradullfilt om sig( inga fleeceprodukter härinte) -ringdeupp HerbertBoxe, somnämligen varengammalvän från universitetstiden, samt även lumparkompis från Karlsborg, nu boende ienkommunstrax söderomstan, Fjerrered, därdenne ocksåvar född ochdessutomgodsägare.
Nu svaradedet iandra änden, ochvisst vardet Herbert. Denne lät somvanligt, bara mycket vänligare. Dettaverkade ju misstänkt.
Detvar inte så längesedan de settsegentligen. På ettavstadens caféer vardet,Bengtas Kafé –enhalvtrappaner -i Vasastan,där de tagitenkoppkaffe tillsammans efteratt ha möttspåenliten konstutställning,påFöreningsgatan, därenavstadens få tecknare av någonbetydelse,KurtPortland, ställt ut sina energifyllda alster –där Portland mest använt ettradergummi– ellertroligen fleradussin- på en av blyertstäckt yta- underrubriken”Demi-Monde”. Vid kaffestundenhadedetalat om vaddenuförtidenläste förnågra böcker,eftersombådahadejustdet intresset. Herberthadeberättatom sina läsvanor,vilkaför tillfället divergerat ienkoncentration på renässansen iItalien kring1500, en epok somhan alltid varitbarnsligt förtjust i, medanEdwardredogjort försina– betydligtmer aktiva och
målinriktade studier- om myteroch myters ursprung,samtomde böcker inom förströelsesektorn somhan ocksåläste,delvissom en slagsandlig fingerövning,och sominnefattade skrifter om svenska kolonialväldet på drottningKristinas tid, på Alessandro Scarlattis tid, vilket varett forskningsområde somHerbert inte togriktigt på allvar, vilket hade fått Edwardatt ilskna till,påsåsättatt han– isin tur- hade talatnedlåtandeomhelarenässansen,som ett”banditprojekt”. Herberthadedågenmält attdet inte varmycketbättrepåKristinastid, ettdrygt hundratalårefteråt
De hade alltså –och dettavar sällsynt -skiltslitekantstötta, men av Herberts tonfalli telefonenatt döma,såvar allt detta, åtminstone från dennessida, glömt. De brukadeintegräla,alltsåskulledesnart försonas!
AttHerbertsfar varitnazistvar emellertid någotsom alltid –som en undertext- störtderas samvaro, trotsatt Herbertinteallssjälv var nazist ellerallsnågot ditåt. Mendehadealdriggrälatomdet.Edward bara störde sigpåatt Herbertalltidtaladesåväl om sinfar.Som ju varitnazist.
”Hej!Varoligt! ”, hade HerbertBoxenusvarati telefonen.
”Ja, hej! Ja häre de ensamt,” hade Edwardärligtsagt, mednästan kärlek irösten. ”Vadan dennapåringning?”
”Jo,”hadeBoxesagt, ”nuska du få höra,omduhar tid?”
”All tidi världen”,saEdward. Hangladde sigöveratt Herbert verkadesåupprymd.
”Dustörinte. ”, fyllde hani.”Du stör aldrig”, korrigeradehan sig snabbt.
”Såhär ede.”, sa Boxe,låtsandeatt hanintehörtEdward´ förvirring.”Jagfickett telefonsamtalför en veckasedan.Frånen advokati USA.”
Ochdet visade sig– ju merEdwardlyssnade- vara en lång och kompliceradhistoria. Välatt mannusattbekvämt,tänkteEdward, och njöt av attnågot förhållandevis konkretför omväxlings skull inträffade ihansliv
”Han hetteWeissmann-Schah”,saBoxeoch harklade sig. (Boxe hade sedanett årtionde nånbeläggningi halsen,som hanalltid klagadeöver, ochsom gjorde atthan harklade sigvarje halvminut.
”Hansnamnvar Weissmann-Schah, -nåt judisktförmodligen.”
Edward Tegelkronafår ett samtalfrånen barndomsvän, Herbert, som harenliten herrgård i Halland. Samtalet handlar om ett brev som denne fått från USAmed egendomligaoch oroande uppgifter i. Herbert berEdwardomhjälp.Edward förståratt detta är början på ett litet äventyr,och godtar inbjudan till Herberts gård, Boxeby,med både nyfikenhet ochhjärtlighet.
KajBernhard Genell är en svenskförfattare, f. 1944 i Göteborg.Han harpublicerat ettflertalromaner på både svenskaoch engelska, samt även ett antalandra böcker, av vilka"Kafka- aFreudo-Structuralist Analysis", 2021,kanskeärden mestkända.
