9789180574525

BILLY H NIELSEN

DEN MÄRKLIGA HISTORIEN OM HERR TEODOR WIESENFELTS DÖD, ELLER NÄR MAN SKJUTER KANINER SÅ...

Den märkliga historien om Herr Teodor Wiesenfelts död, eller när man skjuter kaniner så….

Min första dagbok.

Egentligen är det en alldeles behaglig och vacker dag. Säger jag, trots, för jag har inte riktigt fått upp ögonen. Dagen har inletts med sol och svaga vindar. Jag kommer resande från varma breddgrader. Lång resa. Men nödvändig. Kanske lite trött av allt detta resande och väntan och byten av transportmedel. Ankom till Københavns flygplats, Kastrup, gick igenom tull- och passkontroll. Vidare uppsökte en biluthyrningsfirma. Bokade en bil. Hämtade den. Körde iväg. Över Öresundsbron. Idag mycket vackert, klart och fri sikt. Öresundhavet ligger stilla med några få små krusningar. Solen studsar på havet krusningar. Många fartyg och båtar på uppdrag. Men ovanpå allt så är jag alltid redo för överraskningar. Jag är rustad. Vill dock känna mig engagerad för den uppgiften jag står inför. Har parkerat min bil, en Volvo, en lånebil på en öppen parkeringsplats just utanför den stora byggnaden jag skall besöka. Här finns också en blomsterbutik.

Jag passar på att köpa en liten bukett av Liljekonvaljer. Jag befinner mig på en kyrkogård i Malmö stads stadsdel Rosengård. Stor kyrkogård med plats för kristna, judiska och muslimska begravningar. Kyrkogården heter Östra kyrkogården. Ligger följaktligen lite i utkanten av den 1

planlagda bebyggelsen. Innan jag reste hit läste jag på webben och tittade på kartan så det skulle vara lätt att hitta hit och veta något om området. Jag förstod då att denna stadsdelen ingick i ett miljonprogram från slutet av 1960-talet och början av 70talet. Dåvarande regeringen ville satsa på nybyggnationer för arbetstillfällenas skull och det sammanföll också med viss immigration till staden. Denna immigrationen ökade efterhand.

Flera områden blev efterhand dominerade av respektive nations- eller kulturtillhörighet. Inte så långt från kyrkogården ligger studentboendet på Thomsons väg. Där utanför ligger motorvägen, den fungerar som ringväg, med förbindelser till city, bron till Köpenhamn och vidare även till Landskrona och Ystad. När det är mörkt, har jag fått besked att inte passera kyrkogården eller dess närhet. Det förekommer nämligen kriminella aktiviteter i det området. Men det är utanför min tid och uppgift. Min vistelse här kan inte sträcka sig längre än några timmar på dagtid. För mig så finns det inget eller ingen att peka på – även med mjuka och vänliga kanske artiga tankar.

Och jag skulle aldrig fundera på att använda vuxna vapen på en plats som denna och istället behålla respekt och värdighet.

Medans jag gled med bilen i sökandet efter en bra parkeringsplats tittar jag mig omkring. Jag såg mest höghus.

Många sammanvuxna höga hus, som bildar stora egna komplexområden med stora innergårdar. Det är flera av dessa.

Inte så mycket grönt. Men jag passerade en idrottsplats. Med fotbollsplaner. Och där var aktiviteter. Inte långt från denna såg jag en stor skola och på skolgården lekte många barn. Genom stadsdelen går en hårt trafikerad väg som liksom delar

2

stadsdelen i två delar. Men det är inte denna vägen jag skall använda mig av när mitt ärende här är avklarat. När jag nu är framkommen till den sökta platsen ser jag lite mer gröna små områden. Träd och massor av planterade blommor och växter.

Detta ger ett vackert intryck. Mycket välorganiserat. Här är mitt mål.

Efter att parkerat bilen, här är många bilar, vandrar jag kort fram till ett kapell. Där är några trappor upp till ingången.

Finner min plats i en sal som skall avverka ett avsked.

Jag sitter nu här på en stol, på en bänkrad. Det är stolar som är fasthakade i varandra. Bakom mig en rad till på samma sätt.

Mittemot mig stolar på samma sätt. Där sitter människor i rad.

De är svartklädda. Sitter, som det tycks, varannan man och kvinna. Där är några ungdomar också. De är alla svartklädda.

Innan vi hamnade här stod vi samlade i ett förrum. Småpratade.

Nickade till varandra. Ifall våra blickar möttes!

Innan vi hamnade här så levde vi ett vanligt socialt liv. Hade korta eller långa kontakter. Eller inga alls. Om vi kände att vi behövde det. Av oss här tycks det som om flera känner varandra. Men inte alla. Flera har säkert träffats på några sociala fester. För att hålla ihop kontakten eller för att vi stod

3

varandra riktigt nära. Inte alla, men några av oss. Inte jag. Tror jag. Innan vi hamnade här bodde vi på olika håll och platser. I byar eller städer. Eller på en lantgård. Det förstod jag när jag över hörde samtalen mellan gästerna. Eller så var någon på resande fot. Arbetsresor eller bara tillfällig turist, som en kombination till detta besöket. Om man har rest en lång väg.

Och det har några här tydligen gjort.

Innan vi hamnade här ville vi alla vara på ett annat ställe. Det känns alltid som ett måste i betydelsen var det nödvändigt. Han var så ung och hade många år framför sig. Varför? Vad hände?

Och han hade ingen egen familj! Vad gjorde han i Italien?

Innan vi kom in från förrummet undrade de flesta vem den eller den är?

Men vi nickade till varandra. Säger inget, bara tanken: hej, hur är det. Vem är du? Eller så frågar man lite försiktigt den som står närmast: vem är det som står där?

Men vi har alla en anledning till att vara här. Här är mest äldre personer, några medelålders med sina små barn.

4

Innan vi hamnade här hade alla ett vanligt liv. Några av oss stod varandra nära andra inte så mycket och andra inte alls.

Men alla bildar mer eller mindre en hållbar tråd, så har jag förstått det.

Jag sitter här och tittar på alla blommorna. De ligger på golvet eller är arrangerade runt om. Blommorna är vackra. De är väl valda i mjuka färger. Passande för tillfället. Nejlikor, Tulpaner i olika färger, Margaretablommor, Solrosor, Violer och Hyacinter. Det är de jag känner igen!

Utanför byggnaden är det sol och troligen behagfullt väder. På avstånd ser man, genom fönstret, en park, resta stenar, arrangerade blommor och några personer som går från ett ställe till ett annat. Träden står fortfarande i kraft med sina gröna kronor. Mest lövträd. Överhuvudtaget en plats för kontemplation och övervägande. Fint att vara här – men inte för ofta!! Tänker jag. Det är egentligen en trist plats. För här är inget liv. Men samtidigt kan jag känna att detta tillståndet av både avstånd och närvaro skapar en viss förnyelse. För avslutet är också en början på något nytt. Och denna fördjupande upplevelsen skapar medvetenhet och livskraft.

5

Jag hör lite på avstånd några mjuka toner från en orgel.

Allt känns väldigt behagligt och vilande – under omständigheterna.

Det sitter en man i hörnet, med en utvecklad vit krage. Och så har han en svart dräkt. Men i övrigt är han också i allt svartklädd. En kyrkans tjänare.

Alla människorna i rummet är stillsamma och någorlunda samlade. Ganska tyst.

Mannen med den vita kragen reser sig och går mot mitten, stannar om vänder ansiktet mot de sittande. Särskilt den sidanden mittemot där jag är. Det skall väl vara de närmast sörjande.

Musiken börjar spela lite tydligare och kraftigare. Bekanta melodi. Säkert en psalm. Psalmerna är angivna på en tavla: 249; Blott en dag – skriven av Lina Sandell-Berg, 581; Det finns en väg till himmeln, och 357; Någon du känner är din bäste vän.

Den sistnämnda passar ju bra in idag, för mig i alla fall.

6

Två av Bo Setterlind, kan jag se i psalmboken – som ligger här just vid sidan om mig. Mycket populär diktare med frikyrklig bakgrund. Det han jag läsa lite diskret på webben i min mobil.

Jag lyfter blicken från alla de vackra blommorna med rosor i rött och vitt, vita nejlikor, små violbuketter samt astrar i orange och lila. Kransar och buketter. Alla närvarande har i sina händer en blomma, i de flesta fallen är det en ros. Skall förmodligen användas vid aktens avsked. Jag tittar på orsaken till vår närvaro.

En kista.

Jo, detta är en begravningsgudstjänst.

Musiken fortsätter. Jag ser tonerna trillas ned som ett lätt duggregn i backen och bildar lätt dimmiga ögon, fylld av längtan. minnen, sympati och respekt. Säkert en och annan som sitter och tänker på sitt eget kommande öde. Hur skall det se ut.

Vem och vilka skall forma denna livslinjen. Tankarna rinner i

7

väg. Och minnen dyker upp från andra begravningar. Anhöriga och närstående.

Uppbrottet Just när mannen med den vita kragen är på väg att uttrycka något – reser jag mig upp och av någon anledning höjer handen. Ungefär som i skolan.

Och på hygglig bra svenska med italiensk-serbisk accent. Eller om det är tvärtom!?

Jag säger att jag vill se objektet för att se vem och säkerställa mig om vem som ligger i kistan. Jag vill öppna kistan! Tack snälla!

Bestörtning och oror uppstår i salen. Flera står upp och försöker att hindra mig. Men jag kunde inte hålla mig! Det måste ske!

Mannen med den vita kragen, som ju är präst, kommer fram till mig. Han säger att jag skall lugna mig. Så vi kan fortsätta. Och

8

påstår att alla har haft möjlighet att betrakta en sista stund med den avlidne personen som finns i kistan.

Jag säger och frågar: är du säker på att där är någon? Om där är någon, är det rätt person?

Prästen: Det fungerar inte så. De anhöriga har varit delaktiga och står för arrangemanget.

Jag: Men det är jag som är den närmast anhörige! Mitt namn är Teodor Wiesenfelt.

Prästen: Men det är samma namn som han!

Jag: så råkar det vara! Eller just det. Jag vill öppna kistan! Jag ber om ursäkt, men det är viktigt! Jag har varit bortrest och inte haft någon möjlighet att bevaka händelserna. Jag visar min legitimation.

Ursäkta, säger jag. Det är möjligt att den dagen inte kommer när jag ber dig om en tjänst om det inte är nu, och innan dess kan du räkna med att behålla livet för din familjs skull.

Prästen, lite skakad eftersom han inte hunnit låta orden sjunka in ännu, går fram till de närmast berörda. Alla vill ha lugn och 9

ro. Någon gråter. Ingen förstår. Man kom ju hit för att få göra ett avsked på ett värdigt sätt.

Efter många om och men, så lämnar alla salen med bestörtning och går till förrummet. Man vill ju behålla sin värdighet i denna svåra stund.

Jag hör det är mycket mummel och samtal om situationen.

Jag hör hur de blir bestörta av, att jag är Teodor? Eller i alla fall påstår det. Eller som de säger ”vem är det?” ”Vad vill han”? ”Hur känner vi han?”

Dörren stängs. En assistent omdisponerar blommorna och öppnar kistan.

Han lämnar sedan salen.

Jag är ensam i salen med kistan och den döde i den öppna kistan.

Tittar ut genom fönstret. Ser att det är ett lätt regn som kommer genom solstrålarna. Med tanke på omständigheterna så tänkte

10

En berättelse från en trolig och visionär om den dolda verkligheten för alla de människor som en gång har deltagit i eller betraktat krigshändelser i sin närmiljö.

Och som ett faktum av detta kunnat göra det till en verklihet som ligger just runt ditt eget kvartershörn. Här möter vi de lite småborgerliga paret Greta och Zoran.

De kommer från olika världar, men möts och blir så småningom en del av ett större sammanhang. Vi möter Gretas föräldrar som haft en restaurang. Denna var egentligen en kuliss för andra aktiviter. Vidare möter vi många av Zorans vänner eller skall vi kalla dem sammanarbetspartners. Det blir en resa i Italien och genom Europa och tillbaka hemmet i Pesaro.

9

789180

574525