

Wilhelm Agrell Moskvas spioner
Ryska agenter och svenska förrädare
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund
historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Wilhelm Agrell 2024
Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle
Omslag: Pär Wickholm
Omslagsbild: Millenium Images och Wikimedia Commons (bildkollage).
Baksidesbild: Wikimedia Commons
Tryck: ScandBook AB, Falun 2024
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-559-8
Spionagets perpetuum mobile
Den 20 september 2021 greps Livsmedelsverkets säkerhetsskyddschef Peyman Kia av Säpo, misstänkt för grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Brottsrubriceringen skärptes senare till grovt spioneri. Berörda myndigheter var mycket förtegna men bit för bit framträdde konturerna av ett allvarligt spionfall. Kia hade innan han tillträdde chefstjänsten på Livsmedelsverket gjort en snabb och till synes framgångsrik karriär inom det svenska underrättelseoch säkerhetssystemet, från Säpos kontraspionage till den militära underrättelsetjänstens mest sekretessomgärdade del: Kontoret för särskild inhämtning.
Peyam Kia hade kommit till Sverige från Iran som treåring. Med sin språkliga bakgrund och sina två akademiska examina var han som klippt och skuren för Säpos nyinrättade aspirantprogram som uttryckligen syftade till att knyta nya slags kompetenser till myndigheten. Kia framstod som en pålitlig och ambitiös medarbetare, predestinerad att gå långt, men inte på det sätt hans chefer avsett utan som en svensk motsvarighet till underrättelsehistoriens mest kände mullvad, MI6-tjänstemannen
och påläggskalven Kim Philby, av många tippad som en framtida ”C”.
Någonstans längs vägen hade Kia bestämt sig för en karriärväxling eller snarare en kombination av två banor: det strävsamma arbetet och de snabba och tillsynes lättköpta framgångarna som förrädare. Kia kom på detta sätt att tillhöra samma kategori som Stig Wennerström och Stig Bergling mer än ett halvt sekel tidigare. Alla tre fallen handlar om insiders eller mullvadar, personer inne i systemet med tillgång till hemliga uppgifter med högt skyddsvärde som därför också är eftertraktade av främmande makt. Och i alla tre fallen var mottagaren densamma, den sovjetiska, senare ryska, militära underrättelsetjänsten GRU. Den ryska underrättelsetjänsten var aktiv i Sverige redan under tsartiden. Arbetet ansågs inte särskilt svårt, något som återspeglades i de anslag som militärattachéerna i olika huvudstäder disponerade och där Sverige låg långt under de skandinaviska grannländerna. Den ryske militärattachén förklarade för en svensk kollega att detta var helt följdriktigt eftersom Sverige bara hade en liten armé och det mesta om den gick att läsa i öppna källor som dagstidningar och officiellt tryck av olika slag.1 Men allt gick trots allt inte att komma åt lika lätt och ju viktigare Sverige blev för sovjetisk planläggning och krigsförberedelser, desto större blev behovet av detaljerad och kontinuerligt uppdaterad information. Det var i dessa avseenden som de konspirativa metoderna fortsatte att spela en avgörande roll
Efter tsarregimens fall 1917, den bolsjevikiska statskup-
pen och upprättandet av Sovjetunionen, kom Sverige att utgöra en aktör i en ny geopolitisk omgivning som uppvisade stora likheter med den tidigare epoken. Sovjetstaten utgjorde med tiden alltmer en fortsättning på det ryska rike som i sin tur återvänt efter Sovetunionens fall och steg för steg strävat efter att återta tidigare maktpolitiska och territoriella positioner.
Under hela denna långa tid var Sverige granne med en jätte, ibland försvagad och tillbakaträngd, ibland öppet expansiv. Den sovjetiska och sedan ryska underrättelseverksamheten i Sverige kom att återspegla dessa skiften mellan minskande och ökande ambitioner, mellan avspänning och konfrontation. Sverige var fortsatt bara en småstat, en bricka i ett större strategiskt sammanhang, men en småstat vars betydelse ur ett underrättelseperspektiv kom att växla över tiden och snabbt kunde förändras i grunden. Mönstret i spionverksamheten och hur detta förändrats utgör en viktig och i vissa fall avgörande del i en större historisk och strategisk bild. Samtidigt är stora delar av detta mönster svåråtkomligt av det enkla skälet att underrättelseverksamhet i hög grad bedrivs i det fördolda och bara sällan redovisas öppet.
För de ryska och sovjetiska underrättelsetjänsterna har Sverige i sig aldrig utgjort något primärmål. Detta har ingenting att göra med att Sverige skulle uppfattats som vänligt sinnat eller ens hjälpligt neutralt. Sverige har helt enkelt varit en liten bricka i ett stort strategiskt spel som avgjort valet av inriktningar och prioriteringar på underrättelseområdet. Ju mer Ryssland betraktat Sverige
och svenskt område som betydelsefullt, desto högre har underrättelsebehoven prioriterats. Svenska beredskapsåtgärder, eller brist på sådana, kunde ha stor betydelse, men inte lika stor som landets geografiska läge. För en småstat finns ingen värre försyndelse än att vara belägen på fel plats vid fel tid.
Denna bok handlar om hur underrättelseverksamhet mot eller via Sverige bedrivits under mer än ett århundrade, med en kontinuitet och långsiktighet som ställt många andra länder i skuggan. Ryssland, och senare Sovjetunionen, kom tidigt att utveckla en repertoar av så kallade konspirativa metoder för att bedriva verksamhet i det fördolda. Långt innan begreppet hybridkrigföring introducerats hade själva fenomenet utvecklats och tagits i bruk.
Underrättelseverksamhet är något som per definition inte ska upptäckas och helst inte lämna spår efter sig. Perioder då man i det svenska samhället uppfattat underrättelsehotet som överspelat har därför i själva verket präglats av övervintring och uppladdning. Ingen period under de senaste hundra åren har förmodligen varit lika lättarbetad som tiden från 1990-talet fram till 2022. Spionen lägger pussel varnade en av beredskapsårens deviser. Men under denna skördetid krävdes många gånger inga konspirativa metoder för att komma åt information om det svenska samhället och dess vitala funktioner. Praktiskt taget allt serverades öppet, spionen behövde inte ens lägga något pussel för att kartlägga vital infrastruktur och olika samhällsinstitutioner.
Men lika lite som för hundra år sedan fanns allt öppet
tillgängligt och serverat. Det mest skyddsvärda gick i allmänhet inte att komma åt utifrån. Det var sådana uppgifter som bara gick att nå inifrån systemet, från någon som antingen bara kunde plocka på sig ett material eller som hade en insiders förmåga att ta sig förbi sekretessbarriärer och som åtnjöt tillräckligt förtroende för att inte väcka några misstankar.
Revolution och restauration
Det tsarryska riket hade under 1800-talet stegvis expanderat till ett gigantiskt mångnationellt imperium som sträckte sig från det nuvarande östra Polen till Kaukasus, Centralasien och bort till Fjärran Östern. Mot slutet av århundradet blev sprickorna allt tydligare, både till följd av självständighetssträvanden i gränsregionerna och av växande inre spänningar i rikets centrala delar. Samhällssystemet och den politiska ordningen var föråldrad och Ryssland halkade efter de ledande europeiska makterna. Och inte bara dem. Rysk-japanska kriget 1904–05 avslöjade Ryssland som en koloss på lerfötter som fatalt överskattat sin militära förmåga och underskattat en framväxande konkurrent.
Den ryska militära underrättelsetjänsten fick bära en stor del av skulden för det ryska nederlaget i kriget. Japan hade visat sig vara en formidabel motståndare, inte minst genom sin förmåga att utnyttja massinsamling av iakttagelser från veritabla arméer av snabbutbildade agenter bland den kinesiska och koreanska lokalbefolkningen. Ryssarna hade visserligen stora resurser men saknade förmåga att
följa upp läget på motståndarsidan, samtidigt som den egna krigsledningen var tungfotad och byråkratiskt splittrad.2
Tio år senare hade en rad reformer genomförts för att förbättra både insamling och analys av underrättelser om potentiella motståndare och deras stridskrafter, bland annat genom tillkomsten av en centralt utbildad personalkader.
Men samtidig fanns tungroddheten och ineffektiviteten kvar i den ryska byråkratin, grunddrag som knappast gick att reformera bort. Underrättelseinhämtningen vilade dessutom i allt väsentligt på militärdistrikten, i olika strategiska huvudriktningar, och deras förmåga varierade kraftigt.
Sverige var inte något överhängande militärt hot men här fanns samtidigt andra och potentiellt farligare motståndare till det ryska riket och tsarregimen. Samma öppenhet och upplevda godtrogenhet som underlättade arbetet för den ryske militärattachén och generalstaben lämnade också fältet fritt för Rysslands och tsarregimens motståndare.
Sverige utgjorde i detta avseende en frontstat och i vissa avseenden en avgörande bricka i ett större strategiskt spel kring Östersjöområdet och skyddet av huvudstaden Sankt Petersburg. Samtidigt som militärattachén kunde koppla av i trygg förvissning om att läget var under kontroll intensifierade därför en annan del av tsarens säkerhetsapparat sin verksamhet i Stockholm – den fruktade hemliga polisen Okhranan.
För Okhranan var Sverige inte någon perifer och lättbevakad främmande makt utan tvärtom ett högriskområde där inte bara Rysslands huvudsakliga fiendemakter kunde operera utan framför allt de politiska rörelser som utgjor-
de tsarregimens inre fiender. Hit hörde de tilltagande separatistiska strömningarna i det heterogena ryska riket. Inte minst fanns den alltmer aktiva och militariserade finländska nationalismen, vilken hade som mål att bryta loss storhertigdömet Finland från Ryssland och utropa en självständig stat. Men här opererade också de krafter som arbetade för en regimförändring i själva Ryssland. Den radikalaste av dessa rörelser utgjordes av bolsjevikerna, som inte bara var inriktade på att störta tsarregimen utan på att i förlängningen kasta hela den rådande samhällsordningen över ända. Sverige utgjorde i sig ingen nyckelaktör men spelade trots detta en viktig indirekt roll för rekrytering, basering och infiltration i något som med nutida terminologi skulle kunna betecknas som hybridkrig.
De stora närmast katastrofala ryska motgångarna i början av första världskriget var i hög grad orsakade av brister i underrättelsetjänsten, fast av ett annat slag än under rysk-japanska kriget. Denna gång hade den ryska generalstaben ett omfattande underlag om tyska och österrikisk-ungerska militära resurser och planer. Istället var det oförmågan att omsätta detta underlag i operativa beslut som devalverade dess värde. Till detta kom fatala brister i signalskyddet, något som resulterade i att de ryska planerna under de inledande striderna i Ostpreussen förmedlades i klartext via telegraf.3
Trots att den ryska underrättelsetjänsten gradvis blev bättre fortsatte motgångarna på slagfältet. Jakten började på nya syndabockar och de som låg närmast till hands var tyska och österrikiska spioner.4 Om inte den egna under-
rättelsetjänsten förmådde vända utvecklingen så knöts från 1916 allt starkare förhoppningar till kontraspionaget.
Jakten på främmande spioner och statsfiender nådde sin kulmen från 1916, då den så kallade Överste Batiusjkins kommitté bildades. Kommittén baserade sitt arbete på antagandet att det fanns en konspiration där ledande bankirer och oligarker arbetade för Tysklands räkning för att undergräva den ryska staten. Den häxjakt som inleddes kom att utgöra en försmak på vad som väntade tjugo år senare när Stalinterrorn nådde sin höjdpunkt. 1916–17 bidrog Batiusjkins kommitté till att fjärma de liberala delarna av den ryska eliten och därmed till att fatalt försvaga regimen under en period då det reella hotet mot regimen kom från annat håll och från andra krafter.
Februarirevolutionen 1917 innebar att tsaren tvingades abdikera och att en provisorisk regering tog över makten. Missnöjet med den rådande ordningen riktade sig inte minst mot Okhranans terror och godtyckligheten i den verksamhet som Batiusjkins kommitté bedrivit. I svallvågorna efter blodiga oroligheter stormade uppretade folkmassor Okhranans och den militära säkerhetstjänstens lokaler och förstörde delar av arkiven.
Omvälvningen, missnöjet och arkivförstöringen ledde till att hela den civila och militära säkerhetsapparaten i praktiken upphörde att fungera. Den provisoriska regeringen tillsatte en ny chef för den militära säkerhetstjänsten efter Batiusjkin, men efterträdaren saknade erfarenhet och lyckades aldrig få den vingklippta och demoraliserade organisationen att fungera innan bosjevikernas maktö-
vertagande i oktober 1917, som blev inledningen till det långa och blodiga inbördeskriget mellan röda och vita.
De befintliga tsartida underrättelse- och säkerhetsorganen hade i praktiken lamslagits redan i och med februarirevolutionen men det innebar inte att Lenins bolsjevikregim tvingades starta från noll. Efter oktoberrevolutionen kom visserligen delar av den tidigare organisationen att gå över till den vita sidan, men bolsjevikerna själva var långt ifrån några nybörjare på underrättelseområdet. Den utdragna tvekampen med Okhranan hade inte försvagat bolsjevikerna utan tvärtom inneburit en lärprocess, där man både kunde ta över den underrättelsemetodik som fienden använt och utveckla sina egna motmedel, framför allt det som kom att gå under samlingsbeteckningen konspirativa metoder, grunden för allt framgångsrikt underjordiskt arbete.
De konspirativa metoderna utgjorde den samlande principen för arbetet i en hemlig organisation och syftade till att förhindra fientliga krafters insyn och penetration. En av grunderna var cellindelningen, att varje enskild bara skulle ha insyn i en begränsad del av verksamheten. En annan av de konspirativa metoderna var den konsekventa användningen av täckidentiteter, alias som gjorde att samma person kunde återuppstå och återanvändas med en ny identitet. För att hålla detta så småningom vidsträckta nätverk samman krävdes rigorösa rutiner för sekretess, inte minst i olika sambandsmedel. Läckor genom slarv eller bristfälligt textskydd skulle så långt som möjligt elimineras också till priset av omständliga och tidskrävande rutiner för hemlig
skrift, chiffrering och smuggling av fysiska dokument eller skrifter. Det sistnämnda var en färdighet som var långt driven inom den kommunistiska rörelsen, vars verksamhet och publikationer var förbjudna i många länder.
Allt detta var sådant som kärnan i partiet sedan lång tid var förtrogen med och som 1924 sammanfattades i en hemlig instruktionsbok med titeln Regler för partiets konspirativa arbete.5 Här slogs den viktiga skillnaden mellan legalt och illegalt arbete fast, liksom vikten av att hålla dessa två domäner fysiskt och personellt åtskilda så att öppen verksamhet inte skulle leda till att den dolda blottades. Begreppen legal och illegal var alltså varken juridiska eller värderande utan betecknade två skilda sätt att organisera och bedriva politiskt arbete.
De revolutionära socialisterna i en rad läder hade alltså under lång tid anammat och utvecklat de konspirativa metoderna för att kunna verka trots förbud och övervakning. De historiska omständigheterna gjorde att Ryssland blev det första land där kommunisterna lyckades tillvälla sig makten och bibehålla den som ett statsbärande parti.
Den revolutionära kader som tog över spillrorna av tsarväldets institutioner var följaktligen väl förtrogna med underjordiskt arbete. Man kan gå ett steg längre och säga att det var detta slag av politiskt modus operandi som de verkligen behärskade och där de visade sig överlägsna inre konkurrenter och yttre fiender. Det var därför framför allt på underrättelseområdet som den nya sovjetstaten kunde utmana sina motståndare.
Tsarregimen och dess underrättelseapparat hade fallit samman i två distinkta steg, först februarirevolutionens paralyserande utrensningar och inre konvulsioner, sedan oktoberrevolutionens dödsstöt. Fast i underrättelsevärlden finns det inte sällan ett liv också efter döden.
En av nyckelgestalterna i ”den vita terrorn” som den tsartida säkerhetstjänsten bedrev mot verkliga eller inbillade tyska spioner var general Vladimir Bonch-Bruevich. Till skillnad från flertalet av sina kolleger anslöt han sig inte till någon av de sinsemellan oeniga vita arméerna utan kontaktade istället Lenin med detaljerade förslag på hur de svagheter som banat väg för revolutionen skulle kunna åtgärdas. I ett av sina PM varnade han Lenin för att den nya sovjetstaten var full av utländska spioner och framhöll vikten av att organisera en effektiv säkerhetstjänst, möjligen med sig själv som chef.6
En som uppenbarligen delade Bonch-Bruevichs syn på hotet mot den nya statsbildningen var Felix Dzerzjinskij, ordförande för den av bolsjevikerna inrättade allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage, förkortat TjK och snart allmänt känd och fruktad som Tjekan. Dzerzjinskij såg inte bara till att den nya organisationen byggde på den ackumulerade kompetensen inom bolsjevikernas hemliga apparat utan också på användbara delar av arvet från den tsartida underrättelseoch säkerhetsapparaten, framför allt Okhranans arkiv men också nyckelpersoner som likt Bonch-Bruevich var beredda att ställa sig i den nya regimens tjänst.
Dzerzjinskij knöt kontakt med flera nyckelpersoner från
tsarregimen, bland dem specialåklagaren Vladimir Orlov som tidigare arbetat för överste Batjuskijns kommitté.7 På ett plan var detta sidbyte odramatiskt och följdriktigt. Den som med alla medel jagat och bekämpat utländska agenter och verkliga eller inbillade statsfiender kunde utan större svårighet fortsätta med samma verksamhet men utan att behöva bekymra sig om någon opposition från liberalt sinnade kretsar inom makteliten eftersom all makt nu i sista hand låg hos Tjekan.
Tjekans främsta prioritet under inbördeskriget och tiden närmast därefter var att spåra upp och oskadliggöra regimens många fiender. Precis som bolsjevikerna kom också den nya regimens motståndare att operera utanför landets gränser. Kriget mellan de röda och de vita fördes inte bara i de omstridda regionerna utan också i angränsande länder, särskilt de som kunde spela rollen av transitzoner in i eller ut ur Ryssland.
Olika ryska oppositionsgrupper hade från sekelskiftet och framåt utnyttjat Stockholms strategiska läge. Både Stalin och Lenin hade dragit nytta av detta: Stalin som delegat i ryska socialdemokratiska partiets fjärde kongress, som hölls i exilen i Stockholm 1907 och Lenin som blivande bolsjevikledare, insmugglad till Ryssland i april 1917 via Sverige med både den tyska generalstabens och de svenska myndigheternas benägna bistånd.8
Med bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland uppstod också en diplomatisk kris i Stockholm. En ny beskickning dök upp i den svenska huvudstaden, för övrigt den första sovjetryska beskickningen över huvud taget. Som chef

På marsch mot världsrevolution: Lenin (med käpp) och hans entourage under uppehållet i Stockholm på väg till Ryssland för att störta den provisoriska regeringen.
fungerade Vatslav Vorovskij, en av de många ryska medborgare som under kriget vistades i Stockholm. Uppdraget hade han fått av Lenin under dennes genomresa i april, en åtgärd som förebådade det bolsjevikiska maktövertagandet i Ryssland. Helt problemfritt var dock inte det diplomatiska vaktombytet i Stockholm. Den befintlige ryske beskickningschefen Konstantin Gulkevitj representerade Kerenskijs provisoriska regering och hade inga planer på att lämna över vare sig det diplomatiska uppdraget eller legationslokalerna. Vorovskij upprättade istället en parallell sovjetrysk legation, vars verksamhet snabbt svällde och till sist sysselsatte nära 40 ryssar, som visserligen inte hade någon formell diplomatisk status
men som interremistiskt tolererades av de svenska myndigheterna och åtnjöt vissa diplomatiska privilegier.
Kring de båda konkurrerande beskickningarna började det dock hända saker som skapade bekymmer för både den svenska polisen och regeringen. Strax före jul 1918 sökte den officielle beskickningschefen Gulkevitj upp sjöminister Palmstierna. Med sig hade Gulkevitj en man som uppenbarligen inte gjorde något sympatiskt intryck. Palmstierna tyckte att han såg ”ruffig” ut och intrycket förstärktes av mannens ärende. Han berättade att han tillsammans med ett band antibolsjeviker och kauksier avsåg att bryta sig in hos Vorovskij, stjäla pengar och dokument och göra en så stor skandal som möjligt. Föga förvånande var den svenske ministern inte direkt någon entusiastisk tillskyndare av planerna utan förklarade för den något besvärade Gulkevitj att Sverige var ett lagligt samhälle och att man här inte tog sig några sådana friheter. I sin dagbok suckade Palmstierna: ”De vältra sig om varandra i Stockholm, spioner och kontraspioner, allt i en enda röra.”9
Det som skapade denna utifrån sett svårbegripliga röra var den framskjutna position som Sverige fått i sovjetregimens planer. Dessa handlade inte om traditionell diplomati eller några territoriella expansionsplaner utan om det neutrala och jämförelsevis öppna svenska samhällets och företagens potential ur bolsjevikernas perspektiv. Sverige var en på många sätt idealisk transitzon för smuggling av varor, personer och inte minst pengar och värdesaker. Den nya sovjetstaten var avskuren från
