Kvinnorna runt Vasatronen
Karin Tegenborg Falkdalen
historiska media
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund
info@historiskamedia.se historiskamedia.se
© Historiska Media och Karin Tegenborg Falkdalen 2025
Omslag: Cia Björk, PCG Malmö
Omslagsbilder: Wikimedia Commons / Nationalmuseum
Släktträd på för- och eftersättsblad: Lönegård & Co
Sättning: Gyllene Snittet bokformgivning AB
Tryck: ScandBook AB, Falun 2025
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-492-8
”Ty
”Det
Innehåll
”Likt
”Ärlig, välbördig jungfru Margareta Eriksdotter”
”Att man vet snart icke vem man skall tro”
”Må du låta handle där om som dig synes likast vara”
”Riket och regementet till det bäste”
”Älskligaste och käraste syster”
”Så have vi talat Hans Majestät vår käre nådige herre till där om”
”Och hans hustru Katarina skall vår herre ge till er herre” 191
”Och hertiginnan från en stor jämmer” 194
”Nådiga furstinna, sådana äro lyckans växlingar” 198
”Fru Katerina, borenn konungedåtter i Pålandh” 202
”Den ene faller av, den andre bliver här” 205
BRÖLLOPSBESVÄR: ”Mång haver jag fast lidit för min
hjärtans kär” 210
”Visst för herr Erik bort syster Malin!” 213
”Med heta och bittra tårar” 217
”Papegojburen” 219
”Vi besöker varandra med vårt skrivande” 221
”Min maka med våld ryckt ifrån mig” 225
”Bättre se och där till kan hava än vi” 228
”Icke längre bliver hos Karin Månsdotter” 231
”Att vi skola uppmana Hans Majestät vår gemål”
”Besynnerligen hos våra systrar och svågrar” 238
”Utan konungens hennes broders vetskap” 241
”Herren Gud vet, vad jag lider” 243
”Henne sörjde icke allenast Konungen” 246
BRÖLLOPSBESVÄR: ”Taga sig en sådan person här inrikes” 251
Del 3 – Cirka 1590–1600
”Hon där till icke vill eller kan samtycke” 259
”Böneskrift skulle bli deras sorgeskrift” 262
”Kära nådige drottning” 266
”Vi ödmjukeligen begär komme hem till vårt” 269
”Därtill hans drottning ung och karsk” 272
”Som det höves hos en dotter av huset Habsburg” 277
”Prinsessan är som en knekt” 281
BRÖLLOPSBESVÄR: ”Jag ska aldrig svika dig så länge jag lever” 284
”Och tog sig själv en annan man” 288
Prolog
Hans hustru fru Kristina Gyllenstierna, levde efter honom med stor möda hon i Köpenhamns torn med sina barn och fruaskara uti sju hela år fången var1
Det är Kristinas sondotter, Sigrid Sture, som inleder dikten om sitt liv med att berätta om sin farmors öde när hon blev änka efter riksföreståndaren Sten Sture den yngre år 1520. Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) och de andra högadliga fruarna klarade sig med livet i behåll när den danske kungen Kristian II senare samma år gjorde upp med sina politiska motståndare vid Stockholms blodbad, men fängslades och fördes till Danmark.
I sin självbiografiska dikt inordnar sig Sigrid i ett släktsammanhang där hon är en länk i den kedja som binder samman generationer med varandra. Hon nämner vilka hennes far och farfar var. Men hon framhåller också sina kvinnliga anmödrar. Förutom om sin farmor berättar hon att hennes mor hette Märta Eriksdotter och att hennes mormor var ”fru Ebba, herr Erik Karlssons dotter”. Sigrid definierade sig genom sin släkt, det var den som angav ramarna för henne och de andra som ingick i den. Från barnsben fick både hon och hennes syskon lära sig att de skulle sätta släktens bästa före jaget och respektera familjens vilja och önskemål.
En fast punkt under Sigrids uppväxt blev sätesgården Hörningsholm, på Mörkö söder om Södertälje. Borgen vittnade om släktens
kvinnorna runt vasatronen
makt och status men skulle också ge skydd under orostider. Sigrid var sedan barnsben van vid att ha fler människor än den närmaste familjen runt omkring sig. I hemmet fanns bland andra deras personliga tjänare, gårdsfolk, vakter, skyddslingar, gäster och budbärare.
I den av Gud givna och strängt hierarkiska samhällsordning som präglade 1500-talets Sverige hade var och en sin bestämda plats. För att ordningen mellan människorna och samhällets olika stånd skulle upprätthållas var det därför av stor betydelse att var och en uppfyllde sina respektive uppgifter. Det innebar att den som var överordnad hade ett ansvar att beskydda och sörja för sina underlydande som i gengäld förväntades vara lydiga och lojala. Det var en uppfattning som genomsyrade samtliga relationer i Sigrids samtid, såsom den mellan kung och undersåtar, make och maka, föräldrar och barn, den adliga familjen och deras underlydande.
När det var dags för Sigrid att själv träda in i rollen som husfru över ett stort hushåll gjorde hon vad som förväntades av henne som hörsam dotter och gifte sig med den drygt trettio år äldre änklingen, Ture Pedersson (Bielke). En man som hennes föräldrar hade utsett åt henne.
Enligt rådande normer hade det äkta paret ett gemensamt ansvar för att ordning och reda rådde i deras hushåll. Det var mannen som var familjens överhuvud, kvinnan skulle lyda sin make som skulle respektera och ära sin hustru, som i sin roll som mor och husfru var överordnad hushållets övriga medlemmar. Därmed hade hon också rätten att träda in som biträdande regent i makens ställe. En husfru i Sigrids samhällsställning skulle således ”vara till hjälp och bistånd att förestå både folk och land” som hennes kusin, hertig Karl, konstaterar i sin rimkrönika.
Sigrid och hennes fränkor var verksamma i en miljö där politik var en del av vardagen och där frågor som vi idag kan tycka rörde privatlivet och familjen ofta blev en del av rikspolitiken. Personliga relationer såsom släktskap, vänskap och äktenskap var nämligen viktiga inslag i den samtida politiska kulturen där makten var knuten till en enskild person på ett helt annat sätt än idag då vi har
institutioner som sköter myndighetsutövningen. Man gjorde inte heller någon tydlig uppdelning mellan offentligt och privat utan de båda sfärerna förenades i en makthavares hushåll där hans hustru blev en viktig länk till honom.
Efter 15 års äktenskap blev Sigrid änka. I sin dikt kommer hon in på sorgen efter sin man men också om hur hon var tvungen att ganska omgående ”stilla mina tårar och tänka hur barnen våra skulle uppfödas uti gudsfruktan”. Livet måste trots allt gå vidare. Som änka blev Sigrid huvudansvarig för hushållet och hon måste sörja för sina barns framtid.
Ett sätt var att ordna goda giftermål till barnen. Äktenskapsbildning är också ett ämne som får stort utrymme i hennes dikt. Det var ju genom strategiska giftermål som de mäktiga familjerna i hennes samtid bildade allianser med andra släkter för att stärka sin ställning. Att hitta lämpliga partier åt barnen var något som kvinnorna förväntades engagera sig i vilket Sigrid Sture både gjorde och berättar om i sin dikt. Gick allt väl desto bättre. Om inte väntade motsättningar som lätt fick politiska konsekvenser med tanke på vilka som var inblandade.
Medan Sigrid Sture själv gifte sig med den man hennes föräldrar valt gjorde den ”den ädla jungfru” som hon hittat till sin son det motsatta år 1595. Sigrid Brahe tog hjälp av sin goda vän prinsessan Anna och bröt trolovningen med Sigrid Stures son för att istället gifta sig med den man hon var kär i. Konflikten mellan några av rikets mäktigaste familjer var därmed ett faktum. Utan att föregå handlingen allt för mycket kan vi konstatera att Sigrid Sture, både i diktens form och under den medling som följde, hade ett och annat att säga om sin tilltänkta svärdotters agerande.
Sigrids dikt har en religiös grundton vilken också präglade Vasatidens samhälle i övrigt. Hon återkommer till hur lyckan visat sig vara en högst osäker följeslagare och hur Gud prövat henne och familjen genom åren. Med jämna mellanrum svepte farliga politiska vindar in över både kungliga slott och adliga sätesgårdar där de
kvinnorna runt vasatronen
tjocka murarna, vallgravarna och bröstvärnen påminde de boende om varför de en gång uppförts. I dikten om sitt liv berättar Sigrid bland annat om Sturemorden i maj 1567 när hon miste sin far, två av sina bröder och en kusin.
Likaväl som Sigrid som änka förväntades vårda sin makes minne föll ofta uppgiften på kvinnorna att värna om släktens minne, vilket vi till exempel kan se i de släktböcker som de lämnat efter sig. Sigrid kunde sin bakgrund och familjens historia och såg till att själv föra kunskaperna vidare till kommande generationer. Av Anna Banérs olika skrifter att döma verkar det som hon och moster Sigrid haft en del att tala med varandra om.
Anna ville även ge sin version av vad som utspelat sig under uppgörelsen mellan kung Sigismund och hertig Karl kring sekelskiftet 1600 och skrev i efterhand ner sina minnen. Bland annat berättar hon om familjens sista tid tillsammans dagarna före Linköpings blodbad där hennes far Gustav Banér blev avrättad.
Det är också genom Sigrid och hennes fränkors perspektiv och levnadsöden som jag önskar skildra de dramatiska skeendena och tronstriderna från åren runt Stockholms blodbad till Linköpings blodbad år 1600. Vilka konsekvenser fick det politiska spelet för kvinnorna närmast tronen? Vilka möjligheter hade en kvinna i en maktposition att agera i en manlig värld?
Under mitt arbete med boken har jag, förutom biografier och historieverk, huvudsakligen använt mig av källor såsom släktböcker, brev, krönikor, böneskrifter och predikningar.
I denna bok, som sträcker sig över flera generationer, kommer vi förutom Sigrid att möta hennes farmor, mormor, mor, mostrar, systrar, några systerdöttrar och kusiner samt en och annan syssling. Men också drottningarna och flera av prinsessorna finns med i berättelsen. En del av kvinnorna har jag berättat om i mina tidigare böcker medan andra är nyare bekantskaper. Det som förenar huvudpersonerna är att de på olika sätt var inblandade och engagerade i de återkommande maktstriderna kring Vasatronen.
Kristina Gyllenstierna satt visserligen inte fängslad i sju år som Sigrid Sture skriver i sin dikt, men väl i omkring tre år hölls hon och de andra högadliga kvinnorna som gisslan. När Kristina väl kunde återvända till Sverige i början av 1524 hade den politiska spelplanen ändrats från när hon själv i sin roll som riksföreståndarhustru var rikets främsta kvinna och ätten Sture och inte Vasa stod närmast den svenska tronen. Men vi tar vårt avstamp i februari 1520 när
Kristina Gyllenstierna nåddes av budet om att hennes man var död. Spelet kan börja.
Del 1 Cirka 1520–1560
Kristina Gyllenstierna försvarar Stockholm • Stockholms blodbad • Kvinnor i fångenskap • Gustav Vasa blir kung
• Kristina Gyllenstierna och Søren Norby • Slottsfruar i orostider • Tre drottningar med förbindelser: Katarina
av Sachsen-Lauenburg, Margareta Leijonhufvud, Katarina Stenbock • Vasaprinsessorna växer upp • Erik XIV blir kung
”Fru Kristina Gyllenstierna, levde efter honom med stor möda”
I början av februari 1520 nåddes Kristina Gyllenstierna av budet om att hennes man, riksföreståndaren Sten Sture den yngre var död. Han hade blivit svårt sårad i slaget på sjön Åsunden i Västergötland där hans armé mötte den danska. Han avled av sina skador på Mälarens is på väg tillbaka mot Stockholm där Kristina höll ställningarna i hans frånvaro. Hon var 26 år och väntade sitt sjätte barn när hon blev änka.
Kristina Gyllenstierna såg över sina alternativ. Hon kunde räkna med stöd från Stockholms borgerskap. Den goda relationen gick tillbaka till Sten Sture den äldre som efter segern vid Brunkeberg 1471 hade bestämt att det var svenska köpmän och borgare som skulle styra i Stockholm till skillnad mot tidigare då tyska handelsmän haft ett dominerande inflytande i staden.
Hon behövde bara gå den korta vägen från slottet till Storkyrkan och till Bernt Notkes skulptur Sankt Göran och draken, för att bli påmind om den tidigare riksföreståndarens seger över unionsförespråkarna som anförts av den danske kungen Kristian I. Under slaget hade Stens hustru Ingeborg Åkesdotter (Tott) visat en moderlig omsorg om det svenska riket och undersåtarna när hon låtit samla stadens alla fattiga för att be böner om seger medan maken stred utanför murarna. Bönerna visade sig vara lika kraftfulla vapen som de skarpa som användes på slagfältet. Och striden gick också riksföreståndarparets väg. De hade utfört sina respektive uppgifter, Sten Sture den äldre tog ansvar för det fysiska försvaret, Ingeborg Tott för det moraliska. Hon hade även medverkat till att den symbolmättade skulpturen placerades i Storkyrkan och att ett tillhörande kapell inrättades till minne av segern. Kanske bad Kristina till Gud om vägledning, tålamod och uthållighet i samma kor när hon tog över försvaret av staden.
kvinnorna runt vasatronen
Kristina var också medveten om att Stockholms slott med dess upp till elva meter höga och sju meter tjocka murar aldrig hade blivit intaget. Med tillräckligt stor besättning och goda kanoner var det relativt lätt att försvara. Det hade unionsdrottningen Kristina av Sachsen, som var gift med den danske kungen Hans II och mor till Kristian II, senast bevisat. När ett nytt uppror mot det danska väldet utbröt valde Hans att resa tillbaka till Danmark – tillsammans med sin älskarinna, en av drottningens hovjungfrur. Han skulle ordna fram förstärkningar medan Kristina alltså fick stanna kvar och leda försvaret av Stockholm, vilket samtidigt blev en kamp för den nordiska unionens fortsatta existens. Under vintermånaderna dog många soldater av skörbjugg, svält och fiendens beskjutning medan den utlovade hjälpen från Danmark dröjde. I maj 1502 tvingades Kristina ge upp efter sju månaders belägring. Som en ödets ironi kom de danska stödtrupperna fram till Stockholm bara ett par dagar senare. Kristina av Sachsen blev lovad fri lejd när hon kapitulerade, men hon greps och hölls som gisslan i nära två år i Sverige innan hon kunde återvända till Danmark.
Insatserna i kampen om den politiska makten i Sverige var således höga. Men Kristina förstod även att hon kunde skaffa sig och anhängarna en bättre förhandlingsposition genom att fördröja och förhala. Så hade adelskvinnan Gunilla Johansdotter (Bese), som tillsammans med sin familj ingick i Kristina Gyllenstiernas och Sten Stures nätverk, gjort när hon blev änka. Hon hade då vägrat att lämna över Viborgs slott i Finland till den man som riksrådet utsett till makens efterträdare. Hon använde sig av sina kontakter och det stora geografiska avståndet mellan Stockholm och Viborg för att nå framgång i sina förhandlingar. Det blev också hennes svärson som tog över det viktiga slottslänet. Därmed blev Gunillas dotter Karin ny slottsfru och familjens framtid var säkrad, åtminstone för en tid. Kristina visste också att Sturetrogna kontrollerade flera viktiga befästa slott längs den svenska ostkusten, från Kalmar i Småland till Nyköping i Södermanland och även Västerås slott vid Mälaren. Det
var för övrigt en annan av Gunilla Beses döttrar, Anna Eriksdotter (Bielke) som tagit över försvaret av Kalmar slott där hennes make varit ståthållare, när han stupat i kriget mot danskarna i början av 1520. Kristina kunde också räkna med hjälp från bergsmännen i Dalarna och hade även stöd från allmogen i andra delar av landet. Det grundade sig i att hennes man under sin tid som riksföreståndare hade varit mån om att knyta an till breda grupper bland folket för att stärka sin ställning under den pågående maktkampen med såväl riksråd som unionskung. Likaså var Finland lojalt. Biskopen av Åbo ställde sig bakom Kristina och flera av de viktiga borgarna hölls av anhängare, som var fortsatt lojala.
Mot Kristina talade att en stor dansk armé, stärkt av segern, var på väg norrut genom landet. Hon visste inte heller vilka av riksråden hon skulle kunna lita på. Att riket var satt under interdikt satte extra press på henne. Det kyrkliga straffet innebar att inga gudstjänster fick hållas, människor kunde inte gifta sig, döpa sina barn eller jordfästa sina döda. Kristina var också själv bannlyst och därmed utestängd ur den kyrkliga gemenskapen och från Guds nåd. Varje söndag och helgdag kungjordes bannlysningen i kyrkorna runt om i riket under klockringning. Under en tid då religionen definierade och genomsyrade människornas liv och åskådning var det ett mycket strängt straff. Det var inte längre enbart en strid om den politiska makten i unionen utan det handlade om det svenska rikets välfärd när Gud hade det under särskild uppsikt efter att landet blivit satt under interdikt.
Kristina Gyllenstierna bestämde sig ändå för att fortsätta kampen mot den danska unionsmakten i sin mans och sina söners namn. Hennes ställning som änka efter Sten Sture gav henne auktoritet. Att hon var mor och förmyndare för den tilltänkte arvtagaren, den sjuårige sonen Nils, stärkte hennes position ytterligare. För Kristina var det en självklarhet att det var Nils (eller den yngre sonen Svante), som skulle axla faderns mantel. Kristina hade uppfostrats för en huvudroll i maktens centrum och visste vad som förväntades
Sedan 1912 står en skulptur av Kristina Gyllenstierna, utförd av Theodor Lundberg, vid Kungliga slottet. Den är Sveriges första offentliga kvinnostaty. Kristina är framställd som en beskyddande och handlingskraftig landsmor som ledde försvaret av Stockholm mot Kristian II:s trupper.
av henne. Som änka skulle hon representera familjen och bevaka dess intressen. Eftersom hon tillhörde rikets främsta elit så handlade det ytterst om makten över Sverige. Därför bestämde hon sig för att försvara Stockholm. ”Då var min son Nils Sture född”
Kristina Gyllenstierna hade kommit till världen omkring år 1494. Hennes mor, Sigrid Eskilsdotter (Banér) var tack vare sin börd och sina släktförbindelser en av landets mest framträdande högadliga kvinnor vid denna tid. Sigrid hade varit gift tidigare. I sitt första äktenskap hade hon bland annat fått dottern Cecilia Månsdotter (Eka) som blev mor till Gustav Eriksson (Vasa). Kristina och Cecilia var således halvsystrar. Kristinas far Nils Eriksson (Gyllenstierna) hade sina rötter i Danmark där större delen av släkten, som var en av de främsta ätterna i grannlandet, också fanns kvar. Via sin far var Kristina också släkt med Karl Knutsson (Bonde), som var riksföreståndare och kung av Sverige i tre omgångar åren före och efter 1400-talets mitt.
Kristina föddes rätt in i den politiska turbulensen när Kalmarunionen alltmer började skaka i sina grundvalar. Det var en tid präglad av stora konflikter såväl mellan rikena inom unionen som inom det svenska riksrådet där det fanns många som gärna såg en dansk kung medan andra ville att Sverige skulle bryta sig ur unionen. Positionerna var inte heller huggna i sten utan riksråden bytte sida beroende på vilka intressen som stod på spel. Situationen blev inte mindre komplicerad av att de adliga ätterna i Norden i generationer hade gift sig över riksgränserna och därför hade ekonomiska och politiska intressen att bevaka i flera länder. Det var Kristina Gyllenstierna själv ett levande exempel på.
Kristina var bara ett barn när hennes mor, som på nytt blivit änka, började planera för hennes framtida äktenskap. Sigrid kom fram till att en adelsman med goda förbindelser med den danske
