9789180504881

Ingmar Karlsson

De kristna i Mellanöstern

Slutet på en tvåtusenårig historia?

historiska media

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

historiskamedia.se

info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Ingmar Karlsson 2024

Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström

Omslag: Pär Wickholm

Omslagsbilder: Kyrkomötet i Nicaea 325. Målning av Michael Damaskinos, 1591

Tryck: ScandBook AB, Falun 2024

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-488–1

Innehåll

Förord

När britterna efter första världskriget drog gränserna för mandatet Irak varnade en amerikansk missionär: Ni trotsar öppet 4 000 år av historia. Den amerikanske presidenten George H. W. Bush hade kanske denna varning i tankarna när han efter att ha drivit ut Saddam Hussein från Kuwait

1991 avstod från att gå vidare mot Bagdad och störta regimen.

När sonen George W. Bush tolv år senare fick frågan om han tänkte ta lärdom av historien och sin fars erfarenheter

svarade han att han inte läste historia utan skapade den.

Hans far var fel fader att vända sig till. I stället kände han Guds ord komma till sig och hur han drevs av ett gudomligt uppdrag. Som en följd av detta uppdrag befinner sig Mellanösterns kristna i dag i det mest utsatta läget i sin tvåtusenåriga historia.

I denna bok skildras denna från de första kyrkomötena, de kristnas första möten med islam, livet under korstågen och de 400 åren som religiösa nationer i Osmanska riket.

Vidare beskrivs de kristnas roll i de europiska stormakternas kamp mot Osmanska riket, i mellankrigstidens franska och brittiska mandat samt i de självständiga staterna efter andra världskriget fram till dagens kritiska läge.

Denna historia angår även oss direkt. Idag finns det omkring 100 000 invånare i Sverige med hemhörighet i Mellanösterns kristna kyrkor. Den överväldigande majoriteten tillhör de syrisk-ortodoxa och kaldeiska kyrkorna, i dagligt tal kallade assyrier/syrianer. Invandringen till Sverige började i mitten av 1970-talet i en tid när de politiska partierna tävlade om vem som hade den mest generösa invandrings- och flyktingpolitiken. Folkpartiet (idag Liberalerna) tog sig särskilt an dessa kyrkor som då levde långt från Mellanösterns konflikthärdar och där kyrkorna betraktade utvandringen och vår generositet som ett hot mot sin existens.

Idag snart 50 år senare är det dessa trakter i nordöstra Syrien och norra Irak som drabbats värst av Islamiska statens framfart och framtiden är osäkrare än någonsin. I Sverige har en decennielång tävlan mellan partierna om vem som är mest human och tolerant under slagord som ”Öppna era hjärtan” och ”Mitt Europa bygger inga murar”

ersatts av en hätsk debatt om vem som varit mest naiv.

Liberalerna ville under namnet Folkpartiet skapa en fristad i Sverige för alla assyrier/syrianer. Integrationsminister Johan Pehrson kräver i dag inga undantag från Tidölagets genom Jimmie Åkessons på arabiska framförda budskap att de inte är välkomna.

De syrisk-ortodoxa och kaldéiska kyrkorna har arameiska som liturgispråk. Jesu sista ord på korset var på detta språk: Lema sabachtani? Varför har du övergivit mig?

Burseryd i februari 2024

Ingmar Karlsson

Kyrkohistorisk bakgrund

När romarna förstörde Jerusalem år 70 krossades förhoppningarna hos Jesu anhängare om att vinna dennes hemland för sin tro. Stadens fall betydde slutet för de första judiska kristna församlingarna och försenade missionsverksamheten bland judendomens stora centra i Babylon och bland den arameisktalande befolkningen i Mesopotamien med över ett århundrade.

I stället kom kristendomen att söka sig västerut. Tyngdpunkten för den nya religionen förlades till de stora städerna Antiochia, dagens turkiska Antakya, där enligt Apostlagärningarna 11:26 ”lärjungarna för första gången fick heta kristna”, samt Alexandria och Rom där Petrus och Paulus hade mött martyrdöden under Nero. Grekiska kom att bli det främsta missionsspråket.

En tid efter apostlarnas död var kyrkans organisation och liturgi flytande. Varje lokal församling utgjorde till en början en egen enhet. Efter hand kom särskilt inflytelserika biskopar att utöva jurisdiktion över andra, i synnerhet dem de själva utsett. Detta var början till ärkebiskops- eller metropolitinstitutionen och en territoriell uppdelning av kyrkan.

Samtidigt uppstod en rad tolkningstvister rörande det bibliska budskapet. Hur skulle den heliga treenigheten förstås? Skulle Kristus betraktas och dyrkas som ett med Fadern? En rad olika kristologiska sanningar formulerades. Det visade sig emellertid omöjligt att finna lösningar som kunde accepteras av en majoritet i den unga kristenheten.

Vid slutet av 200-talet representerade Rom, Alexandria och Antiochia, som då hade fått jurisdiktion över större områden, olika och ofta svårförenliga ståndpunkter. Samtidigt utövade gnosticismen en centrifugal påverkan på den unga kyrkan. Den helige Epiphanios (cirka 320–403) ger i en skrift mot kätteriet en imponerande förteckning över olika gnostiska sekter som hotade kyrkans enhet. Där återfanns, för att ta några exempel, simonierna, menandrierna, satornilierna, basilidierna, nicolaiterna, phibioniterna, nasaréerna, ptoloméerna, cerdonierna och adamiterna. Deras riter var ofta märkliga. Så tog till exempel adamiterna heta ångbad för att lättare förstå de religiösa mysterierna.

Genom dessa sekter, som alla var en sammansmältning av kristendom och andra trosriktningar, kom en rad apokryfiska evangelier att spridas. Gnostikern Basilides i Alexandria hävdade till exempel kring år 135 att han fått ta del av esoteriska doktriner som Jesus hade uppenbarat för evangelisten Matteus. Andra sekter spred skrifter som Marias evangelium och Evangelium enligt egyptierna.

Kyrkans enhet hotades även av interna dogmstrider. Arius (256–336), präst i Alexandria, fick allt fler anhängare till sina teser att Sonen måste vara av en annan natur än Fadern och att Kristus var en skapad varelse, om än överlägsen vanliga dödliga. Arius ordnade därför treenig-

heten, Fadern, Sonen och den helige Ande, hierarkiskt i olika grad av helighet.

År 312 ska en händelse ha inträffat som ändrade kyrkooch världshistoriens gång. Under ett fälttåg – enligt vissa uppgifter i Frankrike, enligt andra utanför Rom – såg kejsar Konstantin (272–337) ett kors avteckna sig på himlavalvet med inskriften In hoc signo vinces (I detta tecken skall du segra), vanligen förkortat IHS. Konstantins omvändelse efter denna syn följdes av ediktet i Milano år 313. Genom detta blev den kristna religionen officiellt accepterad. Anhängarna beräknas då ha utgjort omkring tio procent av befolkningen i romarriket.

År 324 beslöt Konstantin att flytta imperiets huvudstad från Rom till den grekiska staden Byzantion där en ny huvudstad, Konstantinopel, byggdes. Motiven var både politiska och religiösa. Det gamla Rom var alltför associerat med hedendom och förföljelse av kristna för att kunna vara huvudstad i det på kristendomen grundade imperium som Konstantin hade i tankarna.

Maktpolitik blev därmed en avgörande faktor i vad som tidigare varit teologiska frågor. Konstantin sökte knyta samman kyrka och stat genom att framtvinga största möjliga doktrinära enhet. En första huvuduppgift blev därför att ta itu med arianismen. Under en synod i Alexandria hade Arius och hans anhängare visserligen uteslutits ur kyrkans gemenskap men stödet för dem växte i den östra rikshalvan.

För att återupprätta endräkten inom kyrkan sammankallade Konstantin år 325 ett kyrkomöte i Nicea, våra dagars Iznik, i Turkiet, inte långt från Istanbul på den asiatiska sidan av Bosporen. Omkring 220 biskopar deltog.

På grund av denna stora uppslutning har mötet kommit att betraktas som det första ekumeniska. Det leddes av Konstantin själv ”såsom en himmelsk Guds budbärare”

för att citera en av de närvarande biskoparna. Konstantins målsättning var alltså att ena det romerska imperiet kring en enda tro. Det blev mötets uppgift att definiera denna, vilket framför allt resulterade i en uppgörelse med de läror som Arius spridit.

I Nicea stämplades påståendena om en hierarki i treenigheten som kätteri. I stället fastslogs tesen om homoousios, det vill säga att Fadern och Sonen är ett och samma väsen, ”sann Gud av sann Gud”. Mötet ägnade sig även åt kyrkans yttre organisation. I en kanon fastslogs att Rom, Alexandria och Antiochia var kyrkans centra i nämnd rangordning. Vidare bestämdes att biskopssätet i Jerusalem skulle inta fjärde plats i hierarkin, trots att det formellt var underställt metropoliten i Caesarea. Konstantinopel nämndes inte, eftersom den nya staden först sex år senare fick status som imperiets huvudstad.

Roms ledande ställning vilade på traditionen att Petrus varit dess förste biskop och att Jesus anförtrott ledningen av kyrkan åt honom: ”Och jag säger Dig att Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka” (Matteus 16:18). Innan Petrus enligt traditionen slog sig ned i Rom hade han styrt kyrkan i Antiochia och givit Markus uppdraget att grunda en församling i Alexandria. Även biskoparna i dessa städer kunde således härleda sin särställning till Petrus.

Vid ett nytt kyrkomöte i Konstantinopel år 381 fick staden formellt den andra rangen efter Rom men före Alex-

andria med motiveringen att Konstantinopel var det nya Rom. Under detta möte fastslogs än en gång att Kristus var av samma gudomliga väsen som Fadern.

Orsaken var att arianismen, trots beslutet i Nicea, inte hade lidit ett totalt nederlag utan till och med lyckats få fotfäste i Konstantinopel. Arius hade själv två år före sin död 336 bjudits dit av kejsaren för att utveckla sina tankar. Kyrkomötet i Konstantinopel innebar emellertid ett slut för arianismen i östra delen av riket. I stället växte den sig stark bland de omvända germanfolken i Europa med undantag för frankerna. Wulfilas (död 383) gotiska bibel, den i Uppsala bevarade Codex argenteus, är till exempel en ariansk översättning.

Kyrkan kom snart att drabbas av nya kristologiska tvister. Nu gällde frågan hur föreningen av den mänskliga och gudomliga naturen i Kristi person skulle definieras. Jesus var ju uppenbarligen född av en kvinna och hade varit människa. Fördelningen av de mänskliga och de gudomliga elementen hos honom blev därför föremål för mycket teologiskt disputerande.

År 428 valdes en präst i Antiochia, Nestorius (omkring 381–451), till ny patriark i Konstantinopel. Efter sin upphöjelse hävdade han att Kristus har två olika, självständiga men nära förenade naturer: en gudomlig och en mänsklig, vilka inte fick sammanblandas. Nestorius vägrade därför att kalla Maria för theotòkos (gudaföderska), som fastslagits av kyrkomötet i Nicea. Motiveringen var att Gud inte kan ha en mor och att en skapad varelse inte kan föda skaparen. Maria hade fött en människa och i denna människa hade Gud tagit sin boning. Gud bor i människan Jesus som i

ett tempel, hävdade Nestorius. Maria kunde därför på sin höjd kallas för christotòkos (kristusföderska).

Detta stred mot den alexandrinska teologin. Dess främste

företrädare, Kyrillus (376–444), anklagade Nestorius för att upphäva enheten i Guds person. Diofysitismen (tvånatursläran) blev huvudtema för ett kyrkomöte i Efesos år 431. Nestorius utgick som förlorare från detta och avsattes som patriark för sina kätterska teorier. I stället fastslogs att Kristus var en ”gudamänniska” som i sig förenade den gudomliga och den mänskliga naturen.

Landsförvisad till en egyptisk oas skrev Nestorius ett tjugotal år senare en försvarsskrift som fortfarande finns i behåll. Hans anhängare sökte sig bort från bysantinskt område och upprättade ett teologiskt centrum i Nisibis, våra dagars Nusaybin, på den turkiska sidan av den östligaste syrisk-turkiska gränsen, det område som längre fram i historien blev ett centrum för utvandringen av assyrier/ syrianer till Sverige.

Den första kyrkosplittringen var därmed ett faktum, men stridigheterna om Kristi natur upphörde inte. Efter Kyrillus död byggde teologerna i Alexandria vidare på hans tankegångar och hävdade att den mänskliga naturen hos Jesus så helt uppgått i den gudomliga att man endast kunde tala om en gudomlig natur hos denne. Gud sades ha inkarnerats i Jesus. Därför är det Gud som föds, dör och uppstår genom Jesu liv och Maria är således Guds moder. Kristi gudomliga natur har helt tagit över hans mänskliga. Denna lära kom att kallas den monofysitiska (ennaturläran).

Under ett nytt kyrkomöte i Efesos 449, vilket gått till historien som rövarkonciliet, lyckades de monofysitiska

anhängarna, stödda av kejsaren Theodosius II (401–450), med mutor och fysiskt våld få sin tes erkänd. Triumfen blev kortlivad. Redan året därefter föll han av sin häst och slog

ihjäl sig. Efterträdaren Marcianus (396–457) såg politiska faror i den egyptiske patriarkens seger och sammankallade år 451 ett nytt kyrkomöte i Chalcedon på den asiatiska sidan av Bosporen mitt emot Konstantinopel, i dag stadsdelen Kadiköy i Istanbul.

Mötets förlopp kunde därmed hållas under den världsliga maktens kontroll. Under detta antogs följande formulering om Kristus:

Han är en och samme Son, fullkomlig i mänsklighet, sann Gud och sann människa bekänd i två naturer utan sammanblandning, oföränderlig, odelbar, oskiljbar; skillnaden i naturerna är på intet sätt upphävd på grund av enheten. Tvärtom är de typiska egenskaperna hos vardera naturen bevarade och båda förenas i en enda person och i en enda gestalt.

De kyrkor som accepterat denna definition har kommit att kallas chalcedoniska kyrkor. På den tiden var detta liktydigt med den bysantinska rikskyrkan. I förlängningen finner vi senare i historien den romersk-katolska kyrkan och de protestantiska huvudkyrkorna.

Kyrillus anhängare vägrade att acceptera sitt nederlag. Den chalcedoniske patriarken mördades. Hans lik brändes och askan ströddes för vinden för att hindra hans återuppståndelse på den yttersta dagen. Inom några år var den egyptiska kyrkan helt under monofysiternas kontroll. En

monofysitisk munk, Timotheos (död 477), med tillnamnet Katten, utsågs till ny patriark i Alexandria. Den kyrka som uppstod till följd av denna splittring går i våra dagar under namnet den koptiska kyrkan.

Den hamitiska befolkningen i Egypten hade alltmer motsatt sig Bysans politiska överhöghet. Den ökade religiösa prestige som patriarken i huvudstaden Konstantinopel fått på grund av sitt säte där sågs som en nedvärdering av det äldre och ärevördigare patriarkatet i Alexandria. De politiska spänningarna ökade ytterligare när kejsar Justinianus den store (481–565) lät spärra in alla biskopar som misstänktes för monofysitiska villfarelser i kloster. Motståndet mot beslutet i Chalcedon var därför massivt inte bara bland prästerskapet utan också i de breda befolkningslagren. Fram till år 567 växlade patriarkämbetet mellan ortodoxa och monofysitiska patriarker. Detta år upprättades två parallella patriarkat: ett för de ortodoxa som huvudsakligen utgjordes av inflyttade utlänningar och ett för de inhemska monofysiterna.

Även den maronitiska kyrkans uppkomst kan härledas till de tidiga kyrkostriderna om Jesu natur. Sitt namn har den fått efter en eremit, Maron, som levde i Syrien under slutet av 300- och början av 400-talet. Han slog sig ned vid floden Orontes norr om Homs i centrala Syrien och förde ett synnerligen asketiskt liv. Sommar som vinter tillbringade han under bar himmel och fick snart efterföljare. Många drog sig tillbaka i åratal uppe på speciellt byggda pelare som sedan blev vallfartsorter för långväga pilgrimsskaror. Den mest kände av dessa, Simon styliten ”pelarhelgonet” (cirka 388–459), tillbringade de sista 30 åren

av sitt liv på en stenpelare som upprättats åt honom på en bergshöjd 45 kilometer sydväst om Aleppo. Senare byggdes på denna plats den första och största kristna basilikan i korsform. Ruinerna av denna kan, liksom fundamentets pelare, beskådas än i dag.

Efter Marons död omkring år 410 byggdes ett litet kapell vid den plats där han begrovs i närheten av Apamea. Senare grundades även ett kloster där. Efter kyrkomötet i Chalcedon år 451 ställde sig munkarna på kejsarmaktens sida och utmärkte sig för ett hårt motstånd mot de monofysitiska idéerna. Som belöning fick de ett omfattande stöd från Konstantinopel. Redan 452 lät kejsar Marcianus bygga ut klostret och dess inflytande växte i Syrien. Så gjorde även motsättningarna med den omgivande monofysitiska syriska kyrkan. Konflikten fick sin kulmen när 350 maronitiska munkar år 517 dödades av sina kristna vedersakare som då även passade på att förstöra sina meningsmotståndares kyrkor och kloster.

Justinianus den store lät bygga upp klostret igen och kejsaren Herakleios (575–641) avlade ett besök år 628 efter sin seger över perserna. Inför anstormningen från den arabiska halvön sökte han i början av 630-talet få ett slut på de kristologiska stridigheterna och förena invånarna i Syrien mot hotet från de invaderande araberna. Herakleios presenterade då en kompromissformel: den så kallade monotheletiska doktrinen (monos = en, thelesis = vilja). I denna fastslås Kristi dubbla niceanska gudomliga och mänskliga natur men samtidigt hävdas att han endast hade en vilja, den gudomliga. Munkarna vid den helige Marons kloster accepterade denna kristologiska innova-

tion som dock direkt avvisades av kyrkan och sedan officiellt fördömdes som kättersk vid kyrkomötet i Efesos 681.

Århundradet efter kyrkomötet i Chalcedon präglades av ständiga religiösa stridigheter även i andra delar av det Bysantinska riket och urartade ofta i politiskt våld och förföljelser. Beslutet om Kristi dubbla natur kom huvudsakligen att accepteras i de grekisktalande provinserna. Som ett resultat kallades de chalcedontrogna därför melkiter, kungatrogna, efter melk, det arameiska ordet för kung.

Den monofysitiska utbrytarkyrkan i de arameisktalande delarna av riket skulle förmodligen ha krossats snabbt om den inte fått stöd av kejsarinnan Theodora (omkring 500–588). Före sitt äktenskap med Justinianus hade hon i Libyen träffat patriarken Severus (465–538), som landsförvisats dit för sina monofysitiska idéer. Theodora hade då fattat sympatier för monofysitismen och genom hennes försorg vigdes två munkar till biskopar.

Den ene av dessa, Theodor, med jurisdiktion över Arabien och Palestina, fick ingen kyrkohistorisk betydelse. Den andre, Jakob Zanzalus (500–578), som utnämndes till biskop över Syrien, Mesopotamien och Mindre Asien, kom däremot att spela en helt avgörande roll för den monofysitiska lärans fortbestånd och den syrisk-ortodoxa kyrkans uppkomst. Förklädd till tiggare – vilket gav honom tillnamnet Baradaeus (trashanken) – reste han under 35 år oförtröttligt över detta område och organiserade kyrkan. Efter honom betecknas den därför ofta som den jakobitiska. Ledaren för kyrkan kallades för patriark av Antiochia, men kunde inte vistas i den av kejsaren kontrollerade staden utan förde en ambulerande tillvaro i olika kloster.

Under dessa resor ska Jakob Zanzalus ha vigt 27 biskopar och över 2 000 präster. Han lade också grunden för en missionsverksamhet bland de arabiska beduinstammarna.

Vandrande biskopar, präster och munkar följde de nomadiserande araberna och de monofysitiska teserna spreds i ökenoaserna på den arabiska halvön. Det är uppenbarligen denna form av kristendom som Muhammed attackerar i Koranen. I sura 5:17 sägs till exempel: ”De förnekar sanningen som säger: ’Gud är Kristus, Marias son.’” Även sura 5:116 kritiserar monofysiternas dyrkan av Maria som gudaföderska: ”Och Gud skall säga: ’Jesus, son av Maria! Är det du som uppmanade människorna att dyrka dig och din moder som gudomliga väsen vid sidan av Gud?’ Jesus skall svara: ’Stor är Du i Din härlighet! Hur skulle jag kunna säga det jag inte har rätt att säga?’”

I de kloster och lärosäten som upprättades sysselsatte man sig inte bara med de kyrkliga dogmerna utan strävade också efter att tillägna sig grekisk filosofi och vetenskap. Klassikerna i dessa ämnen översattes i stor omfattning till syriska, det arameiska kyrkospråket. Nisibis blev ett av den tidens stora lärosäten och fick många efterföljare, från Mosul i norra Mesopotamien till Gundeshapur i västra Persien.

På grund av motståndet mot Bysans betraktades både de syrisk-ortodoxa och anhängarna till Nestorius som politiskt ofarliga av perserna. Missionsverksamheten gynnades dessutom av det gemensamma språket, arameiska.

Den första säkra uppgiften om kristna i det persiska riket finns i en skrift författad någon gång under åren 196–226 av en lärjunge till gnostikern Bardesanes (154–222). I början av 300-talet hade en kyrka organiserats i Mesopo-

tamien. Dess kristologiska uppfattning kom att ligga nära Nestorius diofysitiska lära som hade fördömts av kyrkomötet i Efesos år 431. Det dröjde dock ett trettiotal år

innan de mesopotamiska kristna fick kännedom om vad som avhandlats under detta, och under en synod i Seleukia-Ktesifon, omkring tio mil norr om Babylon på Tigris östra strand, år 484 antog kyrkan – som kom att kalla sig Österns kyrka – den nestorianska läran.

Patriarken i Seleukia erkändes som kyrkligt överhuvud och alla biskopsdömen besattes med anhängare till Nestorius. När kejsar Justinianus år 529 lät stänga filosofiskolan vid akademin i Aten, med motiveringen att lärdom inte kunde undervisas av ”personer som var nedsmittade med de oheliga hellenernas vansinne”, lämnade sju framstående filosofer staden och begav sig i stället till den persiske kejsaren Khusrov I (död 579) i Gundeshapur. Därmed bröts de sista länkarna i vad som kommit att kallas Den gyllene kedjan, som sträckte sig tillbaka till Aristoteles Lyceum och Platons akademi.

Österns kyrka började snart värva sina egna anhängare och missionsverksamheten skulle under de kommande århundradena nå en imponerade omfattning. Från mitten av 500-talet började den nestorianska läran spridas längs Sidenvägen, ofta av handelsmän som samtidigt uppträdde som missionärer. Redan 635 kom den förste nestorianske missionären till Xian, Kinas huvudstad under Tangdynastin. Referenser till de nestorianska kristna finns i kinesiska kejserliga edikt från åren 683, 745 och 945. Ett vittnesbörd finns i ett monument med kinesisk och arameisk inskrift som hittades 1625 i Sinanfu. Det hade rests år 781

till åminnelse av den nestorianska kyrkans årliga synod i Kina. Av detta framgår att det då fanns nestorianska kyrkor i alla provinshuvudstäder i Kina och att sju nestorianska präster vid århundradets mitt celebrerat en mässa i själva kejsarpalatset.

Under patriarken Timotheus I (740–823) utnämndes över 80 biskopar i Asien. Sex ärkebiskopsdömen som sträckte sig från Indien till Centralasien upprättades med Samarkand och Kashgar som kyrkliga centra. Vid slutet av 1200-talet fanns tolv nestorianska biskopsdömen i ett band från Peking till Samarkand. Kyrkan var då geografiskt sett världens största kyrka med stift från Medelhavet till Kina och kanske 80 miljoner anhängare när den var som störst.

Det andliga tillståndet i församlingarna tycks dock inte ha varit det allra bästa. William av Rubruck, som vid 1200-talets mitt sänts ut av den franske kungen Ludvig den helige, beskriver dem han möter som hedningar utan kunskap om sin religion. De höll visserligen sina gudstjänster och läste ur sina skrifter men detta skedde på arameiska, ett språk som de inte förstod. Alkoholproblemen var allvarliga och månggifte vanligt förekommande. Biskoparna besökte sällan sina församlingar och när så skedde vigdes alla män till präster. ”De ansträngde sig mera för att tjäna pengar än för att sprida tron. Till och med hedningarnas liv är oskyldigare än deras.”

Dessa nestorianska biskopsdömen torde vara ursprung till de legender om prästkungen Johannes, som vid 1100-talets mitt började få fotfäste i Europa. Enligt dessa hade Johannes besegrat perser och meder. När korsfararhärarna befann sig i ett utsatt läge i Palestina spreds rykten om att han skulle