den sista flytten
HISTORISKA MEDIA
Dag Sebastian AhlanderHistoriska Media
Bantorget 3
222 29 Lund
historiskamedia.se
info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Dag Sebastian Ahlander 2024
Omslag: Teckning av Petter Lönegård/Lönegård & Co
Inlaga: Lönegård & Co
Tryck: ScandBook, Falun 2024
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-480-5
Till min fru Gunilla som stått ut med allt.
”Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet.”
Cicero (d. 43 f.Kr.)
”Vi kommer aldrig att flytta”, sade min fru och jag alltid till varandra. Det säger nästan alla 40-talister. Vi stod i kö till ett äldreboende, men de hade långa köer och hade aldrig hört av sig. Tack och lov skulle jag vilja säga, för så smått skulle vi inte vilja bo om vi ännu var friska.
Samma svar gav vi till dem som frågade oss under alla år efter pensioneringen:
”Nej, vi flyttar aldrig. Man får bära ut oss härifrån.”
Eller så skämtade jag bort det hela med orden:
”Flytta, det gör vi i nästa liv!” *
Flera av våra vänner undrade om vi inte skulle flytta in till stan, men det ville vi inte, för vi var båda uppvuxna i hus med trädgård och beroende av egna ytor och natur såväl ute som inne. Att kunna följa naturens kretslopp
är en stor lycka. Att se naturen vakna till liv, knoppas, blomstra, bära frukt och klinga av blir viktigare för varje år. Att kunna gå ut i trädgården med en kopp te en tidig majdag eller en brittsommardag i oktober är magiskt.
Dessutom ville vi kunna gå ut utan att klä upp oss eller köpa något. I den här åldern är det inte så mycket nytt man behöver. Det mesta i stan saknar numera intresse.
Så vi värjde oss med framgång.
När några av våra vänner dessutom halkade omkull på Stockholms oplogade trottoarer om vintrarna, kunde vi glädja oss åt vår bil som stod i carporten alldeles intill. Vi kunde köra ned till vårt lokala centrum, parkera alldeles utanför affärerna och handla utan att behöva släpa på kassar långa sträckor eller betala höga avgifter. Egen bil med gratisparkering är en underskattad bekvämlighet på gamla dar. Den byter man inte gärna mot storstadens krångliga parkeringsregler, höga avgifter och dryga böter. Att hyra garage i stan kan kosta lika mycket som att hyra en enrumsvåning.
*
Vårt gamla hus låg högst upp på en bergsknalle, och vi hade utsikt över alla hustak i kvarteret och med en sjöglimt. Det var en härlig känsla. Vi befann oss halvvägs
uppe i himlen, och solen sken alltid på oss, även under den mörkaste årstiden. Det var en lika stor källa till glädje varje gång vi vaknade uppe bland trädkronorna.
Huset hade också fått en fin tillbyggnad på 60-talet som vi inrett till ett mysigt bibliotek med böcker utmed alla väggar och gavlar, ända upp till taknocken, ungefär som kapten Nemos bibliotek. Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ, lärde jag mig redan på latinlektionerna i gymnasiet. Det var den kloke romerske filosofen Cicero (död år 43 f.Kr.) som sade detta. Med mitt eget personliga bibliotek hade jag därmed förverkligat en dröm från min ungdom.
*
Men allt detta innebar också ett växande problem, för garageinfarten till det gamla huset var lång, brant samt svår och tung att skotta fri från snö och is. Jag föll oräkneliga gånger under årens lopp. Det löste vi till slut med en RUT-tjänst, en liten traktor som plogade och sandade när det fallit mer än fem centimeter snö. Annars hade vi tvingats flytta för flera år sedan. Vi kände oss säkra och osårbara.
Men yttertrapporna fick vi sköta själva. Dem borstade jag så fort det började snöa. I värsta fall kunde vi
undvika yttertrapporna genom att gå nedför en mycket brant källartrappa, en dödsfälla bara den, men inomhus. De sista åren gick jag alltid nedför den som utför en lejdare på en båt, baklänges. Men då återstod ändå alltid den långa, branta garageinfarten. Att knacka is ingick inte i RUT-tjänsten, bara att ploga och sanda.
*
Vi hade också en stor vind och en rymlig källare dit familjen samlat sju livs och fyrtio års många olika fragment, stora som små. Dit gick jag aldrig på senare år. Vi märkte knappast att vi använde en allt mindre del av det stora huset, allteftersom de fem barnen flyttade ut. På övervåningen fanns övergivna sovrum som barnen lämnat. I ett hade min fru gjort ett kontor med egen bokhylla. I ett annat hade jag byggt upp ett antikbibliotek med all litteratur som jag kommit över om det antika Grekland och romarriket. Det var detta som jag tänkt syssla med på gamla dar. Kort sagt, vi levde som om vi aldrig skulle bli äldre eller skörare, fast vi båda fyllt 77 år. Vi hade blivit hemmablinda. Det var naivt men härligt så länge det varade.
Egentligen borde jag ha varit en ganska van flyttare eftersom jag flyttat ovanligt ofta i livet, tolv gånger,
först som diplomatbarn och sedan själv som diplomat. Det fick räcka, tyckte jag nog omedvetet när jag pensionerats. Resten av livet hade jag tänkt att vara bofast. Men så ser inte livet ut.
*
Vårt hem präglades av hyllor, fyllda med böcker. Redan som tonåring hade jag blivit stamkund på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Det hade på den tiden en ännu större källare än det har idag, fullpackad med böcker. Hit cyklade jag efter skoltid och satt i trappan och läste, först om andra världskriget, sedan den klassiska ryska litteraturen. De bästa böckerna köpte jag med mig hem för min månadspeng. Här öppnades för mig som ung tonåring en hel värld av historia och litteratur. Jag tvekar inte att kalla Rönnells en viktig kulturinstitution och bildningskälla för några av oss unga. *
Sedan jag börjat på Utrikesdepartementet blev det förflyttningar utomlands. På varje ställe byggde vi upp ett nytt bibliotek. Varje kultur har sin egen litteratur, och vi var nyfikna. Innan vi gifte oss hade vi båda bott i Afrika.
Då hade vi redan var sitt ganska omfattande bibliotek över Afrikas historia och moderna litteratur.
Mitt ryska bibliotek hade bara blivit större med åren, främst den klassiska ryska litteraturen men också rysk/ sovjetisk historia. Men så har jag bott såväl i Moskva som i Leningrad. Jag drömde hela livet om en ny rysk renässans i fred och frihet. Verkligheten skulle dock visa sig bli helt annorlunda.
I Genève fortsatte jag att skaffa böcker till mitt franskspråkiga bibliotek som jag en gång grundlagt som student vid universitetet i Nancy. Åter i Stockholm byggde jag vidare på det allmänna bibliotek som jag ansåg att varje bildad människa borde ha. Det blev inte litet med tiden, det heller. Min pappa som bodde i Washington D.C. hade en stor amerikanskt boksamling som jag sedermera kom att ta över delar av. På detta sätt hade jag skapat ett bibliotek med böcker från stora delar av världen. Böcker är ju mänsklighetens samlade minne, ett sätt att få ögonkontakt med människor som levt för länge sedan, så jag kände mig mycket nöjd. Dessutom var böckerna mina goda vänner. Med dem kände jag mig aldrig ensam. Det var bara att gå in bland hyllorna och botanisera. Med en kopp te eller ett glas madeira och en god bok blev livet på några minuter nästan alltid fulländat.
Jag har inte samlat på vackra bokband, förstautgåvor eller hela serier. Mitt intresse var enbart att läsa och lära, stryka under, förstå för att sedermera själv skriva böcker i mina favoritämnen. Det var bara att plocka ut en gammal bok och en helt ny värld återuppstod inför mina ögon. Tala om ett långvarigt förhållande, längre än de flesta lyckliga äktenskap!
”Det var genom boken som jag lärde mig att se bortom mig själv, ut över livets oändliga rikedom. Det var så jag lärde känna människorna – och till sist mig själv”, för att citera författaren Ralph Waldo Emerson.
För vad är egentligen ett personligt bibliotek? Det är ett intellektuellt redskap för att leva sig in i andra världar och tidsåldrar, ordna sina minnen och tankar, ett sätt att se sammanhangen och bygga vidare på sin framtid. Därför har så många människor byggt upp egna boksamlingar genom århundradena. Den heliga Birgitta var först och störst i Norden på 1300-talet med sitt bibliotek i Vadstena som till slut omfattade 1 500 volymer. Mitt var större.
*
I New York började jag skriva historiska barn- och ungdomsböcker, alltifrån drottning Kristina och Alfred No -
