9789180504744

SLOTTETS HEMLIGHETER I

när stjärnorna står rätt

Caroline Twamley

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund

historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Caroline Twamley 2024

Omslag: Emma Graves, designstudioe.com Omslagsbilder: Arcangel/iStock/Shutterstock

Tryck: ScandBook AB, Falun 2024

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-8050-474-4

Irland, 1959

”Jag går nu.”

Judy tog ett par danssteg förbi sin mor i köket.

”Vänta.”

Judys mor tog händerna ur diskbaljan och torkade sig på en urtvättad kökshandduk medan hon betraktade Judy.

”Vart ska du?”

Judy himlade med ögonen och log sedan menande åt sin mor.

”Det vet du. Jag, Bridget, Tom och Harry ska till dansen.” Det kittlade till i magen vid tanken på Tom och hon snurrade ett varv med armarna utsträckta.

”Var försiktig”, varnade hennes mor och synade noga hennes kjol. Judy visste att hon ville försäkra sig om att fållen inte var uppnålad. Som om Judy skulle göra det hemma. Den sprittande glädjen inom henne falnade och hon drog ett djupt andetag. Ville inte låta mor förstöra humöret och förväntningarna, det skulle bli en underbar kväll.

”Jag vet att du är förtjust i den där Tom, men tänk dig för.”

Judy tittade bort. Hon hade redan diskuterat Tom med

både sin mor och far, och även om föräldrarna tyckte det var bra att Tom hade ett arbete, var de samtidigt övertygade om att Judy kunde få tag på en bättre – det vill säga rikare –man. Som om pengar var det viktigaste i livet. Fast innerst inne anade hon att problemet inte alls rörde de ekonomiska förhoppningarna, snarare bekymrade de sig över att Tom arbetade på slottet. Båda hennes föräldrar närde en respekt som gränsade till rädsla för allt som hade med slottet att göra. Judy hade aldrig förstått varför. Hon hade hört både sin mor och far muttra om slottets förbannelse medan de gjorde korstecknet, men när hon frågat vad de menade hade hon aldrig fått något svar. De gånger hon tjuvlyssnat hade hon förstått att någon i faderns släkt hade råkat ut för något på slottets egendom, men det var för evigheter sedan och hon tänkte inte låta gammalt skrock komma mellan henne och Tom.

Han var inte hennes fästman, inte ännu, men innerst inne drömde hon redan om en gemensam framtid med honom. Judy sneglade ned på sin hand och föreställde sig hur Tom trädde en ring på hennes finger. En jublande glädje steg inom henne och hon gjorde ytterligare en piruett, vilket fick hennes mor att sucka.

Judy hade aldrig känt för någon så som hon kände för Tom och enbart tanken på honom fick det att pirra i hela kroppen. Minnet av hur han alltid lyssnade uppmärksamt på henne och kunde få henne att brista ut i skratt, fick henne att le stort. I sovrummet hade Judy en ros som hon torkat, som Tom gett henne kort efter att de träffats. ”En ros till mitt hjärtas dam”, hade han sagt och sett henne djupt i ögonen.

”Din far har börjat tala om att skicka dig till moster Clare i London igen”, sa modern och gav Judy en lång blick.

Orden trängde långsamt igenom Judys dagdrömmar om Tom och glädjeruset ersattes av ett hugg i magtrakten. Judys föräldrar hade flera gånger pratat om vilken möjlighet det innebar att ha en moster som bodde i London och tidigare hade Judy längtat efter dagen då hon skulle få ge sig iväg till storstaden. Fast nu var allt annorlunda och moderns ord kändes mer som ett hot än som ett löfte. Judy ville inte lämna Tom och det visste hennes föräldrar.

Så ruskade hon av sig orden tillsammans med de tidigare förmaningarna.

”Du behöver inte vara orolig.” Hon gick fram och kramade om sin mor som stelt tog emot omfamningen.

”Stanna inte ute för sent”, förmanade modern när Judy släppte taget.

”Lovar”, sa Judy och slank ut genom ytterdörren.

Det var en fin försommarkväll, om än något blåsig, och Judy fäste sitt mörka hår bakom öronen. Hon skulle sy sig ett sådant där brett hårband som hon sett att modellerna i magasinen hade.

Så fort hon svängde runt gathörnet och kom utom synhåll för modern stannade hon, lossade skärpet i midjan och vek vant upp kjollinningen ett varv innan hon åter fäste skärpet. Hon strök med händerna över kjolen, sträckte fram ena benet och log åt en okänd kvinna med sjalett som snörpte på munnen när hon passerade.

När Judy närmade sig diversehandeln såg hon att Bridget redan stod och väntade. Väninnans klänning räckte en bit

ned på vaden och hon bar en matchande kofta. Det blonda håret var avklippt strax nedanför öronen och luggen var formad till en våg som föll ned över pannan.

”Vad fin du är!” utbrast Judy när hon kom nära.

Bridget kammade igenom luggen med fingrarna.

”Jag ville ha upp luggen, så där puffigt du vet, men jag fick inte till det.”

”Det är väldigt snyggt”, försäkrade Judy medan hon slätade till sitt eget hår och önskade att hon hade hunnit sy det där hårbandet. Bredvid Bridget kände hon sig som en lantis.

”Vad kort din kjol är!” Bridget spärrade upp ögonen.

Judy log. Där slog hon Bridget som oftast var den som pojkarna visslade efter, med sitt blonda hår och sina yppiga former var väninnan svår att missa. Judy visade hur hon fått upp kjolen och erbjöd sig att hjälpa Bridget att fästa upp klänningen.

”Nej”, avböjde Bridget. ”Mor skulle få dåndimpen om hon fick veta.”

Judy ryckte på axlarna. Bridgets föräldrar hade tillåtit dottern att klippa håret i en kort moderiktig frisyr, kanske gjorde hon rätt i att inte tänja på gränserna. För Judys del var det en annan sak. Hennes föräldrar sa nej till allt så hon hade slutat fråga. Eller inte allt, ändrade hon sig. Hon borde tacka sin lyckliga stjärna för att hon fick gå på dansen. Hon sneglade ned på kjolen och benen och funderade över om hon skulle släppa ned den igen. Så kastade hon ett öga på Bridget och bestämde sig för att låta bli. Nog skulle hennes tilltag få Tom att fästa ögonen vid henne och inte på Bridget?

Tom stod utanför danslokalen och skyndade sig fram när deras ögon möttes. Judy njöt av hans blickar och en våg av lycka vällde fram inom henne när hon noterade att han inte gav Bridget mer än en artig nick.

Tom betalade inträde för Judy och sig själv, medan Harry betalade för sig och Bridget. Judy lade märke till att Bridget och Harry krokat arm och önskade att Tom skulle göra detsamma med henne. Hon tog ett steg närmare så att hennes arm stötte i hans, men han bara vred på huvudet och log mot henne innan han fortsatte att hälsa på människor som stod utmed väggen eller som var på väg till eller från dansgolvet. Han tycktes känna alla. Musiken blandades med sorlet och bildade en välkomnande ljudridå. Judy tryckte undan besvikelsen över att Tom inte stuckit sin arm under hennes.

En söt flicka som bar en klänning som såg nästan ny ut kom fram och lade en hand på Toms arm och viskade något i hans öra. Judy iakttog dem och noterade att Tom

lyssnade noga till vad flickan sa för att sedan nicka. Hon slog ihop händerna, gav honom ett strålande leende och skyndade iväg.

Judy svalde och övervägde för en sekund att vända på klacken och gå hem igen. Det var inte så här hon hade hoppats att kvällen skulle börja. Kjolen kändes med ens gammal och sliten och hon hade samma skor som alltid. Tänk om hon hade kunnat köpa sig ett par finskor med klack. Då skulle hon synas i mängden.

”Ska vi dansa?”

Toms mörka röst vid hennes öra skickade ilningar längs ryggraden och alla funderingar på att lämna danslokalen gick upp i rök. Han tog henne lätt om armbågen och förde ut henne på dansgolvet där han lät ena handen vila mot hennes midja medan den andra omslöt hennes hand. Judy noterade att några av de andra paren redan hade övergått till att dansa med armarna runt varandra. Under kvällen skulle det bli betydligt fler som dansade så. Skulle hon och Tom vara ett av de paren?

”Vem var det du pratade med?” frågade hon efter en stund, oförmögen att tvinga bort tankarna på den söta flickan.

”Vem då?” Tom tittade på henne med sina klarblå ögon och det sög till i magen.

”Flickan du pratade med”, svarade Judy och gjorde en gest mot platsen där de träffat på henne.

”Jaha”, sa Tom. ”Hon arbetar på slottet.”

Judy väntade, men det kom ingen mer förklaring till vad flickan hade velat. Någonting hårt formade sig i bröstet.

Umgicks Tom och flickan? Så klart att de gör, tänkte hon och genast dök bilder av Tom och flickan upp för Judys inre.

Svartsjukan gav henne mod och hon tryckte sig mot Tom som tog ett steg tillbaka.

”Oj”, sa han och gav henne en prövande blick, som om han ville kontrollera om rörelsen varit avsiktlig. Osäkerheten glödde till inom henne, men tanken på Tom och den andra flickan fick henne att ta ytterligare ett steg framåt. Hon kände hans stela kropp mot sin och väntade på att han skulle mota bort henne.

I samma stund kände hon hur Toms armar sakta smög sig runt hennes midja och efter ett par sekunder lät hon sina egna glida upp och lägga sig tillrätta om hans hals. Hon slöt ögonen och vände ansiktet mot hans hals. Kände den sträva huden och drog in doften av tvål som nästan helt lyckades maskera den svaga svettdoften. När Tom lutade sitt huvud mot hennes sköt lyckan upp i henne och hon fick bita ihop för att inte spricka upp i ett stort leende. Tom var hennes, och skulle så förbli.

Kapitel 3

Hanna

Irland, nutid

När mannen som presenterat sig som Eamon stannade bilen på grusvägen framför ett par imponerande svarta järngrindar, lutade sig Hanna fram i passagerarsätet för att kunna se bättre. På en vackert snidad skylt stod det: Shannon River Castle. Tänk att hon var här.

Hon mindes att det inte gick att ta sig in och ut hur som helst på slottsområdet, det behövdes en fjärrkontroll som öppnade grindarna som tronade som ett par vakthundar i den höga mur som omgärdade egendomen.

Det gnisslande ljudet när grindarna sakta gled upp hördes ända in i bilen, trots motorns mullrande. Hanna lutade sig tillbaka i jeepens säte och lät blicken glida över fälten som bredde ut sig på andra sidan av muren. Gräset var grönt och frodigt, och det var bara de enstaka gulnade löven på de noggrant planterade träden utmed vägen som skvallrade om att det var september.

”Här går fölstona”, förklarade Eamon och pekade mot den stora hagen till vänster.

Hanna kunde inte se några hästar, men nickade. Eamon,

som presenterat sig som slottets vaktmästare, hade en irländsk dialekt som krävde Hannas fulla koncentration.

Han fortsatte att berätta om den vidsträckta egendomen medan de körde vidare. Hanna hade glömt hur stort området innanför muren var. När hon tidigare flugit hit för sin så kallade jobbintervju, som i stort bestått av ett ridprov, hade hon varit så nervös att hon knappt lagt märke till omgivningarna. De var storslagna. Vidsträckta fält och höga träd, prydliga stenmurar, planterade alléer och välskötta vägar. Idag dolde dimman en del av ägorna och molnen hängde så lågt att Hanna fick en känsla av att de när som helst skulle nudda trädtopparna.

När de kört en stund närmade de sig slottet och den kringbyggda stallgården. Åsynen av den ståtliga byggnaden som tornade upp sig fick det att pirra till i magen på henne, både av förväntan och oro. Tänk att hon skulle bo här. På slottet. Bo och arbeta, påminde hon sig själv. Hårt arbete väntade, det visste hon. Det hade både stallchefen och de anställda hon pratat med skvallrat om. Stallchefen hade också, just innan Hanna suttit upp, varit noga med att tala om att hon skulle få provrida en av de mindre samarbetsvilliga hästarna. Hanna var fortfarande osäker på om det varit en omtänksam förvarning eller om syftet varit att göra henne nervös. Hon var inte lätt att förstå sig på, Marion.

Trots nervositeten och den halsstarriga hästen måste Hanna gjort något rätt för efter ridningen hade slottets ägare, en kvinna som stått bredvid Marion under provridningen, kommit fram till henne omgärdad av ett helt koppel

hundar i olika storlekar. Kvinnan hade studerat henne ingående och sagt att jobbet var hennes om hon ville ha det. Hanna hade stammande tackat sin blivande arbetsgivare, som skulle tituleras lady Millicent.

Det var för ett par månader sedan och nu var Hanna nästan framme vid slottet som skulle vara hennes hem för en tid. Hur länge visste hon inte. Kontraktet löpte på med en månads uppsägningstid. Minst ett halvår hade hon lovat sig själv.

För att komma in till själva stallplanen var de tvungna att passera ytterligare en grind. För tillfället stod den öppen, men Hanna mindes att Marion informerat henne om att den stängdes och låstes varje kväll.

Eamon körde sakta genom grindhålet och parkerade mellan två uthus.

”Där har du fyrhjulingarna, traktorn och släpen”, sa han och pekade mot det ena huset. Hanna knöt händerna. Skulle hon behöva köra traktor och fyrhjuling? Och släp. Hanna rös till. Det där med att backa med släp hade hon aldrig fått kläm på.

De klev ur bilen och Eamon lyfte ut hennes väskor innan han tog sikte på ett litet hus som var hopbyggt med muren som löpte runt stallplanen. Medan han plockade fram nyckeln tog Hanna in sin nya arbetsplats. Långsidorna av stallplanen bestod av boxlängor, en för hingstarna och en för stona. Boxarna var målade i en gråblå färg och gallren i dörrarna hade en v-formad försänkning ur vilken hästarna stack ut sina huvuden. Hanna log åt hur en av hingstarna sträckte på halsen för att försöka ge sin granne ett tjuvnyp, ett trick som trots att det misslyckades belönades med en spark i väggen.

Den stora stallplanen var asfalterad, men tre mindre rasthagar omgärdade av välklippta häckar mjukade upp intrycket. Den råkalla luften doftade av häst, dynga, ensilage och gräs, blandat med en lätt oljedoft som Hanna gissade kom från uthuset där traktorn och fyrhjulingarna stod parkerade. I byggnaden på motsatta sidan av stallplanen från där Hanna stod fanns sadelkammare, spolspilta och tvättrum. En person blev synlig tillsammans med en häst i dörren som ledde till spolspiltan. Hanna vände sig bort när nervositeten över om hon skulle klara av sitt nya arbete blossade upp.

Eamon hade låst upp dörren och räckte henne högtidligt nyckeln.

”Till ditt nya hem”, sa han och visade att Hanna skulle gå in först. ”Det är alldeles nytt”, fortsatte han när Hanna tryckte ned handtaget och öppnade dörren.

Där fanns ingen hall eller farstu utan hon kom direkt in i köket där hon tog av sig skorna innan hon gick vidare. Det luktade svagt av färg och rengöringsmedel och Hanna lät handen glida över den långa arbetsbänken med spis och diskho som löpte längs med väggen till vänster. Längst bort fanns ett kombinerat kyl- och frysskåp och när Hanna öppnade kylskåpet upptäckte hon att det redan var fyllt.

”Sonja har handlat det nödvändigaste”, förklarade Eamon som stannat till innanför ytterdörren. ”Sonja ansvarar för matlagningen här”, fortsatte han och Hanna nickade medan hon lät blicken svepa över köksmöblemanget som bestod av ett runt bord och fyra stolar som såg oanvända ut. Så olikt hennes trånga kök hemma i Sverige där möb-

lerna var välanvända. Det högg till i magen vid tanken på att någon annan bodde där nu. Fast bara i andra hand, påminde hon sig. Lägenheten hemma var fortfarande hennes. Rummet fortsatte i en vinkel åt höger och Hanna gick vidare in i vardagsrumsdelen där en beigefärgad soffa och en fåtölj var placerade framför en tv som var uppsatt på väggen. Bakom fåtöljen fanns en brant trappa som Hanna gissade ledde upp till sov- och badrum.

”Vad fint det är”, utbrast hon och återvände till Eamon.

”Det är som sagt alldeles nytt”, sa han. ”Lady Millicent är noga med att de som arbetar här ska ha det bra. Det är det inte alla arbetsgivare som är.”

Hanna hummade till svar.

Av det hon läst sig till på nätet hade hon förstått att många som åkte utomlands för att arbeta med hästar bodde i tillfälliga baracker eller fick dela rum med många andra. Det här kändes som rena lyxen jämfört med en del av de bilder hon sett. Men så var hon inte heller på något vanligt ställe, påminde hon sig. Både slottet och dess hästar var välkända över hela världen, precis som den excentriska ägaren.

Ett stråk av ängslan drog genom henne igen. Hon var en duktig ryttare, men hade aldrig arbetat med hästar eller ridit hästar på den här nivån tidigare. Detta var unghästar som skolades för att ridas av världseliten och som så många gånger tidigare undrade hon hur hon hade lyckats få det åtråvärda jobbet. Det fanns mängder av andra ryttare som var mer kvalificerade både vad gällde utbildning och erfarenhet. Men, påminde hon sig själv, lady Millicent, eller slottsfrun som Hanna skämtsamt kallat henne när hon

pratat om henne hemma i Sverige, måste ha sett något hon tyckte om när Hanna provred och bestämt sig för att ge henne chansen. Så nu skulle Hannas största intresse bli hennes jobb. I packningen hade hon flera böcker om utbildning av unghästar och hon hoppades att hon skulle klara av att ge hästarna på gården en tillräckligt varierad och utvecklande träning. Den verkliga anledningen till att hon sökt jobbet ville hon inte fundera över, utan hon tryckte beslutsamt undan bilden av Johannes flinande ansikte.

En kort stund senare lämnade Eamon över henne till Marion som hälsade med en kort nick innan hon presenterade henne för de andra i teamet. Det var de två hoppryttarna Paul och Sean, samt hästskötaren Ellie. Hannas roll skulle bli att ansvara för hästarnas markarbete, att skola dem som en del i hopputbildningen.

Ellie hälsade glatt med ett leende, precis som Paul, medan Sean gav henne en svårtydd blick.

”Som jag berättade när du var här förra gången, hjälps vi åt med allt. Ingen är bättre eller förmer än någon annan.” Marion såg stadigt på henne och Hanna nickade. ”Det betyder att vi alla mockar och fodrar på morgonen innan hästarna ska ridas. På samma sätt som vi hjälps åt med samtliga övriga sysslor, som att plocka bort skiten ur ridhuset eller ställa fram och ta undan hinder.”

Hanna reagerade på Marions tonfall, men nickade igen och hoppades att hennes ansiktsuttryck inte avslöjade den osäkerhet hon kände.

Kapitel

4

Judy

Ljudet av råmande kor fick Judy att titta upp från hyllan hon höll på att fylla med nya varor. Leveranserna blev allt mindre för varje vecka och hon ökade avståndet mellan varorna för att fylla ut hela hyllplanet.

Det var marknadsdag och inom kort skulle gatan utanför butiken fyllas av en salig blandning av kor, hästar, cyklar, barn och enstaka bilar.

Judy strök händerna över förklädet och gick fram till skyltfönstret. Några barn rusade förbi och hon log åt deras iver. Hennes yngre syskon syntes inte till, men de var troligtvis inte långt borta. Marknadsdag betydde en skolledig dag och för barnen som bodde någorlunda centralt innebar det ledig tid mitt i händelsernas centrum. För barnen ute på gårdarna blev det ofta ytterligare en dag med hårt arbete, eller några förödmjukande timmar då de tvingades hjälpa sina föräldrar på torget medan skolkamraterna cirkulerade omkring dem och kom med hånfulla kommentarer.

”Står fröken Nolan och drömmer?”

Butiksägare Burke stod bakom henne och Judy svängde runt.

”Inte alls”, försäkrade hon. ”Jag ville bara se hur nära kreaturen var. Jag hinner sätta upp skydden jag nämnde om herr Burke så önskar?”

”Kommer inte på fråga”, sa butiksägaren och harklade sig sedan och sträckte på halsen. ”Jag förstår att fröken menar väl, men att dölja halva skyltfönstret för att skydda det mot djurspillning och smuts kommer inte locka in några kunder i butiken. Ni får helt enkelt stanna kvar efter stängningsdags och skura väggarna och putsa fönstren.”

Judy knixade för att visa att hon förstod.

”Vi vill ju inte dölja frökens fina arbete med skyltfönstret”, fortsatte herr Burke med betydligt mildare tonfall. ”Någon liten bonus ska hon också få för den extra tid hon behöver arbeta.”

Butiksägaren var en bra arbetsgivare och Judy var tacksam över att ha ett jobb att gå till några dagar i veckan. Arbetslösheten var hög och trots att kvinnor i allt högre utsträckning syntes i yrken som tidigare enbart innehafts av män, var det långt ifrån alla i hennes ålder som hade arbeten. Judy visste att några hade sökt lyckan i England och Amerika.

Så långt sträckte sig inte hennes egna drömmar. De letade sig endast några kilometer bort, till grannbyn där

Shannon River Castle ståtade i all sin prakt. Tänk att få bo där med Tom. En suck undslapp Judy. Trots föräldrarnas ängslan kunde hon inte tänka sig något mer romantiskt.

Att få bo på ett slott med sin älskade!

Fast de skulle förstås inte bo på slottet utan i en stuga på ägorna, precis så som Tom gjorde nu. Men det var gott nog, tänkte Judy och fortsatte att fylla på hyllorna.

Om några timmar skulle hon få en stunds lunchledigt och då skulle hon träffa Bridget. Förhoppningsvis skulle hon också kunna stjäla till sig ett par minuter med Tom som lovat att försöka komma in till marknaden, trots att slottet vanligtvis fick allting levererat till dörren.

När Judy ett par timmar senare klev ut genom butikens ytterdörr som plingade glatt, överrumplades hon av ljudnivån.

Stadens huvudgata fylldes av ett myller av djur, människor och fordon av olika slag.

Hon vek av åt vänster och föll in i raden av människor som strosade gatan fram. Molnen hade glesnat och solens strålar letade sig ned till gatan och torget. Människorna omkring henne tycktes glada och uppsluppna, som om höga priser och låga löner för ögonblicket var bortglömda.

Judy drog ett djupt andetag och grimaserade sedan när lukten av komocka fyllde hennes näsborrar.

”Judy!”

Bridgets glada röst hördes genom sorlet och Judy stannade upp för att lokalisera varifrån den kom. Någon gick rakt in i henne bakifrån och Judy ursäktade sig när den unga kvinnan trängde sig förbi henne med en högljudd fnysning. Judy insåg att hon kände igen kvinnan. Det var samma flicka som hade viskat något till Tom på dansen. Judys goda humör och förväntan försvann tvärt.

”Hej!” Bridget dök upp framför henne, brett leende och

med ett finger pekande mot sitt huvud. ”Har du sett? Idag fick jag till luggen perfekt.”

Judy tvingade bort blicken från flickan och nickade gillande åt Bridgets frisyr.

”Väldigt fint”, berömde hon.

Bridget var utan tvekan en av de som anammade nya idéer snabbast i deras lilla samhälle i Irlands inland. Judy och de flesta andra fick nöja sig med att beundra modets förändringar i olika magasin och göra sitt bästa för att med enkla medel försöka efterlikna de senaste stiltrenderna. Åtminstone de som var förenliga med vad som ansågs moraliskt acceptabelt.

Prästen mässade med dånande stämma varje söndag om hur de måste motstå de syndiga frestelser som försökte locka var och en av dem i fördärvet. Efter varje kyrkobesök betraktade Judys mor och far sin äldsta dotter allt mer bekymrat.

”Du är också fin”, försäkrade Bridget och armbågade Judy lätt i sidan. ”Har du sett till Harry eller Tom?”

”Nej”, svarade Judy och spanade längs med gatan. ”Vi går bort till torget, jag har inte så lång stund på mig innan jag måste vara tillbaka i butiken.”

De tråcklade sig fram och nådde snart torgets utkant där marknadsstånden lockade med allt från ägg och ostar till fågelholkar och jordbruksredskap.

En lång och bred gestalt fångade Judys uppmärksamhet och hon stelnade till. Det var Tom. Den vanliga lyckokänslan som brukade rusa genom henne vid åsynen av honom uteblev när hon såg att han stod och pratade med den unga kvinna

som sprungit rakt in i Judy tidigare. Hon igen, tänkte Judy.

Tom skrattade åt något flickan sa och Judy vände sig tvärt bort.

”Där är ju Tom”, sa Bridget och pekade. ”Kom.”

Judy följde motvilligt med. I dagsljus tedde sig flickan inte riktigt lika elegant som hon gjort på dansen och Judy noterade att hennes kjolfåll var nött i nederkanten.

”Mina damer”, utbrast Tom när han fick syn på Judy och Bridget.

Han fäste sina klarblå ögon på Judy och någonting fladdrade till inom henne. I ögonvrån noterade hon hur den andra kvinnan lade en hand på Toms arm innan hon skyndade bort.

”Jag ska se om jag hittar Harry”, förkunnade Bridget och blinkade menande åt Judy. ”Trevligt att träffas, Tom.”

Judy skruvade på sig under Toms blick, plötsligt blyg.

Han lutade sig fram.

”Jag hoppades att jag skulle träffa dig.”

Han strök henne snabbt över underarmen och det ilade till inom Judy.

”Jag har bara några minuter”, förklarade hon och gjorde en beklagande min.

”Bättre än inget”, avgjorde Tom. ”Följer du med mig när jag tittar efter det som står på min lista? Jag ska bort till redskapen.”

Judy nickade och de började gå, sida vid sida. Judy sträckte på sig. Här gick hon bredvid den man hon hoppades få dela sitt liv med, och lyckan hon drömde om kändes med ens mindre avlägsen.

Kapitel 5

Judy

Judy trampade hårt på pedalerna och skrattade högt när farten ökade. Så kom hon ihåg tiden hon lagt på att få håret att ligga snyggt och bromsade tills cykeln rullade i en mer sansad takt. Hucklet hon knutit över huvudet skyddade visserligen frisyren mot det värsta vinddraget, och eventuella regnskurar, men det var onödigt att fara fram som en vettvilling.

Det långsammare tempot gav henne möjlighet att njuta av omgivningarna som prunkade i sommarens alla färger. Gräset på fälten där korna betade i solskenet hade fått en djupare grön färg, precis som löven på de enstaka träd som lämnats kvar för att ge skugga åt djuren.

Judy nynnade på en folkvisa som hennes far ibland spelade på sin slitna fiol. Det var en trallvänlig melodi och till och med Judys mor brukade till slut ge efter och falla in i sången och klappa takten.

Lätta vita molnslöjor drog fram över den blå himlen och luften var hög och klar. Vanligtvis var regnet aldrig långt borta, men idag kände Judy att det fina vädret skulle hålla i sig.