DET SKÅNSKA KAVALLERIET
– en kulturhistoria
med snörmakerier i guld, dragoner i ljusblått, ridande på skinande blanka hästar. Dessa stolta ryttare var en gång en välkänd syn i Skåne. Idag är de sedan länge försvunna, men det är om dem vi vill berätta i denna bok.
I det rika jordbrukslandskapet Skåne fanns goda förutsättningar att föda upp hästar och sätta upp kavalleri, vilket den svenska kronan genast utnyttjade i samband med att Skåne blev svenskt 1658. Under talet sattes två regementen upp, följt av ett tredje i mitten av
talet bestod det svenska kavalleriet av åtta regementen med totalt femtio skvadroner om 125 man, det vill säga
I Skåne fanns tre av regementena med sammantaget tjugofem skvadroner, vilka därmed intog en dominerande plats inom truppslaget. Kungliga Skånska husarregementet K 5 och Kungliga Skånska var kavalleriets största regementen med vardera tio skvadroner medan Kronprinsens husarregemente K 7 var av normalstorlek med fem skvadroner.
Kavalleriet kom på många sätt att påverka det skånska samhället. Ryttarna bodde i fredstid ute i byarna eller var inkvarterade i städerna, varigenom de blev en del av det civila samhället. Ett gemen
Meniga kronprinshusarer har en säkerligen sällsynt vilostund invid kasernväggen någon gång under 1900-talets början.
7
Officerare till de tre skånska kavalleriregementena. Från vänster Skånska husarregementet, i mitten Skånska dragonregementet och till höger Kronprinsens husarregemente. Husarerna har uniform m/1870 och dragonen uniform m/1859 med kask m/1886. Av utrymmesskäl har prefixet ”kungliga” utelämnats i olika regementsnamn som nämns i boken.
samt intresse för militären och det civila samhället var försörjningen med hästar.
Leveranser till regementena av olika slags varor var viktiga för många näringsidkare. Tillverkning av utrustning till hästar och ryttare gav arbete och utkomst, bara husarernas uniformer med sina komplicerade detaljer ställde höga krav på hantverksskicklighet. När regementena efter införandet av allmän värnplikt 1901 flyttade in i kaserner i Malmö, Helsingborg, Landskrona och Ystad blev de stora arbetsgivare och kunder i sina städer.
Ljungbyhed och Bonnarps hed var det skånska kavalleriets speciella hemvist sommartid, då man samlades för övningar på det vidsträckta hedlandskapet som medgav full galopp. Under 1800talet anordnades ibland så kallade storläger med kungligt deltagande, där regementen från inte bara hela Sverige utan även unionslandet Norge deltog. Till midsommarfirandet på heden var även lokalbefolk
8
ningen välkommen och militärmusiken spelade upp till dans. Varje regemente hade sin ridande musikkår som var en viktig del av det dåtida musiklivet i Skåne.
När Skånska kavalleriregementet K 2 drogs in 1952 och Stiftelsen Skånska kavalleriregementets officerskårs samlingar och fonder bildades blev Hodder Stjernswärd, överste 1:a graden, en viktig länk till kavalleriepoken. En av stiftelsens paragrafer är att ”bidra till att samla förutvarande skånska kavalleriofficerare till möten”. På dessa var Hodder alltid en viktig och glad gäst. Som unga mötte vi honom på pansarregementet P 2 i Hässleholm. Hodder var då regementschef och att regementet hette Skånska dragonregementet passade honom naturligtvis utmärkt. Sedan dess har vi haft förmånen att träffa Hodder många gånger i samband med stiftelsens olika arrangemang. Han skrev förordet ovan endast några veckor innan han gick bort, nu finns bara glada minnen kvar. Ett stort tack till Hodder samt till kavalleristiftelsens hedersmedlem Jan Anderson som tillsammans med styrelseledamöterna Jan Krappe, Ulf Nordström och Ulf Wickman möjliggjort detta projekt. Ett tack också till Ulf G:son Hammargren, Lennart Hägg, Anneli Jansby, Barbro Raustorp Nielsen, Thorbjörn Sjunneson, Harald Sonesson, Hodder Stjernswärd d.y. och Anders Treschow som på olika sätt hjälpt till med att skapa denna bok samt till förlaget Historiska Media för ett gott samarbete.
Marco Smedberg
Kavalleristiftelsens ordförande
och tidigare officer vid
Skånska dragonregementet P 2
Göran Larsson
Kavalleristiftelsens bibliotekarie
och tidigare reservofficer vid
Norra skånska regementet P 6
9
SKÅNSKT KAVALLERI FÖRE 1730
redan under medeltiden blev det allt ovanligare med inhemsk trupp annat än för det direkta försvaret av hembygden. Krigståg utomlands krävde tillgång till professionella soldater med erfarenhet av den senaste taktiska och vapentekniska utvecklingen.
Systemet med värvade knektar visade sig emellertid i längden vara alltför kostsamt och efter Kalmarkriget 1611–1613 försökte man i Danmark finna en organisation som garanterade en ständigt insatsberedd och inhemskt rekryterad styrka, men som i fredstid inte skulle belasta statskassan på samma sätt som värvade styrkor.
År 1614 fattades beslut att sätta upp en milis om 4 000 man fotfolk i hela riket. Soldaterna skulle ställas upp av de självägande bönderna och kronobönderna, adelns bönder var undantagna. De gårdar som satte upp en soldat befriades från skatter och pålagor till kronan. Soldaten fick en viss årlig lön eller ersättning i varor. I övrigt skulle han i fredstid försörjas av bönderna. Systemet hade vissa likheter med det militära indelningsverk som i slutet av 1600talet infördes i Sverige.
Styrkan indelades i två regementen, Jylländske regiment för Jylland och Fyn och Skaanske regiment för Själland och landskapen
Efter kriget mellan Danmark och Sverige 1643–1645 förstärktes försvaret i Skåne. Man rustade upp fästningarna i Kristianopel
elsingborg och försåg dem med nytt artilleri. Bristen på ryt
Det karolinska kavalleriet övades att med värjan i hand anfalla i fyrsprång mot fienden och därmed utnyttja den fulla kraften i hästen och ryttaren. Diorama på Armémuseum.
11
teri hade varit ett problem under kriget och för att undvika de dyra värvningarna försökte man öka antalet ryttare genom att låta jordägarna i Skåne bekosta dem. Den som brukade en av kronans gårdar blev skyldig att hålla en ryttare med häst och 1652 blev varje socken skyldig att redan i fredstid anskaffa en sadel, två pistoler och en värja samt utse en häst som kunde användas i krig. Laensmanden (motsvarande landshövding) skulle värva ryttare och mindre socknar kunde slå sig samman om en häst med utrustning. Ryttarna skulle också få en kontantlön och, beroende på socknens resurser, även annan utrustning som uniformsrock och hjälm. På samma sätt skulle präster, fogdar och häradsskrivare hålla hästar och utrustning till ryttare. Dessa socken, präst och fogderyttare skulle dock endast få användas för försvaret av hemprovinsen. Även adelns bönder deltog i uppsättandet av sockenryttarna. 1647 utgjordes den danska armén av 9 000 man i den nationella milisen, 1 800 var värvat infanteri och 2 300 kavalleri.
Vid de östra landskapens övergång till Sverige 1645 respektive 1658 upplöstes de existerande förbanden och dessa fick ingen direkt fortsättning i den svenska krigsmakten.
EFTER ÖVERGÅNGEN TILL SVERIGE
Redan den 15 mars 1658 utfärdade Karl X Gustav instruktioner för uppsättandet av ett ryttarregemente i Skåne ”på sätt och vis som i Sverige brukligt är”. För regementets underhåll skulle endast kronogårdar användas. Till chef för regementet utsågs, den 29 april 1658, översten Erik Leijonhufvud men han lämnade tjänsten redan i januari 1659. Ny chef blev då översten Georg Henrik Lybecker som kom att leda regementet fram till 1679. Värvningar till regementet började nu i Uppsverige då skåningar, som invånare i ett nyligen erövrat landskap, ännu inte ansågs vara fullt pålitliga och tilläts inte att tjänstgöra i regementet. Förutom infödda svenskar kunde dock även utlänningar antas till tjänst. I början av 1660 hade Lybecker 600 man under sitt befäl men rekryteringen av regementet avbröts då värvade tyska ryttare i svensk tjänst skulle överföras från Danmark och förläggas i Skåne och Blekinge. Systemet för att underhålla dessa ryttare var att
12
Överste Georg Henrik Lybecker (1618–1683) chef för det första svenska kavalleriregementet i Skåne 1659–1679.
bönder fick ”rusta för ränta”, det vill säga att ryttaren skulle inkvarteras hos bonden och av gårdens skatteavkastning erhålla 30 daler. Detta var den vanligaste formen även i Uppsverige. Beroende på de olika gårdarnas skattekraft kunde denna summa dock variera något vilket ryttaren enligt bestämmelserna skulle nöja sig med. Naturligt nog uppstod snart konflikter mellan dessa tyska ryttare och de bönder som skulle svara för deras underhåll. En del ryttare gjorde sig skyldiga till svåra övergrepp på sina bönder. Situationen blev snart ohållbar och under hösten 1661 utskeppades de tyska ryttarna från Skåne. Vid samma tid återkom halva Lybeckers regemente efter att ha varit kommenderat till Jämtland, och de efter hand 1 000 ryttarna skulle permanent förläggas i Skåne. Förutom Lybeckers regemente skulle ett infanteriregemente och fyra kompanier dragoner förläggas i Skåne. Vid denna tid handlade skillnaden mellan ryttare och dragoner främst om att de förra stred uppsuttna med värja och pistoler medan de senare var att betrakta som ett beridet infanteri som förflyttade sig till häst men stred till fots med värja och karbin.
Kostnaderna för dessa förband ordnades så att skatteinkomsterna från ett visst antal hemman anslogs direkt till regementena. Lybeckers ryttarregemente erhöll 1 376 mantal, dragonerna 391 och infanteriet 109 mantal. Totalt fanns i Skåne och Blekinge, där hemman också fick tas i anspråk, vid denna tid 12 039 mantal varav 4 559 krono eller skattejord. Sammanlagt kostade de trupper som inkvarterades i Skåne och Blekinge 1 886 mantal eller 55 632 daler silvermynt per år. Det var således en stor del av statens resurser som togs i anspråk för militära ändamål i de nyerövrade provinserna.
Processen med att skapa en permanent organisation för försörjningen av rytteriet i Skåne skulle bli lång. Olika metoder provades varav den mest kontroversiella var de så kallade ryttarbruken. Till en början var som nämnts ryttaren direkt inkvarterad hos en bonde som hade att förse honom med mat, husrum och lön. Detta utgjorde bondens skatt till kronan. 1662 kom nya bestämmelser som innebar att en kronobonde kunde avstå en fjärdedel av sin gård till ryttaren mot att hans ersättning minskades. Om bonden dog eller på annat sätt lämnade gården kunde ryttaren få överta den. Bakom detta system låg
13
Bataljmålning över slaget vid Lund av Johann Philip Lemke (1631–1711). Lemke kallades till Stockholm 1683 för att utföra en serie bataljmålningar över slagen under skånska kriget. Dessa hänger idag i ett galleri på Drottningsholms slott.
även en ”försvenskningstanke”, där svenska ryttare skulle bli bofasta på den skånska landsbygden och därigenom skapa en ”svensksinnad” befolkning. Systemet med ryttarbruk ledde emellertid även det till övergrepp mot civilbefolkningen då det förekom att ryttare på olika sätt försökte fördriva bonden från sin gård för att själv få överta den. 1669 tillsattes en särskild kommission för att se över förvaltningen i Skåne och denna fick motta en lång rad av klagomål på ryttarnas framfart. De spänningar som inkvarteringen av soldater i Skåne och Blekinge skapat kom till fullt uttryck under skånska kriget och var en av huvudanledningarna till det bondeuppror som utbröt och som utgjorde ett stort problem för den svenska krigföringen.
Efter freden i Köpenhamn 1660 gick den svenska utrikespolitiken inte längre ut på att erövra nya områden utan på att säkra vad som vunnits i de tidigare krigen under 1600talet.
Den svenska stormakten såg på kartan imponerande ut men var i realiteten svag. Sveriges ekonomiska resurser kunde inte bära de kostnader som försvaret av stormaktsväldet medförde. Man ingick därför ett alliansavtal med Frankrike för att få subsidier, det vill säga ekonomiskt stöd. 1674 utbröt ett stormaktskrig och Frankrike behövde nu den svenska hjälpen och enligt allianstraktaten var det mot Brandenburg som de svenska trupperna i första hand skulle sättas in. I juni 1675 stod ett slag mellan svenska och brandenburgska trupper vid staden Fehrbellin norr om Berlin. Slaget var egentligen mycket begränsat till sin omfattning. De svenska förlusterna var
ganska små, men den svenska armén fick dra sig tillbaka. Underrättelsen om det svenska nederlaget fick Danmark att besluta sig för en krigsförklaring mot Sverige. På hösten 1675 var Sverige i krig med Brandenburg, Nederländerna, Österrike och Danmark.
SKÅNSKA KRIGET
De sista dagarna i juni 1676 landsteg en dansk armé med 14 500 man vid Råå fiskeläge söder om Helsingborg. Kung Kristian V ledde själv trupperna. Fästningarna i Helsingborg, Landskrona och Kristianstad intogs och snart var hela Skåne utom Malmö erövrat. De fåtaliga svenska trupper som fanns i Skåne fick dra sig tillbaka till Småland. Karl XI ville trots alla motgångar inte ge upp utan kriget fortsatte. Då huvuddelen av de svenska stridskrafterna var i Tyskland gällde det att snabbt få fram nya förband för att möta danskarna.
För att skapa nya ryttarförband tillgrep man metoden att genom löften om skatte och andra förmåner få ”gamble och förlofvade”, det vill säga avtackade ryttare, att åter gå i tjänst. I Småland rekryterade översten Hans Ramsvärd, med början den 1 juli 1676, fyra skvadroner med omkring 400 man och förbandet fick därför namnet ”Ramsvärds gamle smålänningar”. Ramsvärd, som varit adjutant hos Karl XI, fick sin fullmakt som regementschef den 9 september samma år. Vid en mönstring i Hamneda i oktober 1676 hade regementet 350 ryttare och sedan gick marschen in i Skåne för att ta upp kampen med den
danska armén. Genom sjukdomar och andra umbäranden smälte Ramsvärds regemente ihop och i slaget vid Lund den 4 december 1676 fanns endast 120 ryttare i sadeln. Trots förlusterna vid Lund kunde regementet fyllas upp så att man med sex skvadroner deltog i slaget vid Landskrona den 1 juli 1677.
Efter kriget var avsikten att regementet skulle förläggas i Ble
kinge men istället blev det i Skåne med sina rusthåll i främst de södra och östra delarna. Totalt krävdes för regementets underhåll omkring 1 200 hemman. Att ordna detta i det krigshärjade landskap som Skåne var vid den här tiden var inte lätt och det kom att dröja innan systemet var utbyggt. Konflikterna mellan ryttare och bönder blev många, vilket märks i de många klagomål som strömmade in till myndigheterna. 1695 fick regementet namnet Södra skånska kavalleriregementet.
Båda de skånska kavalleriregementena deltog i stora nordiska kriget 1700–1721 vilket innebar att det nu blev alltfler ryttare från Skåne som red i leden. Under Karl XI:s tid hade med få undantag inga infödda skåningar tillåtits men detta förbud hävdes efter hans död 1697. Hela det norra och halva det södra regementet gick förlorade vid Poltava 1709 och måste nyuppsättas. Efter kriget kan man därför tala om det som två verkligt skånska regementen.
STORA NORDISKA KRIGET
KARL XII insåg att kavalleriets numerär inte var tillräcklig och beslöt att ta ut extra manskap. Så skapades 1700 Skånska tremänningsregementet genom att rusthållen för Norra och Södra skånska kavalleriregementena samt Smålands kavalleriregemente fick sätta upp ytterligare en ryttare per tre rusthåll, totalt 999 man. 1703 fick de båda skånska regementena sätta upp ytterligare en ryttare per fem rusthåll, totalt 400 man, samtidigt som de småländska ryttarna överfördes till Upplands femmänningsregemente.
Detta männingsregemente kom att delta i slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710. Slaget stod bland annat på det område vid Berga där Skånska husarregementet 202 år senare skulle få sin kasern. Budet
om den svenska segern fördes till Stockholm av ryttmästaren vid Norra
skånska kavalleriregementet Henrik Hammarberg, något romantiserat i Carl von Snoilskys dikt ”Stenbocks kurir”, vars första strof lyder:
Är det den vilde jägarn, Som sätter af i sträck? Ur stugan tittar bonden Med undran och med skräck.
En mörkblå ryttarkappa Som i en blixt han ser, Pistoler, älghudskyller En kronans officer.
I själva verket åkte Hammarberg i vagn till Stockholm men det hade förstås inte varit lika anslående i en dikt.
År 1718 var det ordinarie regementet fulltaligt med 1 048 ryttare som deltog i fälttåget till Norge men efter Karl XII:s död den 30 november 1718 återgick regementet till Skåne. Detsamma gällde för det södra regementet.
Ytterligare ett regemente som sattes upp 1700 var Skånska ståndsdragonerna där adeln, prästerna och andra ståndspersoner fick bidra till rekrytering av ryttarna. Bägge dessa regementen upplöstes 1721 och manskapet fördelades på olika infanteriförband.
Återigen var Sverige utarmat av många krigsår och arbetet med att fullständigt färdigställa indelningarna med alla rusthåll och övriga hemman som skulle försörja de båda regementena drog ut på tiden så att hela systemet inte blev fullständigt klart förrän 1730.
Detalj ur bataljbild över slaget vid Gadebusch 1712 som visar karolinskt rytteri under framryckning. Ryttarna i täta formationer ridande knä mot knä. Kraften i ett sådant samlat anfall gjorde det karolinska kavalleriet till ett formidabelt vapen.
DET MILITÄRA INDELNINGSVERKET
indelningsverk är ett administrativt system för hantering av statens inkomster och utgifter inom äldre svensk förvaltning. Indelning innebär i detta sammanhang att bestämda statliga inkomster direkt anvisades för att täcka bestämda utgifter. Under den tid då samhället dominerades av naturahushållning utgjorde naturaprodukter som spannmål och kreatur en stor del av statens inkomster. Då denna typ av varor inte lämpade sig för att transporteras lång väg anslogs de istället som försörjning av en statlig ämbetsman som verkade på platsen. Värdet av dessa produkter skulle motsvara den lön i pengar som han hade rätt till. På detta sätt avlönades bland annat militären, landsstatens personal och prästerna.
Redan under Gustav II Adolfs tid hade systemet att avlöna befälet med inkomsterna från kronohemman tillämpats (det så kallade äldre indelningsverket) men antalet disponibla kronoegendomar medgav inte att det tillämpades fullt ut. Erfarenheterna under skånska kriget 1675–1679 ledde till att Karl XI inledde ett arbete för att skapa ett heltäckande militärt indelningsverk (det så kallade yngre indelningsverket). De avgörande besluten fattades på riksdagen 1682. En förutsättning för införandet av det fullständiga militära indelningsverket var reduktionen, vilken gav kronan tillgång till ett större antal hemmansräntor än förut.
Beteckningen indelningsverket används här om hela systemet trots att det egentligen endast var befälet som avlönades genom
Den indelte dragonen på Torna skvadron vid Skånska dragonregementet tar avsked av sin rusthållare för att bege sig till regementsmöte på Ljungbyhed någon gång vid 1800-talets mitt. Rusthållet var Östarps gammelgård i Everlövs socken som idag drivs som ett friluftsmuseum av Kulturen i Lund. Bilden är från invigningen av Östarp den 2 augusti 1924 och rusthållaren spelas av Kulturens grundare Georg Karlin.
19
HEMMAN
Det fanns olika typer av gårdar (hemman) som ingick i kavalleriets försörjningssystem. Dessa var samtliga skattejord (självägande bönder) eller kronojord (statligt ägd jord som arrenderades av en bonde).
Rusthållshemman:
Hemmanet var befriat från de flesta skatter till kronan mot att innehavaren höll en ryttare med häst och utrustning. I krig skulle fyra rusthållare gemensamt anskaffa en trosshäst och en trosspojke. Rusthållshemman var ej roterade.
Beställningshemman:
Indelades framförallt till lön åt regementsofficerare (major, överstelöjtnant och överste) och som boställen till dessa. De hemman som ej var boställen roterades inom det ständiga knektehållet. Regementsskrivaren uppbar räntan samt tillsatte och avsatte bönder.
Fördelshemman: Indelades som lön åt skvadronsofficerare (ryttmästare, löjtnant och fänrik). Hemmanen var roterade. Landshövdingen tillsatte och avsatte bönder.
Hästhemman:
Dessa hemman täckte kostnaderna för skvadronsofficerarnas hästar och kunde även vara boställen. Hemman som inte var boställen roterades.
Augmentshemman:
Hjälphemman åt rusthållen och underställda dessa. Dessa hemman var alltid roterade.
indelning. Det militära indelningsverket bestod av tre delar: 1) avlöningen av det militära befälet, 2) rusthållet, 3) det ständiga knektehållet och båtsmanshållet. Befälet avlönades genom att varje officers och underofficersbefattning vid huvuddelen av arméns förband (främst de så kallade landskapsregementena vid infanteriet och kavalleriet) var knuten till en viss indelning. Denna indelning bestod dels av ett boställe och avkastningen från detta, dels av intäkter från skatte respektive kronojord. Storleken på såväl boställe som övriga intäkter varierade beroende på innehavarens militära grad. Rusthåll var beteckningen på ett hemman (gård) vars innehavare (rusthållaren) åtog sig att anskaffa och underhålla en ryttare med häst och utrustning. Mot detta befriades han från de så kallade grundskatterna som togs ut av jordinnehavet. Om detta inte räckte för att täcka kostnaderna för rustningen erhöll rusthållaren också inkomsterna från kompletterande hemman, vilka då benämndes augmentshemman. Rusthållet var i regel ett större skatte eller kronohemman och då kostnaderna var höga var det de mera besuttna bönderna som kunde komma ifråga. Varje rusthållare hade ett individuellt kontrakt med kronan och villkoren var hårda. Om rusthållaren inte uppfyllde sina skyldigheter genom att ställa upp en fullt utrustad ryttare med häst kunde han få sin gård indragen till kronan. Fördelarna med att vara rusthållare var ändå stora, eftersom skattesatserna var bestämda fick man behålla ett eventuellt överskott när häst och ryttare var utrustade. Detta visar sig också i att det bland rusthållarna efter hand fanns allt fler officerare, civila ämbetsmän, bruksägare och borgare i städerna. Rusthållsgårdarna fick därmed kapital som kunde användas för investeringar i driften. När kronan vid olika tillfällen under 1700talet försökte minska storleken på kavalleriet utgjorde rusthållarna en aktiv påtryckargrupp för att förhindra detta.
GÅRDAR OCH ROTAR
Det ständiga knektehållet och båtsmanshållet var organiserat så att ett antal gårdar (vanligen två–fem) bildade en rote som tillsammans åtog sig att anskaffa och underhålla en soldat eller båtsman. Mot
20
detta erhöll bönderna frihet från soldatutskrivningar, men de befriades inte från skatter i övrigt. De tidigare danska landskapen Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän stod till en början utanför organisa tionen och jorden roterades inte förrän vid uppsättandet av Norra och Södra skånska infanteriregementena som indelta regementen 1811. Det infanteri som tidigare funnits i Skåne var i likhet med artille riet värvat och bemannade fästningarna Malmö, Landskrona, Hel singborg och Kristianstad. De värvade soldaterna erhöll huvudde len av sin lön i pengar och var ständigt i tjänst. Deras indelta kollegor hade istället sin lön i form av ett torp och olika naturaförmåner och var normalt bara i tjänst en kortare tid per år.
I Skåne indelades två ryttarregementen. Det äldre ryttarregemen tet sattes upp 1658 och benämndes från 1686 Norra skånska kavalleriregementet. Det andra, som sattes upp 1676, under skånska kriget, benämndes från 1695 Södra skånska kavalleriregementet. Regemen
SOCKNAR MED RUSTHÅLL
Kartan visar socknar med rusthåll för Norra skånska kavalleriregementet (markerade i blått) och Södra skånska kavalleriregementet (markerade i gult) samt socknar där båda regementena hade rusthåll (markerade i grönt). De vitmarkerade socknarna saknade rusthåll.
Ryttare från andra hälften av 1600-talet med rock av älghud och harnesk. Kragstövlarna var av samma modell för båda fötterna.
21
