9789180502344

Villovägar Lilly Emme

utgivna titlar i serien skrivsystrar:

Utloggad (2021)

Skrivkramp (2022)

Villovägar (2023)

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Lilly Emme 2023

Omslag Emma Graves, designstudioe.com

Omslagsbilder iStock, Shutterstock

Tryck ScandBook AB, Falun 2023

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-234-4

Jag la ögat mot titthålet och höll andan. Om jag bara hade kunnat hade jag gärna skyllt den här prekära situationen på någon annan. Problemet var att jag bara hade mig själv att klandra för belägenheten jag befann mig i. Såhär i efterhand hade det antagligen varit bra mycket bättre att söka inspiration på annat håll, men det är alltid lätt att vara efterklok. Jag önskade att det fanns något som hette förklok, då skulle jag definitivt vara det nästa gång jag fick en så kallad bra idé.

Trots mina ansträngningar att hålla Fiona på en armlängds avstånd hade hon irriterande nog nästlat sig in i mitt liv den senaste tiden. Hon visste inte att jag inte hade några som helst planer på att bli hennes vän. Det var därför jag stod och glodde ut genom titthålet som om mitt liv hängde på det.

Trapphallen utanför låg visserligen tom och öde, men Fiona kunde mycket väl lurpassa i hissen, bara vänta på

att jag skulle dyka upp så att hon kunde byta några ord med mig. Eller bjuda in sig själv på fika. Förra veckan hade jag avböjt minst tre sådana inviter, och jag var inte säker på att jag kunde undvika ännu en. Hon var förbenat envis, exakt som lady Cecilia.

Antagligen var det inget större fel på Fiona. Hon verkade normal, visserligen ganska yvig, excentrisk och högljudd, men i övrigt hyfsat okej. Om allt varit annorlunda hade jag kanske till och med uppskattat hennes försök att lära känna mig. Jag gissade att man aldrig hade tråkigt i hennes sällskap, men nu hade det tåget gått och allt jag kunde göra var att se till att mina två världar inte krockade. I min fiktiva värld ville jag veta allt om Fiona, men i verkligheten var det bättre att veta så lite som möjligt. Min rosa långkjol svängde mot de lika rosa tennisskorna när jag bytte öga i titthålet. Kusten var klar, ändå var jag skeptisk. Helt plötsligt kunde Fiona och hennes färgglada hår dyka upp, det som ofta skiftade i regnbågens alla färger. Kanske var det inte så märkligt eftersom hon arbetade som frisör på ett av de där hippa ställena inne i London city. Hon hade frågat flera gånger om jag ville att hon skulle komma in till mig och klippa och färga mitt hår. Varje gång hade jag tackat nej. Min blonda page var mitt trygga signum, frisyren jag haft så länge att jag inte kunde tänka mig någon annan. Dessutom skulle nog mina läsare reagera om jag dök upp med blå snagg, en stil som Fiona var säker på var den rätta för mig.

Jag ställde mig på tå och tryckte axeln mot dörren, då

kunde jag till och med se ner mot trapporna. Min lägenhet låg på tredje våningen och det var alltid trapporna som gällde för mig. Det hade inget med någon form av hälsostress att göra, utan berodde på att hissen väsnades alltför mycket. Hela huset hade byggts för fem år sedan och allt var toppmodernt, men trots det skramlade hissen så högt att det ekade mellan betongväggarna varje gång någon använde den. Ljudet hade en tendens att locka fram Fiona och hennes tusen frågor.

Jag klev bort från titthålet och rättade till min rosa axelväska som hängde över den grå kappan. Nu när även trapporna var kontrollerade var det snart dags att chansa, annars skulle jag bli sen till träffen med Amanda. Försiktigt låste jag upp dörren och höll emot exakt så mycket jag behövde för att kunna öppna utan att ge ljud ifrån mig.

Klockan var nio på förmiddagen och de flesta var på sina arbetsplatser vid den här tiden – jag hade inte valt tiden av en slump. Klockan halv tio skulle jag träffa Amanda på The Savoy Hotel. Vi skulle äta brunch och skvallra om författarvärlden. Hon hade nyss lämnat in råmanus till sin nästa deckare och ville fira den nyvunna friheten. Själv behövde jag en paus i redigeringen av min kommande roman. Mina huvudkaraktärer, sir Drake och lady Cecilia, upptog all min

hjärnkapacitet och jag var i desperat behov av att tänka på annat. Jag stängde dörren ljudlöst och tänkte precis andas ut när jag hörde ett ljud bakom mig.

”Du, jag tänkte på en sak. Jag tycker att det är dags att vi byter nycklar med varandra.”

Och där i dörröppningen till lägenheten mittemot stod

Fiona och granskade mig. Helst av allt hade jag velat skrika högt, men det kunde jag förstås inte göra.

Hon drog handen genom sitt lilafärgade, rufsiga hår och tittade glatt på mig. Hennes morgonrock var slarvigt knuten om midjan och det var uppenbart att hon inte hade mycket på sig under, liksom att hon inte brydde sig om vad jag såg eller inte såg.

”Så vad säger du?”

Hon dinglade en fullsmockad nyckelknippa framför mig.

”Jag … jag förstår nog inte frågan.”

”Som goda grannar borde vi ha nycklar till varandra. Ifall man behöver resa bort och få hjälp med husdjur och växter eller så.”

”Jag har inga husdjur och inga växter heller”, sa jag.

”Äsch, du fattar. Ta den.”

Hon räckte över hela knippan och jag stirrade misstroget på den. Två glittriga pompombollar, stora som apelsiner, några leksaksfigurer och minst två skruvmejslar hängde på den.

”Kanske ska jag bara ta nyckeln?”

Jag försökte hitta den bland allt fluff.

”Gud nej, du måste ta hela grejen! Det är superviktigt.”

Hon snurrade upp det lila håret till en stor boll som vippade hit och dit på huvudet.

”Vad är det här?”

En flaska som satt fastkedjad på knippan hade fångat min uppmärksamhet.

”Hårspray, bra om du blir överfallen eller så.”

Jag kunde inte låta bli att stirra på henne.

”Men …”

”Vi måste tänka på vår säkerhet, alla dagar i veckan.”

”Och det här då?”

Jag höll upp en vit enhörning.

”Den är bara söt, så den kan du tyvärr inte använda för att försvara dig.” Hon höll fram handen. ”Jag kan ta din extranyckel nu.”

Förtvivlat försökte jag komma på en acceptabel ursäkt för att inte ge henne den. Jag hade svårt att lita på folk överlag. Att då ge dem chansen att gå in i mitt hem, min borg, var att gå tusen steg för långt. Men det största problemet var Fiona. Jag varken kunde eller borde lära känna henne och hennes kille bättre. Verkligen inte. Ändå låste jag upp dörren och sträckte mig efter en av de två extranycklarna jag hade.

”Hittar du den?”

Fiona kom närmare. Stressen slog till med full kraft, in i lägenheten kunde hon inte komma. Jag hade anteckningar och manus liggande över hela vardagsrummet, saker hon inte fick läsa eftersom de handlade om henne.

Kinderna hettade till när jag tänkte på min egen uselhet. Snabbt backade jag ut ur hallen, smällde igen dörren och räckte henne nyckeln.

”Öh, har du ingenting på den?”

Hon vände och vred på den kala nyckeln.

”Nej, jag har aldrig tänkt att det behövdes”, sa jag.

”Det fixar jag snabbt. Vad bra det känns, det är viktigt att man står sina grannar nära. London kan vara stort och kallt och …”

”Jag måste gå. Vi får prata mer en annan gång”, avbröt jag och hastade nedför trapporna.

”Är du på väg till jobbet på det där magasinet?”

Första gången vi setts, för flera år sedan, hade jag dragit till med en vit lögn när hon frågat vad jag jobbade med. Sagt att jag arbetade som journalist på ett bröllopsmagasin.

”Javisst.”

Jag gav henne ett av mina snällaste leenden och hoppades att det skulle hjälpa. Det värkte inom mig när jag hennes mungipor åkte ner och de vanligtvis glada ögonen stirrade håglöst mot mig. Den här situationen var inte hennes fel. Det var jag som gjort det både fatala och fantastiska draget att basera mina romanfigurer på Fiona och hennes pojkvän Dominic. Och det var inget jag kunde göra ogjort nu.

Det enda vettiga var att hålla henne på armlängds avstånd och se till att hon aldrig förstod att det var de som gav mig inspiration till sir Drake och lady Cecilia.

”Och där tackar vi Jade Love för ikväll.”

Moderatorns röst ljöd genom den stora salen och vilda applåder bröt ut. Jag kisade mot de starka strålkastarna, rummet var fyllt till brädden av hundratals kvinnor. Kvällens klädkod hade varit blomsteräng och det såg ut som allihop hade hörsammat uppmaningen.

Till min stora lättnad hade publiken blivit vild av glädje när jag klivit upp på scenen. Jag hade nämligen varit kvällens hemliga gäst, och då visste man aldrig hur åskådarna skulle reagera. Ikväll hade det dock blivit succé när jag dykt upp och pratat om min senaste kärleksroman.

Mina kritiker kallade min litteratur för ”billigt tantsnusk som till och med en apa kunde skriva”. Om recensenterna i de stora dagstidningarna någon gång bemödade sig med att läsa mina böcker så skrev de att de var fördummande. Hela resonemanget var tröttsamt, eftersom de

inte bara idiotförklarade mig utan också alla mina läsare. Hur många de var visste ingen riktigt, men min förläggare Logan påstod att tjugofem procent av alla kvinnor i landet hade läst minst en av mina smäktande berättelser. Jag visste inte vad jag skulle tro om undersökningen han hänvisade till, resultatet var både smickrande och skrämmande.

Det jag däremot visste var att mina läsare slukade allt jag skrev om sir Drake och lady Cecilia. Många av dem var aningen fanatiska, ibland undrade jag om de visste mer om mina karaktärer än vad jag gjorde. Skrev jag det minsta lilla fel resulterade det i otaliga mejl och telefonsamtal till förlaget. Logan hade gått så långt att han numera lät tio av mina mest hängivna läsare testläsa böckerna innan de ens gick till tryck. Han sa att deras kritiska ögon var mer värda än Englands mest slipade redaktörer.

Inför släppet av min senaste bok hade testläsarna unisont reagerat när jag låtit lady Cecilia vara otrogen med en man som besökte slottet. Eftersom reaktionerna blivit så våldsamma hade jag fått tänka om. I slutändan hade lady Cecilia fått känna sig frestad av den nye mannen, men låtit det stanna vid det. Det var ett handlingsförlopp som testläsarna godtagit.

Då och då funderade jag över varför min typ av litteratur var så populär. Varje gång landade jag i att vi

människor behövde verklighetsflykt och att få låta oss svepas med av de stora känslorna. Ibland tröttnade jag på att skriva, tyckte att jag hade uttömt allt som fanns,

men så kom jag på en ny vinkel eller hörde Fiona och Dominic tala om något. Det gav mig förnyad energi till att skriva ännu en bok och så hade mitt skrivande fortgått i många år nu. Jag gav läsarna vad de ville ha och de gav mig en möjlighet att ägna mig åt det jag gillade bäst. När moderatorn försvann ner från scenen andades jag ut, showen var slut för den här gången. Skrivsystrarna som var med här ikväll hade lovat att de skulle stanna tills signeringen var klar, sedan skulle vi gå till vår favoritpub, The Bunch of Beets. Det var visserligen inte onsdag, då vi brukade träffas där, men Emma var för en gångs skull i London och då gällde det att passa på. Numera arbetade hon som husmor på en internatskola, långt härifrån, så det var sällan vi kunde träffas alla fyra.

”Ursäkta mig, kan jag få ställa ett par frågor?”

En man med långsmalt ansikte och runda glasögon viftade med en penna i luften. På en bråkdel av en sekund frös jag till is. Det här bådade inte gott. Jag kände igen hans typ på mils avstånd. Hans smala läppar bildade ett streck och pannan låg i djupa veck. Min bästa gissning var att han var en uttråkad kulturreporter och den enda anledningen att sådana dök upp för att intervjua mig var för att kunna skriva en elak artikel om mina romaner.

”Tidningens läsare vill veta mer om din bakgrund. Var din barndom lika rosaskimrande som sluten i dina så kallade romaner?”

Han hade svårt att dölja sin avsky.

”Alltså … du borde nog boka en intervju.”

Jag tittade mig omkring i hopp om att se någon som kunde komma till min undsättning.

”Eller har kanske Jade Love några skelett i garderoben? Saker som hände för länge sedan?”

”Vad menar du?” frågade jag sammanbitet. Jag visste att det var omöjligt, ändå lät det som om han kände till det där jag begravt för länge sedan.

”Jag snubblade över en grej och undrar om du kan bekräfta den för mig?”

”Vad … vadå?”

Journalisten lade huvudet på sned.

”Ja du, det skulle du bra gärna vilja veta. Jag berättar det om du går med på en längre intervju med mig.”

”Nej, tack”, sa jag snabbt.

”Du kan fundera på det, jag tror ändå att ditt bästa alternativ är att vi talas vid ordentligt. Om inte du har någon släkting eller annan närstående som hellre pratar med mig? Jag kan vara rejält övertygande när det behövs.”

Då kom Katie. Hennes långa, röda hår vajade i luften när hon ställde sig bredbent mellan mig och journalisten.

”Hallå där. Du måste boka tid för att göra en intervju. Mitt namn är Katie O’Farrell, jag kommer från Jades agentur och …”

”Det är lugnt, vi får pratas vid mer en annan gång”, avbröt journalisten och knäppte av ett par bilder på mig innan han försvann.

”Vad var det där?” Katie tittade långt efter honom.

”Han … jag tror han vet”, stammade jag.

Mina handflator klibbade och jag torkade av dem mot klänningen.

”Det tror jag inte”, sa Katie snabbt. ”Hur skulle det ha gått till?”

”Jag vet inte, det lät som om han visste. Men han kan väl inte skriva något om jag inte bekräftar det? Eller?”

”Jade”, sa Katie och stack sin arm under min. ”Tänk inte mer på honom. Han hade ingen rätt att dyka upp här och han kan omöjligt ha lagt ihop ett och ett, jag lovar.”

Hon pekade mot alla kvinnorna borta vid signeringsbordet.

”Det är dem du ska fokusera på. Dina trogna läsare som älskar både dig och dina böcker.”

”Fast … de skulle inte göra det om de visste.”

Skammen brände bakom ögonlocken.

”Du var bara ett barn. Dessutom skulle alla förlåta dig om du gick ut med det.”

”Det skulle de inte alls”, bet jag av. ”Var är de andra?”

Jag hade inte sett skymten av vare sig Emma eller Amanda under kvällen, fast de hade lovat att komma. Katie såg inte alltför glad ut över att jag bytte samtalsämne, men så ryckte hon på axlarna och släppte det.

”Jo, du vet hur envis Amanda kan vara? Tror du att hon brydde sig om klädkoden?”

Jag skakade på huvudet. Amanda som var deckarförfattare var alltid klädd i svart, utan undantag. Naturligtvis hade hon vägrat att klä sig som en blomsteräng. Det borde jag ha förstått.

”Arrangörerna vägrade släppa in henne.”

”Och det godtog hon?”

”Nej, såklart inte. Hon smet in ändå. Det har varit ett fasligt liv där bakom kulisserna sedan vi kom.”

”Jag märkte ingenting av det uppe på scenen”, sa jag.

”Nej, tacka Emma för det. Tiden på internatskolan har gjort henne till värsta diplomaten.”

”Då så Jade Love, dags för signering.”

Min förläggare Logan hade dykt upp. Hans glada, bruna ögon for över mig och sedan hälsade han snabbt på Katie. Londons författarvärld var inte så stor, de flesta kände till varandra i vår lilla ankdamm.

”Jag vet hur det är, gå du! Vi ses senare”, sa Katie och klappade mig på axeln.

Förra månaden hade Katie haft sin första egna release. Efter att ha fått vänta i evigheter på sitt första bokkontrakt hade det till slut varit hennes tur. Det hade blivit en succékväll som alla i författarvärlden hade pratat om i evigheter. Katie var den där underbara vännen som alla författare och aspirerande författare ville ha. Hon pratade med alla och hade alltid goda råd till hands. Hennes författarresor till Lake District var vida kända, likaså hennes skrivkurser på Elton & Oakes, agenturen där hon arbetade.

Logan fortsatte prata medan vi trängde oss fram genom havet av blommiga klänningar. Jag tittade upp då och då och mötte folks beundrande blickar. Som vanligt hade jag svårt att ta det till mig. Att känna att jag dög

var inget som kom naturligt. Men Logan var lika effektiv som vanligt och snart stod jag bakom bordet med en svart tuschpenna i handen.

”Kom ihåg nu Jade Love, du är mycket bättre än vad du tror”, viskade han förtroligt, som om han känt på sig hur mitt självtvivel slagit till med full kraft.

Det dröjde inte länge innan den första kvinnan räckte fram en bok och bad mig skriva en hälsning. Snabbt författade jag ett par rader om att jag önskade henne en härlig stund tillsammans med sir Drake och lady Cecilia. Jag avslutade dedikationen med en snirklig autograf och ett hjärta. När kvinnan knäppt av några selfies med mig var det nästa persons tur.

Ibland var det som om jag såg på mig själv utifrån när jag mötte mina läsare. Seriens popularitet växte för varje bok och jag undrade när framgångarna skulle ta slut. Det gick för bra för att vara sant, särskilt för någon med min bakgrund. Jag fick alltid ont i magen när jag tänkte på min styvfar Stephen och min lillasyster Lexi som var kvar i den där hemska miljön. Trots att jag lämnat matlådor till dem förra veckan var jag orolig för deras välbefinnande. Maten borde räcka, men jag visste också att den aldrig gjorde det.

”Men … vad står det här?”

Kvinnan vars bok jag just signerat grimaserade och höll fram boken jag nyss skrivit i.

Logan ryckte snabbt åt sig den och framförde en ursäkt till kvinnan. Sedan trollade han snabbt fram en ny.

”Jade Love”, viskade han.

Så fort jag blivit myndig hade jag bytt efternamn. Jag hade hittat på namnet långt innan jag visste om jag skulle nå min dröm om att kunna försörja mig som författare. Oavsett hur framtiden skulle komma att se ut hade jag varit tvungen att lämna mitt efternamn och det förflutna bakom mig. Det som ingen någonsin fick rota i. Det var bara Skrivsystrarna som visste vad jag hetat som barn och så skulle det förbli. Nu för tiden var jag Jade Love, ingen annan. Det var ofattbart att jag gjort ett sådant nybörjarmisstag ikväll och skrivit fel namn. Vad tänkte Logan? Han måste väl ha sett vad jag skrivit? Vad var det med mig ikväll? Såhär brukade jag inte bete mig. Snabbt bortförklarade jag det hela med att jag var i obalans efter att journalisten ställt frågor. Nu var jag tvungen att skärpa mig. Det här var mitt jobb och jag behövde fokusera på det, inte låta tankarna hamna på villovägar. Jag fattade pennan på nytt och sedan signerade jag boken med rätt namn.

Kapitel 3

Vi hängde av oss ytterkläderna och satte oss ner vid vårt vanliga bord. Jag la upp min stora handväska på det slitna träbordet. Vanligtvis fick den murriga inredningen och den tunga doften av vinäger mig att slappna av, men ikväll kände jag mig mer spänd än på länge. Skrivsystrarna hade dock inte noterat min tankspriddhet och lika bra var det. Jag orkade inte prata om min familjesituation igen. Vi ältade den på längden och tvären mest hela tiden. Skrivsystrarna var fantastiska på att lyssna och komma med goda råd, men inga råd hade hittills hjälpt mig att hantera min mamma Misty på ett bra sätt. Nu var det skönt att bara få vila tankarna och lyssna på hur Amanda muttrade över arrangörerna.

”Har vi inte kommit längre? Varför ska alla klä sig likadant? Förbannade bakåtsträvare är vad de är.”

Hennes röst var hög och irriterad, och hon fingrade på menyn medan hon talade. Amanda var som alltid klädd

i svart från topp till tå. Även det färgade håret och de tatuerade ögonbrynen som hon gjort för något år sedan hade samma färg. Att få henne att ta på sig en klänning ens för min skull var stört omöjligt, jag förstod varför hon hamnat i bråk.

”Lägg bort den där, vi vet vad vi vill ha och det är redan på väg.” Emma vinkade bort mot bartendern som gav henne tummen upp. Vi drack och åt alltid samma sak när vi var här. Ölglasen stod redan framför oss, men jag hade inte rört min alkoholfria öl än. Bara tanken på maltsmaken gjorde mig smått illamående ikväll. Jag var helt enkelt inte i balans och kände att det skulle bli en tidig kväll.

”Glöm inte att de där fåniga arrangörerna betalar Jades lön”, sa Katie.

”Det är ändå fruktansvärt töntigt”, invände Amanda.

”Du tar väl inte illa upp?” Katie la handen på min arm.

”Jade vet att jag inte menar något illa”, sa Amanda.

”Det är lugnt.” Jag fiskade upp tre färska romaner från väskan. ”Någon som vill ha den signerad?”

”Såklart jag vill.” Katie klappade en av böckerna över omslaget.

Sir Drake och lady Cecilia stod hett omslingrade på en brant klippa, nedanför dem forsade en vild flod med laxar och bakom den gick solen ner som ett rött eldklot.

”Det är … mycket kreativt av formgivaren.” Amanda

harklade sig.

Omslagen var klyschiga, men det var exakt såhär läsarna ville ha dem. För några år sedan hade Logan be-

stämt att vi borde modernisera oss. Han hade anlitat en ny formgivare som tog fram en grafisk framsida. En helt ny stil för Drake och Cecilia. Det var ett försök som inte föll väl ut. Läsarna hade rasat och försäljningen likaså. Det hade slutat med att Logan dragit tillbaka upplagan och åter anlitat den gamla formgivaren. Upplagan med traditionellt omslag hade sedan sålt slut inom ett par veckor och efter den fadäsen höll vi oss till det etablerade konceptet. Personligen tyckte jag om omslagen. De ingav trygghet och läsaren visste vad han eller hon kunde förvänta sig av boken. Amandas deckaromslag var av en alltigenom annan karaktär och det märktes att hon försökte vara diplomatisk.

”Lägg av”, skrattade jag. ”Du behöver inte låtsas att du tycker om dem.”

”Alltså, det är inte det att jag inte tycker om dem, det är bara det att …”

”Jag lyssnar.” Jag lutade mig fram.

”Säg något snällt nu Amanda, annars får du vara tyst resten av kvällen.” Emma la armarna i kors. ”Det är exakt vad jag lär alla mina elever. Att de ska hålla tyst om de inte har något snällt att säga, även om vissa har något svårare för det än andra.”

”Okej, då pratar vi om något annat istället. Något roligt.” Amanda höll upp boken jag gett henne. ”Ska du ge en av de här till grannarna nu då?”

”Är du galen? Absolut inte.”

Jag kunde knappt förstå att hon föreslog något så dumt.