Leonardo da Vinci Dick Harrison
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Dick Harrison 2023 Sättning: Typ & Design Omslag: Lönegård & Co Omslagsbilder: Leonardo da Vinci, självporträtt ca 1510. Mona Lisa, Wikimedia Commons Bilder i inlagan: Wikimedia Commons Tryck: Latgales Druka, Lettland 2023 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-8050-108-8
Innehåll Konstnärens sinne bör vara likt en spegel 7 Renässansens Italien 11 Pojken som skrämdes av gladan 23 Konstnär i Florens 37 Furstetjänare i Milano 50 Nattvarden 68 ”. . . vänj er då att arbeta långsamt” 75 Vetenskapsmannen 85 Ingenjören 99 Festfixaren 113 Krig och vandringsår 122 Mona Lisa 134 Ålderdom och kungagunst 144 De sista mästerverken 158 Epilog 168 Litteratur 174
Konstnärens sinne bör vara likt en spegel
Konstnärens sinne bör vara likt en spegel, vilken alltid antar samma färg som det den återger och som fylls av lika många bilder som ställs inför den. Insikten att man inte kan bli mästare utan att i konstform kunna återge alla former naturen skapar – vilket ni i sanning inte blir kapabel till utan att iaktta dessa och bevara dem i ert sinne – se till, o konstnär, att närhelst ni går ut i markerna lägga märke till alla olika ting, studera först det ena, så det andra föremålet, samla olika ting i ett knippe och välj sådana av ringa värde. Lockas inte in på somliga målares väg, de som matta av sitt värv söker styrka och avkoppling genom vandring men sluter sinnet så att de blir omedvetna om tingen i omgivningen; att de ofta när de stöter ihop med vänner eller släktingar som hälsar måhän7
leonardo da vinci
da ser och hör dem, men är lika omedvetna därom som vore de luft. Mannen som håller i fjäderpennan, och som liknar konstnärens sinne vid en spegel och uppmanar läsaren till ständig och nyfiken utforskning av naturen, är ett av de största genierna i mänsklighetens historia. Därom har folk varit övertygade i mer än ett halvt millennium. Leonardo da Vinci tillhör det fåtal individer genom tiderna som alltid, från den egna livstiden till idag, har varit föremål för allmän beundran. Samtliga bedömare, från läraren Verrocchio och renässanshärskarna i Milano och Frankrike till nutidens kritiska granskare, har varit rörande ense om Leonardos briljans. Fenomenet är desto mer remarkabelt som Leonardos ryktbarhet är så mångfacetterad. För vissa är han den store renässansmålaren, mannen bakom Mona Lisa och Nattvarden. För andra är han den store uppfinnaren, snillet som designade helikoptrar, bilar och pansarvagnar fyra sekler innan de blev verklighet. För ytterligare andra är han den nyfikne naturvetenskapsmannen, vars anatomiska skisser och analyser av fåglars flykt känns lika färska och moderna idag som när de skrevs. Uppmaningen till alla seriösa konstnärer att betrakta sinnet som en spegel möter oss i en textsamling som idag refereras till som Codex Ashburnham, 8
konstnärens sinne bör vara likt en spegel
eftersom handskriftssamlingen i mitten av 1800-talet köptes av earlen av Ashburnham. Citatet är på många sätt typiskt för Leonardo da Vinci, inte minst för att det belyser hans glödande empirism – betoningen av den ihärdiga observationen som överordnad bildningsprincip. I Leonardos värld definierar människan sig själv genom sin iakttagelseförmåga, sin vakenhet inför omgivningen. Att blott ströva omkring, slappna av och låta sinnena domna är en dödssynd, en abdikation från den kunskapsinhämtande och utvärderande parnass på vilken alla bör vandra. Ty för Leonardo är världen en bok som måste läsas noggrant från pärm till pärm, och där även utrymmet i marginalerna och mellan raderna, liksom skuggning och fläckar, bör och skall beaktas. Citatet belyser också Leonardos uppfattning att konsten och vetenskapen är intimt sammanlänkade med varandra. Den som målar en tavla lever inte i en estetisk parallellvärld där konsten är sig själv nog, utan i ett samhälle och i en natur som måste begripas för att kunna synliggöras och därvid ligga till grund för utvinnandet av nya sanningar om människan och universum. Det räcker inte att ha talang för teckning och penselföring – den som har sådana färdigheter bör låta dem växa, utvecklas och blomstra. Först när männi skan till fullo realiserar sina sinnens potential kan hon skåda världen ur nya perspektiv, i ny belysning, och öppna dörrar till nya förnimmelser och nya insikter. 9
leonardo da vinci
Denna universalistiska kunskapsuppfattning brukar vi idag förknippa med termen ”renässansmänniska”, och ingen individ har någonsin kommit sinnebilden av en sådan närmare än just Leonardo. En annan term som gärna används när han förs på tal är ”universal geni”. Leonardo var pojken som hade alla odds emot sig – född utom äktenskapet och förnekad en grundlig utbildning – men som i kraft av talang och målmedveten energi svingade sig upp till samhällets högsta sociala skikt och fick kungar, hertigar och republiker att buga sig i förundran och tävla om hans gunst. Den här boken har inga ambitioner att ge en fullständig analys av Leonardo da Vinci, hans roll och hans betydelse. Däremot syftar den till att ge en god översikt av hans gärning, såväl vad konstverken beträffar som verksamheten som tecknare, anatom, ingenjör och vetenskapsman. Indirekt blir därmed Leonardos historia också en inkörsport till den renässansvärld som han gjorde till sin, och som han i eftervärldens ögon inte sällan har kommit att definiera. Låt oss därför börja med att bekanta oss med epoken och dess politiska och kulturella förutsättningar. Leonardo föddes och arbetade i renässansens Italien, ända tills han på ålderns höst bröt upp och flyttade till sin sista välgörare Frans I:s Frankrike. Vad var Italien på 1400-talet? Och hur skall vi förstå renässansen?
10
Renässansens Italien
Det Italien som Leonardo da Vinci verkade i utgjorde ingen politisk enhet. Landet var både splittrat i mängder av rivaliserande herravälden och omstritt mellan utländska makthavare, i synnerhet fransmän och spanjorer. För majoriteten av alla invånare på halvön var tanken på en gemensam stat en utopi vars blotta ramverk var så orealistiskt att det var slöseri med tankekraft att ens visualisera det. Det skulle dröja fyra sekler innan det Italien formades som vi finner på moderna kartor. Det mäktigaste riket i Italien låg i söder och hade Neapel som huvudstad. Så hade det varit ända sedan andra hälften av 1000-talet, då normandiska äventyrare – vilka sökt sig söderut för att ta tjänst som lego soldater – erövrade både Sicilien och det syditalienska fastlandet från langobarder, bysantinare och araber. 11
leonardo da vinci
Inledningsvis var det normandiska väldet uppdelat i flera autonoma välden, men det enades av Roger II, som år 1130 lät kröna sig till kung av Sicilien. Vid hans glänsande hov förenades västeuropeiska, grekiska och islamiska traditioner inom kultur och administration. I samband med tronföljdstvister på 1190-talet förenade den tysk-romerske kejsaren Henrik VI Syditalien i personalunion med Tyskland, något som på 1200-talet resulterade i många väpnade fejder mot påven och dennes allierade. Den franske prinsen Karl av Anjou besegrade år 1266 tyskarna och övertog deras syditalienska välde. Det hårda styret på Sicilien vållade dock så stor harm att befolkningen i Palermo år 1282 reste sig mot sina franska herrar i en blodig urladdning som gick till historien som ”sicilianska aftonsången”. Massakern följdes av ett allmänt uppror, varvid den aragoniske kungen övertog ön som eget rike i personalunion med Aragoniska kronan i östra Spanien. Därefter fanns det två syditalienska riken som båda hette Sicilien, ett på ön och ett på fastlandet. Fastlandsriket började allmänt kallas Neapel efter sin huvudstad, men detta blev inte en officiell benämning förrän på 1500-talet. Norr om Neapel utbredde sig påvens Kyrkostat, som i praktiken utgjordes av ett konglomerat av autonoma städer och herravälden, över vilka påven endast tidvis utövade mer än strikt teoretisk kontroll. I början av 1300-talet hade påvarna dessutom tvingats anpassa sig efter den franska kungamaktens politiska hegemoni 12
renässansens italien
och förflytta sitt residens från Rom till Avignon. När en påve år 1378 återvände till Rom drabbades kyrkan av en politisk schism med en franskstödd påve i Avign on och en romersk i Italien, som uppbackades av den tyske kejsaren och flera kungar, bland andra de engels ka och skandinaviska monarkerna. Schismen skakade om påvedömet i grunden, och Kyrkostaten upplöstes i självständiga småriken. På långvariga kyrkomöten i början av 1400-talet försökte Europas andliga och världsliga ledare råda bot på problemet, men oenigheten ledde till att det 1409–1415 till och med fanns tre påvar samtidigt. Först under Martin V, som upprätthöll påveämbetet mellan 1417 och 1431, regerades kyrkan åter av en enda påve, bosatt i Rom. Därefter växte Kyrkostaten i militär och andlig kraft, och på Leonardos tid hade den utvecklats till en offensiv maktfaktor under ledning av praktälskande renässanspåvar som Alexander VI och Julius II. För Leonardo och hans samtida i Norditalien utgjorde Neapel och Kyrkostaten två formidabla och rika maktblock i söder, vilka de var tvungna att ta hänsyn till, men som de inte nödvändigtvis behövde ha något med att göra. Neapel var avlägset, och påvarnas möjlighet att utöva politiskt välde begränsades av stadsrepublikerna och de världsliga herremännen i mellersta Italien. I Toscana och Lombardiet, där Leonardo vistades under största delen av sitt liv, saknades en mot13
leonardo da vinci
svarighet till de starka syditalienska kungarikena och den påvliga statsbildningen, men i gengäld upplevde många städer en ekonomisk blomstring som bar upp såväl politiska som kulturella ambitioner. Sett ur renässanskonstnärernas och -humanisternas perspektiv var detta en mycket vital miljö, där de – om de var framgångsrika – kunde tävla mellan flera mecenaters bevågenhet. På 900- och 1000-talen hade de norditalienska städerna styrts av biskopar, men dessa hade effektivt utmanats av förmögna köpmän och hantverkare. På 1100-talet gled makten över till de senare, som organiserade sig i kommuner. Inte ens den tysk-romerska kejsarmakten, som formellt sett härskade över Norditalien, lyckades kuva borgarna. År 1167 sammanslöt sig flera städer i det lombardiska stadsförbundet, som besegrade kejsar Fredrik Barbarossas centraliseringsförsök. Det självstyre som stadskommunerna därmed erhöll utvecklades under 1200-talet till faktisk självständighet. Stadsrepublikernas blomstringstid kännetecknades av hårda strider, dels städerna emellan, dels mellan fraktioner inom dessa. De vanligaste partibenämningarna var guelfer (av huset Welf, huvudmotståndare till de tysk-romerska kejsarna av huset Hohenstaufen) och ghibelliner (efter Waiblingen, en hohenstaufisk borg). Till en början var guelferna påvevänliga och ghibellinerna kejsarvänliga, men snart övergick benämningar14
renässansens italien
na till att syfta på lokala maktgrupperingar utan direkt anknytning till de båda potentaterna. Städerna kännetecknades också av sociala klyftor mellan överklassen, il popolo grasso (”det feta folket”), och de fattiga, il popolo minuto (”småfolket”). På 1300-talet hade åtskilliga stadskommuner utvecklats till så kallade signorior, despotvälden under adelsfamiljer som lagt beslag på kommunala ämbeten och utnyttjat politiska konjunkturer till att gripa makten. I vissa fall lyckades dock borgarna och deras organisationer bevara sina republikanska konstitutioner i flera sekler. Venedig och Genua förblev självständiga till Napoleontiden, och ännu på 1400-talet var Florens formellt sett en stadsrepublik, låt vara att en familj – bankirhuset Medici – tillvann sig allt större inflytande och under långa perioder dominerade staden bakom en kommunal fasad. Under senmedeltiden fördes ofta krig mellan signoriorna, eftersom deras härskare strävade efter att bygga upp regionala stormakter med hjälp av legotrupper under professionella fältherrar, så kallade kondot tiärer. Till de mäktigaste furstehusen hörde familjen Visconti i Milano, som i slutet av 1300-talet byggde upp en territorialstat med centrum på Poslätten. De många striderna fick till följd att antalet signorior och kommuner successivt reducerades, och på Leonardos tid dominerades Norditalien av ett fåtal starka riken: republikerna Venedig och Genua, hertigdömena Mila15
leonardo da vinci
no och Savojen samt de toskanska kommunerna Florens och Siena. Från 1450-talet till 1490-talet upplevde Norditalien en jämförelsevis lugn period, då en diplomatisk allians mellan Milano och Florens garanterade politisk jämvikt. Vi får anledning att återkomma till detta senare – för Leonardo kom dessa båda städer att utgöra de främsta naven i hans liv och karriär. Såväl i krigstid som i fredstid upplevde 1400-talets Norditalien en makalös kulturell blomstring. Flera despoter var betydande kulturfurstar, vilka frikostigt beskyddade poeter och konstnärer. Så var fallet redan i början av 1300-talet, då poeten Dante Alighieri fann en fristad hos familjen della Scala i Verona, och det blev ännu bättre under seklet därpå. I Florens utvecklade Lorenzo de’ Medici – känd som il Magnifico, ”den praktfulle” eller ”den ståtlige” – och hans släktingar en av Europas mest stimulerande kulturella miljöer. Men den politiska söndringen var och förblev regionens akilleshäl. Bristen på sammanhållning signoriorna och republikerna emellan gjorde Norditalien till ett lockande byte för utländska makthavare, något som på 1490-talet skulle kasta in regionen i en malström av krig. Att Venedig vid samma tid utvecklades till en maritim stormakt som också hade omfattande territorier på fastlandet bidrog till att öka spänningen. Att Italien var splittrat är dock inte detsamma som att det saknades en spirande medvetenhet om nationens existens. Faktum är att det var just under den16
renässansens italien
na epok som det moderna begreppet Italien började utvecklas, detta som en direkt konsekvens av renässanstänkarnas verksamhet. Medan vanligt folk på 1400- och 1500-talen fortsatte att identifiera sig som venetianare, florentinare, milanesare och genuesare tog geografer, historieskrivare och politiska tänkare i allt större utsträckning för vana att betrakta sig som italiani. Antiksvärmande lärda män drömde om en återgång till det enade Italien som hade funnits på de gamla romarnas tid. För den florentinske skriftställaren och politikern Niccolò Machiavelli var det ett huvudmål att komma förbi söndringen och återskapa ett stort politiskt system – en italiensk stat. Om så skedde skulle man slippa all fransk, österrikisk och spansk inblandning, med allt vad denna medförde av plundringar, belägringar och ockupationer. Machiavellis lösning, såsom den presenterades i boken Il Principe (Fursten), gick ut på att en enda härskare skulle ta makten över samtliga korrupta småhärskare, med fred och välstånd som följd, alldeles som i antikens Rom. För att uppnå detta mål var det, noterade Machiavelli, dessvärre nödvändigt att bortse från den moral som annars borde vägleda människors handlande. Fursten måste sätta statsnyttans intressen framför alla andra hänsyn. *
17
leonardo da vinci
Det splittrade Italien utgör en av de två fonder mot vilka vi brukar betrakta Leonardo da Vinci. Den andra utgörs av renässansen. Alla nutidsmänniskor torde vara så bekanta med begreppet att de kan vagt relatera till det, men det är svårare att sätta fingret på det spretiga fenomenets innebörd. Vad var renässansen? Allmänt sett syftar ordet renässans, som är franska och betyder ”återfödelse”, på ett uttryckligt efterliknande av antikens kultur. Inom historieforskningen, särskilt vad medeltiden beträffar, är dock termen omdiskuterad. Ett stort problem är att vi idag sällan kan avgöra i hur hög grad folk medvetet sökte återuppliva antiken. Stundom anges det med skärpa att så verkligen skedde, men vid andra tillfällen kan det mycket väl ha rört sig om omedvetet anammande av äldre stilideal. Det finns historiker som menar att en tidig imitation av romarrikets kultur kan spåras till det langobardiska Italien under 700-talets första hälft (”liutprandinsk renässans”), men flertalet bedömare brukar peka på den ”karolingiska renässansen” under decennierna kring år 800 som den första. Rörelsen utgick från det frankiska hovet, dit kejsar Karl den store kallade sin tids ledande intellektuella, bland andra anglosaxaren Alcuin, visigoten Theodulf och langobarden Paulus Diaconus. I samband med nedskrivandet av texter utvecklades de karolingiska minusklerna, föregångarna till våra små bokstäver. I sin kyrkoarkitektur imiterade den karolingiska dynastin äldre byggnadsstilar från Italien. 18
renässansens italien
Under 900-talet och 1000-talet inföll en liknande period i Tyskland, den ottonska renässansen, då de tyska kungarna tog initiativ till romerskinspirerade byggnadsverk och andra kulturella satsningar samtidigt som de utvecklade en kejserlig ideologi med rötterna i det antika Rom. Parallellt med detta blomstrade en annan renässans i Konstantinopel, den makedoniska renässansen. Grekiska lärde sökte efter antika texter och gav ut kritiska editioner av dem. Nya skolor grundades och konsten fick delvis en mer klassisk inriktning. Detsamma inträffade i det återupprättade Bysantinska riket från och med 1261, den palaiologiska renässansen. För Västeuropas del brukar man inom idéhistorien tala om ”1100-talets renässans”, som framför allt innebar ett uppsving för analyser av grekisk filosofi, till exempel Platon och Aristoteles, och för studiet av romersk rätt. Den rörelse som vi i vardagligt tal oftast avser med renässansbegreppet var dock en ursprungligen italiensk intellektuell strömning på 1300-talet, vilken på 1500-talet hade vuxit ut till att prägla hela det katolska och protestantiska Europa. Till skillnad från tidigare renässanser underströk denna rörelse det stora kronologiska avståndet till antiken. Medeltiden, ”tiden mitt emellan”, var något man såg ned på. En annan skillnad var att den italienska renässansen bars upp av lekmän. Visserligen kom den att gynnas av kardinaler och påvar, men prästerna gick inte i täten på samma sätt som inom tidigare renässanser. Ett annat markant och sär19
leonardo da vinci
skiljande drag var intresset för språk. Petrarca, en av föregångsmännen, skrev förvisso sånger på toskansk dialekt, men han hävdade också det klassiska latinets betydelse. Ett framträdande mål var att återskapa antiken genom att återuppväcka dess sätt att skriva och tala. Medeltidslatinet – ett levande och jämförelsevis enkelt språk, som fungerade som förbindande länk inom den katolska världen – skulle ersättas av det språk som Caesar och Cicero hade använt. De klassiska språken, och studierna av dem, kom följaktligen att utgöra centrala element i renässanskulturen; de som fördjupade sig i dylika studier kallades humanister. Vid sidan av humanismen medförde den italienska renässansen en vital konstnärlig förnyelse. Antikens arkitektur och perspektivlära studerades, liksom anatomi, och man experimenterade med framställningen av människor och miljöer på ett betydligt mer medvetet och innovativt sätt än förut. Inom detta fält var Leonardo da Vinci en av centralgestalterna, men det är viktigt att framhäva att han verkade inom ramen för en på hans tid väletablerad tradition. Ett viktigt påpekande bör dock göras. Leonardo lär inte ha definierat sig själv som en renässansmänniska, och det gjorde, såvitt vi vet, ingen annan av hans samtida heller. Den förste skriftställare som bevisligen brukade termen var konstnären och konsthistorikern Giorgio Vasari, som var verksam i mitten av 1500-talet. Det begrepp Vasari använde, rinascita (”återfödelse”), 20
renässansens italien
kan inte beläggas ha nyttjats om företeelsen tidigare. Vasari gjorde också en poäng av att den kultur som renässanskonstnärerna producerade skilde sig kraftigt från den föregående ”gotiska” – varmed han menade ”barbariska” – konsten under medeltiden. I och med det blev Vasari också huvudansvarig för att införa termen gotisk om medeltida konst. Renässansbegreppet slog inte igenom på bred front bara för att Vasari använde det. Det dröjde ända till 1800-talet innan termen blev populär, bland annat tack vare den franske historikern Jules Michelet. I boken Histoire de France (1855) syftade han mer på den vetenskapliga utvecklingen än den kulturella och lade större tonvikt vid händelser i Frankrike än i Italien. I nästa skede trädde dock schweizaren Jacob Burckhardt in på scenen och gav termen renässans den innebörd ordet i mångt och mycket ännu har, detta genom sin mycket lästa bok Die Cultur der Renaissance in Italien (1860). Burckhardt har senare blivit hårt kritiserad, men hans grundidé om en ny era med individualism och nya tankesätt kommer fortfarande per automatik i fokus när renässansen diskuteras. Fördröjningen i utvecklingen av renässansuppfattningen bör inskärpas. När vi idag betraktar Leonardo da Vinci som en idealtypisk renässansmänniska är det alltså en modern tankekonstruktion. Det är 1800- och 1900-talens intellektuella som har gjort Leonardo till en symbol för den nyuppväckta antikens europeiska 21