9789180500500

Eva Queckfeldt

Romarrikets kvinnor

Makt, mord och moderskap

Historiska Media

Bantorget 3  222 29 Lund  historiskamedia.se  info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Eva Queckfeldt 2023

Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle

Omslag: Cia Björk, PCG Malmö

Omslagsbild: Oljemålning av Giuseppe Bartolomeo Chiari. Tullia

kör vagnen över sin döde far Servius Tullius. Alamy

Karta: Lönegård & Co

Tryck: ScandBook AB, Falun 2023

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-050-0

ROMERSKA IMPERIET 117 E.KR.

Carthago Cremona

Tolosa

Massilia

Carthago Nova

OCEANUS ATLANTICUS

Inledning

I det bevarade materialet från antikens Rom dominerar männen. Det var de som byggde upp det romerska imperiet, vare sig de var militärer eller politiker. Det var de som stiftade lagar och skötte administrationen. De skrev historia och skönlitteratur, och de byggde vägar, broar och akvedukter.

Vi känner ännu till namnen på många av dem som nådde längst: Caesar, Cicero, Augustus, Trajanus, Livius, Catullus för att nämna ett fåtal. Någon gång skymtar deras kvinnor fram. Ciceros dotter som han så kärleksfullt kallar ”Tulliola” (lilla Tullia). Augustus hustru Livia som, redan av samtiden, fick rykte om sig att vara en samvetslös giftmörderska. Catullus älskade Lesbia, kvinnan till vilken han riktade uppmaningen Vivamus mea Lesbia atque amemus (Låt oss, Lesbia, leva, låt oss älska …).1

De flesta av Roms kvinnor, också de från de allra högsta kretsarna, är emellertid okända för oss. Det är ju i och för sig också alla de män som kämpade som soldater, som trälade som bönder, hantverkare eller lönearbetare, som försörjde sig inom handeln eller som arbetade för enskilda privatpersoner eller inom förvaltning och administration. Liksom alla de män som, i egenskap av ingenjörer, hant-

verkare och skickliga arbetare, slet vid olika byggprojekt. De allra flesta – liksom de tiotusentals, kanske hundratusentals, slavar som bar upp det romerska samhället – är obekanta för oss.

Det är naturligtvis också deras kvinnor. De som, i egenskap av hustrur till bönder, hantverkare eller köpmän, arbetade vid makens sida. Eller de som, vare sig de var fria eller slavar, fanns som barnflickor, kammarjungfrur, hårfrisörer, krogpigor eller prostituerade.

Vi i eftervärlden kommer aldrig att kunna nå alla dessa kvinnor i det romerska riket. Vi kan ana deras existens i den historia och den litteratur som både då och senare till allra största delen skrivits av män, eller till exempel genom den graffitti och de gravvårdar som bevarats från antikens Rom. Berätta om deras liv och skriva deras historia kan vi emellertid inte. En oerhört stor del av den romerska befolkningen kommer för alltid att vara okänd för eftervärlden. För oss är detta naturligtvis beklagligt. Men sådan är historikernas verklighet.

Roms historia har alltid setts som en bärande del av Europas förflutna. Hundratals år efter det att det romerska väldet försvunnit från kartan återupplivades den romerska kejsartanken omkring år 800 i Frankerriket i västra Europa. Latinet som till långt fram under 1600-talet, var politikernas, diplomaternas och de lärdas internationella språk användes, utvecklades och vårdades genom seklerna. Den som ville ses som bildad och komma sig upp inom politik eller vetenskap förväntades kunna latin. Ett språk som skolelever och studenter därför drillades i under många århundraden.

Det var, under många sekler, få européer – också bland dem som tillhörde de högre samhällsskikten – som fick undervisning eller gick i skolan. Ännu färre var de som fick läsa vid något av de stora lärosätena. Från privatundervisning, skolor och universitet förmedlades emellertid inte bara kännedom om latinet utan också bekantskapen med antikens Rom. Generation efter generation av elever och studenter tog till sig och förde vidare kunskapen om romarrikets historia, liksom om dess stora politiker, militärer och kulturpersonligheter.

Så gott som alla dessa latinstudenter var pojkar och män. Visst har det funnits lärda kvinnor – och de flesta av dessa kunde sitt latin – men de var definitivt mycket få. Troligtvis ställde inte heller de, lika lite som männen, den fråga som många numera ställer: Var finns kvinnorna bland alla dessa romare?

Latinet skulle fortsätta att dominera inom undervisningen långt in på 1800-talet. Bildade män skrev om det antika Rom. Det var också dessa herrar som intresserade sig för de fynd från antiken som grävdes fram ur jorden eller som återfanns, gömda och glömda, i olika bibliotek. Och det var mot Rom som 1700- och 1800-talens politiska tänkare och statsmän vände sig när den moderna demokratin började växa fram. De anammade tanken på att staten skulle styras både av erfarna män, som väl kände till det politiska spelet, och av valda ämbetsmän.

Att kvinnor inte skulle ha något inflytande var både antikens romare och 1700- och 1800-talets ledande herrar helt överens om. Kvinnor gjorde ju inte militärtjänst och

saknade oftast egendom. Deras känsloliv och förnuft sågs som outvecklat, nästan på ett barns nivå. Därför skulle kvinnornas domän vara hemmet och deras främsta uppgift att ta hand om hushåll och barn.

Men tiderna skulle komma att förändras.

Latinet är inte längre den stora lärdomssymbol det en gång var. Allt färre studerar det, allt färre bekantar sig numera med de bevarade latinska texterna. Kunskapen om det antika Roms historia, den som domineras av dess stora män, minskar. Ändå finns intresset där. Inte minst har detta numera ökat också vad gäller kvinnorna i romarriket. På olika håll och inom olika discipliner görs allt mer för att lyfta fram dem. Inom det området skrivs det nu både vetenskapliga och skönlitterära texter

Någon mera heltäckande bild av romarrikets kvinnor är det emellertid svårt att ge. Om man lämnar det arkeologiska materialet därhän – vilket jag kommer att göra här – och enbart koncentrerar sig till det bevarade skriftliga är det lätt att dels konstatera att detta, när det gäller kvinnorna, dels är mycket begränsat, dels att det, liksom när det gäller männen, i de flesta fall nästan enbart handlar om personer från samhällets allra högsta kretsar.

Både romerska kejsarinnor och romerska bondhustrur giftes bort som mycket unga och de förutsattes därefter att vara underdåniga sin make och att vara fruktsamma och föda honom söner. Förlossningar och sjukdom kunde vara plågsamma och farliga oavsett plats på samhällsstegen, sorgen över anhöriga som dött kunde vara lika djup var man än befann sig i samhället liksom fruktan inför ålderdom och

död. I alla samhällsklasser fanns förmodligen bekymmer och oro för den framtid som väntade om maken dog. Där fanns kanske också, hos hög som låg, skräck för att förlora den position man eventuellt kunnat tillskansa sig. Bekymmer för uppväxande eller vuxna barn var knappast heller någonting som var förbehållet hustrurna till de ledande i samhället.

Det går förmodligen att se något som kan vara allmängiltigt, också i en skildring som enbart omfattar de rika och förnäma kvinnornas liv.

Denna bok om romarrikets kvinnor är inte någon renodlad kvinnohistoria. Här finns inget utpräglat genusperspektiv, inte någon feministisk teori, inte några tankar om kön och könsroller. Det är ett försök att helt kort skriva Roms historia men att då särskilt lyfta fram och markera kvinnorna. Vilka roller har de spelat? Hur har de agerat? Hur har de, trots sin underordnade ställning, eventuellt kunnat skaffa sig makt och inflytande?

Att skriva en heltäckande historia om romarrikets kvinnor är naturligtvis en omöjlig uppgift, mycket på grund av källäget. Därför kommer skildringen här att främst koncentreras till staden Rom, inte till hela imperiet. Det var i Rom som den politiska makten fanns, det var alltså där kvinnor, åtminstone de högt upp på samhällsstegen, eventuellt kunde skaffa sig makt och inflytande. Icke-romarinnor kommer att behandlas högst styvmoderligt såvida de inte, som till exempel de severiska kejsarinnorna, återfinns i romarrikets ledande skikt. Egyptens Kleopatra nämns i förbigående, liksom drottning Zenobia av Palmyra. Obetydligt mer tas kvinnor som de nordafrikanska martyrerna Perpetua och Felicitas upp.

Lite förenklat kan man säga att från sista århundradet före vår tideräknings början – då det hände mycket både politiskt och militärt i det romerska väldet – stammar färre skildringar av kvinnor än senare, under kejsartiden. Från Augustus och de efterföljande kejsarnas tid, då det romerska militära agerandet minskat och det politiska livet allt mer kommit att koncentreras till hovet och härskarna, skrivs det mer om kvinnorna i de ledande politikernas närhet.

God tillgång på nedskrivna berättelser behöver naturligtvis inte betyda att de ger en mångsidig bild. Det finns kanske bara en person som skrivit om, och tolkat, ett visst skeende. De olika skildringarna av till exempel kejsarinnorna ger oftast bara ett perspektiv. Fullständiga uppgifter om personer, händelser och skeenden saknas ofta.

Även om materialet under vissa perioder är rikt saknas ändå mycket. Till leda kommer därför fraser på temat ”det vet vi inte” att användas. Så är det. Vi vet helt enkelt inte.

Likaså kommer det ofta stå att ”det påstås”, ”det ryktades” och liknande. Då rör det sig om obekräftade uppgifter som finns i litteraturen och som tas upp därför att de kanske kan lägga något ytterligare till berättelsen.

Det är kvinnor som agerat och som kanske till och med haft viss makt som kommer att skildras här. Det gör att skönlitteratur, av till exempel poeter som Catullus och Ovidius eller de elaka satirikerna Juvenalis och Martialis, faller bort. Livius berättelser från äldre tiders Rom är ett gränsfall. Han

försöker skildra ”historiska” kvinnor (även om vi sentida tror oss veta att dessa aldrig funnits) så som han utifrån sin tid och sin tids tankar tycker sig veta hur de varit och hur de

agerat, medan till exempel Catullus i sina kärleksdikter till Lesbia oftast beskriver hur han upplever henne.

Vår berättelse börjar så att säga från början, med myterna om den trojanske hjälten Aeneas och om Roms grundare Romulus. Så vindlar den sig fram genom seklerna, till en början med skildringar som helt visst inte är verklighetsbaserade men som ger en bild av romersk kvinnosyn, för att så småningom hamna i senrepubliken och kejsartiden. Skildringen kommer att avslutas med kvinnorna kring kejsar Konstantin den store i början av 300-talet e.Kr. Konstantins regering kan, av många skäl, betraktas som en milstolpe i den romerska historien. Då hade imperiets centralmakt flyttats österut, till Konstantinopel, och kristendomen etablerats som ny religion. Så mycket är då förändrat i det romerska väldet att det kan vara lämpligt att sätta punkt där. Kristendomens påverkan på synen på kvinnor och kvinnorollen är till exempel ett alldeles för stort ämne för att kort avhandlas i ett enda kapitel.

I denna bok kommer det att förekomma många, kanske långa och snåriga, utredningar om släktförhållanden mellan personer. Främsta avsikten med detta är att försöka ge en bild inte bara av hur litet och inkrökt det romerska ledande skiktet faktiskt var under lång tid utan också hur viktigt det var för de första kejsarna att kunna visa på släktskap med den förste av dem, Augustus.

Stavningen av namn liksom årtal för födelse, regeringstid och död har hämtats från från Nationalencyklopedin och från Tullia Linders bok Vem är vem i Romarriket.

Två problem vad gäller namn är dels politikern Publius

Claudius Pulcher som år 59 f.Kr. bytte namn till dels Clodius dels kejsar Augustus.

Publius Claudius Pulcher kommer här att genomgående kallas för Clodius, bland annat för att skilja honom från kejsaren (som visserligen levde närmare 100 år senare). Fram tills dess att han fick hedersnamnet Augustus av senaten i Rom 27 f.Kr. kommer denne, Roms förste kejsare, här att kallas för Octavianus, det namn han fick av sina motståndare när han påbörjat sin militära och politiska bana.

Tidsangivelser kommer att anges med f.Kr. och e.Kr. men oftast bara när det kan råda osäkerhet om vad som avses. Värt att uppmärksamma är att man räknar baklänges fram till vår tideräknings början. 44 f.Kr. kommer alltså före år 43 f.Kr.

I de fall då antika källor har citerats ordagrant har detta här markerats med noter som hänvisar till arbeten upptagna i litteraturförteckningen.

En bok skrivs inte av sig själv. Många har kommit med synpunkter och påpekanden – alla kan inte nämnas. Stort tack dock till förlagsredaktör Hugo Nordland som korrigerat där det behövts och kommit med många goda och konstruktiva omdömen om min text.

Tack också till docent Lars Rydbeck vars enorma kunskap om antiken det under hela arbetet varit ett stort privilegium att få ta del av.

Boken tillägnar jag mina barnbarn Valdemar och Malva som båda ofta, och med framgång, dragit mig från antikens Rom till dagens verklighet.

Lund sommaren 2023

Eva Queckfeldt

Kapitel 1

Roms födelsedag är, enligt vår västerländska tideräkning, den 21 april 753 f.Kr. Det var då romarnas mytiske förfader Romulus påstods ha stakat ut det landområde vid Tibern där staden Rom så småningom skulle växa fram. Det var också från den tidpunkten, på latin Ab Urbe Condita, som man i antikens Rom kunde räkna tiden.

Även om arkeologiska belägg visar att det funnits mänsklig bebyggelse vid Tibern redan mycket tidigt och att så helt säkert varit fallet på 700-talet f.Kr. är denna exakta tidpunkt ren myt och saga. Berättelserna om hur Rom grundades växte fram långt senare. Under sista århundradet före Kristus kunde män som Dionysios från Halikarnassos, skalden Vergilius och inte minst historikern Titus Livius berätta om hur de uppfattade att det gått till när Rom grundades och om hur först ett kungadöme och så småningom en republik kom till.

Det är fantastiska verk dessa författare åstadkommit men det är viktigt att minnas att både Livius och Vergilius, när de skildrar det riktigt gamla Rom, skriver utifrån sin egen tid – från kejsar Augustus regeringstid, fram mot slutet av sista århundradet före vår tideräkning – och utifrån sin

tids kunskaper om det som varit. Det är deras tolkning av det förflutna som vi ser. Det är inte skildringar av hur det verkligen gick till när Rom grundades.

Det är givetvis en männens historia som dessa författare berättar. Men kvinnorna finns också med även om de bara sporadiskt dyker upp i händelseförloppen. De romerska kungarna hade drottningar vid sin sida, liksom döttrar och naturligtvis mödrar. Vilka de var vet vi dock inte. De kvinnor Livius och Vergilius skildrar är troligtvis helt fiktiva. Namnen på dem kan kanske vara autentiska men om de verkligen funnits – och hur de då agerat – det känner vi inte till. Det är möjligt att de beskrivits utifrån någon verklig kvinna. Men om så är fallet rör det sig sannolikt om en kvinna från Livius och Vergilius egen tid.

Det finns en stor vetenskaplig diskussion om hur relationen mellan etruskerna, som sedan länge funnits i mellersta Italien, och romarna sett ut. Erövrade romarna etruskernas område? Assimilerades etruskerna in i den romerska kulturen? Hur mycket av det etruskiska lämnades över till Rom? Var de romerska kungarna – den siste romerske kungen skall ha fördrivits år 509 f.Kr. – i själva verket inte romare utan etrusker?

Den problematiken ska inte tas upp här. Det kan emellertid vara värt att notera att förnäma etruskiska kvinnor, bland annat utifrån gravmålningar och vissa vittnesbörd från grekiska författare, tycks ha haft en för antikens kvinnor tämligen fri och självständig ställning.

Aeneiden, det som skulle bli den romerska motsvarigheten till grekernas Iliaden och Odysséen, skrevs av Vergi-

lius på 20-talet f.Kr. I denna skildras hur Aeneas, son till kärlekens gudinna Venus, och kung Anchises från Dardanos, och av gudarna utsedd till att bli romarnas anfader, flyr från det besegrade Troja. Efter en strapatsrik resa över Medelhavet hamnar Aeneas hos drottning Dido i Karthago. En stor, passionerad kärlek uppstår mellan dessa två men Aeneas överger henne för att fullfölja sin gudomliga kallelse: att fortsätta bort till ett annat land för att där grunda en stat, Rom.

Nu är Dido ingen romarinna men man kan i henne se ett klart exempel på hur en (förnäm) romarinna inte borde agera, varken på kejsar Augustus tid eller tidigare. Didos make sägs i eposet vara död sedan länge. Det rätta hade då, enligt romersk tradition, varit för Dido att förbli ogift resten av livet. Det idealet bryter hon mot när hon odisciplinerat följer sina känslor. Straffet blir lidande och död: när Aeneas ger sig iväg från Karthago begår Dido självmord.

Aeneas gör däremot så som en riktig man, enligt det rådande idealet i Rom, borde göra. Han följer sin plikt och sin gudomliga kallelse. Han avstår från ett gott och kärleksfullt liv tillsammans med Dido och tar sig till Latium där han blir gift med Lavinia, dotter till Latinus, Latiums härskare.

Om Aeneas var romarnas anfader var Romulus stadens grundare. Historikern Livius skildrar Roms historia i Ab Urbe Condita (som skrevs ungefär samtidigt med och lite efter Aeneiden), från dess grundläggning fram till kejsar Augustus regering. Av de 142 böcker arbetet ursprungligen bestod av har 35 bevarats till våra dagar. Bland dessa finns

de som behandlar Roms allra äldsta tid, vilken vi endast känner till genom myter och sagor.

Också hos Livius finns berättelsen om hur Aeneas kommer till Latium och om att han blir gift med Lavinia. Men i Ab Urbe Condita skildras också hur en av Aeneas efterträdare kung Amulius – som tagit makten sedan han fördrivit sin bror, den rättmätige kungen – dödar sina brorsöner, tronarvingarna. För att sedan säkra att ingen skulle kunna ta ifrån honom makten gjorde han också sin brorsdotter Rhea Silvia till vestal, prästinna i gudinnan Vestas tjänst. Som sådan skulle hon leva i kyskhet och därmed inte föda någon ättling som på sikt kunde utmana Amulius.

Vad han däremot inte räknat med var att Rhea Silvia skulle bli gravid, kanske efter en våldtäkt utförd av krigsguden Mars, och därefter föda tvillingarna Romulus och Remus. Livius är lite tveksam på den punkten. Han skriver att Rhea Silvia ”angav då Mars som far till dessa barn … Antingen i god tro eller för att det skulle låta mer anständigt om hon uppgav en gud som skyldig till försyndelsen”.2 Som illegitima barn till en vestal kunde tvillingarna omöjligt få leva.

Berättelsen om vad som därefter hände dem är väl känd. Romulus och Remus räddades av en varginna efter det att de satts ut för att dö. Sedan de vuxit upp dödade de Amulius och återinsatte sin morfar Numitor som kung. Därefter begav de sig iväg och grundade staden Rom.

Så fortsätter Livius berättelserna om Roms äldsta historia. Om hur det gamla kungadömet störtades och efterträddes av den romerska republiken. Det är en tid fylld av drama-

tik men också av berättelser om kvinnor som blir offer för det romerska samhällets traditioner och normer men som också spelar viktiga roller när detta förändras.

Livius skriver att Romulus och hans anhängare snabbt kunde konstatera att det i den nygrundade staden fanns mycket få kvinnor. Männen i Rom behövde ju hustrur och barn för att staden skulle kunna växa. Inget av grannfolken var emellertid intresserade av att lämna över sina giftasvuxna döttrar till dem.

Romarna beslutade därför, berättar Livius, att anordna storslagna festspel för att fira grundandet av den nya staden. Samtliga grannfolk bjöds in, inte bara männen utan också deras familjer. När så allas uppmärksamhet var riktad mot underhållningen rusade romarna fram och rövade bort de inbjudna gästernas unga kvinnor. Dessa protesterade givetvis men, skriver Livius, Romulus själv uppmanade dem att ”stilla sin vrede och skänka sitt hjärta till den slumpen skänkt deras kropp”.

Grannfolken accepterade naturligtvis inte situationen. Krig utbröt. Men kvinnorna, främst de från sabinernas stam, försökte hejda konflikten. De bönföll, berättar Livius, ”än sina fäder, än sina män” att sluta kriga. De tog till och med på sig skulden. ”Det är vi som har vållat kriget”.3

Berättelsen om detta, som ofta kallas ”sabinskornas bortrövande”, är på alla sätt en manlig önskedröm. De unga kvinnorna finner sig i sitt öde. Och inte bara det. De tar på sig skulden för det krig de orsakat genom att låta sig rövas bort.

Både historien om den våldtagna Rhea Silvia och de