9789180500395

Ulrika Norberg

Tvekan är för veklingar

H IHISTORISKA S T O R I S K AMEDIA MEDIA

Till mina föräldrar som en gång lärde mig att bibliotek är som skattkammare.

Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Ulrika Norberg 2022 Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle Omslag: Eva Lindeberg Omslagsbild: iStock Bilder på för- och eftersättsblad: Shutterstock, design Eva Lindeberg Stiliserad bild av pussyhat: Lisa Bergman Målning på sidan 304: Stormen på Genesarets sjö av Rembrandt van Rijn Tryck: ScandBook, Falun 2022 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-8050-039-5

Prolog Mörka moln tornar upp sig på himlen och det blåser hårt.

Träden böjer sig i den kraftiga vinden och höstlöven virvlar runt på gräsmattan. Redan igår kväll varnade de för oväder på radion. Väderleken kan jag inte kontrollera, men allt annat är noga genomtänkt. Jag har förberett mig länge och packningen väger nästan ingenting. En axelremsväska och en mindre resväska på hjul, mer behövs inte.

Jag är inte den som stressar upp mig i onödan, ändå kan jag känna ett visst obehag. Hämnd är ett starkt ord, men jag vill ha upprättelse. Det är dags att ge igen och skapa någon sorts rättvisa. Den senaste tidens händelser har fått mig att börja grubbla och jag har insett att jag måste göra upp med det förflutna. En gång för alla.

Jag vet precis hur jag ska gå till väga och ingenting får synas, höras eller märkas. Frågan är bara om jag varit för kaxig i mina tankar, genomförandet är trots allt mitt ansvar.

Hur realistisk är planen egentligen? Och har jag modet och krafterna att genomföra den?

Jag drar upp dragkedjan i jackan och rättar till mössan.

Bakom mig ligger området med de vita tegelhusen och framför mig den långa grusgången som ringlar sig upp mot parkeringsplatsen. I sakta mak går jag mot bilen som väntar. Det är för sent att ångra sig nu.

1 1

Fem månader tidigare Hon tittade nyfiket på kvinnan som nyss ringt på dörrklockan. Lilian Oxenborn var inte van vid besök, särskilt inte oanmälda sådana. Signalen avbröt henne mitt i bakningen och nu stod hon i hallen med ett småblommigt förkläde knutet runt midjan, mjöl i ansiktet och kladdiga fingrar. ”Tack, men jag har allt jag behöver och lite till”, sa hon vänligt men bestämt och började dra igen dörren framför främlingen.

Vera Claesson stirrade. Det förvånade henne att det var en äldre kvinna som öppnat dörren, av någon anledning hade hon förväntat sig en något yngre och stramare person. Mer specifikt ”en sipp kontorsråtta i knytblus”, som hon tänkte när hon hittade lappen i postlådan. Ännu märkligare var det att bli tagen för en försäljare. De brukade väl ändå vara rätt propert klädda när de knackade dörr?

Det var söndag eftermiddag och Vera, som kom direkt från gymmet, visste mycket väl hur hon såg ut. Svettig, håret uppsatt i en tofs och iförd en lite för tajt T-shirt med texten 6

”Jag är en babe” (en födelsedagspresent från kollegorna på redaktionen) och ett par slitna bruna mjukisbyxor. ”Vänta, vänta!” Vera hann precis sticka in en fot i dörr­ öppningen. ”Du har skrivit till mig. Jag är här för informationsträffen”, sa hon retsamt och viftade demonstrativt med pappret i luften.

I vanliga fall hade Vera Claesson med all säkerhet gått i taket över att någon haft mage att kritisera henne. Hon skulle ha rusat ut ur marklägenheten för att direkt konfrontera den som klagat på hennes städrutiner. Eller frånvaron av dem, om man skulle vara nogräknad. Men i fredags kväll, när hon läste meddelandet, hade hon hejdat sig själv och sakta räknat till hundra.

Bästa granne!

Med tanke på allas trevnad, vore det önskvärt om du kunde rengöra filtret efter användandet av torktumlaren. Vid upprepade tillfällen har denna nödvändiga rutin i tvättstugan förbisetts och undertecknad har sett sig tvungen att bistå.

Bättring erfordras.

Med vänlig hälsning Lilian Oxenborn 37 B. PS! Skulle du händelsevis vilja veta mer om reglerna i tvättstugan, är du välkommen på en informationsträff hos undertecknad vid tillfälle. DS.

Det fanns redan en stor konflikt i Veras liv, hon behövde inte fler. Hon var sedan flera år tillbaka chefredaktör för det 7

välkända magasinet Siv, en position som hon var oerhört stolt över. Men på senare tid hade hon, av olika anledningar, ständigt varit tvungen att försvara sitt eget och redaktionens arbete. Att gå i klinch med ledningen tog på krafterna och prövade tålamodet. Samtidigt ville hon självklart träffa den osannolikt irriterande vännen av ordning. Men i stället för att genast rusa i väg till adressen på lappen noterade hon ”gym” och ”snacka med gnällspiken” på söndagen i agendan och här stod hon nu.

Lilian såg frågande på Vera tills det gick upp för henne att det var grannen i 42 C som ringt på. Slarvmajan! Lappen hade uppenbarligen haft effekt, om än med viss fördröjning. ”Det var oväntat! Men stig på vetja, så sätter jag på kaffet.

Om du har tid att stanna en stund, kanske jag kan få bjuda på nybakade kolasnittar?”

Att erbjuda en främmande människa fika kunde såklart uppfattas som en aning försigkommet men det var värt en chansning. Ämnet som skulle diskuteras var känsligt och Lilian visste att vänlighet i regel fungerade bättre än agg.

Hon vinkade in Vera och gick långsamt före. Vanligtvis använde hon rollator, men kortare sträckor klarade hon sig med käppen gjord i mörk kastanj, med kromat handtag och halksäker fot i svart gummi.

Från hallen kunde Vera se in i vardagsrummet där den ena väggen täcktes av ett välfyllt bokhyllesystem. Intill stod en nätt soffgrupp och mitt i rummet ett matsalsmöblemang med en orange och gul ryamatta under. Allt i teak och med sextiotalets typiskt strikta formgivning. Om man bortsåg från en tung chiffonjé i allmogestil, som stod i det 8

ena hörnet, var den stilrena inredningen som hämtad ur teveserien Mad Men. Hon förstår nog inte själv hur trendigt det är, konstaterade Vera roat.

Hon la också märke till de många tavlorna, men kände bara igen en av konstnärerna. Den praktfulla oljemålningen av Einar Jolin, som hängde över soffan, var säkert värd mer än alla hennes egna ägodelar tillsammans. Den föreställde en smal, småleende kvinna som bar pärlhalsband och en sorts mönstrad, tunn kimono. Vera kunde inte låta bli att fråga: ”Är du konstsamlare?” ”Nja, samlare och samlare”, svarade den äldre kvinnan svävande. ”Tavlorna har hängt med länge och de är trevliga att titta på.” ”Själv är jag intresserad av frimärken”, sa Vera, som inte tyckte att det var mer än rätt att hon yppade något om sig själv. ”Jag har just börjat träna, men annars är frimärken min enda hobby. Jag specialiserar mig på djurmotiv.”

Hon var nära att lägga till några ord om att hon samlat sedan hon var barn, men det var trots allt överflödig information. ”Så spännande, det måste du berätta mer om”, sa Lilian uppmuntrande och visade in Vera i köket.

Hittills hade lägenheten gett ett städat och prydligt intryck, men det ändrades tvärt när man steg in i hemmets hjärta.

Det var inte bara bakningen som ställde till det, överallt låg det reklamblad, grytlappar, kataloger, pennor, böcker och tidningar. I fönsterkarmen trängdes krukväxter, sticklingar, snäckor och prydnadssaker med varandra. Det var tydligt att det var härinne som livet pågick och vardagen förflöt.

9

”Du får ursäkta röran, jag ska plocka undan lite så att du kan sitta ner medan jag gör klart.”

Lilian lyfte bort en halvfärdig stickning från den ena pinnstolen. Vera såg det rosa garnet och undrade vad i hela fridens namn det skulle bli när det var färdigt. Med tanke på den ilsket skära färgen var det åtminstone inget lättburet.

När Lilian Oxenborn skrev meddelandet var hon ärligt talat mest nyfiken på sin granne. Nog för att luddet i torktumlaren var extremt irriterande, men en så kallad informationsträff var också ett försök att få umgås och prata med någon – och det hade lyckats. Nu satt de mittemot varandra vid köksbordet, med det nybryggda kaffet i kopparna och kakorna i ugnen.

Lilian harklade sig innan hon tog till orda: ”Ja, jag vill verkligen inte vara otrevlig på något sätt. Men det är viktigt att vi hjälps åt att hålla snyggt i våra gemensamma utrymmen. Hur skulle det se ut om alla struntade i att göra rent filtret i torktumlaren?”

Det skulle bli otroligt mycket ludd, tänkte Vera torrt, men sa ingenting.

Själva sakfrågan gick knappast att argumentera emot, så Vera behärskade sig, mumlade något om att hon haft bråttom och tittade intensivt på Lilian. Hon såg ut som sagoböckernas gummor, med ansiktets fina linjer, det locki­ ga ljusgrå håret och den pliriga blicken. Snäll och skarp på en och samma gång.

Vera, som normalt gjorde nästan vad som helst för att slippa umgås med någon, kände sig ovanligt bekväm i Lilians röriga kök. Grannens avväpnande sätt fick henne att dra 10

in taggarna. Och vem i hela världen kunde vara arg på en spröd äldre dam med rufsigt hår och vetemjöl på kinderna?

Vera skulle precis fråga om den rosa stickningen när hon fick syn på något helt annat, ett välbekant omslag som skymtade fram under ett par virkade grytlappar. Hon brukade visserligen hålla låg profil och aldrig prata jobb när hon var ledig. Att diskutera tidningsmakeri ledde ofelbart till nyfikna frågor om än det ena än det andra, och det fanns ingen anledning att yppa yrkeshemligheter för obekanta.

Men nu tog nyfikenheten över. ”Läser du Siv? Det var som tusan, det hade jag aldrig kunnat gissa!”

Lilian tittade undrande på henne och Vera förklarade, utan att gå in på alltför många detaljer, att hon var ansvarig för tidningen. ”Jag menar bara att du är något äldre än de flesta av våra läsare.”

Det var inte en ursäkt eller ett försök att släta över utan ett förtydligande rätt och slätt. Finkänslighet var inte Veras starkaste sida. ”Nu ska du inte döma hunden efter håren”, kontrade Lilian med skärpa i tonen, irriterad över att ha blivit exkluderad på grund av ålder.

Siv var Lilians husbibel sedan flera decennier tillbaka och när hon insåg att det var chefredaktören som satt i hennes kök tänkte hon inte försitta möjligheten att prata om tidningen.

I varje nytt nummer löste hon först korsorden innan hon noggrant läste alla reportage, ibland två gånger för att säkert inte missa något. Mode- och inredningssidorna sparade hon 11

till sist. Hon var visserligen nöjd med innehållet men att få ge några synpunkter var onekligen lockande. ”Jag har faktiskt en del tankar om artiklarna, om du vill veta?” sa hon och böjde sig ner för att lyfta upp en hel hög med Siv, som legat gömd under köksbordet.

Hon vätte pekfingret och började bläddra i den översta utgåvan. Och Vera, som aldrig var svarslös annars, lyssnade förbluffat och motvilligt fascinerat på den äldre kvinnan som gick igenom magasinet sida för sida.

Ett par timmar senare tittade Vera på mobilen och häpnade över hur länge hon blivit sittande hos sin granne. Det var inte alls vad hon räknat med när hon ringde på. Det som från början var menat som en tillrättavisning, alternativt en avhyvling, utvecklade sig till något helt annat för dem båda.

Till slut hade de till och med skrattat åt fadäsen i tvättstugan. ”Du känns underligt bekant”, sa Vera fundersamt när hon reste på sig för att till slut gå hemåt. ”Men jag kan inte komma på varför.”

12

22 Vera Claesson tittade sig i spegeln och suckade. Inte för att hon brydde sig så värst, men hon var inte helt omedveten.

Hon borde klippa sig. Lite färg hade heller inte skadat. De grå stråna fick ansiktet att se ännu blekare ut än vad det var.

Det gick naturligtvis att skylla på tidsbrist, men det var mer en fråga om engagemang och prioriteringar. Hon hade inte lust att gå till frisören och det fanns viktigare saker att ta tag i.

Hon gick ut i köket och satte på kaffebryggaren. Drog morgonrocken ännu hårdare om sig för att gå ut och hämta tidningen. Det var kanske lite gammalmodigt att få den levererad i postlådan varje dag, men en del vanor är svåra att bryta. Så länge hon kunde minnas hade hon ögnat igenom nyheterna vid frukosten. Dessutom ville hon lösa korsordet på kvällen. På papper.

Att hon fick anställning på det stora tidningsförlaget var från början en ren slump. Det var mer än tio år sedan hon tröttnade på elektronikvaruhuset där hon arbetade som lageransvarig. Det hade i och för sig varit en rätt behaglig position: att kunna hålla sig i bakgrunden, slippa träffa folk och bara se till att hyllorna var fulla och varorna var registrerade och stod i ordning. Men när hon öppnade tidningen en morgon och såg annonsen där koncernen Kaizer sökte 13

en alltiallo till en av redaktionerna, kände hon sig manad att söka. Tanken på att få vara delaktig i något som hade tusentals läsare lockade henne. ”De visste med en gång att jag var som klippt och skuren för rollen”, som hon senare så ödmjukt brukade beskriva sitt intåg på företaget. Med åren steg hon i graderna och hamnade så småningom på översta pinnhålet som chefredaktör. Någon vidare arbetsledare var hon inte, men det uppvägdes av hennes förmåga att komma på intressant och säljande innehåll.

Hon bredde två smörgåsar till frukost och tre som hon stoppade i lunchlådan. Ordentligt med smör, fyra skivor hushållsost på vardera och lika många gurkskivor. Det blev sällan rester från kvällsmaten, eftersom de färdiglagade rätterna som hon plockade ur mataffärens frysdisk var anpassade för en portion.

Lilian hade sina poänger, tänkte hon och hällde generöst med socker i koppen.

Att grannens missnöje över ett glömt torktumlarfilter skulle resultera i en rad åsikter om hennes jobb var högst otippat. När hon kom hem igår kväll hade hon antecknat det viktigaste i mobilen. En trogen läsares åsikter var trots allt värda att överväga och hon skulle bolla dem med redaktionschefen vid tillfälle. * Vera var snart 50 år och bodde ensam, utan familj. Det bekom henne inte det minsta. Varför skulle det? Hon trivdes 14

med att leva ensam och bestämma över sin egen tillvaro. På jobbet knorrade kollegorna ofta över att tiden inte räckte till. Det var som ett slags kapprustning i krävande projekt.

Renoveringar, barnkalas, kvällskurser, middagsbjudningar.

Då brukade hon gratulera sig själv i det tysta: ”Bra där, Vera. Ingen man, inga barn, inga djur. Du gör precis vad du vill.” Och med det menade hon oftast att hon kunde arbeta hur mycket hon ville utan att någon klagade.

Att hon skulle ta sig till ett gym var helt oväntat, även för henne själv. En kväll när hon satt i soffan och zappade mellan kanalerna fastnade hon för en intervju med en rikskänd hjärnforskare och författare. Han pratade passionerat om hur motion stärker hjärnan och att vi mår bäst om vi stressar lagom, tränar, sover gott och umgås med andra människor.

Mobilen är kanske nödvändig, men den ska inte finnas med jämt och ständigt. ”Jösses, inte särskilt många rätt för min del”, sa hon och grävde djupare i chipspåsen.

Vera jäktade alltid, rörde sig ogärna, sov i och för sig som en stock, men umgicks sällan med andra och tittade på mobilen var femte minut. Det som fångade hennes intresse var idén om att hjärnan, hennes viktigaste arbetsredskap, kunde trimmas genom motion. Kanske borde hon pröva?

Hon hade googlat upp närmaste gym, som visade sig ligga bara några kvarter ifrån hennes egen marklägenhet.

Innan hon hann hitta på en ursäkt för att slippa, rafsade hon ihop några plagg som liknade träningskläder och tog en promenad dit för att inspektera stället.

15

”Har du varit här förut?” frågade den vänliga receptionisten. ”Tycker du att det ser ut så?” svarade Vera och log milt.

Den unge mannen uppfattade inte sarkasmen, utan besvarade leendet och erbjöd sig att, som personlig tränare, hjälpa till med introduktionen: ”Jag visar dig gärna runt och lägger upp ett första träningsschema. Vi börjar med lätta övningar, det är dumt att gå ut för hårt i början.”

Tror han på allvar att jag skulle göra det, tänkte hon, men behöll spydigheten för sig själv. Killen verkade trots allt ha en professionell attityd, det fick man ge honom. Han gick noga och pedagogiskt igenom de olika redskapen och maskinerna: bålrotator, tricepsrep, benpress. ”Du kan väl ta ett pass, nu när du ändå är här?”

Vera såg sig hastigt om i lokalen. Gymmet var rätt litet, med två rum för individuell träning och en större sal för gruppövningar. I den ena hörnan stod en äldre kvinna och lyfte försiktigt en pilatesboll upp och ner. Mannen med hörlurar, som sprang på löpbandet strax intill, verkade vara helt inne i sin egen värld. Inte så stor publik med andra ord och Vera bestämde sig för att byta om och anta utmaningen.

Närkontakten med gymutrustningen gjorde att tankarna löpte amok och smärtan i livets första träningspass fick henne att tänka på en giljotin: ”Efter ett möte med denna maskin, vågrätt, åtta bokstäver. HUVUDLÖS. ” Hon hade inte tappat huvudet, men kanske förståndet?

Sedan det första gymbesöket hade Vera kapitulerat inför det faktum att träningen skulle bli ett plågsamt avsteg från 16

de vanliga rutinerna. Tre pass på lika många veckor måste betraktas som en ny vana. ”Det kommer att vara värt smärtan, vänta bara”, upprepade hon för sig själv efter varje gång. Hittills tydde ingenting på att hjärnan förändrats, hon var lika smart som vanligt, men tids nog skulle det säkert visa sig. * Hon kastade en blick på mobilen och insåg att det var brått­ om. Vattnet stänkte över handfatet och ner på golvet när hon raskt vaskade av sig. Om hon inte försovit sig hade hon kanske letat upp en nytvättad skjorta och strukit den i all hast. I stället drog hon på sig underkläder, T-shirt, samma collegetröja som igår, jeans och slitna gympadojor. Ryggsäcken, med datorn i, stod klar i hallen och hon kastade ner matlådan, tog jackan i handen och skyndade ut.

17

33 Det var samma sak varje morgon. Från sin plats vid köksbordet kunde Lilian se grannen jaga över gräsmattan bort mot hållplatsen. Många gånger hade hon undrat varför människan inte satte alarmet på väckarklockan lite tidigare?

Då hade hon sluppit springa som en galning efter 8:ans buss för att hinna med. Grannens morgonrutiner var visserligen inte Lilians problem, men dagarna var rätt dryga och man fick vara uppmärksam på det lilla som hände.

Idag var inget undantag. Lilian betraktade språng­marschen utanför fönstret men till skillnad från tidigare suckade hon inte, utan smålog. Efter grannfikat visste Lilian att Vera Claesson hade mycket att stå i och att hon pendlade till det stora tidningsförlaget Kaizer i Malmö.

Tacka sjutton för att hon är stressad, det kan inte vara lätt att hantera allt, tänkte hon medlidsamt medan hon såg Vera hoppa på bussen.

Lilian var fortfarande på gott humör efter besöket. Slarvet i tvättstugan hade irriterat henne länge, så meddelandet var noga formulerat och skrivet med reservoarpennan som bara användes vid speciella tillfällen. Men att lappen i postlådan skulle sluta med en nyvunnen bekantskap var nästan för bra för att vara sant.

18

Hon blåste på det heta kaffet för att det skulle svalna medan hon funderade på sin jäktade granne. Samtalet hade börjat trevande men lossnade så snart Siv kom på tal. Aldrig hade hon anat att självaste chefredaktören för tidningen som hon prenumererat på i alla år bodde bara ett kvarter bort. Det var frustrerande att Vera förvånats över att hon, som 79-åring, läste Siv. ”Ålder är bara en siffra, men det tråkiga är att jag känner mig alltmer osynlig för varje år som går”, hade hon sagt till sin gäst. ”Glöm inte att bjuda in oss äldre i din tidning, Vera. Det är synd att vi så sällan får dela med oss av det vi har lärt oss i livet. Jag blir så trött på att våra röster inte hörs eller räknas, alla skulle tjäna på om erfarenheten fick tala ibland.”

Lilian överraskades av sin egen frispråkighet, men när hon väl hade chefredaktörens öra måste hon passa på. Och Vera verkade ha lyssnat. * Lilian reste sig försiktigt och greppade käppen som stod lutad mot bordet. Det fanns inte så många tillfällen till spännande samtal nuförtiden. Hon höll visserligen i en kvällskurs varannan vecka och den var alltid ett trevligt avbrott. Men det var inte som förr. Då var bekantskapskretsen stor och tillställningarna otaliga. Hon var ofta värdinna, en skicklig och beundrad sådan dessutom. Hon fick alltid gästerna att känna sig välkomna, höll i gång samtalen och serverade välkomponerade menyer. Sorl av småprat, mat som doftade, 19

klirrande glas, frasande tyger och ekande skratt. Minnena av ljuden och dofterna fick henne att le. Himmel, så mycket roligt de hade haft.

I vardagsrummet plockade hon fram ett av de gamla fotoalbumen, som stått undanskymt i en av bokhyllorna. Hon torkade av dammet som samlat sig på pärmarna. ”Tänk att det där var jag”, sa hon för sig själv och betraktade de gulnade fotografierna. Det var knappt hon kände igen sig. På en av bilderna poserade en smal ung kvinna med blont hår i svinrygg, omsorgsfullt lagd makeup, vita handskar och en välskräddad gul dräkt. På baksidan hade någon, förmodligen hon själv, skrivit ”Vår i Paris, 1964”.

Leendet var stort, men ögonen märkvärdigt sorgsna. Lilian rörde sakta fingret över fotografiet, det var som om hon ville ge den vackra kvinnan en tröstande klapp på kinden.

Hon ställde tillbaka albumet i hyllan och vände sig mot chiffonjén där hon förvarade ett sammelsurium av gem, gummiband, Tipp-Ex, pennor, klister och räkningar. Det hände att hon glömde saker och då var det praktiskt att ha det viktigaste samlat på ett och samma ställe. Hon drog ut översta lådan till vänster. Hon skulle bara kontrollera att nyckeln låg kvar. Nu var det länge sedan den användes och frågan var om hon någonsin skulle få sätta den i låset där den passade igen. Nyckeln var en symbol för en annan tid, ett annat liv, andra drömmar. Och för åren med Rune naturligtvis.

Rune och hon träffades när de var knappt tjugo och de hann leva i flera decennier som äkta makar (de hade firat smaragdbröllop, till och med). Man och fru tills den natten 20

då Rune somnade in. Han hade sagt att han kände sig trött, lagt sig för att vila – och vaknade aldrig mer. På sätt och vis var hon avundsjuk på hans odramatiska sorti. Ingen smärta och ingen vånda. Inte ett dugg likt honom faktiskt, men över döden styr ingen människa. ”Kommer inte på fråga, jag vill absolut inte ha en massa okända människor rännandes här”, hade hon avfärdat kvinnan på socialtjänsten, som erbjöd hemtjänst när hon just blivit änka.

Hittills hade hon klarat sig utan assistans och hon var fast besluten att så skulle det förbli. Det mesta tog evigheter numera – att bädda sängen, gå till affären, tvätta, laga mat – men samtidigt fick vardagsbestyren tiden att gå lite fortare.

Rundan till Hemköp var ett av få nöjen och det var en lagom sträcka för att hon inte skulle bli alltför trött i benen.

Det var oftast samma kassörska som arbetade på förmiddagen och henne kunde man byta några ord med. Hon var aldrig otålig. Eller ja, hon var i alla fall artig nog att inte visa det. ”Snopen hon ska bli när jag berättar att jag fått en ny väninna”, sa Lilian högt, drog på sig den rosastickade mössan, tog ett stadigt tag i rollatorn och placerade handväskan i korgen.

21