Historien om ett kungligt maskineri
Björn Asker
HOVET HISTORISKA MEDIA
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Björn Asker 2022 sättning: Cia Björk, PCG Malmö omslag: Cia Björk, PCG Malmö omslagsbild: Sedan 1750-talet har hovets tjänstgörande kammarherrar burit en gyllene nyckel som värdighetstecken. Foto: Nordiska museet för- och eftersättsblad: Kronprins Karl (XV) och Lovisa av Nederländerna i bröllopsprocession den 19 juni 1850. Litografi av A. Weidel, Nordiska museet tryck: ScandBook AB, Falun 2022 tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 isbn: 978-91-8050-011-1
Innehåll Förord Från Gustav Vasa till Gustav VI Adolf Kungar och drottningar Kungahov i förändring Uppvaktningen och betjäningen Kungliga hov jämte kungens Slottsstaterna Den finansiella grundvalen
Riksmarskalkar och kittelskurerskor – hovet som social arena Adel och ofrälse Rang, löner och anställningsförmåner Rekrytering och karriärvägar Riksmarskalkarna Hovet hemma på slotten Hovet på resa och i fält Kärlek och sedefördärv Etnicitet, språk och religion Svenner, gardister och drabanter Borgrätterna
7 9 13 16 31 44 46 47
51 52 58 72 85 91 94 109 112 133 145
Slottsvåningar och operahus – hovet som kulturmiljö
Kulturelit under kungligt beskydd Slott och andra bostäder Bibliotek, museer och arkiv Teater, musik och musikteater Ryttarlekar, jakt och bollspel Vagnar och slupar Mottagningar och fester Dräkter och uniformer
Kröningar och statsbesök – hovet som politisk teater
Kröningarna Från vaggan till graven Riksdagar, statsbesök och jubileer Kungl. Maj:ts Orden Gunstlingar och mätresser Hovet och opinionen
149 152 158 171 174 187 191 193 205
212 215 224 245 253 257 263
Slutord
274
Noter Källor och litteratur Bildförteckning Personregister Sakregister
280 296 316 318 332
Förord När jag under arbetet med denna bok om hovets historia berättat för vänner och bekanta om vad jag håller på med har reaktionen inte sällan blivit: Men en sådan bok finns väl redan? Ja, det skulle man kunna tro. Våra kungar och drottningar har sannerligen uppmärksammats av forskarna och det har också de kungliga slotten och en del andra företeelser som förknippas med hovet. Den här boken bygger på forskning som genomförts av flera generationer av historiker, konstvetare, idé- och lärdomshistoriker, litteraturvetare och andra humanister. Men något försök att översiktligt och sammanfattande behandla det svenska hovets historia från Gustav Vasa till Gustav VI Adolf, ur såväl socialt och kulturellt som ceremoniellt perspektiv, har mig veterligt inte gjorts förut. Man kan förstås fråga sig varför. Det beror knappast på att hovet som historisk företeelse skulle vara ointressant. Tvärtom. Något som slagit mig under arbetets gång är snarare att många aspekter av hovets historia förtjänar att utredas närmare. Men historikerna har som regel varit mer intresserade av regenternas personer än av hovet, och andra humanister har koncentrerat sig på den hovanknutna 7
HOVET – HISTORIEN OM ETT KUNGLIGT MASKINERI
konsten och litteraturen snarare än på hovet som sådant. Jag hoppas i alla fall att detta översiktsverk ska stimulera fortsatt forskning om det svenska hovet, både genom att uppgifter från skilda håll här har sammanställts till nya beskrivningar och genom att en del luckor i forskningen blir uppenbara. Hovets organisatoriska utveckling hör till de områden som borde utforskas närmare, liksom förhållandet mellan hovet och kulturens utövare. Kungahovets historia rymmer många intressanta männi skor. Några av dem kommer till tals i det följande, med citat ur memoarer och brev som jag hoppas ska bidra till att levandegöra hovets historia. Bland alla dem som jag har att tacka för råd och dåd under arbetet med denna bok vill jag särskilt nämna slottsarkivarien fil. dr Mats Hemström. Uppsala i maj 2022 Björn Asker
8
Från Gustav Vasa till Gustav VI Adolf Det kungliga hovet har ibland beskrivits som ett viktigt maktcentrum, där en intrigerande hovkamarilla haft stort inflytande över kungarnas och drottningarnas beslut angående rikets väl och ve. En annan bild framställer tvärtom hovet som en plats befolkad av sysslolösa och skvallrande hovmän och hovdamer, ”en hop lättingar, som med sina wäl putsade personer eij uträtta mer än at the pryda öfwerhetens salar och förmak”.1 Kanske har båda uppfattningarna visst fog för sig. Denna bok täcker perioden från arvrikets införande under Gustav Vasa till Gustav VI Adolfs död 1973, som i tiden nära sammanfaller med förändringen av monarkins ställning i samband med införandet av 1974 års regeringsform. Min strävan är att åstadkomma en mångsidig översikt av det svenska kungahovets uppbyggnad och skiftande funktioner genom århundradena. Hovet har i äldre tider varit en kulturmiljö av stor betydelse, med Stockholms slott och Drottningholm som de mest åskådliga uttrycken. Hovet har också iscensatt de största statliga ceremonierna, däri9
HOVET – HISTORIEN OM ETT KUNGLIGT MASKINERI
bland monarkernas bröllop och begravningar, och överhuvudtaget kungahusets framträdanden inför svenska folket och utländska besökare. Intresset måste också riktas mot hovets organisation och personal. Förändringarna i hovets organisationsstruktur från 1500-talet till 1900-talet står i nära samband med det svenska samhällets förändringar under samma tid. Ibland har hovets förändringar gått väl i takt med samhällets, men periodvis har eftersläpningen varit märkbar. När det gäller personalen har hovet utgjort en social arena som i sin litenhet haft en påfallande spännvidd. I omedelbar närhet till kungen och hans familj, samhällets absoluta topp, levde och arbetade inte bara damer och herrar ur rikets mest ansedda adelssläkter utan också pigor och drängar. Ett spännande område är det svenska hovets förhållande till utlandet och utländskt inflytande. Hovet i ett litet land som Sverige har antagligen inte inverkat på utländska hov i någon nämnvärd utsträckning. Däremot har det svenska hovlivet i hög grad påverkats av händelser och företeelser vid en del andra hov, dels de tyska hov som man tidvis haft så livliga förbindelser med, dels också det beundrade franska kungahovet. Inom denna boks begränsade ramar har jag inte funnit det möjligt att göra några egentliga jämförelser mellan hovet i Sverige och Europas talrika andra hov. Men på många ställen framgår hur det svenska hovet påverkats utifrån, inte minst genom inhämtade utländska specialister på skilda områden. En viktig uppgift för hovet, förutom att sörja för de kungligas säkerhet och bekvämlighet, har i alla tider varit att genom pompa och ståt imponera på såväl undersåtar som utländska iakttagare, och särskilt på andra makters sändebud. Ståten är avsedd att förmedla ett budskap. För den svenska statsledningen var det länge viktigt att visa att 10
FRÅN GUSTAV VASA TILL GUSTAV VI ADOLF
svenskt hovliv kunde hålla förväntad europeisk standard. Av liknande skäl har svenska staten genom tiderna satsat på storslagna byggnadsverk, glorifierande historieskrivning och militära maktdemonstrationer. Försöken att till omvärlden förmedla bilden av ett starkt och dugligt Sverige utgör bestående inslag i utrikes- och säkerhetspolitiken. Nuförtiden tar de sig andra former än förr. Men Sverige är fortfarande ett gammalt kungarike i norra Europa och än har hovet inte spelat ut sin roll.2 Det svenska kungahovet, som på 1500-talet var ganska enkelt och anspråkslöst, byggdes vid 1600-talets mitt ut till en flerskiktad hierarki. Hovet blev också ett slags plantskola för armé och civiladministration, där unga adelsmän lärde känna inflytelserika personer och själva blev kända av kungen och hans närmaste män. Sambandet mellan tidig hovtjänstgöring och en framgångsrik militär eller civil karriär försvagades efterhand som statsapparaten växte och kungens makt minskade. Men ännu under 1800-talets andra hälft kunde ”hovgunsten” – det vill säga kungens preferenser för någon han kände från hovet – ge skjuts åt karriären.3 Kungafamiljens hushåll och närmaste omgivning brukar sammanfattande benämnas kungliga hovet eller hovstaterna. Långt in på 1600-talet skilde man inte så noga, eller inte alls, mellan kungahovet och kungens övriga centrala administration i form av det kungliga kansliet och finansförvaltningen, som kallades för kammaren. Den sammanhållande gestalten var i bägge fallen kungen. Det är därför inte så märkligt att de domstolar som inrättades med början 1614 för att minska kungens arbete med överklagade domslut fick namnet hovrätter. Enligt 1634 års regeringsform var å ena sidan hovets chef, riksmarskalken, självskriven ledamot av riksrådet, å andra sidan bar den näst 11
HOVET – HISTORIEN OM ETT KUNGLIGT MASKINERI
högste ämbetsmannen i kansliet titeln hovkansler. Landshövdingen i Uppland, Clas Rålamb, nämner i en skrivelse 1662 hur han infunnit sig vid ”hovet” för att avlägga redogörelse för sin administration. Han avser då med hovet inte de kungligas uppvaktning och betjäning utan den centrala civilförvaltningen, närmast Kungl. Maj:ts kansli – dåtidens benämning på regeringskansliet.4 Efter Karl XII:s död 1718 försvagades hovets band till civilförvaltningen. Men de har aldrig upplösts, vilket är en följd av statschefens självklara anknytning till statsförvaltningen. Till hovet i bred bemärkelse kan man sedan länge räkna inte bara hovstaterna utan också det svenska ordens kansliet, Kungl. Maj:ts Orden. Adjutanter och ordonnans officerare hos de kungliga har också ingått i hovmiljön, liksom kungafamiljens personliga vänner.5 Tillsättningen av tjänster vid hovet var under 1500- och 1600-talen inte reglerad och det sågs förmodligen som en självklarhet att kungen utnämnde den han ville. Minst frihet vid utnämningar till hovfunktioner har monarkerna haft under frihetstiden på 1700-talet. Regeringsformerna 1719 och 1720 innebar att beslut i de viktigaste regerings ärendena skulle fattas av kungen och riksrådet tillsammans. I princip kunde inga regeringsbeslut tas av kungen på egen hand. Dock hörde ärenden rörande kungens hovstat och tjänstemännen vid hovet till de frågor som enligt 1720 års regeringsform kunde avgöras av kungen tillsammans med endast två av riksråden, i ett så kallat kabinettsbeslut. Gustav III:s statskupp 1772, som avsevärt förstärkte kungens makt, undanröjde även denna begränsning. Hovet ställdes åter under monarkens ”enskilta disposition, Kongl. Maj:t allena kunnande ändra, rätta och förbättra det han deri finner nödigt”. Det är en smula förvånande att Gustav III i förenings- och säkerhetsakten 1789, som ytterli12
FRÅN GUSTAV VASA TILL GUSTAV VI ADOLF
gare stärkte kungamakten, faktiskt ålade sig själv en viss inskränkning när det gällde tjänsterna vid hovet. Till de tjänster som enligt förenings- och säkerhetsakten uttryckligen var förbehållna ridderskapet och adeln hörde nämligen ”de som äro i konungens hof”. De högre ämbetena vid hovet hade sedan länge innehafts nästan uteslutande av den svenska adeln, och någon omedelbar praktisk innebörd fick knappast bestämmelsen. Men kanske ville kungen med denna formulering visa ett visst tillmötesgående mot adeln, som han på många sätt konfronterade genom föreningsoch säkerhetsaktens övriga bestämmelser.6 Statskuppen mot Gustav IV Adolf och enväldets avskaffande 1809 innebar inte någon återgång till den frihetstida regleringen av kungens rättigheter i ärenden rörande hovet. Däremot gjordes en tydligare formell åtskillnad mellan hovet och statsförvaltningen än någonsin förut. I den nya regeringsformen klargjordes nämligen att de annars genomförda inskränkningarna i kungens makt inte avsåg hovet: ”Konungens hov står under dess enskilda styrelse; kunnande han häruti förordna som honom gott synes. Alla beställningar vid sitt hov må konungen efter behag tillsätta och därifrån avsätta.” Lydelsen förblev oförändrad så länge regeringsformen var i kraft, det vill säga till 1974.7
Kungar och drottningar På det stora kyrkomötet i Basel höll biskopen i Växjö, Nicolaus Ragvaldi, hösten 1434 ett berömt tal – föranlett av bråk om rangen delegaterna emellan – vari han redogjorde för unionskungen Erik av Pommerns anor tillbaka till de gamla goter eller ”göter”, som en gång besegrat egypter och romare. Nicolaus försökte på så vis hävda sina företrädesrättigheter gentemot delegater vilkas herrar hade en 13
HOVET – HISTORIEN OM ETT KUNGLIGT MASKINERI
mindre ärorik bakgrund. I det första svenska historieverket på prosa, Uppsalaprofessorn Ericus Olais Chronica regni Gothorum (”Goternas rikes krönika”), slutfört på 1470talet, fullföljdes linjen. Ericus beskrev det svenska rikets historia från tiden för Kristi födelse till hans egna dagar på ett sätt som blev vägledande för senare göticistiska historieskrivare som Johannes Magnus, Olavus Petri och Olof Rudbeck. Den svenska kungalängden utsträcktes till en storslagen men påhittad forntid, och Erik av Pommern kom att räknas som den trettonde svenske kungen med detta namn. Det bör kanske tilläggas att detta slags historieförfalskning inte var någon specifikt svensk verksamhet, utan allmänt förekommande.8 En svensk kungalängd med anspråk på verklighetsförankring, från Olof Skötkonung och framåt, blir betydligt kortare men ändå ganska lång. Från Gustav Vasa till Gustav VI Adolf kan man räkna till 22 regenter, varav 2 regerande drottningar. Se uppställning 1. Åtminstone in på 1700-talet torde flertalet av dessa monarker ha tagit den göticistiska kungalängden på fullt allvar. Att Sveriges kungar fått sin makt av Gud var självklart, men de var dessutom länkar i en lång och vördnadsbjudande kedja av härskare. Detta bör ha påverkat deras självbild, och dessutom föreställningarna hos de undersåtar som var tillräckligt bildade för att känna till den storsvenska historieskrivningen. Ett slitet citat av Erik Gustaf Geijer säger att Sveriges historia är dess konungars.9 Geijer ville understryka de individuella kungarnas betydelse för den svenska historien, och en mängd historiker har liksom han ägnat kraft åt att studera monarkernas insatser på skilda områden. Däremot råder det inget överflöd på biografier över svenska regenter, åtminstone inte om man ställer anspråk på att de ska vara rimligt moderna – låt oss säga yngre än hundra år – och ha 14
Uppställning 1. Sveriges regenter 1523–1973 VASAÄTTEN Gustav I (Vasa)
(1521) 1523–1560
Erik XIV
1560–1568
Johan III
1568–1592
Sigismund
1592–1599
Hertig Karl/Karl IX
(1592) 1599–1611
Gustav II Adolf
1611–1632
Kristinas förmyndare
1632–1644
Kristina
1644–1654
PFALZISKA ÄTTEN Karl X Gustav
1654–1660
Karl XI:s förmyndare
1660–1672
Karl XI
1672–1697
Karl XII:s förmyndare
1697
Karl XII
1697–1718
Ulrika Eleonora
(1718) 1719–1720
HESSISKA ÄTTEN Fredrik I
1720–1751
HOLSTEIN-GOTTORPSKA ÄTTEN Adolf Fredrik
1751–1771
Gustav III
1771–1792
Gustav IV Adolfs förmyndare
1792–1796
Gustav IV Adolf
1796–1809
Karl XIII
1809–1818
BERNADOTTESKA ÄTTEN Karl XIV Johan
1818–1844
Oscar I
1844–1859
Karl XV
1859–1872
Oscar II
1872–1907
Gustav V
1907–1950
Gustav VI Adolf
1950–1973
15
HOVET – HISTORIEN OM ETT KUNGLIGT MASKINERI
större omfattning än en längre artikel. Det finns visserligen flera utförliga levnadsteckningar att välja på när det gäller Gustav Vasa, men ingen alls när det gäller Adolf Fredrik.10 I sin studie av frihetstidens monarki framhåller historikern Jonas Nordin att den symboliska upphöjdhet som konungaämbetet representerade, även under denna period, kan te sig svårbegriplig. Frihetstidens regenter tycks ju ha bemötts så föga vördnadsfullt av landets högsta ämbetsmän, det vill säga riksråden. Nordin förklarar denna paradox med att kontrasten mellan konungens upphöjda position och den bräckliga människa som intog positionen inte var på något sätt anmärkningsvärd i ett samhälle ”där man visste att Kristus var både Gud och människa”. ”Frågan är inte om man trodde på nattvardens sakrament eller konungens majestät, faktum är att man behövde lita till dem för att få ett fast och orörligt system ämnat att befästa i det ena fallet trons gemenskap, i det andra fallet lagen och riket.” Tilltron till religionens bud och arkaiska seder var i avtagande, men alternativ till någon form av monarki såg inte samtiden.11 Det var först under 1800-talet som repub likanska idéer öppet spreds i Sverige. Även om det är vanskligt att bedöma individuella insatser i historien är det uppenbart att hovets historia i hög grad påverkats av vilken monark som suttit på tronen. Förändringarna vid hovet under drottning Kristina och Gustav III präglades på ett påfallande vis av dessa monarkers intressen och böjelser. Samtidigt måste det konstateras att hovets historia uppvisar en stark kontinuitet.
Kungahov i förändring Hovets historiska utveckling står i nära samband med det svenska samhällets förändringar. På det hela taget handlar 16
FRÅN GUSTAV VASA TILL GUSTAV VI ADOLF
det i både samhällets och hovets fall om en fortlöpande förändring utan tvära brott och kast, men Gustav VI Adolfs hov var naturligtvis något helt annat än Gustav Vasas 400 år tidigare. Detta gäller inte minst den organisatoriska ramen, även om utvecklingens långa linjer än idag återspeglas i en titel som hovmarskalk eller en organisatorisk benämning som husgerådskammaren. Hovlivets sociala, kulturella och politiska uttryck genom tiderna diskuteras med fördel mot bakgrund av följande förvaltningshistoriska snabbskiss.
Från Gustav Vasa till Kristina Under Gustav Vasas tidiga år var hovet mycket löst sammansatt och omfattade ett antal adelsmän, hovtjänare och småsvenner – det vill säga pager – som svarade för kungens uppvaktning. Ett register från 1538 upptar 76 sådana personer. Både svenska och tyska adelsmän vistades vid hovet och uppbar lön, men endast ett fåtal tycks ha haft några bestämda sysslor. Av kungen användes de till allehanda uppdrag. Sammanfattande benämndes dessa adelsmän ”hovsindare och småsvenner”. Adliga damer fanns också vid hovet, men inte heller de innehade några särskilda ämbeten. För Gustavs personliga uppassning svarade från 1530-talet till hans sista år en man som i räkenskaperna benämns Karl kammarsven. Kammarsvennen hade tillsyn över kungens bostad och garderob. På 1540-talet blev den organisatoriska strukturen något tydligare, även om nomenklaturen även fortsättningsvis var flytande. År 1544 utfärdade kungen en hovordning, varav framgår att hovet skulle ledas av en hovmarskalk och näst efter honom en hovmästare med särskilt ansvar för Gustavs söner, de unga prinsarna. Som en betydelse17
HOVET – HISTORIEN OM ETT KUNGLIGT MASKINERI
full ämbetsman framstår fodermarsken, som vid denna tid hade ansvar inte bara för hästarnas utfodring utan också för hovfolkets inkvartering, mat och dryck. Jämte ”hovsindare” började nu även ”hovjunkare” användas som allmän benämning för de adelsmän som vistades vid kungahovet. En rad ämbetsmän, ofta kallade skrivare, svarade för inköp av de varor som behövdes. Ur skrivarnas verksamhet växte flera institutioner vid hovet fram, däribland klädkammaren, husgerådskammaren, silverkammaren, livrustkammaren och hovstallet. För hanteringen av livsmedel, den så kallade hovförtäringen, fanns särskilda tjänstemän, liksom för vinkällaren. Också den ofrälse manliga personalen kunde benämnas ”svenner”, exempelvis källarsvennerna vid vinkällaren. Fatburshustrun svarade för fatburen, ett begrepp som bland annat innefattade förråd av olika slag.12 Erik XIV utfärdade omfattande instruktioner och förslag för att reglera hovets förvaltning, men liksom under faderns regeringstid fanns egentligen ingen fast organisation. Som utövare av en personlig kungamakt använde Erik sina ämbetsmän till de uppgifter han för stunden fann lämpliga. På den lägre nivån, där sysslorna var av utpräglat praktisk karaktär, fanns antagligen en större stabilitet. Chefen för kungens närmaste uppvaktning och uppassning tycks oftast ha kallats hovmästare. För adliga uppvaktande användes titlarna kammarjunkare och hovjunkare. Det framgår att hovjunkarna hade till uppgift att ”kredensa”, det vill säga ceremoniellt servera – och antagligen avsmaka – kungens mat och dryck. Under hovmästaren lydde också ett antal kammartjänare och småsvenner. Ämbetsskrivare svarade för var sina områden, exempelvis husgerådet.13 Enligt Johan III:s hovordning, utfärdad 1571, skulle hovet ledas av en hovmästare med en underhovmästare som ersättare och en hovmarsk eller hovmarskalk som 18
FRÅN GUSTAV VASA TILL GUSTAV VI ADOLF
administratör av de kungliga resorna. I verkligheten förefaller hovets chef oftare ha kallats hovmarskalk än hovmästare. Bland de högsta hovämbetenas innehavare nämner källorna ledande adelsmän som Hogenskild Bielke och Gustav Banér, vilkas tjänstgöring vid hovet var mycket oregelbunden. År 1575 tillsattes en hovkommissarie, vars uppgifter inte är närmare kända. Bland andra befattningshavare vid Johans hov nämns kammarjunkare, hovjunkare och skänkar. Liksom tidigare ansvarade ett antal skrivare, med husgerådsskrivaren i en nyckelposition, för olika delar av hovförvaltningen. Kungens egen klädkammare, där också riksregalierna förvarades, förestods av en adelsman.14 Johan III:s son Sigismund valdes 1587 till kung i Polen, vilket han förblev till sin död 1632. Vid faderns frånfälle 1592 ärvde han den svenska kronan. Sigismunds regering präglades av maktkampen med farbrodern hertig Karl (IX) och hans ställning var redan från början osäker. Sitt svenska rike besökte han endast under några månader 1593–1594, då han kröntes, och 1598, då han besegrades av Karl i slaget vid Stångebro. Sigismunds hov var därför i allt väsentligt polskt. Under de första åren i Polen förfogade han dock över ett särskilt svenskt hov och ett svenskt kansli, som behövdes för att han skulle kunna fullfölja sina åtaganden som kung av Sverige. Den till ställningen främste inom Sigismunds svenska hov var greve Erik Brahe, som tjänstgjorde som kungens överste hovmästare till 1593. Svenskarna misstroddes dock av den polska adeln, som ansåg att de utövade ett otillbörligt inflytande på kungen. Redan 1589 tvingades Sigismund att skicka hem flertalet av de svenska hovmännen.15 Karl IX:s hov leddes av en hovmarskalk, med en hovmästare som ställföreträdare, och för de respektive kamrarna svarade en mästare eller skrivare. Talrikast personal 19
HOVET – HISTORIEN OM ETT KUNGLIGT MASKINERI
hade köket, som förestods av en köksmästare. Ämbetets vikt framgår av att det så sent som på 1610-talet innehades av en adelsman, men ganska snart övergick sysslan till ofrälse, ofta tyskar eller fransmän. De kvinnor som uppvaktade drottningen, mestadels ogifta adliga hovjungfrur, leddes av en hovmästarinna och benämndes som kollektiv ”hovfruntimret”. Till hovfruntimret räknades också det kvinnliga tjänstefolket, som kammarhustrur och kammarpigor. Klädkammaren leddes inte av en manlig skrivare eller mästare utan av en fatburshustru som arbetsledare för ett antal fatburspigor.16 Inte heller under Gustav II Adolfs regering eller drottning Kristinas förmyndarregering skedde några genomgripande förändringar i hovets organisation. Hovet försågs strax efter Gustav Adolfs tronbestigning 1611 med ett antal adliga kammarjunkare, som från och med 1630- och 1640talen kom att kallas kammarherrar, men kungens intresse och kraft ägnades mindre åt hovlivet än åt krigföringen. Också för den aristokratiska förmyndarregeringen, med Axel Oxenstierna som ledande gestalt, framstod krigens segerrika slutförande som den allt överskuggande uppgiften. Dessutom har Oxenstierna och hans kollegor rimligen uppfattat hovet som en angelägenhet främst för en myndig monark och inte för en förmyndarregering. Av betydelse för framtiden var dock förmyndarnas åtgärd att genom 1634 års regeringsform upphöja hovförvaltningens chef från hovmarskalk till riksmarskalk och självskriven medlem av riksrådet. Det bör dock påpekas att hovchefens medlemskap i riksrådet inte var någon egentlig nyhet. Regeringsformen fastställde helt enkelt praxis.17 Med Kristinas tronbestigning 1644 inleddes en period av täta förändringar i hovorganisationen. En befattning som överkammarherre inrättades 1646, tillsatt först med Axel 20
FRÅN GUSTAV VASA TILL GUSTAV VI ADOLF
Oxenstiernas son Erik och därefter med drottningens kusin hertig Adolf Johan. Antalet överkammarherrar utökades 1651 till fyra, varefter Adolf Johan – vars bror Karl (X) Gustav nu var tronföljare – utsågs till överste kammarherre. År 1648 tillkom ämbetet som överkammarjunkare. På lägre nivåer skildes från 1646 på stallpager och kammarpager, och året därpå inrättades två befattningar som överhovjunkare, inom kort omdöpta till försnidare. Försnidarna hade till uppgift att skära upp maten vid större måltider. En särskild ceremonimästare eller introduktör utsågs 1648, med uppgift att svara för mottagandet av främmande sändebud. Introduktören fick 1652 sällskap av en vice ceremonimästare. Munskänk var en gammal befattning, vars innehavare hade till uppgift att avsmaka monarkens drycker, för att förebygga förgiftningsförsök, och att stå för den ceremoniella iskänkningen. För dessa uppgifter skapade Kristina differentierade befattningar som överste skänk, överskänk och underskänk. Förändringstakten ökade 1653, året före drottningens tronavsägelse, nu med inspiration från Frankrike. Adolf Johan upphöjdes än en gång och övertog, med titeln grand maître i stället för riksmarskalk, det allmänna ansvaret för hovförvaltningen. Kristina utsåg också en grand chambellan, även kallad rikskammarherre. Tillsammans med grand maître skulle denne leda överkammarherrarna som i sin tur ledde arbetet i drottningens kammare. Det är svårt att undgå intrycket av en övertung organisation där de högsta befattningshavarna mest hade ceremoniell betydelse men kostade mycket pengar. Hovfunktionärernas löner höjdes nämligen väsentligt. År 1653 inrättades även befattningen som hovintendent med samlat ansvar för förvaltningens hushålls- eller ekonomiavdelningar, däribland klädkammaren, husgerådskammaren, silverkammaren och köket.18 21