Vattenpojken 2 Vägen till Atlanten
MARIA E. LA SSER
VATTENPOJKEN 2 Vägen till Atlanten
MARIA E. LASSER
VATTENPOJKEN 2 Vägen till Atlanten
© Maria E. Lasser 2021 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8027-445-6
Innehåll
KAPITEL 1 – Alla är samlade
7
KAPITEL 2 – David får besök
11
KAPITEL 3 – Grottsystemet
17
KAPITEL 4 – Saltvatten
27
KAPITEL 5 – Skolgång
31
KAPITEL 6 – Tunnlar
43
KAPITEL 7 – Räddningsuppdraget
53
KAPITEL 8 – Havsbotten
63
KAPITEL 9 – Hytten
82
KAPITEL 10 – Upp till ytan
87
KAPITEL 11 – Förklaringar
93
KAPITEL 12 – Eftertanke
103
KAPITEL 13 – Planen KAPITEL 14 – Forskningsstationen
111 120
KAPITEL 1 – Alla är samlade
David flög fram genom vattnet med Max vilt skällande på flotten bakom sig. Max gillade vatten. Han var en svart barbet, fransk vattenhund, och han var också mycket förtjust i sjöfåglar. David hade ännu inte lyckats fundera ut varför föräldrarna skaffat honom en hund, men han var mycket glad att de hade gjort det. Utan Max skulle Mommo inte ha upptäckt nyttan av Birkeveten-växten, den växt som Max hade ätit av misstag. Det gjorde att mamma Lilian upptäckt att man kunde använda den som bas för att utveckla en medicin mot povid-36, den dödliga sjukdom som dykt upp bara knappt två månader tidigare. Kanske det inte var ett misstag att Max åt upp växten, tänkte David. Djur hade mycket bättre instinkter än människor. Kanske hade Max vetat att växten skulle bota honom från povid-36? Max var absolut värd sin vikt i guld ändå. Så det hade mindre betydelse att han inte kunde andas i vatten som David gjorde. David hade inga lungor som normala människor. Han var född med gälar på halsen och hade vuxit upp i fisktankar i olika storlekar fram tills han slutligen kunnat flytta ut till insjön vid familjens sommarstuga. Sommarstuga var väl lite fel ord för den, tänkte David. Den var ju faktiskt familjens hem numera. Både mamma Lilian och pappa Marcus övernattade ibland i den lilla lägenhet de hade skaffat för ändamålet inne i storstaden Vernersro, men båda två var hemma nu och friska. David var tacksam, det hade varit alldeles 7
för nära. Hans mamma hade dessutom blivit fast i Vernersro eftersom hennes kollegor med professor Ferguson i spetsen hade besökt henne igen. Hon skulle ha dött ensam, långt borta från den övriga familjen. David gillade inte professor Ferguson. Den mannen var dryg och oförskämd trots att han var så världsberömd. Bara tanken på att hans besök skulle ha orsakat mamma Lilians död var mer än David ville tänka på. Det var allt en väldig tur att David hittat Birkeveten-växten i systemet av undervattensgrottor, annars skulle en massa människor som han tyckte om ha dött. – Titta, här kommer de ju, ropade någon inne på bryggan dit David var på väg. Gör plats, här ska det hälsas! David log. Han visste att de inte tänkte på honom utan på Max. Hunden var mycket livlig och grundlig när det gällde att hälsa på människor, speciellt sådana som han gillade och inte hade sett på minst 562 år. Som Gregor och hans barn, i synnerhet dottern Lisa. Lisa hade varit mycket sjuk i povid-36, men hade tillfrisknat tack vare teet som Mommo bryggt av växten som David hittat. Efter en vecka av tedrickning hade hon blivit helt återställd. Hon drack fortfarande te på morgonen, sa hon, bara för att vara på den säkra sidan. Medicinen som mamma Lilian och hennes team hade framställt hade blivit klar och läkemedelstillverkarna hade stoppat alla sina andra projekt för att tillverka medicinen. Den kallades Birkeveten efter platsen den upptäckts på. Alla de involverade i medicinframställningen hade jobbat rekordsnabbt. De första doserna var redan tillgängliga och sjukhusen rapporterade om tillfrisknande patienter, fler och fler varje dag. David 8
var glad att allt hade löst sig. Den depression som hade varit på väg att övermanna honom höll på att ge med sig. Solen gjorde sitt för att hjälpa, trots att sommaren led mot sitt slut. – Hejsan firren och hunden, log Lisa där hon satt på flytbryggan. Max flotte kom närmare och hunden passade på att hoppa över på flytbryggan för att hälsa. I farten lyckades han knuffa ner Lisa i vattnet. – Ha, flämtade Lisa när hon kom upp över vattenytan igen, det är roligt att vara omtyckt! Alla skrattade åt Max som rände runt på flytbryggan och upp på piren för att hinna hälsa på alla. Svansen viftade med nästan samma fart som en grästrimmer och var i stort sett lika förödande. Gregor satte sig på huk och kramade hunden som passade på tillfället att slicka honom i ansiktet. – Tack du kära lilla vän, utan dig så skulle vi inte sitta här idag. Här ska du få en present, viskade Gregor och höll fram ett litet inslaget paket. Max nosade försiktigt på det. Han hade ännu inte fyllt ett år, så detta var hans första present. Han bet försiktigt i det fina pappret, bestämde att han gillade det och tog ett ordentligt tag. Efter några ordentliga skakningar lossnade rosetten och pappret vecklades ut för att avslöja innehållet. – Men titta, du har fått ett ben, utbrast David. – Jajjamän, och inte vilket ben som helst! Detta är bästa tänkbara köttben från nötkreatur. Max är värd det bästa! Max tittade på David som nickade. – Du får, sa han åt hunden. 9
Max tog honom på orden och lade sig ner på piren för att gnaga på sitt ben. Gregors son Stefan tog fram sin kamera. – Detta måste förevigas, bestämde han. Jag tar ett fint foto och så hänger vi det i butiken. ”Birkestads hjälte” ska vi skriva. Det blir väl bra? David log igen. – Javisst! Han är värd det. David visste att han själv måste hålla låg profil, annars skulle han hängas ut i medier och snart bli känd som ”Birkestads freak” eller något sådant. Det ville han inte. Bättre då att Max fick äran. Det var ju faktiskt Max som ätit upp växten från första början så Mommo kunnat se att den gjorde honom bättre. Som den ”pulverhäxa” Mommo var hade hon direkt förstått vad som hänt och bryggt te på växten för att testa på sig själv, men det skulle hon inte ha gjort utan Max, i alla fall inte lika snabbt. David hade bara plockat växten åt Mommo. Allesammans satt en stund i solen och delade Max glädje över det fina benet. Alla visste hur nära det varit att de inte kunnat sitta där.
10
Vattenpojken 2 Vägen till Atlanten
I
sökandet efter en väg till Atlanten genom grottsystemet finner David att hans annorlundahet igen behövs för att rädda andra. Utanför Norges kust har en olycka på en oljeplattform orsakat att två människor är instängda långt under vattnet. Räddningsuppdraget visar sig vara svårt och försvåras ytterligare då det uppdagas att David är i fara. Pappa Marcus uppfinningar underlättar vardagen för David men är samtidigt åtrådda av hänsynslösa personer.
I denna andra bok i serien om Vattenpojken lär sig David igen att hans annorlundahet är en fördel. Dock gör andra människors hänsynslöshet att han får svårigheter. Kan hans nya vänner hjälpa honom?