BIRGITTA VAN ROSEEL
Praktikanten Fader okänd 1
PRAKTIKANTEN Fader okänd 1
Birgitta van Roseel
Författare: © Birgitta van Roseel 2020 Tryck: BoD - Books on Demand, Norderstedt, Tyskland Förlag: BoD - Books on Demand, Stockholm, Sverige ISBN 978-91-8007-267-0
Det var lugnt och tyst nere vid hamnen. Båtsäsongen var över för 2015. Höstkvällens mörker hade gjort det svårt att ta sig fram. Det var mulet och månen lyste med sin frånvaro. Det enda ljus som fanns var ett svagt sken från en gammal gatlykta vid vändplatsen. Erik Andreasson 81 år, var van och hade inga problem att orientera sig. Han tog fram sin käpp från bilens baksäte. Bilen, en fin gammal PV, faktiskt klassad som veteranfordon, hade han parkerat vid kiosken som var stängd. Den hade bara öppet på sommaren. Sedan gick han långsamt den korta sträckan mot piren. En sträcka han gått ett oräkneligt antal gånger. Trots mörkret kunde han urskilja muren som löpte längs piren. Erik hade inte varit vid hamnen på flera dagar, inte efter höstens första storm. Det var helt vindstilla. En bil stod parkerad vid varvet. Det fanns fortfarande några enstaka båtar vid bryggorna. Man kunde inte höra några stag slå mot master. Inget kluckande vågskvalp från båtar som låg förtöjda. Annat var det sommartid. Trots åldern var hörseln bra! Han tyckte sig höra röster. Ljudet kom från baksidan piren. Han gick åt det hållet med käppen tryggt svängande i ena handen. Väl framme vid piren kikade han försiktigt bakom den. Mycket riktigt! Längst bort 5
stod några människor och pratade. Någon hade en tänd ficklampa i handen. Typiskt, tänkte han, när han skymtade en liten båt halvt uppdragen på den steniga strandkanten. Den hade säkert slitit sig i stormen. Förr förtöjde man sina båtar bättre. Erik fortsatte sin promenad i mörkret. Väl tillbaka till bilen tog han upp en rutig tygtrasa ur en jackficka, torkade av käppens nedre del och la in den i baksätet. Samtidigt tog han ut en borste och borstade noga av sina grova skor. Satte sig åter i bilen. Startade, backade ut på vägen, vände och körde hemåt i sakta mak. Det var inte mycket trafik, bara en mötande buss och en bil med helljuset på. En bil körde om honom, en riktig fartdåre. Inte så konstigt, då Erik alltid körde långsamt. Det var bara 3 km mellan hemmet och hamnen. Bilen svängde strax in på den lilla grusvägen som ledde upp till torpet, där han bott de senaste femtiofem åren. Erik ställde bilen på den lilla parkeringen, låste och torkade bort en obefintlig fläck vid dörrhandtaget med en vit tygnäsduk. Han skötte bilen på ett föredömligt sätt. Den vinröda skönheten hade fortfarande en skinande blank lack. Man kunde spegla sig i de stora förkromade kofångarna. I skenet från stolplyktan såg hans ögonsten helt ny ut. Så 6
öppnade han den smidda grinden i stengärdsgården och stängde den helt ljudlöst. Gångjärnen var välsmorda. Han gick den nykrattade grusgången fram till stugan, låste upp dörren och klev in. I hallen hängde han upp den neongula reflexprydda rocken på en galge, la kepsen på hatthyllan och skorna fick stå på en gummimatta för att torka. Så kände han på dörren för att förvissa sig om att den var låst. Erik gick till badrummet och tvättade sig sedan noga, tog ett äpple från fruktfatet på bordet när han passerade köket. Erik gick in i stora rummet med ett leende på läpparna, satte på TV-n och slog sig ner i den sköna skinnfåtöljen. Den hade han fått av släkten vid pensioneringen. Nu väntade någon timmas vila framför TV-n. Precis som vanligt började tankarna snurra om gamla tider. Minnen från ett långt liv fullt av upplevelser. Under tiden passerade dagens nyhetsprogram, nästa program startade och avslutades utan att Erik märkte det. Han var fångad i minnenas värld. Allt precis som vanligt! Plötsligt bröts tystnaden av ett främmande ljud! Det kom utifrån. Erik ställde sig upp och kikade ut genom fönstret mot ladan. Han såg inget ovanligt, men öppnade ändå dörren och ropade: -
Hallå! Hallå! Nån där? 7
Han hörde inget mer, stängde dörren, låste och satte sig på nytt i den sköna stolen … och återvände till minnenas värld.
8
1 Tidigt en solig vårdag 1934, första mars närmare bestämt, hände något helt oväntat i ett hem i centrala Göteborg. Det var en pampig våning högst upp i ett stort brunrött tegelhus på Vasagatan. Hissen gick i ett schakt omgärdat av svart smide. Lägenheten bestod av flertalet rum med högt till tak och många fönster som släppte in det fina morgonljuset när solen just nått över takåsarna. Detta var en så kallad paradvåning. Här bodde ett par som varit gifta i många år. De hade länge väntat på barn, men barnen hade uteblivit. Paret hade slutat att hoppas på den stora familj de drömt om. Slutat fantisera om barnaskaran som skulle kommit. Flera rum stod tomma med stängda dörrar. Mannen
hette
Johannes
Andreasson
och
var
bankdirektör för en av stadens bäst ansedda banker. Kvinnan hette Vera och var utbildad småskollärare, men hade aldrig sökt någon tjänst då de gift sig direkt efter hennes examen. En hushållerska var anställd sedan länge. Det ingick ett litet rum i den tjänsten. Mannen hade långa arbetsdagar och frun fördrev tiden med diverse handarbete, läsning och föreningsarbete.
Paret
Andreasson
tillbringade
ofta 9
söndagarna med promenader, museibesök, läsning och på sommaren något besök på nya nöjesfältet Liseberg som invigts 1923. De besökte dessutom gärna ett av Veras många syskon, äldste brodern som hade ett torp på landet. Sven hette han och var en ofta sedd gäst på Vasagatan. Sven var Veras favoritbror och Johannes favoritsvåger. Vid besöken på torpet åkte paret tåg och hästskjuts de första åren. Sedan började det gå buss, en tur varje dag. Första bilen inköptes 1930 och därefter kunde Andreassons förflytta sig mycket lättare. Torpet låg lite avsides på en halvö nära underbara bad, fantastiska promenadstråk och skogar med bär och svamp. Det fanns flera hus på torpet som en gång hade varit ett mindre jordbruk med bostadshus, djurstallar, hölada, ett par åkrar och en liten skog. Sven hade ett självhushåll. En söndagskväll, när Andreassons åkte hem från ett besök på torpet, mådde kvinnan dåligt. De hade bil, en Volvo PV 651. Johannes körde. Redan under hemresans början kräktes Vera. Hon hade varit trött ett tag och mått illa vid flertalet tillfällen förut, fast det var ett tag sen senaste gången. På kvällen tillstötte emellertid svåra magsmärtor. Mannen tänkte på blindtarmsinflammation, blev orolig och tillkallade 10
husläkaren. Efter en lång väntan dök doktorn upp. Han frågade genast när nedkomsten beräknades och tvingades upprepa frågan ytterligare en gång. Paret förstod fortfarande inte. Så fick doktorn berätta vad som orsakade magplågorna. De skulle bli föräldrar! Barnet var på väg ut! Beskedet kom som en chock. Han sa dessutom att de inte behövde någon doktor, utan en barnmorska och detta ordnades snabbt. Tidigt på morgonen, vid fyratiden kom barnmorskan och hade med sig allt som kunde behövas. Hon värmde genast vatten på gasspisen. På ett bord i sovrummet dukade kvinnan upp allt som fanns i en av väskorna. Sedan kontrollerade hon hur långt förlossningsarbetet kommit och konstaterade att det skulle dröja ännu några timmar. Därefter ville hon förvissa sig om att allt fanns som en baby måste ha. Det framkom att paret inte hade en enda sak. Inte hade förstått att ett barn var på väg. Barnmorskan tog fram ett papper, skrev upp allt som måste införskaffas och det var mycket. Det blev en lång lista. När klockan närmade sig tiden då butikerna öppnade, skickade hon iväg mannen på inköpsrunda. Han var tillbaka vid middagstid med otroligt många saker och mer skulle till. Han kom bara hem för att lämna de redan inköpta sakerna. 11
Plötsligt bröts tystnaden av ett gällt skrik, dörren till sovrummet öppnades och ut kom barnmorskan med ett brett leende på sina läppar och ett bylte i famnen. Byltet visade sig innehålla ett litet barn. Det låg inlindat i en mjuk filt. Den hade barnmorskan haft med som gåva till den nyfödde. Barnet tystnade. Det hade rosiga, runda kinder. Den nyblivna fadern stod med öppen mun och armarna hängande efter sidorna. Så lämnade kvinnan över barnet till mannen och gratulerade honom till en fin, stor och välskapt son. Pojken hade svarta hårlockar på huvudet. Johannes hade svårt att förstå vad som hänt! Var helt förvirrad! Barnmorskan föste in honom i sovrummet och där låg hans Vera, barnets mor, leende i en renbäddad säng, med rent nattlinne och en liten bäddjacka. Håret var nyborstat. Johannes var helt oförmögen att säga ett enda ord. Lämnade försiktigt över deras nyfödde son till mamman. Föll sedan på knä vid sidan av sängen med tårarna rinnande nedför kinderna. Vilken lycka! Var detta verkligt? Eller en dröm? Ingen av dem fick fram ett ord. Frun hade fått stränga order om sängläge i tio dagar och att amma pojken så ofta han ville ha mat. Och så var det blöjbyten, naveln skulle skötas … Det bestämdes att familjen 12
behövde hjälp en period, åtminstone tills barnets mor kunde vara uppe. Barnmorskan gav sig av och en barnsköterska anlände. Kom med en hästdroska, klev ur och gick mot den tunga porten bärandes på två gamla väskor, varav den ena var en mycket sliten resväska. Hon hette Edit och var en äldre barsk kvinna. Edit tog kommandot direkt och visade ut Johannes ur rummet. Hon gick fram till Vera och öppnade hennes bäddjacka samt tog fram ena bröstet med ett mjukt grepp. Så tog hon den inlindade pojken och la honom tillrätta vid bröstvårtan och visade Vera hur man skulle hålla. Strax sökte den lilla munnen efter mat. Han började genast suga trots att det kanske inte kom någon mjölk. Vera tittade förundrad på det som hände. Hon iakttog barnet. Och den underbara barnsköterskan som först hade verkat vara så barsk. Allt var helt overkligt. Efter en stund tog Edit pojken försiktigt från bröstet och la honom på andra sidan. Sugreflexen verkade vara stark. Utanför den stängda sovrumsdörren vankade Johannes av och an. Han undrade så vad som hände där inne. Samtidigt undrade han vad som egentligen försiggått i våningen de timmar han var ute och handlade. Var det så att 13
barnmorskan inte ville att han skulle vara hemma när barnet anlände? Storken kanske? Johannes skrattade tyst. Han hade ingen direkt kunskap om förlossningar. Veras förlossning hade varit ovanligt lätt. Barnet hade fötts vid första krystvärken. Allt hade gått utan någon form av komplikationer. Nu hade pojken kommit till dem och barnmorskan hade gett sig iväg på nya uppdrag. Edit hade ersatt henne. Edit, den barska gamla barnsköterskan … Sovrumsdörren öppnades och han hörde sköterskans röst uppmana Vera att sova en stund samtidigt som hon stängde dörren. Hennes ansikte var mjukt och munnen leende. Så vände hon sig om och fick syn på Johannes. Genast stelnade ansiktet till. Munnen blev åter ett smalt streck. Hon frågade var de smutsiga kläderna kunde tvättas. Han visade ett utrymme med tvättmöjligheter. Det gick också att torka tvätten där. Och stryka. Och mangla. Han sa också att det var hushållerskans avdelning. Sedan uppmanade sköterskan honom att gå och handla resterande babysaker, samt lämnade ytterligare en lista. Trots att Johannes undrade mycket förmådde han inte ställa en enda fråga. Bara besvara Edits frågor. En spårvagn skramlade förbi nere på gatan. Annars var det helt tyst inne i våningen. 14
Det hördes inget från sovrummet. Han tittade frågande på den stängda dörren och fick veta att både gossen och hans mor sov. Fick absolut inte störas … Vera sov inte trots att hon var mycket trött. Tankarna hade åter börjat snurra i hennes huvud. De hade varit borta länge, många år, men nu var de tillbaka. Dagdrömmar. Hon tänkte på en fin vagga bäddad med lakan som var handbroderade och hade en bred infälld knypplad spets. Vaggan var vitmålad med blå blommor och gröna blad. I den låg gossen med de rosiga kinderna och de svarta hårlockarna som stack fram runt mösskanten. Tankarna fortsatte dansa runt i Veras huvud. Hon såg gossen krypa omkring på de tjocka mattorna i salongen iklädd någon av de många fina tröjor som hon stickat åt honom. I ett annat tankespår såg hon sig själv bära omkring honom i hemmet, stanna och peka på någon av de stora kristallkronorna och säga lampa! Och som ett eko svarade pojken lampa! Hon ville lära honom allt hon kunde och mer därtill och skulle verkligen få användning för sin utbildning. I fantasin gick familjen långa promenader med den lille i en ny fin barnvagn. Flera mötande stannade, böjde sig över vagnen och sa att det var ett mycket vackert barn. Hon skulle sköta om den lille gossen 15
på allra bästa sätt. Detta lugna, fina, ständigt leende gossebarn, så klok, så vacker, så omtyckt, aldrig ledsen eller arg. Om han blev doktor eller kanske präst, skulle hon stolt stå vid hans sida och berätta för alla, att detta var hennes son. Hon märkte inte när tankar och fantasi blev drömmar och djup sömn. Så grät han plötsligt! Vad hade hänt? En hand rörde försiktigt vid hennes ena axel. Edit stod plötsligt bredvid sängen med en skrikande baby invirad i filten som barnmorskan lämnat. Edit hade sitt varma leende på läpparna och undrade om frun hade sovit gott. Det var åter matdags för lilleman. Han verkade vara riktigt hungrig. Vera fick sätta sig upp i sängen. Edit stoppade flera kuddar bakom hennes rygg och undrade om det fina sänglinnet var handgjort. Så var det! Fanns det möjligen något liknande till pojken inne i linneförrådet? Vid det laget hade Vera blivit klarvaken och tog emot sonen när Edit räckte fram det inlindade barnet. Hon hade börjat förstå vad som hänt! Barnet måste ha kläder, vagga, säng och de måste snarast inreda barnkammaren som stått tom så många år! Det gick inte an att ligga still i sängen, att inte ens få besöka badrummet när det behövdes. Hon måste upp! Bara pojken fick i sig lite mat så han slutade skrika. 16
E
rik njöt. Han satt i syrenbersån med en kopp kaffe i handen och läste tidningen. Solen sken och koltrasten sjöng. Det var lugnt och fridfullt. Då bröts stämningen av en stark telefonsignal. Han sprang in med långa kliv och svarade. Det var en tysktalande man som ringde. Erik talade flytande tyska men var tvungen att fråga om flera gånger. Han kunde inte ta till sig den information som gavs, kunde inte förstå, men satte sig på stolen vid telefonbordet, antecknade ett nummer och avslutade samtalet ...
www. bod.se