9789180070591 by Smakprov Media AB

SUND Thore Soneson

SUND

SUND en roman av THORE SONESON

“För att kunna avgöra vad som är rätt och vad som är orätt måste vi känna oss själva.“ Peter Weiss ur ”Marat/Sade”

Förord Denna berättelse är ursprungligen skriven i början av 1990talet och har sedan dess legat i den berömda byrålådan. Den kom aldrig längre än dit, kanske för att jag levde mitt i det skeende den skildrar, kanske för att delar av berättelsen låg för nära mig själv. Idag drygt trettio år senare kan jag se på texten och bilderna med distans, se hur tiden präglade tankar och referenser. Hur synen på sexualitet och relationer färgade berättelsen. Vissa detaljer upplever jag nästan som pubertalt pinsamma, andra som kvasifilosofiska. Åter andra som realistiska tidsmarkörer. Men som helhet kan jag se skildringen av en inte alltför avlägsen period som ett dokument över en brytningsperiod. Och som Peter Weiss skriver, för att veta vad som är rätt måste vi våga se på oss själva med öppna ögon. Thore Soneson 2021

1. Självutlösaren tickar, obevekligt och snabbt. Tickandet är inte likt det sövande tidlösa ljudet från en klocka, det påminner mera om rasslet från en ankarkätting som glider över ett fartygsdäck. Rrrrrrrr. Den svarta linsen blänker, enögd. Han väntar och fäster blicken i detta svarta hål. Han spänner halsmusklerna, håller andan. Rrrrrrrr. Klick. Två golvblixtar exploderar. En sextiondels sekund, en exponering och det blir tyst och mörkt. Han släpper ut luften ur lungorna, som om han släppte taget kring en livboj. Fingrarna rätas ut när händerna släpper sitt grepp, befriade från sin krampaktiga plikt att hålla fast. En viktlöshet sprider sig genom kroppen som halstrats av pinnstolen och han upplever en svävande känsla. Han blundar och huvudet kretsar på samma våglängd som kroppen. Koncentrationens kramp släpper. I ett virrvarr kommer bilderna förbi. Bilder av kroppar, ansikten, brinnande bilar, slöjor och skrattande barn. Ett galleri av minnesbilder, en sekundsnabb retrospektiv av hans fotografiska liv. Den svarta ramen skar genom pannan, snittade näsvingarna och smälte samman med skuggorna bakom de dunkelt exponerade öronen. Två ögon var centrerade i bilden. På väggen stirrade femtio par ögon mot honom, lika men ändå olika. Minimala, nästan osynliga, nyansskiftningar i pupillernas 1

svärta berättade om vrede, bitterhet eller nedlåtande ilska. En liten, mikroskopisk slöja gav en mildrande ton åt några av ögonparen. Det är ljuset som faller ojämnt, tänkte Tom Sund där han satt grusögd av trötthet i sin gamla läderfåtölj med de femtio svartvita fotografierna upphäftade framför sig. Han vände blicken mot taket för att söka ljuskällan. Fyra stora dammiga fönster bildade en grind mot himlen där vita molntussar svepte förbi på en blå platta. Han sträckte benen så lederna knakade och protesterade av behandlingen. Den högra handen kramade en ölflaska och han lät en sista kvalmig droppe leta sig ned i strupen. Bilderna var tillverkade på natten, de skulle bedömas på natten. Dagsljuset gav förrädiska illusioner som det teknologiska ljuset från lysrör kunde sopa undan. Under det kirurgiskt vita skulle han kunna se vilket ögonpar som talade sanning, vilken inkarnation av Tom Sund som var den äkta. Den föregående natten hade varit fylld av ensamma timmars arbete i ett svagt gult ljussken. Rader av färdigexponerade fotopapper hängde på tork i klädnypor. Varje papper genomgick samma process. Utplanade under en rektangulär ram träffades de av strålar under tio sekunder. Strålarna bildade ett återkommande mönster, ibland stördes de av förbiviftande fingrar, ibland var de fria att bränna in sitt mönster i papperet. Bedövande ångor steg från de tre plastkaren som fyllde luften i mörkrummet. Framkallaren, stoppbadet och fixeringen gjorde sina jobb, de tunga syrorna frätte, den ilskna ammoniaken förtunnades till slöjor.

Det var en monoton och slumpartad process. Tom Sund bedömde inte varje kopia. Han fortsatte exponera nästa och nästa papper tills boxen med femtio ark var tömd. Rörelserna var befriade från medvetna tankar. Som i trans flöt han genom natten. Tiderna de exponerade papperen tillbringade i varje vätskebad satt i ryggmärgen. Han följde en minimalistiskt partitur där pauser, rytmer och toner upprepade sig i det oändliga med små, nästan omärkliga variationer. Musiken han spelade var det fotografiska hantverket, inlärt under tio år. Allt övrigt hade varit tystnad. Inga rasslande nycklar, inga tunga steg i ekande korridorer. Inga ångestladdade vrål, enbart tystnad. När han lät det sista papperet falla ned under ramen kom den första medvetna tanken och bröt partituret. “Jag har hittat hem“. Överväldigad av ordens innebörd, trängde tårar fram i hans ögon. Inte tårar av trötthet utan tårar av den utmattade lycka som alltid infann sig efter nätter som denna. Nätter fyllda av upprepningens hypnos, en harmonisk konformitet, en sjungande ton som band ihop universum. Liknelsen ekade av övergivna filosofiska credon och han log ett leende, ett tecken på att han var tillbaka i livet. Ögonparens blickar stack som nålsting i honom, men han tillät inte smärtan sjunka in utan reste sig ur fåtöljen och vände ryggen åt väggen med bilder. Han lämnade det bländande ljusa rummet genom ett öppet fönster, klev ut på den nyklippta gräsmattan som kittlade hans fötter, ut till en oas av grönska innesluten i ett storstadskvarter. Slutna och tomma kontorsfönster i de omgivande fasaderna reflekterade en blå himmel som vräkte ned sin hetta. Den lade sig som ett lock över Tom Sunds huvud, ett stillastående lager tung luft. Tystnaden var i det närmaste total. 3

Tre stora ekar dominerade den gröna gården, längst in låg ett gårdshus likt en negativ spegelbild av hans eget gatuhus. På hans hus var väggarna vitkalkade, på gårdshuset var samma yta grå. Hans träfönsterkarmar var vitmålade, gårdshusets var svarta. För att fullborda det slutna intrycket hade fönsterrutorna täckts av matt grått papper. Han sneddade över gräsmattan, höll sig i skuggan från de tre ekarna och gick fram till gårdshuset. Knackningen fick ytterdörren att svänga upp, tvingade honom att ta ett steg tillbaka. – Välkommen, bullrade en stämma och Tom böjde nacken för att kunna se upp på ansiktet. Allt han uppfattade var luftdraget efter mannen, det lämnade kvar en tempererad kyla. – Kan vi inte hålla oss innanför, frågade Tom. – Sval öl skall drickas i hetta. Iskall snaps skall glimra i solen. Kom, var svaret från den breda ryggtavlan. Det klirrade av glas och flaskor i den bruna picknickkorgen mannen bar fram till ett skrangligt bord under en av ekarna. Ölet kluckade ur flaskorna, Tom Sunds hand greppade ett smalt glas. – Gött att se dig igen Tom. Jag har saknat SUND OCH RUND. Skål. – Skål, svarade Tom. Tom Sund lyfte glaset mot solen. Den bruna vätskan genomlystes av strålarna. Bubblorna glittrade och blänkte, kråmade sig i sin sekundlånga glans innan de slukades. Deras liv var flyktigt som skummet på stormande havsvågor. Han kände suget att dyka in i vågorna och svalde en lång klunk. Bilden under eken på den lummiga bakgården var som en scen ur ett filmmanus. De två manliga huvudrollerna vilade ut efter sina 4

Denna berättelse är ursprungligen skriven i början av 1990talet och har sedan dess legat i den berömda byrålådan. Den kom aldrig längre än dit, kanske för att jag levde mitt i det skeende den skildrar, kanske för att delar av berättelsen låg för nära mig själv. Idag drygt trettio år senare kan jag se på texten med distans, se hur tiden präglade tankar och referenser. Som ett dokument över en brytningsperiod. Och som Peter Weiss skriver, för att veta vad som är rätt måste vi våga se på oss själva med öppna ögon.

“För att kunna avgöra vad som är rätt och vad som är orätt måste vi känna oss själva.“ Peter Weiss ur “Marat/Sade”