ÄLSKADE PSYKOPAT
© Emilie Olsson, 2025
Mondial, Stockholm
Form: Tilda Ekengren
Sättning: Jonas Linden
Omslagsfoto: © Per Englund
Tryckt hos Livonia Print (Riga, Lettland) 2024
Första upplagan
ISBN: 978-91-8002-585-0
Emilie Olsson Älskade psykopat
Min historia
Prolog
Daniel för in kökskniven i slipmaskinen. Till en början anar jag ingenting. Jag ser det vassa föremålet i ögonvrån men inser inte vad som är på väg att hända.
Jag har förstått att han är oberäknelig, han har sårat mig otaliga gånger, men jag hade ändå inte kunnat föreställa mig det här.
Jag har varit helt säker på att han inte skulle göra mig illa. Han är oförutsägbar, men inte våldsam. Han har aldrig slagit mig. Daniel är ju min pojkvän, han säger att han älskar mig. Jag är trygg med honom.
Ändå är kniven på väg rakt mot mig.
Allt sker på en sekund, en sekund som känns som en evighet. Och när jag väl inser vad han är på väg att göra är det nästan för sent.
Jag hinner tänka på alla där hemma i Sverige, de som sett bilderna på sociala medier. Vi verkar så lyckliga tillsammans, vi ser ut att ha det så bra. Friktionsfritt. De festa av mina vänner tror att jag lever ett drömliv på andra sidan
Atlanten. Vissa av dem säger att de gärna hade bytt ut sitt liv mot mitt just nu. Jag lever deras dröm. Jag har inte berättat hur det verkligen är i den här relationen, ett fåtal vet lite grann men ingen vet allt.
Jag hinner tänka på mina föräldrar och på min mormor som hela tiden förstått att något inte stämt. Som varnat mig, som försökt få mig att inte åka men som jag inte lyssnade på. Varför lyssnade jag inte?
Ska jag dö nu? tänker jag när jag ser hur kniven närmar sig min mage.
Kapitel 1
Förälskelser är svåra att förutse, de träder in utan förvarning och förlamar ens förstånd. New York har alltid haft en sådan inverkan på mig. Jag älskar de glänsande skyskraporna och de världskända platserna. Vackrast är det att se Brooklyn Bridge och Manhattan Bridge upplysta i nattljuset. De bildar ljusslingor som sammanlänkar stadens olika delar. Avenyernas symmetri, folkvimlet och människorna som har tålamod att trängas på Times Square. De stegande ljuden inne på Grand Central.
Nu är det även mitt hem.
Som tjugotreåring har min dröm gått i uppfyllelse. Drömmen om att bo i New York. Efter en magisterexamen i journalistik hemma i Sverige har jag tack vare ett stipendium fått fyga över Atlanten för att studera tv-journalistik i en termin. Jag visste tidigt att jag ville bli journalist och hörde talas om New York Film Academy redan i tonåren. Sedan dess har jag drömt om att bli student här. Skolbyggnaden i Battery Park är ett högt sekelskifteshus i sten,
och från klassrummen har vi utsikt över Frihetsgudinnan på Liberty Island. Flaggorna med skolans namn vajar på robusta, vita stänger.
Det är precis som jag föreställt mig att en skola i New York ska se ut.
Jag bor på Upper East Side där jag delar ett studentrum med en jämnårig tjej från Australien som läser teater. Ett stenkast bort ligger Manhattans gröna hjärta, Central Park. Jag trivs i den lummiga parkens grönska med de ståtliga sockerlönnarna, alléerna och sjöarna. Lekparkerna och de vidsträckta gräsmattorna där människor ligger utspridda på fltar med diverse prylar omkring sig – allt ifrån sparkcyklar till trådlösa små högtalare som trummar fram toner av musik. Där fnns basketbollar, inlines, enhjulingar och frisbees. I rastningsområdena springer hundarna löst.
Då och då travar en häst och vagn förbi med hovar som slår rytmiskt mot asfalten. Alla har något för sig. Precis som i stadskärnan, med skillnaden att tempot i parken är något långsammare.
Boathouse är som egen liten oas i parken. Där kan man hyra små ekor och ro ut på den lilla sjön intill. Det är en dyr och populär turistattraktion. Jag sitter i närheten, på en parkbänk, och tittar ut över vattnet. I bakgrunden hör jag ett avlägset buller ifrån biltrafken i staden, ekot från sirenerna som signalerar nästan minutvis och det dova ljudet från en fygplansmotor högt ovan molnen. I
parken överröstar besökarna varandra. Sällskapen i de små träbåtarna kommer och går. Det är främst kärlekspar och småbarnsfamiljer. Vissa av paren är så uppslukade av varandra att de helt verkar glömma tid och rum. Det slår mig hur hela parken genomsyras av kärlek och romantik.
Jag är, till skillnad från de festa här, helt ensam. Jag är tjugotre år och har aldrig haft en pojkvän. En ömsesidig förälskelse har jag svårt att se att jag någonsin ska få uppleva. Men jag drömmer om det. Jag har ett otillfredsställt begär efter kärlek och passion. Dels för en man – men också för New York. Min hänförelse övergår nästan i en besatthet under de månader jag befnner mig här. Hela atmosfären är på något sätt familjär. Jag känner att här vill jag leva.
Det är första gången jag bor i New York, men inte sista. Jag vet att jag kommer att komma tillbaka. Men jag vet inte hur.
Inte än.
När terminen är slut återvänder jag till Stockholm och får jobb på TV4. Jag trivs med arbetet som journalist, men vardagen känns tråkig och enformig. Det är något som fattas. Jag längtar ständigt tillbaka till de pulserande gatorna på Manhattan.
Så får jag återigen chansen att åka dit. Jag ska föreläsa
för en grupp studenter på New York Film Academy om hur det är att jobba i mediebranschen i Sverige. Det är en av mina gamla lärare som har bjudit in mig. Mike var Emmyvinnare och programansvarig för utbildningen inom tv-journalistik när jag gick där. Därför blev jag extra glad när han skrev ett personligt omdöme om mig, där han slog fast att jag var en av de mest kreativa personerna som han hade fått möjlighet att arbeta med.
Jag såg upp till honom och han trodde på mig.
Medan jag pratar om vad jag gjort efter utbildningen sitter han längst bak i föreläsningssalen och ser uppmuntrande ut. Studenterna verkar intresserade och ställer frågor om vad jag lärde mig i New York som jag nu kan tillämpa hemma i Sverige. Efteråt promenerar Mike och jag till ett tv-bolag där han har ordnat ett studie besök åt mig hos en tidigare student i min ålder, Amy. Hon har fått jobb som reporter bara några kvarter från Battery Park.
”Det var verkligen kul att jag fck komma och föreläsa för dina studenter”, inleder jag samtalet.
”De uppskattade det”, svarar Mike.
”Och tack för att du ordnade det här studiebesöket åt mig.”
”It’s my pleasure.”
Mike är en äldre man, närmare sjuttio år gammal och han är alltid mycket professionell i sitt bemötande, både mot mig och andra studenter. Han är omtyckt och hjälp-
sam. Men nu tycker jag att han låter distanserad. Speciellt med tanke på hur fnt han skrev om mig i omdömet.
”Jag skulle så gärna vilja fytta hit och jobba här, men det är svårt att få jobb. Särskilt för mig som inte är född här”, säger jag.
”Ja, det är jättesvårt. Även för folk som kommer härifrån. De får kämpa på frilanskontrakt och hoppa runt under många år”, svarar Mike och fortsätter:
”Det är många som hör av sig till mig och vill få hjälp med att hitta jobb, men jag kan inte hjälpa alla. Det är helt omöjligt.”
Mike är en snäll man som har svårt att säga nej. Kanske är han orolig för att jag också ska fråga honom om jobb, kanske är det därför han håller distans. Men jag har inga planer på att be honom om något sådant. För att verkligen visa att jag inser svårigheterna med att jobba i New York säger jag:
”Jag förstår det. Jag är inte tillräckligt bra på engelska för att arbeta här.”
Mike är tyst en kort stund innan han svarar:
”För dig är det bäst och enklast att jobba i Sverige.”
Jag nickar, jag vet att han har rätt.
Amy möter oss utanför tv-bolagets lokaler. Hon är stiligt klädd i mörkblå kjol och kavaj, som en fygvärdinna.
Mike tackar henne för att hon har gått med på att visa mig runt på sin arbetsplats.
”Of course, no problem”, svarar hon glatt, och med ett leende som avslöjar att hon trivs och är stolt över att jobba här.
I stunden kan jag inte låta bli att känna mig lite avundsjuk. Tänk om jag kunde få leva hennes liv. Innerst inne hoppas jag fortfarande att jag en dag ska få chansen att fytta hit och arbeta som journalist.
Efter studiebesöket har jag några timmar att fördriva på egen hand. Jag befnner mig i fnansdistriktet Wall Street. Här kryllar det av män i svarta, grå eller marinblå kostymer och portföljer. Det slår mig att jag verkligen gillar hur de klär sig. Men jag har aldrig riktigt pratat med den typen av män förut. Jag känner mig lite tillbakadragen och osäker i deras närvaro.
Tänk om jag kunde träffa någon som bor i New York? Det skulle vara en anledning att fytta hit. Jag visualiserar hur jag vill att han ska se ut och vara: en mörkhårig man med bruna ögon. Ödmjuk, varm och vänlig. Någon som jag kan vara mig själv med.
Jag spatserar vidare mellan de resliga byggnaderna på Manhattan. Hemma i Sverige har jag laddat ner dejtingappen Tinder, men jag har inga planer på att gå på en dejt här i New York. Det är inte lönt, för redan imorgon ska jag resa vidare till Kalifornien. Dessutom har jag bestämt mig för att fokusera på mig själv just nu. Ändå kan jag inte låta bli att gå in i appen för att se vilka killar som visat intresse för mig. Medan jag skrollar rör jag mig mot de
myllrande Union Square-kvarteren. Från den stora parkanläggningen i mitten utgår gång- och cykelbanor som mynnar ut i de trafkerade avenyerna. Någon som klätt ut sig till clown strosar planlöst omkring och försöker göra sig rolig, men misslyckas gång på gång – fera barn gömmer sig bakom sina föräldrars ben i ren skräck. Tonerna från gatumusikanternas dragspel och munspel ligger som en ständig ljudmatta i bakgrunden. En ung kvinna sjunger ”I will always love you”, a cappella. Det är så vackert att hon får förbipasserande att stanna till. En gammal man sitter på en bänk med sin pudel och håller kopplet med ena handen. Hunden skulle kunna promenera rakt in på en utställning och vinna första pris, så välfriserad är den. I andra handen håller mannen en bok som han verkar djupt försjunken i. Bakom små vagnar med gula och röda markiser står försäljare och säljer korv, och ibland brända mandlar.
Vid nästan varje hörn fnns ett Starbucks, kafékedjan som har tagit över hela Manhattan. När jag blundar känner jag doften av deras kaffebönor på kilometers avstånd, trots att den ofta sammansmälter med avgaserna från bilarna. Sopsäckar står uppradade med avfall på nästan varje bakgata, och det luktar avlopp i gränderna.
Det är sen eftermiddag, solen sänker sig mellan hustaken. På himlen roterar fyttfåglarna i cirklar. De disiga molnen har bildat ett täcke som tillsammans med luft-
föroreningar skymmer sikten mot skyskrapornas toppar.
När jag kommer tillbaka till hotellet ringer jag till mina
föräldrar hemma i Sverige.
Pappa svarar, och jag börjar berätta om min dag.
”Min kompis kommer ikväll. Vi ska på Metropolitanoperan. Efter det blir det väl någon rooftop. Finns en massa häftiga ställen på Fifth Avenue. En med utsikt rakt över Empire State Building. Så himla högt också.”
Bara att uttala namnen på sådana magnifka platser ger mig rysningar.
”Alltså, jag mår så himla, himla bra här”, fortsätter jag.
”Det går inte ens att förklara. Det är som att jag känner att jag måste bo här. Jag vill fytta hit och träffa någon. Jag vet att jag aldrig kommer träffa någon i Sverige.”
Pappa suckar.
”Du ska inte fytta bara för en man. Det är helt fel anledning.”
Han låter lite irriterad. Jag vet att han tycker att jag är naiv. Kanske är han till och med orolig för att jag skulle få för mig att bokstavligen leta efter en man här. Han vet att jag faktiskt brukar fullfölja många av mina infall.
Det är morgon i Sverige, och pappa avslutar samtalet för att äta frukost. Jag är återigen ensam i det sterilt möblerade hotellrummet. Tv:n står på i bakgrunden, med en ständigt återkommande reklam om moppen Swiffer, med enastående förmåga att städa bort vartenda dammkorn
från golvet. Skådespelarna är exalterade och nästan lite teatraliska. Mycket är på gränsen till överdrivet i amerikanernas sätt att tala och övertyga, men det är inget som stör mig.
Utanför fönstret pågår citylivet. Det är eftermiddagsrusch men gatan är egentligen alltid hårt trafkerad.
Körfälten bildar som gula stråk av taxibilar i rörelse, likt åkande rullband.
Klockan har blivit mycket, så jag skyndar mig till badrummet för att fxa mig inför kvällen. När jag kommer ut ser jag att jag fått en notis på Tinder. ”It’s a match!” Jag tar upp telefonen och granskar proflbilden noggrant.
”Daniel, 30 år.”
Han bär kostym och slips, har mörkbrunt hår och bruna ögon. Ögonbrynen är också mörka och han ler, blottar sina vita, perfekta tänder. Han befnner sig på Manhattan. ”Works in fnance.”
Vad är oddsen egentligen?
Det plingar till i mobilen. Louise skriver till mig från sitt hostel några kvarter bort, hon är klar att gå. Jag tar en sista titt på Tinderbilden innan jag släcker skärmen, lägger ner mobilen i väskan och beger mig ut.
Kapitel 2
Till hälften uppdruckna dricksglas står utspridda på de höga barborden. En stor terrass där tropiken möter den västerländska kulturen breder ut sig utomhus. Här fnns konstgjorda palmer och uppvärmda igloor i plast.
Det är kitsch, men även de mindre estetiska aspekterna av New York har sin charm. Louise och jag sitter på 230
Fifth Rooftop Bar och pratar om föreställningen som vi sett på Metropolitanoperan samma kväll. Det var en fn upplevelse, trots att vi inte förstod så mycket av det som hände på scenen. Vi noterade fera besökare som verkade lika förvirrade som vi. Sådana som nödvändigtvis inte är operaälskare, som snarare verkade vara där för upplevelsen.
Hade man varit på Metropolitanoperan i New York var man kulturell och det var det många som ville ge sken av att vara.
Plötsligt känner jag hur telefonen vibrerar i väskan.
Jag tar upp den och sneglar mot skärmen.
”Daniel has sent you a message on Tinder.”
Jag klickar upp meddelandet.
”Hello gorgeous, how are you today?”
Hans förtiga ton får mig att le, men jag lägger ner mobilen igen utan att svara. Jag ser ingen poäng med att skriva eller gå på dejt. Jag lämnar New York imorgon, och han vill säkert bara träffa mig för ett enda syfte.
Å andra sidan går fyget först sent på eftermiddagen och killen ser faktiskt otroligt bra ut. När jag kommer tillbaka till hotellrummet senare på kvällen kan jag inte hålla mig från att svara:
”Hi, I’m good. How are you?”
Responsen kommer direkt:
”I am feeling awesome.”
Vi småpratar vidare. Han ställer frågor om mitt jobb och ger mig komplimanger för mitt utseende. Jag berättar att jag ska åka till Kalifornien dagen därpå. Då föreslår han plötsligt att vi ska mötas upp samma kväll.
”Jag är faktiskt en mästare i köket. Du kan komma hem till mig på middag!”
Jag avvisar förslaget.
”Tack för att du frågar, men jag tror att det är meningslöst att ses. Jag bor inte här och jag känner inte dig.”
”Förlåt, jag menade inte att vara för rakt på. Jag känner bara att det är något med dig som jag inte kan motstå.
Jag ser en potential, något jag inte sett på länge. Men förhoppningsvis får jag en chans att träffa dig nästa gång du är här. Eller så kommer jag kanske till Sverige.”