© Hannah Widell och Amanda Schulman 2024 Mondial, Stockholm
Published by arrangement with Albatros Agency, Stockholm
form omslag: Sara Edström och Sofia Ekelund
Tryckt hos Livonia (Lettland) 2024
isbn: 978-91-8002-467-9
Till Amelia, vår älskade lillasyster. Vi tre för evigt.
FÖRORD
AMANDA Bråka på dejt nights 99
HANNAH Inte visste jag att hormoner styrde livet 103
AMANDA Framgångsrik och utbränd 111
HANNAH Sökarna 117
AMANDA Hur man gör sig i ordning för att gå på fest 123
HANNAH Det finns inga lyckliga skilsmässor men goda exmän 131
AMANDA När jag lärde mig att tycka om att städa 135
HANNAH Nu förstår jag varför alla hem behöver en mancave 137
AMANDA Skönhet som hobby 141
HANNAH På spaning efter den stil som flytt 145
AMANDA Ensamheten 151
HANNAH Nätterna 157
AMANDA Vänner 163
HANNAH Tusen timmar i terapi 171
AMANDA Det är dags att skriva om storyn 177
HANNAH Vad jag har lärt mig om livet 181
PINK VELVET ÄR ingen självhjälpsbok, det är en berättelse om hur vi har överlevt. Den berättar inte hur ni ska göra, utan om hur vi har gjort. Det gör ont att vara människa och kvinna, alla hittar vi sätt att leva och överleva. Det här är våra.
Vi har förstått kraften i att dela med sig, det är först när vi gör det som vi förstår både oss själva och andra. Det är det viktigaste för att kunna utvecklas, men också för att känna sig mindre ensam. Vi har valt att vara modiga och sanna i den här boken och det hade vi aldrig vågat om det inte var för er som följt oss och bjudit in oss i er varma och kärleksfulla famn.
Den här boken är till er. Och till oss själva.
Hannah Widell och Amanda Schulman Stockholm, sommaren 2024
»MEN VAD SKA jag göra med sorgen?« Min terapeut frågar om jag kan upprepa min fråga. Jag förstår att hon inte hörde vad jag sa eftersom jag snubblade på sista ordet då gråten helt utan respekt totalt fällde min röst. Jag hade precis berättat om mina framsteg det senaste halvåret och med glatt humör spaltat upp vad jag hade för nya rutiner och tankesätt för att ta mig framåt i livet. Jag skojar om att det tog lite tid, jag är ju fyrtiotre år, men den som väntar på något gott … Jag skulle bara ställa den sista frågan, den som hela tiden lägger krokben för mitt nya, sunda jag.
Rummet vi är i är alldeles för ljust, med lysrör utan dimmer och på det lilla bordet framför mig står det som vanligt en vattenflaska, två glas och en förpackning med servetter för alla tårar som spills i detta rum. Jag älskar fåtöljen jag sitter i och jag tar alltid av mig skorna så att jag kan krypa upp ordentligt och bekvämt med strumporna på sitsen. Det känns lite som att jag sitter i kuddrummet på fritids och jag trivs med det. Men
det gör inte riktigt min terapeut, jag vet att hon vill att jag ska börja förbereda mig för att bli vuxen och inte låta den lilla rädda
Amanda ha makten över mitt liv. Hon pratar ofta om den sunda vuxna som ska prata »lilla Amanda« till rätta och jag kämpar hårt med det, men här i fåtöljen, i strumplästen, får hon vara ifred. Hon behöver inte vara ens ett år äldre än fritidsålder. Jag märker det inte själv, men terapeuten berättar ibland att när vi når en smärtpunkt i våra samtal ändrar jag ställning och kryper ihop ännu mer och nästan skyddar mig fysiskt som att någon håller på att göra mig illa. Men mer och mer har jag börjat ändra på hur jag sitter. Till exempel när jag berättade om den senaste tidens klara tankar, över hur jag känner att jag hittar mer och mer kraft och ger mig ut i krig istället för att frysa till is eller fly, sitter jag framåtlutad med benen brett isär och låter fötterna vila stadigt på golvet. Vilken ironi att en sjukgymnast sa att jag sitter för framåtlutad och liksom sträcker huvudet långt framför kroppen vilket tydligen inte är särskilt omtyckt. »Jag förstår att du kan sälja vad som helst, men du kanske ska tänka lite på att du är in my face«, sa hon vid ett av mina besök. Rädd och skygg, eller in someone’s face, det är på sin plats att jag snart lyckas samla ihop min personlighet.
Och jag känner att jag är på väg. Jag har fått min adhd-diagnos. Jag är inte utbränd eller för stressad längre. Jag har jobbat hårt med mina ständiga följeslagare – ångest och oro – och vi umgås inte lika mycket längre. Jag vågar vara mer och mer
mig själv och långsamt börjar jag så smått förälska mig i den som är jag. Det känns som att jag varit en trestegshoppare det senaste året. Jag har sprungit det fortaste jag kan i mitt själsliga arbete och efter det har jag tagit tre jättekliv i min utveckling, för att sedan ramla ihop. Ibland har jag även ramlat ner i djupa hål efter jättekliven, men jag tror på att jag, likt en OS-vinnare, snart kommer att ställa mig upp igen och med lätthet borsta bort sanden från knäna för att ta emot folkets jubel. Snart, men inte än. Innan jag springer ärevarvet vet jag vad jag måste göra. Så jag ställer frågan. »Vad ska jag göra med sorgen?« För jag kan inte släppa den. Släpper jag den kanske jag glömmer och glömmer jag kommer jag inte att vara beredd om det händer igen. Så länge jag minns mörkret och hur det känns är det inte över och är det inte över så har jag inte helt och hållet accepterat att det fanns.
»Varje gång en tanke om någonting som du mått dåligt av kommer upp ska du säga till dig själv, jag kunde inte gjort på något annat sätt och jag förlåter mig själv för det.« Terapeutens ord drabbar mig och jag vill stanna tid och rum och gråta tills det inte finns några tårar kvar. Jag vill sitta i hennes fåtölj för alltid.
»Leta fram en bild på när du var som lyckligast och ha den så pass nära att du kan titta på den när det händer. Det kan vara en hjälp för dig att avleda mörka tankar och känna att du vill må som på bilden istället. Det är viktigt att du utstrålar frihet, lugn och lycka på bilden och att du känner att det där är ditt
sanna jag«, säger terapeuten och räcker mig en pappersnäsduk. Jag tänker på alla tusentals bilder som jag har i min telefon och undrar om hon vet vilket svårt uppdrag jag har framför mig. Det finns väl bara bilder på mig när jag försöker vara snygg och tyvärr är det inte samma sak som lycklig, trygg och fri. Jag hittar till slut en bild. Jag är ungefär sex år gammal och går på dagis. Bilden togs när Dagens Nyheter kom dit för att göra ett reportage om barns syn på döden. Jag hade berättat för journalisten att min farfar dog när han jobbade på cirkus och föll av en häst. Det fanns ingen som helst sanning i det uttalandet, min farfar söp ihjäl sig under ett tjugofem år långt självmord och dog ensam och sjuk när jag låg i min mammas mage. Men det visste jag ingenting om då så jag valde väl helt enkelt en bättre story. Men det är inte det jag ser när jag tittar på flickan på bilden.
Jag ser en glad och fri flicka som vet att lycka är när man fått ett par nya Converse som ska möta gruset i vårsolen på gården där vi kastar boll. Eller känner doften av stearin när vi stöper ljus på fritids och det redan är mörkt ute och snart kommer min mamma för att hämta mig och snart är det julafton och vi har den största skålen som jag har sett med säkert hundra apelsiner i hemma i vårt kök. Flickan på bilden har klippt lugg och håret är i en tofs och hon har mjölktänder och ett leende och en busig blick som visar att allt är precis som det ska vara när man är sex år gammal. Bilden visar ett barn som inte vet vad som komma skall.
AD SKA j A g g ÖRA MED SOR g EN ?
Jag blir faktiskt glad när jag tittar på bilden och försöker med all min kraft tänka att hon också är jag och att jag har rätt till att vara hon för hon har levt i mig. Jag har så länge trott att jag ska trösta henne, men nu tänker jag att jag kanske gråtit nog för hon som sedan blev jag.
Det är dags för den där lilla glada flickan att visa mig vem jag kan bli.
Första skilsmässan
Hela familjen är samlad. Vi sitter i köket på Söder. Jag är fjorton år, Amanda är nio och Amelia är fyra. Det är en konstig stämning i rummet. Vi brukar aldrig samlas så här. Det tillhör inte vår familj att vi ska prata om någonting på det här sättet. Jag kan ana vad som komma skall eftersom den senaste tiden inte har varit som vanligt. Amanda som sitter bredvid mig i kökssoffan tar min hand och håller den hårt. Amelia är så liten, hon sitter obrydd i mammas knä och har samma gulltokiga uppsyn som vanligt. Jag tittar på mamma som ser ut som att hon ska börja gråta när som helst. Jag blickar bort för att jag själv inte ska börja gråta. Hon har varit så ledsen, så olycklig och jag kan inte minnas när jag såg henne äta sist. Inte sedan natten då pappa inte kom hem.
Tiden står still och jag vill bara att det ska vara över. Pappa har ett konstigt leende på läpparna samtidigt som han ser nervös ut, jag förstår att det är han som ska säga någonting. Jag är rädd för vad det är. Pappa tar ton och börjar med att säga att han inte