9789180024631

Bortom smärtan

Bortom smärtan Blossom Tainton

INSPIRATION OCH ÖVNINGAR FÖR DIG

SOM HAR ONT

Jag dedikerar den här boken till min mamma.

En krigardrottning som inte räds någon fight, vare sig för egen del eller för andra. Som har gått många tuffa ronder i livet men alltid ser det positiva och har lätt till skratt. Alltid min förebild, mentor och mitt stora stöd.

Förord s.8

1. Smärtan & livet s.17

2. Smärtlindring s.33

3. Kost s.67

4. Rörelse s.83

5. Mindfulness & meditation s.113

6. Acceptans s.133

Slutord s.142

Förord

Under hela min karriär har jag alltid velat framstå som stark. Inte velat visat sårbarhet, utan sett det som en svaghet som kan utnyttjas - tills jag plötsligt en dag lade ut en bild på Instagram, där jag blottade en bit hud runt höften där mitt östrogenplåster syntes. Jag hade skrivit ett kort inlägg om hur jag till sist var tvungen att ta till något för att lindra alla klimakteriesymtom. A moment of weakness. Jag som var så stark. det var första gången jag gjort något dylikt och jag hade ingen aning om att det skulle bli en så stor grej.

Jag vågar nog påstå att jag var en av de första att ”komma ut” med mina klimakteriebesvär. Jag trodde inte att jag var så intressant längre, att min låga kanske inte helt brunnit ut, men definitivt att den var på sparlåga. Mitt inlägg var som att kasta in en pinne i brasan. Plötsligt var jag i ropet igen. I hetluften! Hon som gav klimakteriet ett ansikte! Telefonen och mejlen gick varm med förfrågningar om att ställa upp i poddar, tv-program och annat. Jag gjorde det gärna. Såg det som vilket gig som helst. Men efter ett kort tag fick jag panik. Jag fick ju inga andra förfrågningar, bara om detta. Ville jag verkligen bli hela Sveriges klimakteriekärring? Jag visste ju också att det var nyhetens behag. Snart skulle det vara över. Vem skulle jag vara då? då skulle det ju verkligen vara kört och jag skulle aldrig mer få någon stjärnstatus. raskt drog jag därför öronen åt mig och kröp tillbaka under min sten. Tittade på dem som kom och följde i mina fotspår. Som gjorde det bättre, smartare och mer genomtänkt.

Tiden går fort. Ett drygt decennium har passerat. På den tiden var det mer udda att blotta sig om privata saker. Nu är det tvärtom. På gott och ont som allting annat. Men även om det är en smärta i sig att berätta om sina krämpor så vet jag att jag också fyller en funktion. Att det gör gott. Att det hjälper andra. det känns viktigt. Att bara bita ihop, se glad och hurtig ut och låtsas leva upp till bilden av mig som ett energiknippe, som jag har försökt göra i snart 30 år, är inte längre hållbart. det gör ont.

Så nu släpper jag garden en gång för alla. Lyfter på locket och låter det pysa ut. Hur jag egentligen mår och vem jag är bortom smärtan. Jag hoppas att mina erfarenheter kan hjälpa dig som håller denna bok. Kanske hittar du tips som fungerar för just dig, kanske blir du inspirerad att testa någonting nytt, eller så kanske du bara känner dig mindre ensam.

Min smärtresa: Vem är kärringen i spegeln?

Vem fan är kärringen i spegeln? Vem är jag om jag inte har tillgång till min kropp? Är jag ett måndagsexemplar? Kan man verkligen ha så många symtom samtidigt? Eller är jag hypokondriker? Har jag orsakat det själv?

I mitt arbete med att skriva denna bok har jag gått tillbaka till mina gamla dagböcker och anteckningar för att minnas min smärtresa. den sträcker sig långt tillbaka. Jag kan till exempel se att när det gäller just mitt vänstra knä, har det en nästan 10 år lång historia som slutar med en knäplastikoperation. Men hur började det egentligen?

Sommaren 2011, när jag fyllde 49 år bestämde jag mig för att jag skulle vara i mitt livs bästa form innan jag fyllt 50. Jag var på väldigt god väg. När allting är på topp har man vad som kallas flow. Jag hade för en gångs skull inte ont någonstans. Jag trodde att jag äntligen hade hittat ro i tillvaron. Jag hade ett fast jobb, som jag längtat så efter. Ett fint hus i duvbo, det var som en dröm. En egen tidning, Blossom Magazine! det kändes som ett kvitto på att jag ändå hade lyckats på något vis. det var så ljuvligt att känna trygghet. Lika attraherar lika, säger attraktionslagen, har man flow får man mera flow. Afro-dite fick förfrågan att göra comeback i Melodifestivalen, tio år efter vår seger med låten ”Never let it go”. Jaaa, va kul! det snickrades i musikverkstan hos producent och låtskrivaren Figge Boström och resultatet blev ”The boy can dance”. En riktig dansrökare som vi alla älskade. Jag tränade hårt, det var crossfit, löpning, yoga, pilates, ridning och simning. och jag förde strikta anteckningar i min träningsdagbok. Jag var verkligen på gång. Pushing 50, nu jäklar skulle de få se!

Sedan kom en plötslig vändning. den 20 oktober fick jag ett besked som kom som en bomb: efter två slitiga år skulle förlaget

Egmont lägga ned Blossom Magazine. Mattan drogs bort under fötterna på mig. Men jag kände samtidigt lättnad. Jag kan inte påstå att jag trivdes särskilt bra med att sitta i ett sterilt kontorslandskap, det var ett zombieland för mig, med grå- och svartklädda människor som inte hälsade på varandra. Allt var helt tyst i detta stora hav av huvuden som man bara såg toppen av bakom datorerna. Jag hade svårt att vara kreativ i den miljön. Jag borstade snabbt av mig misslyckandet med tidningen. Lite för snabbt kanske. Istället dök jag direkt helhjärtat in i repetitionerna med Afro-dite inför vår Mello-comeback. Vi satsade allt.

Jisses som vi repade! Varje dag i fem veckor. På lunchen tränade vi crossfit tillsammans. Christer Lindarw designade våra klänningar som glittrade i grönt, rosa och lila. Afro-dites trademark är ju

GLITTEr! Men det gick inte alls som vi hade hoppats. Vi kom på 5:e plats. Jag vet inte hur många gigantiska kameraobjektiv som var inställda på våra nyllen. Galgen var inpressad i kinderna, vårt uttryck för att man alltid måste se glad ut även om man är motsatsen. det sista man vill är att ge media en bild där man ser ledsen, deppig eller besviken ut. det var viktigt. Jag har alltid avskytt när media ska förstora minsta nederlag. Vi skulle i alla fall inte servera det gratis. Så vi smilade allt vi hade, med hjärtat i halsgropen. Tanterna åkte ut. Vi som hade hoppats på att få ett litet uppsving.

Tillräckligt för att få spela in ett album och åka på turné. Men icke. det blev inte ens en enda liten radiospelning. Som tur var hade vi ett annat kul projekt på gång, nämligen B.U.S. – Brun

Utan Sol. Vår föreställning som skulle bli uppföljningen på succéshowen Hot ’n Tot som gick för utsålda hus på Berns 1995. den här gången skulle det bli turné med riksteatern. Men efter nederlagen började kroppen säga ifrån på olika sätt. Nacken, ryggen, axelförslitningar, artros, knät och … klimakteriet! Jag ville bara sitta hemma själv och dricka vin och titta på gamla bilder från min ungdom. Jag kastades tillbaka till tonåren och blev till och med sugen på att börja smygröka. Klimakteriet är verkligen som en omvänd pubertet. Jag körde ändå på med

min träning. Jag utbildade mig och tog en certifiering som crossfitinstruktör. Jag hade vid det här laget tränat crossfit i över ett år och min tränare kallade mig för Herculina. Jag var stark som ett troll och tog nya personliga rekord vid varje träningspass. Jo, jag hade ont. Men det hade jag ju haft förr. Jag sprang var tredje dag trots smärtan i knät. det var ju två månader kvar tills jag skulle fylla 50. då kom den avgörande kraschen. Två månader till toppformen och jag fick slänga in handduken helt. Nu gick det inte längre. och när jag väl hade accepterat det föll jag som ett korthus. det gick fort utför. Jag försökte träna lite försiktigt med rehab för min trasiga axel och en mjukare form av yoga. Jag hade fått nya löparskor och det kändes bra att jogga lite lätt ändå. Tills det bokstavligen sa pang i min högra fot och jag fick en ruptur i plantarfascian, senan under fotsulan. det var en helt galen smärta. det var omöjligt att ens gå och jag var ungefär fem kilometer hemifrån. Jag fick lifta hem ...

50 år. Vad hände? Jag hade gått upp i vikt. Blivit spolformad i kroppen. Fått gäddhäng, gropar i låren och löst skinn under hakan och allt hände över en natt! Jag försökte trösta mig med att jag i alla fall hade friska barn och ett fint hem. Ett lyckligt äktenskap och jobb med riksteatern ett tag. Men sedan då? Hur såg min framtid ut? Hösten kom och det var dags att skärpa till sig. Börja på nytt. Jag lovade mig själv att tagga ner. Prioritera. rensa. Hitta nya bra rutiner. Klockan 06.30 varje dag skulle jag ha min ”power hour”, det vill säga min yoga- och meditationstid, innan jag började jobba klockan 09.00. det sprack direkt. Eller rättare sagt, en cysta i min vänstra äggstock sprack. det slutade med ambulans till danderyds sjukhus. Ett dygn senare var jag hemma igen och allt var under kontroll för stunden. Jag kunde ta mig till ett möte på riksteatern med producenterna för B.U.S. som skulle ha premiär senare på hösten. Efter att ha tränat några av mina PT-kunder på gymmet åkte jag sedan hem för att duscha och skrubba mig med operationsförberedande tvål. dagen efter var det nämligen dags

för meniskoperation. den gick bra, men jag hade väldigt ont efter att bedövningen släppt. det blev vila en vecka och sedan bara att börja med rehab … igen. Fab 50? … Not so much!

det gick inte bättre efter det heller. Sommaren 2014 välte jag med min motorcykel. Motorcykeln på cirka 250 kilo landade på min vänstra fot. Efter magnetröntgen visade det sig att det fanns sprickor i båda fotknölarna och att ledbandet var av på både inoch utsidan. Eftersom jag även hade ont i vänster knä gjordes magnetröntgen där och det visade sig att jag hade artros och att det var broskbitar som låg och skavde …

Senare under året blev jag farmor och det förändrade allt. Så mycket glädje och kärlek jag kände för denna lilla underbara varelse. Jag fick ett uppsving och kände mig stark igen. Men året därpå, våren 2015, när marken grönskade, bleknade jag. Jag gick på tomgång. det fanns ingen sång jag ville sjunga. Ingen musik jag ville lyssna på. Ingen resa jag ville göra. Inget nytt jag ville pröva.

Jag hade ont i nacke och bröstkorg. Jag gick till en läkare som sa att det var artros i nacken, Tietzes syndrom i bröstet och förslitning i höger axel. Jag fick en kortisonspruta. Men jag jobbade hårt, åt dåligt, kände mig tjock, stel och klumpig. det blev värre och värre över sommaren. Jag kände mig som ett spöke, hittade ingen mening med någonting och dök djupare och djupare.

Jag nådde någon slags botten den sommaren när min yngste son flyttade hemifrån. Skitväder var det också. Storm och regn. det var den sämsta sommaren på 40 år. Jag började få vallningar på nätterna, vilket medförde usel sömn. Jag blev mer och mer osocial och jag hade så svårt att umgås med folk. Även mina nära vänner. Jag bestämde mig för en ny start. En ny Blossom som skulle frigöra sig från sina gamla mönster och släppa taget om förlegade föreställningar. Ny och fri, var mitt mantra. Jag köpte mig en solfjäder. Nu förstod jag ju varför alla tanter hade en sådan. det var ju inte enbart för att det var varmt ute … Ett par veckor höll det i sig. Jag kände mig stabil och glad tills …

BAAM! Ner i avgrunden igen. När jag satt på ett tåg till Växjö och fick akut panikångest och ville kräkas. Jag förlorade fotfästet helt och hållet. Jag hade ont överallt igen. Jag fick ställa in alla jobb, föreläsningar, träningsresor och events. det blev värre med mitt knä och jag hade även ont i höfterna och hälsenorna. Nu var alla mina reserver slut och diagnosen, när den kom, var inte oväntad: utmattningsdepression! Jag hade svårt att acceptera detta faktum. Som jag upplevde det var min diagnos så otroligt pinsam. Herregud, jag hjälpte ju andra människor som mådde dåligt. det skulle ju inte hända mig. Vem var jag nu? Vem skulle ta till sig mina tips och råd? de var ju uppenbarligen värdelösa.

Ungefär samtidigt hade vi en kombinerad tränings- och familjeresa inbokad till Sydafrika och jag tänkte att den skulle göra mig gott. det var en fantastisk resa på alla sätt, men när jag kom hem gick luften ur mig. Igen. det var en lång trappa upp till vårt hus i duvbo och jag minns hur jag mitt i denna trappa blev stående. det var som att trycka på en knapp. Min sista gnutta reservbränsle var slut och motorn bara lade av. Sedan är allt som ett töcken. det enda jag vet är att jag låg helt platt i soffan i ungefär tre veckor. Jag ömsom sov, ömsom glodde på tv:n utan att egentligen se någonting. Min läkare hade ordinerat antidepressiv medicin vilket jag först hade totalvägrat, men sedan till slut gått med på när hon förklarat för mig att jag inte skulle klara av att ”komma över tröskeln” utan hjälp. Att jag behövde medicin för att överhuvudtaget orka göra saker som skulle förbättra mitt tillstånd. Jag köpte resonemanget och efter cirka två veckors medicinering kom ”släppet”. det var precis så det kändes, som att någonting släppte greppet som höll mig fången och orörlig. Jag lyckades släpa mig till simhallen i Sundbyberg som låg fem minuters gångväg från vårt hus. Jag köpte ett pröva på-kort. Jag simmade lugnt i 300 meter och fortsatte gå till simhallen två gånger i veckan, alltid mellan klockan 11 och 13, då det var minimalt med folk. Jag kombinerade simningen med väldigt lätt träning på gymmet. Sakta började jag känna mig starkare och då gjorde jag något väldigt revolutione-

rande: jag klippte av mig mina dreadlocks. Frisyren som varit mitt trademark sedan 15 år. det blev symboliskt, som att klippa bort allt det gamla trasiga. Jag fick då en kort, krullig frisyr som under en period blev spikrak när jag testade att göra en ”brazilian blow out”, vilket innebar att håret permanentades med något slags livsfarligt, cancerogent medel som sedan blev förbjudet i Sverige.

Efter 6 månader med antidepressiv medicin var jag beredd att börja trappa ner, jag ville ju bli av med den så fort som möjligt. Jag hade hört mardrömshistorier om hur svårt det kunde vara och en mardröm var precis vad det blev för mig. det var som att jag fick blixtar i huvudet hela tiden. det tog ungefär två månader, sedan mådde jag mycket bättre. Jag kunde lite försiktigt börja arbeta igen och fick ett kul uppdrag på Nyhetsmorgon, där jag skulle göra inslag med kom-igång-jogging inför Vårruset, som jag var ambassadör för sedan flera år tillbaka. I efterhand har jag förstått att jag inte alls var redo. Jag betedde mig väldigt oberäkneligt och märkligt. Från att vara en väldigt tålmodig person brann nu stubinen av på nolltid. Jag kunde inte alls läsa av människor eller anpassa mig till olika sammanhang. det som ju alltid varit en av mina främsta egenskaper.

Men utbrändheten var inte bara av ondo. Jag tror att de flesta som råkat ut för en utmattning inser hur viktigt det är att vara sann mot sig själv, att göra en ordentlig inre inventering och skilja på vad som är viktigt på riktigt och vad som inte är det. Jag gick på regelbundna besök hos psykolog och psykoterapeut. I ett av våra samtal fick jag frågan om allting jag åtar mig måste vara så stort. det var en väldigt bra fråga. Jag blev stum för ett ögonblick. Allt jag hade gjort innan hade ju varit stort och offentligt. Tv, tidning, stått på stora scener … Jag visste inget annat. För mig var det alltid allt eller inget. Jag hade aldrig gjort något småskaligt. Hur gjorde man det? Gick det ens att leva så? Idag njuter jag oerhört av att göra mindre. Jag gör mer avskalade och personliga framträdanden och jag har lärt mig att prioritera min tid på riktigt. och att respektera min kropp och mina gränser.

Förord