9789180024310

helvetets hotell

AWET BITTA MED MARTIN SCHIBBYE

HELVETETS HOTELL

Fängelsedagbok inifrån Kality

© Awet Bitta & Martin Schibbye 2024 Mondial, Stockholm

omslag: Miroslav Šokčić

inlaga: Gustav Schiring

Tryckt hos Livonia (Lettland) 2024

isbn: 978-91-8002-431-0

Till min mamma, som gav mig livet, inte bara en gång.

Till min fru Freiwot, meningen med friheten. Kärlekens gudinna.

Till mina barn Carmel, Yodahe, Keilha, Amnen, Abigal. Jag älskar er mer än allt annat.

Den här boken är också tillägnad de som dött och inte kan läsa den. Men som vet allt om livet i den. Till alla vänner som lämnat världen för tidigt: Yohannes Madere, Jeffrey Kolo, Hailie Mariam, Senay, Tesfay och Zermu, Hailie, Gashaw samt många, många fler.

”Mr Martin!”

Awets röst överröstade tv:n där han låg i våningssängen under mig i Kalityfängelsets rum två, zon sex. Det var dagen innan jag och Johan skulle släppas fria efter 438 dagar i etiopisk fångenskap.

När jag inte svarade sparkade han hårt med båda fötterna i metallfjädrarna som höll madrassen på plats. Hela sängen skakade.

”Ja”, svarade jag till slut.

”Jag skulle kunna hota någon för dig om du vill”, sa Awet skämtsamt.

”Fint, men man kan vara kompisar på andra sätt. Man kan fika, ta en öl. Sådana saker.”

”Du vill inte att jag utpressar någon åt dig?”

”Helst inte, men tack för erbjudandet. Vi kan göra andra saker. Sedan. Men ta dig igenom ditt straff, så ses vi när du kommer ut.”

Awet sparkade ännu en gång i sängtaket.

”Martin”, upprepade han.

”Ja.”

”Lova mig att du hjälper mig få ihop en bok om mitt liv då, om jag kommer härifrån. Den ska heta World Wide Hustler.”

”Jag lovar. Du har ju tjugo år kvar härinne, men absolut, kommer du levande härifrån, ring mig”, svarade jag. ”Fast jag tror vi ska ha en annan titel.”

Det har nu gått tolv år sedan den där kvällen. Jag träffade Awet Bitta när jag och Johan Persson fördes in i Kalityfängelset efter ett par månader som häktade. Han kom emot oss med ett brett leende och blev direkt vår vän i kaoset. Det var så osannolikt att stöta på en landsman i zon sex att jag inte visste vad jag skulle tro.

Awet är den svensk som suttit längst i Kality. Nästan tio år blev det totalt innan han släpptes. Innan dess hade han suttit fängslad i England, Egypten, Belgien och på ett antal svenska anstalter. Han hade tillsammans med sin efterlysta, dåvarande flickvän Ingela Jansson flytt från Sverige och kört mot Etiopien där de fortsatte att begå brott. I boken 438 dagar förekommer han kort under namnet Chala.

När vi satt tillsammans fick jag läsa hans dagbok. Han skrev ärligt och naket om sitt liv, sina brott och sina fängelsestrategier. Jag uppmanade honom att fortsätta skriva, vilket han också gjorde. Både om livet i Kality och sitt liv innan straffet.

Det som skiljer hans erfarenheter från gängse fängelseskildringar är att han inte ber om ursäkt eller skäms för sina val. Han söker inte förlåtelse, men han vill att vi ska förstå.

Livet som kriminell fick honom att känna sig levande och något som återkommer är stoltheten över de brott som han lyckas med.

I debatten om kriminaliteten har den här pusselbiten saknats.

Dagen efter mitt och Awets samtal lämnade jag Kalityfängelset med hans svarta skinnskor på fötterna. Awet hade sparat dem i

en påse för den dag han själv muckade. Jag lämnade med löftet om att aldrig glömma – och att en dag hjälpa honom att berätta om sitt liv.

Det som följer här är hans historia, skriven för hand i block efter block, pärm efter pärm under tio års fängelsetid. Jag har dem framför mig när jag sitter och skriver det här. En del av blocken på mitt skrivbord har läderpärmar, andra är sönderfallande kollegieblock. Ytterligare några är tummade anteckningsböcker. Awet skrev på allt han kom åt. Jag har också fått läsa hans finstilta privata brev. Sammantaget är det tusentals och åter tusentals handskrivna sidor på engelska och svenska.

Med denna dagbok som grund har jag bett honom berätta mer om personerna och händelserna. Mot slutet har han läst in röstmeddelanden med synpunkter och kommentarer. Problemet har inte varit brist på material utan mängden material.

Det du kommer att läsa är inget reportage om Awets liv utan hans egen dagbok i tröskad version, där axet skiljts från agnarna. En dagbok är det mest personliga som finns, det är mer subjektivt än något annat. Jag har under arbetets gång imponerats av Awets hudlöshet och hans vilja att redogöra för alla sina ödesdigra beslut. Han blottar strupen i sin dagbok, och det är i linje med mycket annat i hans liv: high risk and high reward. Men denna gång handlade det inte om pengar utan om livet självt.

Martin Schibbye, Farsta, våren 2024

PROLOG

Jag vaknade och kände att jag måste skriva. Längtan är stark efter att få berätta om orättvisorna, om min resa, om mitt liv. Ett liv som inte är slut ännu. Men det blir bara tomt. Jag bläddrar bakåt i dagboken och ja, tyvärr så har jag inte språket. Jag talar en massa språk, engelska, amhariska, svenska och lite arabiska. Dessutom tigrinja så klart. Men jag varken pratar eller skriver ordentligt på något av språken. I neither need nor deserve pity. Jag är som jag är. Skärvor av fem språk. Jag hade gärna bytt dem alla mot ett språk jag kunde förklara min situation på.

Jag gick aldrig klart skolan som barn, men det är inte stavning jag pratar om, det är orden. Jag saknar dem. Jag är handikappad på så sätt att jag inte kan beskriva känslor. När Martin läste min dagbok medan han ännu var här så sa han att jag uttryckte mig cheesy.

Ja, det är fattigt att inte ha ett språk. Att använda för stora ord för kärleken, eller för små för annat. När jag läser böcker så ser jag formuleringar som är så fina. Så skulle jag vilja kunna berätta om mitt liv en dag. Jag skriver ibland av meningar ur böcker och låtsas att de är mina. Min bok kommer innehålla ord från sjuttio andra böcker. Men inget av dem kommer att kunna beskriva vad jag är med om.

Jag lever så nära döden här. Det gör vi alla i Kality. Det blir allt mer tydligt vad detta är. Detta är ingen rehabiliteringsanstalt.

Inget vanligt fängelse. Detta är en plats där människor kedjas, matas och dör. Ett slakthus för de sjuka.

Ingenstans är döden så stolt och spektakulär som här i fängelset. Ingenstans här inne går döden hungrig. Hon matas med kroppar. Unga kroppar, gamla kroppar, kvinnor och män. Oskyldiga och skyldiga. Hennes aptit är stor.

I natt knackade det på dörren. Det var strax efter midnatt när vännerna till en fånge började banka på plåten. De bankade i en timme utan att något hände. Polisen skrek plötsligt: ”Vad är det ni vill? Era snorungar!”

Alla vet precis vad vi vill. Vi vill få ut en fånge till sjukstugan. Men polisen vill gå iväg till kontorsrummet och somna om.

En timme innan gryningen öppnar de porten. Då är det för sent. Den officiella förklaringen blir astma, men det är det ingen som tror på. Vem dör av astma?

Vi är alla vana vid döden. Vi är vana vid att fångar som inte kan lämna fängelset gående bärs ut. De gick in, men bärs ut.

Jag är ledsen, men inte över att medfången är död. Utan för att jag vet att det är så jag också kommer dö en dag. Ensam. Utan hjälp. Inlåst. Insikten att allas öden ligger i polisernas händer skrämmer. Jag kan inte träna på hela dagen. Det enda jag tänker på är detta. Det räcker att jag blir så sjuk att jag behöver vård en dag under min tid här. Att mina sår blir ännu mer infekterade. Oddsen för det är låga.

Dödens aktier och valuta är värda mycket här inne. Döden håller sina löften. Den sviker inte. Den är också en konstant. Under regnsäsongen dör människor varje månad. Kropp efter

kropp. Namn efter namn. De simmar runt i mitt medvetande.

Deras ansikten. Deras sista ord. Sjukdomarna är olika, åldern likaså. Men döden är densamma. En tom säng. Några få ägodelar att fördela.

De döda plågar oss levande. De torterar oss och skuldbelägger oss. De låter ingen sitta av straffet i fred. Det finns inget vi kan göra förutom att vänta på att det ska bli vår tur. Ett kretslopp av sorg. Kroppar som smälter som snö.

Det här är vad Kalityfängelset handlar om. En kvarn som maler ner människorna. Bryter ner dem. De som överlever kommer skadade härifrån. Kality sitter för evigt i våra kroppar. Allt handlar om att knäcka oss. Bryta ner oss. Inget, inget görs för att bygga upp en ny människa.

Det är på anstalter allting börjar och det är här allting kommer att sluta. Att ligga i sin säng efter inlåsning och stirra upp i taket. Hur många kvällar och morgnar har jag inte gjort det?

I hur många länder?

På näthinnan får jag upp bilder. Bilder på ansikten som försvunnit. Bilder på dansgolv där jag kysst tjejer, vem dansar där i detta nu? Platser där jag sålt knark, vem står där idag? Vem fyller ut ytan där jag tidigare upptog plats?

Jag tänker ofta på alla som legat i sängen ovanför min. Hur de bytts ut. En kropp mot en ny kropp. Ibland två när det varit trångt.

Jag minns också alla sängar jag själv legat i. Sängar som det nu ligger någon annan fånge i. Det svindlar. Att någon annan fyller ut samma yta där jag tidigare upptog plats. Jag är ju inte död än. Jag andas. Hur kan då någon ha tagit min plats?

Den tanken får det att spänna över bröstet. Trycket från alla levande och döda som legat där jag nu ligger. Men jag är trygg i min säng.

Alla som ägnat sig åt kriminalitet sover gott om nätterna när de är inlåsta.

Jag kan sätta ett datum för när jag själv blev institutionsskadad. Det skedde efter att ha suttit av mina straff i London. Från den dagen blev fängelser som hotell för mig. Fängelsehotell.

Precis som på ett hotell har du olika öden på olika våningar i olika rum. Människor från olika länder samsas under en tid på samma yta. Om det så är åtta dagar eller åttio år är principen densamma. Alla öden är fixerade vid en geografisk punkt medan omvärlden snurrar omkring den.

När jag är här inne måste jag tänka för att leva och överleva. Jag måste vara smartare än murarna. Tänka tankar som når utanför cementen och plåten. *

Det finns inga garantier i den kriminella världen. Den status du har på utsidan tar du inte automatiskt med dig in i fängelset. Så fort din celldörr går upp måste du vara beredd. Det är här de kriminella skiljer sig från de som ”bara begått ett brott”. En del har det i blodet. Andra råkar på grund av omständigheterna göra något med fängelse i straffskalan. Man kan så klart också vara kriminell utan att begå några brott. Det handlar om en filosofi.

De som av omständigheterna råkat hamna här har det svårast. De ångrar sig ofta och är på samhällets sida. De orsakar problem och behöver lära sig. En del lär sig det den hårda vägen. Inget fängelsestraff är en enkel resa.

I Sverige och stora delar av Europa väljer fångarna sina representanter och de som utses har ett ansvar att lära det nya värdet av att vara tyst. Omerta. De måste snabbt förstå att de är med i ett nytt lag nu. Ett lag med nya regler.

Förtroenderådet i Sverige står på din sida och slåss som kriminella advokater för din rätt till bra mat, träningslokaler och permissioner. Men de läser också allas domar. Ofta innan fången kommer till anstalten. Ibland är det restriktioner och inga papper får tas in. Då handlar det om kunskapen hos de som sitter här inne. Känner någon personen eller känner någon som känner personen? Kan någon försvara hans namn? Om inte läggs ett pussel. Ofta kan det bli så att vänner på utsidan måste ta sig till domstolen för att läsa domen och sedan avrapportera till förtroenderådet.

Är det en golbög eller en våldtäktsman bestäms hur och när han ska få stryk. Om han inte självmant går i isolering. Det kan tyckas hårt, men det är för att skapa ett fängelse där vi som är där kan lita på varandra. Det handlar om trivsel.

Här i Kality är det tvärtom.

Förtroenderådet, eller kommittén som det heter här, slår de andra fångarna på polisens uppmaning. De jobbar för poliserna från morgon till kväll. De sätter dit andra, de golar, de tar mutor, de ser till att de själva inte förflyttas till anstalter på landsbygden – och de förstår inte att de är dömda kriminella. De tror att de är någon typ av väktare.

De nya som kommer in förstår inte heller att hoppet är ett dödligt gift. De handskas ovarsamt med information. Varje gång ryktena börjar snurra om att jag kan komma ut är det som om katter släpps loss, katter som springer på ett varmt plåttak i mitt huvud. Jamande, skrikande katter som inte kan ta sig ner. Galna vildkatter som håller mig vaken. Vassa klor mot plåt.

Det höjda blodtrycket känns i tinningen. Adrenalinet pumpas runt. Jag är rädd att en åder ska brista i pannan och att jag ska dö innan beskedet om friheten kommer.

BROTT & STRAFF

1982, SOMMAREN

Det är så enkelt att låta tankarna resa bakåt. När jag sitter här, inlåst, är det som att det förflutna kommer mycket närmare. Jag kan känna lukterna av kryddorna och smaken av färsk frukt.

Mitt allra första barnsdomsminne är känslan av panik. Min mamma var försvunnen. Runtomkring mig bredde berg av varor ut sig: lerkrukor, majs, plastdunkar och rovor. I luften doften från kryddorna.

Jag kan än i dag inte förstå hur jag tappade bort henne. Jag minns bara känslan av att inte vilja vara ensam, och så hade jag förlorat allt. Inte bara mamma utan hela min värld. Under himlen hade någon spänt upp plast mot regnet och den brännande solen.

Okända ansikten, röster. Men ingen mamma. Varje gränd på marknaden såg ut som den jag precis lämnade: hinkar, spadar, keramik och korgar. Och människor. Överallt människor. En skog av ben. Jag sprang mellan benen, runt hörnen, rusade fram under borden.

Bara någon timme tidigare hade mamma lämnat mig hos min farbror för att gå till sjukhuset och jag hade rymt eftersom jag saknade henne. Nu kunde jag varken hitta min mamma eller vägen tillbaka. Jag letade och letade. Fortsatte framåt.

Marknaden var min värld som barn. Från huset där jag bodde såg jag rätt in i handlarnas små bodar och provisoriska stånd. Ett

stenkast bort låg polisstationen och bakom den kommunhuset.

Men nu fanns inget av dessa landmärken, det var som om allting snurrade.

Tills krafterna tog slut. Jag stod still och grät otröstligt när en polis fick syn på mig och tog mig till polisstationen. Väl där repade jag mig och började berätta om alla högt uppsatta politiker som jag kunde namnen på. Alla med någon form av position. Jag vet inte varför, men de skulle inte tro att jag var vilken borttappad skitunge som helst.

Jag hade kontakter. Politiska kontakter. Jag märkte hur namnen gjorde intryck. Hur informationen gjorde skillnad.

Nu var problemet i deras händer. Jag tyckte nästan synd om dem samtidigt som jag hotade med konsekvenserna om de inte hittade min mamma. Jobbet skulle de bli av med, garanterat, men det kunde bli värre.

Dessutom var det måndag.

Måndagar var den stora dagen. Då kom bybor långväga ifrån med kor, getter, grönsaker och konsthantverk. Jag hade alltid varit nyfiken på vad saker kostade, intresserad av hur priserna kunde gå upp och ner beroende på vem som handlade och vilken tid det var på dagen. Jag fascinerades av sedlarnas olika värde, sedlarna som kom i regnbågens alla färger. Jag lät alltid fingrarna glida över mynten med det etiopiska stadsvapnet. La man kopparmynten bakom ett papper och gnuggade fick man en blyertskopia. Det var magiskt.

På andra sidan myntet var det präglade lejon och antiloper. 1973, några år innan jag föddes, störtades kejsardömet och Haile Selassie, men hans mynt fanns kvar. Den nya militärjuntan hade sina pengar, men det viskades om att deras tid också var räknad.

Trots krig, revolutioner och politisk gerillakamp stod mark-

naden där varje måndag så långt tillbaka jag kunde minnas.

Skvallret i de trånga gränderna handlade mycket om politik, vem som gått med i gerillan och vem som fängslats, men också om vem som skulle gifta sig med vem och om det skulle regna eller inte.

De egensinniga handlarna med snabba händer och vass tunga, kunderna med sina granskande blickar. De klämde och kände. Suckade som på en teater åt kvalitén. Kvinnorna knyckte med nackarna. Marknadsplatsen var magnetisk och hit drogs både de ärliga gudsfruktande jordbrukarna och de som inte hade ärliga avsikter. Trollkarlarna och tjuvarna.

Jag kunde som väldigt litet barn känna igen trollkarlarna direkt och skulle ha kunnat berätta om dem för poliserna, men det gjorde jag inte.

Jag visste allt om hur de gick, hur de rörde sig, vilka frågor de ställde. De var marknadens rovdjur och jag följde dem med skräckblandad förtjusning.

En del var grova och okunniga. De hotade, skrek och var desperata. Andra var skickliga, elegant klädda, som om de klivit rakt ut ur en saga.

Deras metoder var som en noggrant koreograferad dans. De var sagoväsen i en larmande värld och deras verktyg var illusionistens.

Numret – jag vill kalla det så, även om det så klart var ett brott – byggde på att de köpmän som handlade större partier alltid anlitade en bärare i samband med köpet. Bäraren skulle ta säckarna av juteväv till den väntande hästkärran eller i vissa fall bilen. Bilar såg jag endast ett par gånger per år, oftast var det hästar och åsnor som drog kärrorna med varor.

Bäraren kastade vant upp den tunga säcken på ryggen eller bar korgen på huvudet genom folkmassan. Ofta under tydligt

suckande och stönande, som om lasten var allt för tung. Som om benen i deras kroppar när som helst kunde knäckas.

Köpmannen gick alltid före för att visa vägen. Stressad av suckarna. Jag la märke till hur bäraren medvetet satte ner fötterna hårt i marken och sedan släpade foten i sanden så att ett hasande ljud uppstod. Först en stöt med foten och sedan det hasande ljudet. Ett två. Ett två.

Köpmannen vände sig om ibland, men efter ett tag var ljudet bakom honom lugnande, nästan meditativt, och han fokuserade på att tränga sig fram i myllret. Jag älskade det där ljudet som barn när jag uppspelt följde efter på avstånd.

Ibland hann inte ens jag, som visste vad som skulle ske, uppfatta bytet. När bäraren passerade bakom ett hörn satte han sig ner och la säcken i en ny säck, med en annan färg, samtidigt som en annan man i samma ålder föll in i takten och fortsatte gå efter köpmannen.

Det var som en vaktavlösning utanför slottet i Gamla stan. Marschanträde. Klack. Och så helt om. Avlösning på Lejonbacken. Vita damasker.

Först en stöt med foten och sedan det hasande ljudet – vilket fick den intet ont anande köpmannen att fortsätta gå. Längre och längre bort från sina varor.

När han väl var framme vid hästkärran och vände sig om gick en okänd person bakom honom – utan några varor. Då utbröt alltid kaos. Det kunde vara femtio kilo som försvunnit. Mycket pengar.

Rasande sökte köpmannen igenom kläderna på personen utan att hitta något. Väggen av människor inne på marknaden gjorde det nästintill omöjligt att gå tillbaka samma väg.

Det upprepades gång på gång. Måndag efter måndag. Inga skott avlossades, inga hot uttalades, men på bara några timmar

hade de falska bärarna en ansenlig summa av varor som de sedan kunde sälja eller använda själva.

Som barn var jag hänförd av dessa verklighetens trollkarlar. Polisen hittade dem aldrig. De visste inte ens var de skulle börja leta och jag njöt av att inte berätta för dem om vad som pågick där ute medan de frågade ut mig om min borttappade mamma.

Jag svarade istället att det skulle gå illa för poliserna om de sjabblade bort detta. Oj, vad de kunde råka illa ut.

Jag märkte hur mina ord fick dem att släppa allt annat. Det ringdes i telefoner och order delades ut. Alla stadens poliser fick ett signalement på min mamma och det blev en nationell angelägenhet att hitta henne. Polisens rykte stod på spel hörde jag en av dem säga.

Mina ord blev deras. Hoten fungerade och de hittade till slut min mamma. Tur för er, sa jag till polisen innan hon ledde mig därifrån.

Jag föddes den 18 augusti 1976 i den etiopiska staden Mekele. Den hade, trots att kriget pågått sedan jag föddes, varit relativt förskonad från stridigheterna.

Gerillans baser fanns på landsbygden och i gränsområdena mot Sudan. Min familj tillhörde motståndskämparna i den tigrinska befrielsefronten, eller TPLF, som de kallades. De var framgångsrika, men Sovjetunionen hade skickat stridsvagnar, tusentals lastbilar och nya vapen till Etiopien. De sovjetiska flygplanen bombade gerillans ställningar dag och natt. Operationen bar namnet Röda stjärnan och striderna var de mest omfattande på kontinenten sedan andra världskriget.