9789180023238

PERFEKTIONSFÄLLAN

PERFEKTIONSFÄLLAN

Att omfamna kraften i lagom bra

THOMAS CURRAN

Översättning av Erik Nisser

Copyright © Thomas Curran, 2023

svensk utgåva: © Mondial, Stockholm

orginaltitel: The Perfection Trap: The Power Of Good Enough In A World That Always Wants More

översättning: Erik Nisser

orginalomslag: Jaya Miceli

författarfoto: © David Chang

illustration: Thomas Vogel/Getty Images

sättning : Gustav Schiring

Tryckt hos Scandbook (Falun) 2023, i samarbete med Printpool

isbn: 978-91-8002-323-8

I ett monolitiskt samhälle är det lönlöst att söka efter vad som kan ha varit en orsak. Endast detta samhälle i sig kvarstår som orsaken.

Theodor Adorno, Negative Dialectics

Förord

Varenda en av oss i västerlandet lever i en kultur vävd av perfektionistiska fantasier. I en värld som är som ett slags hologramsimulering av en skruvad, överdriven verklighet, där bilder och filmer av perfekta liv strålar emot oss från reklamtavlor, filmdukar, tv-apparater, reklamsnuttar och sociala medier. Inuti det här hologrammet flimrar olika partiklar av overklighet omkring helt godtyckligt, och var och en av dem lär oss att vi skulle leva ett lyckligt och framgångsrikt liv om vi bara var perfekta – och att allting brakar samman om vi avviker för mycket från detta ideal. Den här föreställningen är verklig, den är levande och uppslukande, och den har genomträngt oss något så grundligt att perfektionismen finns i vårt inre som en varaktig, orubblig osäkerhet: Vi känner oss osäkra på grund av allt vi inte har, hur vi inte ser ut och allt vi inte lyckats åstadkomma.

Ändå, trots dessa förlamande tankar på alla våra brister, verkar vi gilla att ta stryk. I intervjuer hävdar folk att perfektionismen är deras bästa svaghet. Ledare inom näringsliv, politik, sport och konst tackar perfektionismen för sina framgångar. Kändisar och livscoacher lär ut knepen för hur perfektionismen kan maximeras för egen vinning. Faktum är att en stor del av det som vi i vårt moderna samhälle uppfattar som stort och fint och eftersträvansvärt när det gäller hälsa, arbete, pengar, status och »det goda livet« utgör perfektionismens främsta drivkraft: en fixering vid en gränslös tillväxt och en ständig strävan efter mer till varje pris.

Det priset har gått upp exponentiellt. Vi håller på att drunkna i vårt eget missnöje, snärjda i ett snår där ingenting någonsin är nog,

och tar sikte på det som är perfekt eftersom alla andra verkar kunna vara perfekta helt utan ansträngning. Innerst inne vet vi att detta inte är ett vare sig normalt eller naturligt sätt att leva. I egenskap av människor vet vi att ingen är perfekt eller någonsin kan bli perfekt. Och i hjärtat, om inte i huvudet, vet vi att perfektionismens tunga pansar tynger ner oss.

Men vi bär på den ändå. Därför att det är så oerhört svårt att lägga av sig den rustningen om det dessutom förutsätter att vi ska ifrågasätta våra mest grundläggande föreställningar om vad som är »fint« och »bra« i det moderna samhället och avfalla från tron på hur vi borde vara här i världen. När kom du senast på en människa, för att inte tala om ett helt land, med att ägna sig åt en så djup självrannsakan?

Men det är just en sådan självrannsakan som måste till om vi tillsammans ska ta oss ur perfektionsfällan. Den här boken, med just titeln Perfektionsfällan, följer det spår som ledde mig till den slutsatsen. Det började som en sorts meditation, eller som ett ständigt kliande på en envis klåda, men utvecklades snart till ett dramatiskt handlingsförlopp med en genomgående röd tråd: Perfektionism är den definierande psykologin i ett ekonomiskt system helt inriktat på att överskrida mänskliga trösklar. Ledtråden i resonemanget har vävts in i tretton olika kapitel som vill förklara vad perfektionism egentligen är för något, vad den gör med oss, hur snabbt den tilltar just nu, varför den tilltar och vad vi kan göra för att ta oss ur den. För att underbygga mitt påstående har jag använt mig av en blandning av formella och informella källor och data – till exempel resultaten av psykologiska studier, kliniska fallbeskrivningar, ekonomiska data samt psykoanalytisk och sociologisk teori. Jag har även tagit stöd i anekdotisk evidens från det liv som pågår runt omkring mig, i kanske större utsträckning än man kunde vänta sig

av en socialpsykolog. Jag tänker inte be om ursäkt för det. Jag är en otvetydig siffernisse. Jag älskar statistik. Jag ägnar en stor del av mitt vakna liv åt att undervisa om det. Men för att en idé ska ha sin giltighet i den verkliga världen kan den inte enbart bäras upp av statistik. Den måste också bäras upp av människors upplevda erfarenheter, annars blir den bara en abstraktion – en siffra, en trendlinje, en skattning bland många andra möjliga skattningar.

Så låt mig redan från början påpeka ett par saker om min bok. För det första kommer läsaren att stöta på ett flertal exempel på psykologiskt, ekonomiskt och sociologiskt tankegods som inte förklaras särskilt utförligt utan snarare blandas upp med, tillämpas och prövas utifrån konkreta erfarenheter från mitt eget liv och från andras liv. För det andra, och kanske viktigare, ska läsaren vara medveten om att jag för att berätta om dessa erfarenheter till stor del har maskerat identiteter och omständigheter. Det har inneburit ändrade namn och även kön ibland, påhittade platser, ändringar i tid och rum och att jag då och då har slagit samman flera röster till en enda, eller spjälkat upp en enskild röst i flera. Jag är klar över att de anonymiserade identiteterna och diverse förklädnaderna ställer stora krav på att läsaren litar på mig, fast ändå inte större, hoppas jag, än man ställer på en manusförfattares skickligt hopknåpade intrig. Avsikten har varit att så precist som möjligt lyfta fram innebörden i allt jag själv har sett, hört och upplevt, om än inte just precis de omständigheter i vilka de erfarenheterna gjordes.

Därför att, ja, jag är en perfektionist. Och är det något som jag önskar att boken kan vara, så är det att tjäna som ett trösterikt budskap från en perfektionist till en annan. Ju längre tid jag ägnat åt att lära mig mer om min egen perfektionism, om perfektionismen bland människor runt omkring mig och om resultaten av studier som tittat på perfektionismens inverkan på människors hälsa och

lycka, desto mer har jag förstått att våra enskilda historier i allt väsentligt har samma rot. Visst, alla lider vi av perfektionismen på vårt eget speciella sätt. Men vi utgår alla med samma kärnföreställning om att vi inte är bra nog för att betyda något för andra, eller för att kunna bli omtyckta av andra, vilket är samma sak. Den föreställningen kan man ta till sig på många olika ställen, men det vanligaste är att den lärs in precis här, i det fläckfria hologram som vi omges och uppslukas av.

Jag hoppas att läsningen ska kunna skänka tröst. Jag hoppas att den kan ge dig ett bredare perspektiv på vad perfektionismen faktiskt gör med dig och var den har sitt egentliga ursprung. Jag hoppas den ska kunna ge dig sinnesro, i vetskap om att inget av allt det här är ditt eget fel – att du faktiskt duger och är bra nog, hur mycket kulturen än försöker tuta i dig något annat. Jag hoppas att den ska ge dig de verktyg du behöver för att kunna börja acceptera dig själv. Och jag hoppas att den kan inge en beslutsamhet att kämpa för sådana sociala och politiska sakfrågor som kan leda till ett psykologiskt mer harmoniskt sätt att leva, ett som accepterar människors begränsningar.

Med andra ord hoppas jag att denna bok kan lära dig lite mer om dig själv och om den värld du lever i. Med den kunskapen hoppas jag sedan att du mer och mer får uppleva den makalösa lycka som det innebär att kunna omfamna hela sig själv och sina brister som de förbluffande små explosioner av mänsklighet som de i själva verket är.

September 2022

London, England

Vad är perfektionism?

1. Vår favoritdefekt

Eller dagens fixering vid perfektion

»Jag är perfektionist, så jag kan driva mig själv och även andra till vansinne. Samtidigt tror jag att det är ett av skälen till att jag är framgångsrik. För jag månar verkligen om vad jag gör.«

Michelle Pfeiffer

I Nathaniel Hawthornes berättelse »Födelsemärket« från 1843 gifter sig en framstående forskare vid namn Aylmer med Georgiana, en felfri ung kvinna vars fulländade skönhet endast skäms av ett litet födelsemärke på hennes vänstra kind. Perfektionisten Aylmer stör sig så på kontrasten mellan Georgianas jungfruliga ansikte och det missprydande födelsemärket att han inte har ögon för någonting annat än denna enda defekt. »En blodröd fläck på snön.«

För Aylmer blir Georgianas födelsemärke hennes »fatala defekt« och snart har hans äckelkänslor smittat av sig även på henne, så att hon börjar avsky den förvrängda självbild som hennes make manat fram. Hon bönfaller Aylmer att göra bruk av hela sitt vetenskapliga kunnande för att åtgärda hennes defekt, »vilken risken än må vara«.

De smider en plan. Aylmer är en skicklig kemist och tänker experimentera med blandningar av olika ämnen tills han funnit ett botemedel. Han arbetar dag och natt, men den perfekta brygden undgår honom. En dag när Aylmer är fullt upptagen av sina provrör

råkar Georgiana få syn på hans dagbok och upptäcker där en hel katalog av misslyckanden. »Om han också åstadkommit mycket«, skriver hon, »var hans mest lysande succéer nästan alltid fiaskon i jämförelse med det ideal han siktade mot.«

Men så plötsligt – »Eureka!« – lyckas Aylmer koka ihop ett alkemiskt underverk, »vatten från en himmelsk källa«, som Georgiana skyndsamt stjälper i sig innan hon faller ihop i en liten hög av utmattning. Nästa dag när hon vaknar finns inte minsta spår av födelsemärket kvar. Aylmer jublar över sin framgång: »Du är perfekt!« utbrister han till sin nu fläckfria fru.

Men det finns en udd i Hawthornes berättelse. För även om Aylmers brygd råder bot på Georgianas fläck, så sker det till priset av hennes liv. Födelsemärket försvinner – och snart gör Georgiana detsamma.

Inte så lång tid efter Hawthornes »Födelsemärket« skrev Edgar Allan Poe, en annan författare i den gotiska skräckromantiska genren, en lika kuslig studie i perfektionismens tragiska psykologi. I Poes novell »Det ovala porträttet« söker en sårad man sin tillflykt till en förfallen gård på den italienska halvön. Hans betjänt försöker få sin herres sår att läka men blir tvungen att ge upp. Den sårade mannen ser läget som hopplöst och haltar iväg för att lägga sig att dö i ett av herrgårdens många sovgemak.

Liggande där på sängen, yrande i frossbrytningar, blir han som förtrollad av de många målningar som hänger på kammarens väggar. Bredvid honom på en kudde ligger en liten bok som lovar att kunna förklara tavlornas motiv. När han flyttar kandelabern en bit för att sprida ljus över sidorna får han syn på en oval ram med ett porträtt av en ung kvinna undangömt i en vrå bakom sänggaveln. Mannen blir som förhäxad. Han slår upp boken och hittar stycket som berättar porträttets historia.

Kvinnan på det ovala porträttet var den unga hustrun till en begåvad men orolig konstnär. Hon var »en mö av den mest sällsynta skönhet«, men maken var så besatt av sitt konstnärskap att han inte brydde sig så särskilt mycket om henne. En dag frågade han om han fick måla hennes porträtt. Hon gick med på det och tänkte att detta, äntligen, var hennes chans att få tillbringa dyrbar tid med sin make. Hon steg på i hans ateljé, som bestod av ett mörkt rum i ett högt torn, och satt där tålmodigt medan målaren förevigade hennes överjordiska skönhet.

Men i likhet med Aylmer var målaren perfektionist. »Han satte en ära i sitt arbete, som bedrevs timme efter timme, dag efter dag.« Det gick flera veckor. Målaren var så inne i sitt skapande att han inte lade märke till att hustrun for illa. »Han såg inte att det ljus som föll så kusligt i det ensliga tornet fick hälsan och livsgnistan hos hans brud att falna, hon förtvinade fullt synligt för alla utom för honom.«

Likväl fogade hon sig utan knot i sin makes perfektionism. Målaren var så fixerad vid att fånga hustruns utseende att han till slut inte såg på något annat än porträttet. »Han kunde inte se att de färger som han strök ut över duken var hämtade från kinderna på den som satt framför honom.« Det gick några veckor till. Målarens fru blev allt svagare. Men så med ens lade han det sista penseldraget till sitt mästerverk och utbrast: »Detta är i sanning livet självt!«

Han vände sig om mot sin fru och fann att hon var död.

Det är inte helt lätt att läsa Hawthorne och Poe i våra dagar, för deras berättelser kommer oss så obehagligt nära. Hawthornes Georgiana skulle med lätthet kunna vara någon av de många män och kvinnor som i sin jakt på kroppslig perfektion har fått sätta livet till eller stympats. Poes konstnär har en obehaglig likhet med den

sorts helstressade bankmän eller advokater som jobbar natt och dag för att sluta något avtal eller teckna ett kontrakt på bekostnad av vänner och familj.

Men trots likheterna är det kanske kontrasterna som är det mest upplysande med de här berättelserna. I 1800-talets Amerika var perfektionism ett ämne för tidens populära skräckromantik, något att driva med och definitivt att undvika. Idag är perfektionismens psykologiska fokus annorlunda. Den är en hyllad egenskap numera, någonting att eftersträva och beundra, ett drag som visar att man jobbar hårt, att man ger allt man möjligen kan.

Men till skillnad från Hawthornes Aylmer eller Poes konstnär är vi förstås inte fullständigt naiva. Vi är medvetna om perfektionismens indirekta skador, som går att räkna i timmar av ständig möda, uppoffringar utan slut och mängder av självpåtagen press. Men det är väl det som är själva poängen, eller hur? I vår moderna kultur är perfektionism tecknet framför andra på vår kapacitet för självuppoffrande framgång, en hedersutmärkelse som döljer en alltigenom annorlunda verklighet.

Det är därför som särskilt anställningsintervjuer brukar visa hur villig man är att eftersträva perfektion. Det är jobbiga prövningar, men utmaningen lär oss mycket om hur vi vill bli sedda och vilka masker vi tar på oss för att övertyga intervjuarna om att vi verkligen är värda investeringen.

Den mest avslöjande delen i korsförhöret är alltid svaret på den där avgörande frågan: »Vilken är din största svaghet?« Svaret röjer alltid vad man tänker sig är socialt acceptabla svagheter – brister som bevisar att man är rätt person för jobbet, svagheter som i själva verket är en tillgång som är bra att ha. »Min största svaghet?« svarar man och försöker ge intryck av att man verkligen måste grubbla både länge och djupt för att hitta någon.

»Jag skulle nog säga att det är min perfektionism.«

Det svaret är ordentligt utnött. I enkäter citerar rekryterare ofta frasen: »Jag är lite av en perfektionist« som den mest överutnyttjade klyschan av alla i anställningsintervjuer.1 Men om vi bortser från det klyschiga och frågar oss varför vi gör så här, inser vi att det är fullt rimligt att signalera sin lämplighet på det viset. I en starkt konkurrensutsatt ekonomi, en ekonomi där vinnaren tar allt, är medelmåttighet definitivt ett fult ord. Att erkänna att man nöjer sig med att göra precis tillräckligt är detsamma som att säga att man saknar ambition och den personliga beslutsamheten att försöka bli bättre. Och vi kan inte tänka oss att en arbetsgivare är ute efter någonting mindre än perfektion.

Vi tror inte heller att samhället är ute efter någonting mindre än det perfekta. Till skillnad från på Hawthornes och Poes tid är perfektionismen i den moderna världen ett nödvändigt ont, en hedervärd svaghet, vår favoritdefekt. Eftersom vi lever i denna kultur är vi så omslutna av dess absurditeter att vi knappt ens ser dem som absurditeter över huvud taget. Men titta lite närmare. Hawthornes Aylmer och Poes målare är isande varningar om vad det faktiskt kostar att leva livet som en klättring mot perfektionismens svindlande höjder. I den här boken ska vi ta reda på vad perfektionism egentligen är för något, om den är till någon hjälp, hur det kommer sig att det kanske finns mer av den än någonsin förr och vad vi kan göra åt allt det här.

Låt oss börja med att se rationellt på det hela. För när vi gör det ser vi också att det är fullkomligt irrationellt att hylla perfektionismen. Perfektion är per definition ett omöjligt mål. Det går inte att mäta, det är ofta subjektivt och det ligger i sakens natur att det alltid är utom räckhåll för oss vanliga dödliga. »Sann perfektion«, skäm-

tade rättspsykologen Asher Pacht, »existerar bara i dödsrunor och hyllningstal.«2 Perfektion är en orimlighet, och eftersom perfektionen alltid ligger bortom det möjligas gräns, eftersom jakten på den är ett sådant hopplöst företag, måste också priset för den som försöker nå dit bli väldigt högt.

Hur kommer det sig då att det känns som att perfektion är det enda sättet att nå framgång? Och har vi rätt när vi känner så?

För att ge början till ett svar på de frågorna vill jag gå tillbaka till den 17 januari 2013. En djupt skakad Lance Armstrong sitter i en skinnfåtölj och blickar ut över en stor, ålderdomlig läsesal. Han har lagt benen i kors och andas med möda medan händerna nervöst far fram och tillbaka mellan ansiktet och knäet. Det är som om han ända in i märgen inser att detta kommer att bli en av de mest sedda intervjuerna i amerikansk tv-historia.

Intervjuaren, Oprah Winfrey, är en mästare i sitt skrå. Hon sitter inte mitt emot Armstrong som de flesta andra intervjuare, utan i stället i en noga uttänkt vinkel så att Armstrong måste vända sig mot henne för att se henne i ögonen. Efter flera enkla frågor siktar Winfrey in sig på den bekännelse som ska skapa rubriker. Men innan hon gör det är hon tyst i en dramatisk sekund, lyfter blicken från sina anteckningar, tittar stint på Armstrong och erbjuder honom helt stillsamt att offentligt erkänna att han vann sina sju Tour de France-titlar med hjälp av dopningsmedel.

»Ja«, bekräftar Armstrong. Han hade dopat sig rejält.

Winfrey ger honom en chans att förklara sig, och just där sker något märkligt. Armstrongs hållning förändras helt och hållet. Bringan skjuts fram och hakan lyfts upp. Han har väntat på detta tillfälle och ser Winfrey rakt i ögonen innan han mycket bestämt säger att han »inte gjorde det för att få någon fördel«. Dopning, som han såg det, var helt enkelt bara ett sätt att jämna ut oddsen.

»Kulturen var som den var«, påstår han utmanande inför Winfrey, »det var en tävlingsinriktad tid. Vi var alla vuxna män, alla gjorde vi våra val.«

Armstrong valde att dopa sig därför att alla andra gjorde det. Hur vi beter oss påverkas av hur andra beter sig. Vi tror så gärna att vi är fria som fåglarna, att vi är helt unika individer och väldigt annorlunda än alla andra runt omkring. Men i själva verket är vi inte det minsta unika. Grundinstinkten är, precis som Armstrong beskrev det för Winfrey, mer att likt fåren följa flocken. Det sista vi vill är att bli skydda, avvisade eller utstötta ur flocken. Därför ger vi dagligen noga akt på vårt beteende, medvetet eller omedvetet, för att hålla oss inom ramarna för det socialt acceptabla eller det »normala«, vilket kommer på ett ut.

Det som riktar om vindflöjeln i våra tankar, känslor och beteenden är det sociala livets vindar, snarare än något slags gudagiven individualitet. På jobbet, i föräldraskapet, som studenter eller på sociala medier tenderar vi att följa flocken, särskilt om vi är fyllda av osäkerhet och tvivel – och det är vi ordentligt fyllda av i dessa dagar. Och vi svansar efter till och med när flockens beteende är avgjort osunt, som i Armstrongs fall. När alla andra tycks vara perfekta, börjar den egna känslan av att perfektion är enda vägen till framgång att framstå som fullt rationell.

Det är svårt att komma undan den här typen av kultur. Färsk forskning visar att vi alla hyser en viss intolerans för ofullkomlighet, antingen det gäller yrkesliv, skolbetyg, utseende, föräldraskap, idrottsprestationer eller livsstil. Skillnaden, för att citera psykoanalytikern Karen Horney, »är bara kvantitativ«.3 En del av oss är lite mer intoleranta, andra mindre, medan de flesta ligger någonstans i mitten. Och det där mittfältet i perfektionismens spektrum –medelvärdet – stiger snabbt över tid. Hur snabbt ska vi titta på lite

längre fram, men låt oss för stunden se vad som ligger bakom denna kollektiva strävan efter perfektion och om det över huvud taget är ett skäl till oro.

Jag är universitetsprofessor och en av de få i världen som studerar perfektionism. Genom åren har jag jobbat med alla möjliga frågeställningar, till exempel vad som är perfektionismens utmärkande drag, vad som samvarierar, eller korrelerar, med perfektionism och hur det kommer sig att perfektionism tycks vara vår tids mest utmärkande egenskap. I det arbetet har jag lyssnat på många läkare, psykologer, lärare, ledare, föräldrar och unga som växer upp i den moderna världen. Utsikten inifrån den saltgruva jag jobbar i säger att perfektionism i hög grad är vår nya tidsanda.

Det här bekräftades för mig när jag 2018 fick en inbjudan att föreläsa på TED. Jag kontaktades av en kvinna vid namn Sheryl som undrade om jag hade lust att hålla ett föredrag vid deras kommande konferens i Palm Springs i Kalifornien. Perfektionism, hävdade Sheryl, var ett ämne av väldigt stort intresse bland

TED:s medlemmar. »Folk hos oss«, sa hon, »ser perfektionismen i sina egna liv, hos sina barn och bland alla de jobbar med.«

Hon ville att jag skulle berätta för konferensdeltagarna vad perfektionism är för något, vad det gör med oss och varför det tycks vara så utbrett. »Det gör jag gärna«, svarade jag. Så den månaden satte jag mig ner med TED:s talskrivare och skissade på ett tolv minuter långt anförande med rubriken: »Vår farliga besatthet av perfektion.«

Jag är stolt över att jag klarade av att hålla det där föredraget, men jag har börjat ogilla rubriken. Den är alldeles för personlig.

Den lägger tonvikten på oss, på vår besatthet av perfektion. Jag är inte längre lika säker på att det stämmer. Att skriva den här boken –

helt nedgrävd i den där knepiga konsten att samla tankar i prydliga små meningar, för att sedan ansa och koka ner dem till något som andra kan läsa – har varit klargörande. Jag har fått syn på glapp i mina tankegångar som jag inte visste fanns, och jag har börjat se nya saker i alla data och i livet runt omkring mig, saker som jag av någon anledning hade missat eller helt enkelt inte kunde se.

Perfektionism är ingen personlig fixering – den är helt klart kulturell. Så fort vi är gamla nog att tolka den värld vi omges av blir vi varse att perfektionismen finns överallt – på tv, på bio, på datorn, i reklamen och i våra mobiler. Den finns i själva språket våra föräldrar använder, i hur nyheterna förmedlas, i vad politikerna säger, i hur ekonomin fungerar, i själva grundstrukturen i alla våra sociala och civila institutioner. Vi strålar av perfektionism därför att världen utstrålar perfektionism.

Flyget till TED-konferensen i Palm Springs avgick från den skinande nya Terminal 2 på Heathrows flygplats. Terminal 2 kallas även Queen’s Terminal, efter drottning Elizabeth II. Samma drottning invigde den ursprungliga Queen’s Building på Heathrow 1955, men den revs 2009 för att ge plats åt den nya globala terminalen som gått loss på tre miljarder pund.

Q ueen’s Terminal är ett imponerande stycke kommersiell arkitektur som kan få en att dra efter andan. Enligt journalisten Rowan Moore på The Guardian är den centrala vänthallen »stor som den övertäckta saluhallen Covent Garden«. Och visionen när det gäller passagerarnas upplevelse är i stort sett densamma. Det är en »fantastisk social samlingsplats«, menar arkitekten Luis Vidal, »som ett stadstorg eller en katedral«. När man går genom Queen’s Terminal får man utan tvekan en sådan romantisk känsla. Från det översta galleriet som följer byggnadens omkrets breder det ut sig

ett väldigt, öppet rum, artikulerat av svepande kurvor, raka hörn, färgstarka reklamtavlor och glasväggar från golv till tak.

Inuti denna jättebyggnad suddas gränserna ut mellan vad som är verkligt och vad som inte är det. Skulden för det bär egentligen reklamen. Även med moderna mått är reklamen inne i Q ueen’s Terminal en särskilt märklig variant av företagskonst. »Överlista infektionen« är IBM:s meddelande till den upplysta passageraren, som förmodligen läser det på väg att gå ombord på ett plan mitt under en pandemi. Microsoft talar om att deras molntjänst kan omvandla »kaos till ett urverk«, medan HSBC vänligen försäkrar oss att »Klimatförändringen tar ingen hänsyn till gränser«.

Men den kanske mest slående delen av marknadsföringen i terminalen är livsstilsreklamen. En reklamtavla visar en oklanderligt kammad, kostymklädd man som djärvt kastar sig från den ena destinationen till den andra med stöd av en synnerligen hjälpvillig bildelnings-app. En annan visar en brett leende affärskvinna med dyr resväska i handen som glatt hälsas välkommen av en värdinna för ett ack så hjälpsamt flygbolag. Det här är inga isolerade exempel. I allt från reklamtavlorna till modebutikerna och det nästan övertydligt trendiga Perfectionist’s Café är terminalen ett mikrokosmos av allt som vi hyllar: omåttliga, ouppnåeliga ideal av perfekta liv och livsstilar.

Men medan jag satt där på Perfectionist’s Café kunde jag inte hjälpa att jag började grubbla över den lyxbetonade idealism som trumpetades ut. För i det skarpa ljuset av vad som faktiskt pågår därute i den verkliga världen, frammanar den här byggnaden en bild av ett hyperfunktionellt land av honung och ambrosia som det helt enkelt inte går att känna igen sig i. Mannen i den oklanderliga kostymen, som strålar emot mig från den elektroniska reklamtavlan, verkar aldrig ha behövt släpa sig och sitt bagage ända fram

till incheckningen därför att bilparkeringen låg en halvtimmes fotvandring från terminalen. Leendet i affärskvinnans ansikte blir nästan provocerande när man tvingats stappla fram på sin långsamma slalom genom säkerhetskontrollen, bara för att upptäcka att flyget är försenat.

Är kaffet perfekt på Perfectionist’s Café? Det är inte ens varmt. Din gate ropas ut och det visar sig naturligtvis att det är den som ligger i andra änden av terminalen, nedför rulltrappan och sedan en två kilometer lång vandring bort under taxirampen. Där stretar man fram med sin överlastade bagagevagn, bara för att vid gaten finna att det inte finns några sittplatser och mötas av en kö av misslynta medpassagerare som ringlar sig ut från vänthallen, in i gångbanan till boardingen. Till slut hittar man sin sittplats och frågar sig om inte mötet hellre borde ha hållits online.

Stanna upp där ett tag och tänk över det här ordentligt. Det är ju häpnadsväckande, eller hur, vilken skillnad det är mellan verkligheten och den idealism som terminalen andas. Alla ambitiösa taglines, de perfekta bilderna, det transatlantiska resandets kittling – allt detta pekar mot en avgrund, inte bara här, utan i kulturen i stort. Boenden, semestrar, bilar, träningsrutiner, skönhetsprodukter, dieter, föräldratips, livscoacher, produktivitetseffektiviseringar – vad det än gäller lever vi inuti ett hologram av ouppnåelig perfektion, som kräver att vi ständigt uppdaterar våra liv i jakten på ett fläckfritt nirvana som helt enkelt inte finns.

Vi är bara människor. Och innerst inne vet vi mycket väl, mer än vi vill medge, att alla människor har sina fel och brister och en begränsad mängd energi. Ju mer kulturen grumlar sinnet för verkligheten, ju mer den insisterar på att vi ska kämpa emot våra mest mänskliga brister och Naturens långsamma takt, i desto högre grad kommer perfektionismen att fånga oss i en strävan efter en ren

chimär – och göra oss hjälplösa när hälsan sviktar och livsglädjen slår i botten. Vi kommer att ta upp perfektionismens inverkan på sådana saker längre fram, men låt oss tills vidare återvända till Queen’s Terminal så att jag får berätta lite om mina egna problem med vår favoritdefekt.

Medan jag tålmodigt satt där på Perfectionist’s Café i väntan på att mitt flyg skulle ropas ut, försökte jag stilla mina trådslitna nerver genom att gå igenom de mest populära TED-föredragen på min laptop. Jag måste ha tittat på flera hundra av dem under förberedelsen för mitt eget. Jag studerade dem ett och ett i jakt på den hemliga formeln. De bästa föredragshållarna andades ett slags skottsäkert självförtroende, som om storytelling för dem föll sig lika naturligt som att äta eller dricka. För egen del är jag mycket mindre självsäker. Tänk om jag inte vågade kliva fram på scenen? Tänk om jag glömde vad jag skulle säga? Tänk om jag fick panik mitt framför alla de där människorna?

Perfektionister som jag har en tendens att hantera ångest genom att tänka för mycket. Vi utgår ifrån att det säkraste sättet att hålla ihop saker och ting är att tänka igenom precis alla möjliga utfall i förväg, och glömmer då att ett överdrivet tänkande i sig är en handikappande form av ångest. Jag har visserligen aldrig sabbat ett föredrag totalt genom att tänka för mycket – men jag har heller aldrig levererat ett med glans. Mot alla odds var jag nu, tjugonio år gammal, på väg till Kalifornien som en av TED:s hajpade »ledande tänkare«. Stående i talarnas röda cirkel måste jag ge intryck av att vara väl värd inträdesbiljetten på femtusen dollar.

Ett av mina stora problem är att jag inte är riktigt bekväm med framgång. Hellre viftar jag bort en framgång som ren tursamhet eller som en lycklig slump än jag tar emot ett beröm som jag, innerst

inne, aldrig kan tro att jag är värd. Det här beror på ett så kallat brist-tänkande, alltså föreställningen att man i grund och botten brister och inte är bra nog. Den osäkerheten är kanske perfektionismens allra lömskaste aspekt. För när man hela tiden strävar efter mer och är livrädd för att misslyckas, kan till och med en rätt stark bedrift kännas alldeles tom. Värre än tom, faktiskt, därför att perfektionismen gör att alla ens drömmar framstår som återvändsgränder. För perfektionisten är framgång ett bottenlöst hål som man tömmer sig på alla sina krafter för att nå, samtidigt som svaret på den djupare frågan – »duger jag?« – alltid ligger strax bortom horisonten.

Och precis som horisonten drar den sig längre bort ju närmare man kommer.

Att hela tiden känna sig otillräcklig är plågsamt. Trots mina yttre framgångar, och trots att jag i någon mening hyser en ärlig önskan om att leva som en bra, upplyst och medkännande människa, blir jag aldrig nöjd. Jag drar mig undan, skyggar för kniviga situationer och framstår därmed som frånvarande, opålitlig och allmänt rädd för att engagera mig på allvar. Jag är rastlös och nervös och pendlar mellan faser av relativ stabilitet och medicinerade återfall. Jag tvivlar på mig själv och är kritisk mot mig själv, oförmögen att älska eller till fullo ge mig hän åt någon eller något. Och jag är kluven till vem jag egentligen är, fången i en ond cirkel av överprestation i jakten på bekräftande framgångar som jag ändå inte riktigt tror på.

Såvitt jag kan bedöma leder försöken att uppnå perfektion i sitt liv och i sin prestation till att man alieneras från sig själv, eller ännu värre, till att man över huvud taget aldrig hittar sig själv.

Smuttande på mitt halvljumma kaffe där inne på Perfectionist’s Café satt jag och betraktade de jäktade passagerarnas sicksackande inne på Queen’s Terminal och undrade för en stund om det inte hade varit bättre att jobba med min pappa, som är byggnadsarbetare.

Borra hål, slipa trä och mura tegel för mitt uppehälle. Gifta mig med en tjej från trakten, köpa ett anspråkslöst hus, kanske rentav ha råd att köra en hyfsad bil och få ett par barn. Visst, jag skulle ha gått miste om min samling fina diplom, professorstiteln på Russell Group och detta glittrande bokkontrakt, men jag skulle inte jobba dygnet runt och inte heller känna mig lika nervös av rädsla. Och kanske, kanske att jag skulle ha fått en skymt av den där undflyende horisonten.

Fast kanske ändå inte. Som den brittiska psykoanalytikern Josh Cohen frågar: Finns det någon nuförtiden som helt går fri från de perfektionistiska fantasier som plågar våra liv som konsumenter?4

Jag misstänker att jag i någon mening är fången i en fälla som alla som lever i den moderna världen känner igen – insnärjda i otillräcklighetens snår, ur stånd att säga vad all denna perfektion ska tjäna till. Ändlösa mängder av arbete, konsumtion och självförbättring i jakten på ingen särskild slutpunkt alls. Ja, det finns en viss ärftlighet i perfektionismen. Och ja, svåra och traumatiska erfarenheter tidigt i livet spelar in, rentav rätt mycket. Men medan generna och de erfarenheterna blandar leken, begär kulturen att vi hela tiden spelar ut perfekta ess, hand efter hand efter hand.

Lance Armstrong stod inför ett dilemma: hålla sig ren längst bak i klungan eller dopa sig och tävla med dem i täten. »Kulturen var som den var … alla gjorde vi våra val.« Armstrongs val att dopa sig fungerade fint för honom, men för andra cyklister var det ett riskfyllt beslut. En del miste rentav livet. För vad? Om nu alla cyklister dopade sig, som Armstrong påstod, innebar den kapprustningen att alla cyklisterna satte hälsan på spel utan att öka sina chanser till framgång.

Samma destruktiva kapprustning äger rum just nu. Om det enda vi ser runt omkring oss är ett förvrängt hologram av gräns-

lös perfektion, blir det svåraste av allt att acceptera att vi bara är människor. Livet blir en ändlös rättegång mot våra brister. Vi känner oss utmattade, tomma och ängsliga mest hela tiden. Och trots allt vi satsar här i livet – den oupphörliga strävan, alla hälsoritualer och effektiviseringsknep, all shoppingterapi, allt smusslande och mixtrande – så innebär flockens lag att inget av detta någonsin ger oss större chans att lyckas eller, mer tillspetsat, någon känsla av att vi någonsin duger.

Det här är vad läsningen av Hawthorne och Poe lär oss idag, nämligen att vi alla numer är dömda att bli som Aylmer och konstnären. Fast jag är inte så säker på att det stämmer. Jag tror i själva verket att våra liv är mer som de försummade kvinnorna i deras berättelser. Precis som de skulle vi kunna vara nöjda med detta häpnadsväckande liv om alla brister och sprickor och nötta kanter bara fick vara – i stället för att förstoras upp bortom alla rimliga proportioner av en kultur som är helt inställd på att måla över även den mest omärkliga skönhetsfläck.

Ju mer vi sitter fast i den moderna kulturens perfektionsfälla, desto mer dräneras vi på liv. Det är hög tid att tala allvar om vår favoritdefekt. Vi kan börja med att se på vad det faktiskt handlar om och hur vi påverkas av det.