VAR ÄR DU MIN BROR?
Mona Ammar-Persson
VAR ÄR DU MIN BROR?
Vittnesmål från människan
bakom uniformen
© Mona Ammar-Persson 2024
Mondial, Stockholm
form: Miroslav Šokčić
foto: © Freddy Billqvist
Tryckt hos Livonia (Lettland) 2024
isbn: 978-91-8002-322-1
Till dig
som inte tror att du syns – jag ser dig
som inte tror att du hörs – jag hör dig
Förord
NÄR FÖRLAGET HÖRDE av sig och frågade om jag var intresserad av att skriva en bok var min första tanke: Ska jag berätta att jag aldrig ens läst en själv?
Självklart sa jag inget, de får veta sanningen först nu. Att jag en dag skulle skriva en bok trodde jag aldrig, jag tror inte ens min närmaste omgivning kunde föreställa sig det.
Efter flera års träning hade jag lärt mig att skriva inlägg på Instagram, där jag kunde förmedla mycket med begränsat antal tecken. Att skriva en bok med obegränsat antal tecken borde vara lättare, tänkte jag. Jag hade ju så mycket mer att berätta. Det visade sig i stället vara mycket svårare än jag hade kunnat ana. Att prata och berätta om situationer är en sak, men att skriva och förmedla samma typ av känsla som det muntliga berättandet ger har varit en utmaning.
Jag kan erkänna att det fanns stunder då jag ville ge upp. Men jag påminde mig själv att om jag gav upp skulle de röster som aldrig får höras tystna ännu en gång. Det är precis dem jag vill berätta om här – de som många gånger lider i tystnad eller vars rop vi aldrig hör.
VAR ÄR DU MIN BROR?
»Var är du min bror?« är egentligen en underliggande fråga till alla andra frågor jag har ställt så många gånger: Var är samhället? Var är min granne? Var är socialtjänsten, vården och polisen? Var är våra politiker som ska ena vårt samhälle i stället för att splittra det? Och sist men inte minst: Var är de bröder som ska se till att våra barn växer upp i trygghet i stället för att begravas alldeles för unga?
Den här boken är mitt försök att ge en röst åt de tysta och osynliga. Det är ett rop på hjälp, men också en inbjudan till oss alla att se, lyssna och agera.
Mona Ammar-Persson, Helsingborg, juni 2024
Jävla svartskalle
ÅRET VAR 1992 i Stockholm. Tre år efter att mina föräldrar hade flytt från kriget i Libanon njöt pappa av solen på vår balkong tillsammans med mig och mina fyra syskon
»Jävla svartskalle«, skrek tre män till honom.
Min pappa kom först till Sverige, tillsammans med mina två morbröder, och han kämpade för att få uppehållstillstånd för sig själv, sin fru och sina barn. Vägen dit var kantad av hinder och utmaningar. I många, långa månader flyttade han runt mellan olika flyktingförläggningar innan vi äntligen beviljades uppehållstillstånd. Mina föräldrar lämnade allt bakom sig: familj, vänner, hem, språk och land. De gjorde det för kärleken och för hoppet, de ville ge oss ett bättre, tryggare liv.
Året var 2020 i Helsingborg. Knappt ett år efter att mina två kollegor och jag blivit färdiga poliser. Det var varmt ute och vi hade satt upp en hastighetskontroll på en 40-väg i det välbärgade området Laröd.
»Jävla svartskalle«, vrålade en man till mig när jag skrev en bot för fortkörning.
VAR ÄR DU MIN BROR?
En svart Range Rover kom i hög fart uppför backen. Min kollega gjorde mätningen och vinkade sedan in bilen på parkeringen. Jag gick fram och meddelade föraren att han hade kört alldeles för fort och därför skulle få böter, något han inte riktigt uppskattade.
»Har ni inget bättre för er?«
Jag svarade att trafiken var väldigt viktig för oss, speciellt i områden där mycket barn rörde sig.
»Varför står ni här? Varför ställer ni er inte vid invandrarområden i stället för att böta en skattebetalande medborgare?«
Jag svarade att jag inte visste att det fanns något som heter invandrarområde, och att jag måste ha missat den delen i juridik på polishögskolan »där skattebetalare inte har en lagstiftning att följa«.
Mannen knäppte av sig bilbältet och kastade ut körkortet genom rutan: »Skriv bara den jävla boten så jag kan åka härifrån.«
Jag öppnade bildörren och tog honom i kragen: »Plocka upp ditt jävla körkort och ge mig det i handen.«
Eller, i min fantasi gjorde jag så. I verkligheten böjde jag mig ner och plockade upp körkortet från gruset. Det är väldigt sällan jag biter mig i tungan när en översittare beter sig illa, men den här gången ville jag ge det en chans. Jag ville se vad som hände om jag backade från konflikten, om jag var den större personen.
J ÄVLA SVARTS k ALLE
Det visade sig vara ett misstag. Vissa människor syresätter sig på att trycka ner andra, och mannen i den svarta Range Rovern var en sådan.
»Jävla svartskalle, det är inte konstigt varför du inte ger böter till de andra svartskallarna när du är en själv!«
Det var som att ta en tidsmaskin till 2003. Jag var tillbaka i Klippan i nordvästra Skåne och jag gjorde det jag älskade mest, spelade fotboll. Matchen var på bortaplan och jag hade lyckats ta bollen från en spelare i motståndarlaget när jag hörde en man skrika.
»Ta tillbaka bollen! Ta tillbaka bollen från svartskallen!«
Trots att han hördes över hela läktaren var det ingen vuxen som ingrep, förutom min mamma. Hennes självförtroende var betydligt större än hennes knappa 160 centimeter över marken.
»Vad kallade du min dotter, din jävla rasist? Du kanske ska lära din dotter att behålla bollen!«
Visst, hon kunde ha skippat den sista meningen, samtidigt kan jag inte ens föreställa mig hur jag själv skulle ha reagerat om någon hade gjort samma sak mot min egen dotter. Dessutom var det ett under att hon inte kastade en shahata – det arabiska ordet för toffel – på mannen. Själv var jag splittrad. En intensiv ilska bubblade inom mig, samtidigt som jag plågades av en överväldigande ensamhet och det dåliga samvetet. Även om mamma insisterade på att det var hennes uppgift att
VAR ÄR DU MIN BROR?
försvara mig, inte tvärtom, kunde jag inte låta bli att känna mig otillräcklig.
Både domaren och tränarna uppmuntrade mig till att ignorera mannen, att vara den större personen. Men hur kunde jag förbli oberörd när jag utsattes för öppen rasism av en vuxen medan andra vuxna tittade på? Var det verkligen min uppgift att lugna ner och hantera situationen? Jag var tolv år och ville bara spela fotboll, samtidigt som ansvaret på mina axlar blev tyngre och tyngre. Vi vann matchen, men jag kände mig som allt annat än en segrare.
Sjutton år senare, på en parkering i Laröd, kastades alltså samma ord mot mig igen. Men jag var inte längre ett barn, jag var vuxen och jag vägrade låta den solbrända mannen, med uppknäppt vit skjorta och bakåtslickat grått hår, komma undan med sin rasism.
»Vem fan gav dig rätt att kalla mig svartskalle?«
Orden träffade honom som en käftsmäll och han svarade
lite skakigt: »Nej, men alltså, allt jag menade var varför ni inte lägger tid på att ta dem som säljer knark nere på Söder?«
»Det var inte allt du menade när du precis kallade mig svartskalle. Dessutom, vi är inte de enda poliserna som jobbar, det finns andra kollegor som jobbar mot andra brott. De som köper knark bor inte bara på Söder, de finns även här, i det här området.«
»Men om det inte finns säljare så kan man inte köpa!«
J ÄVLA SVARTS k ALLE
»Om det inte finns köpare så kan man inte sälja.«
Mannen tystnade och såg ut att fundera intensivt på vad han skulle säga härnäst. Sedan kom hotet, han påstod att han hade spelat in hela vår konversation och att han skulle publicera klippet på Facebook om jag inte genast bad om ursäkt.
I stället för att bli rädd och ge vika stod jag upp för mig själv. Jag bad honom att tagga mig i klippet och upprepade mitt fullständiga namn. Jag påpekade att det var viktigt för mig att inte missa reaktionerna och kommentarerna från dem som hörde honom kalla mig svartskalle bara för att jag utförde mitt arbete. Mannen blev allt rödare i ansiktet och så fort boten var färdigskriven tryckte han gasen i botten.
När mina kollegor och jag kom tillbaka till stationen kallade vår gruppchef in oss i ett rum. Hon berättade att en ilsken man ringt in och krävt en ursäkt från »den otrevliga utländska poliskvinnan«. Hon hade snabbt lista ut att det var mig som mannen syftade på, inte för att hon tycker att jag är otrevlig, utan för att jag tillhör den lilla andelen av poliser med utländsk bakgrund. Jag berättade vad som hade hänt och mina kollegor backade mig och sa att om jag skulle ringa mannen så var det enbart för att påminna honom att tagga mig i klippet på Facebook, inget annat.
Ingen ursäkt framfördes och inget klipp publicerades, men det jag som tolvåring kände på fotbollsplanen i Klippan sitter kvar. Visst, min uniform representerar min lojalitet mot
VAR ÄR DU MIN BROR?
landet jag föddes i och riskerar mitt liv för att försvara, men jag känner också ett mellanförskap och slits ofta mellan två olika världar. Vissa hatar mig för mitt utländska påbrå, andra hatar mig för att jag är polis. Genom att både omfamna min bakgrund och tjäna mitt land var min förhoppning att förena i stället för att separera, en önskan som ständigt sätts på prov av människor som hellre vill splittra än ena.
En förälders värsta mardröm
»FRÅN 6–0 …« är anropssignalen för polisens ledningscentral i region Syd. Det betyder att vi behöver göra oss redo och vara beredda på vad som helst. Det kan vara en enkel fylla, men också grovt våld, eller mord. När jag tar på mig min uniform vet jag aldrig vad som kommer att hända, men jag är redo att fortsätter leta, att springa mot det andra springer ifrån, och att knacka på när livet rasar. Många tror, precis som jag en gång gjorde, att det mest utmanande med att vara polis är att springa mot faran. Det stämmer inte. Det tuffaste är när det inte finns någon fara.
Klockan var 04:00 och året var 2021. Min kollega Calle och jag hade äntligen, efter många veckors väntan, fått chansen att jobba natt tillsammans. Det var sommar och luften var tung och fuktig. Vi var på väg för att kolla till klubbarna i centrum när vi fick ett individuellt anrop från ledningscentralen: »63–4130 från 6–0, kom.«
Vi svarade: »Lyssnar, 6–0, kom.«