9789180021883

KATARINABÄTTREMEDÅRENFORSKARENSBÄSTATIPSFÖRETTLÅNGTOCHLYCKLIGTLIVSTEDING-EHRENBORG

INNEHÅLL Inledning 7 1. Balansen 13 2. Musklerna 33 3. Skelettet 49 4. Hjärtat 65 5. Blodet och blodkärlen 77 6. Magen och tarmen 93 7. Huden 109 8. Håret 127 9. Tanken och minnet 141 10. Psyket och lyckan 155 Avslutning 169 Referenser 173 Tack 188 © Katarina Steding-Ehrenborg, 2022 Mondial, Stockholm omslag: Lotta Kühlhorn inlaga: Gustav Schiring Tryckt hos Livonia, Lettland 2022, i samarbete med Printpool isbn: 978-91-8002-188-3

7 INLEDNING UNGEFÄR NÄR DU är 25 år börjar du åldras. Det innebär att under den period i livet när du själv upplever dig som mest odödlig, börjar du faktiskt att dö. Men det ska vi inte fördjupa oss i alltför mycket – detta är en bok om livet, och om enkla och roliga saker vi kan göra för att det ska bli långt och fyllt av upplevelser.Inommedicinen pratar vi om funktion, aktivitet och delaktig het. Det låter torrt och tråkigt, men orden sammanfattar något väldigt viktigt: om din kropp har kvar sin funktion länge kom mer du kunna göra massor av aktiviteter, och kanske göra dem tillsammans med andra – alltså delaktighet – under många år. Så funktionen är inte ett mål i sig, utan en plattform du kan stå på. Boken du nu har börjat läsa kommer berätta om hur du påverkas av att bli äldre och vad du kan göra för att det ska gå så långsamt som möjligt. Men kom ihåg – det handlar inte om att vara frisk för friskhetens skull, det handlar om allt det där du vill kunna göra när du är 60, 70, 80 och kanske ännu äldre!

Du som läser den här boken är kanske en sådan person som funderar på om du kan leva i över 100 år? Om du är född sent på 1900-talet eller i början av 2000-talet kommer du troligen att leva ungefär så länge utan någon större ansträngning, tack vare

En amöba förökar sig genom celldelning, där varje dottercell är en identisk kopia av sin förälder. På grund av denna process är den första amöban som någonsin existerade fortfarande vid liv idag, rent genetiskt. Vi människor däremot förökar oss ju på ett helt annat sätt. Vi slår ihop ett ägg och en spermie till en cell som sedan börjar dela sig. Vår maximala ålder begränsas av att våra celler är programmerade att sluta dela sig efter ett visst antal vetenskapens alla framsteg och välfärden som vi tar för given. Det förutsätter förstås att du tar hand om din kropp rimligt väl, med en daglig dos frukt och grönt och lite regelbunden motion mellan de långa stillasittande passen framför datorn. Och så var det sagt – kost och motion är viktigt för hälsan. Jag vet det. Du vet det. Därför ska jag i den här boken inte bara dela med mig av specifika övningar och kostråd, utan också lyfta fram nya metoder och roliga knep som vetenskapen visat är positiva för hälsan och fördröjer åldrandet. Att leva i 100 år är långt ifrån omöjligt även för oss som är födda innan 1990-talet. Min farmor Asta föddes den 20 december 1915 i Ersnäs, ett par mil söder om Luleå. Hon nöd-döptes direkt efter födseln eftersom ingen trodde att hon skulle överleva. När hon växte upp kallades hon för Kråkan eftersom hon var så liten och svag, men så svag kan hon inte ha varit, för hon kom att föda fem barn och ta hand om dem allihop. Farmor kryddade gärna maten med lite socker – både på grönsaker och i sås. Kvällsmaten var ett enormt kakfat med minst sju olika sorter. Ingen kunde baka som min farmor. Med denna sockersöta diet levde farmor tills hon blev 95 år. Så tji fick alla hälsogurus som är rädda för socker.Min morfar Pelle å andra sidan föddes den 11 november 1915, på Osby skansar mitt i Skåne. Han var polis, och eftersom han var stark och smidig blev han dessutom en skicklig brottare som tog massor av medaljer i stora mästerskap. Morfar hade en fantastisk trädgård med massor av frukt och grönsaker. Gurkan var så god att vi barn kallade den för godisgurka. Han rökte mycket också, och det hade han börjat med när han var elva år. Han slutade

BÄTTRE MED ÅREN 8 I NLEDNING 9

Farmor och morfar levde sina liv nästan så långt ifrån varan dra man kan komma inom Sveriges gränser. Det är skillnad på att leva sitt liv i Luleå, där man tar sparken till affären vid tjugo minusgrader och ägnar sig åt daglig snöskottning sex måna der om året, och att cykla i motvind i regnet på den skånska slätten tolv månader om året. Det är skillnad på att vara man och kvinna, och den var ännu större förr än nu. Det är skillnad på att vara ickerökare och storrökare. Men båda var friska under största delen av sina liv. Båda blev 95 år. Och det får mig att tänka: det finns kanske mer än ett sätt att leva för att få ett långt och gott liv? Det är denna fråga som har drivit mig att inte bara skriva om min egen forskning i denna bok, utan samla rön från flera olika discipliner. Men du kanske inte nöjer dig med ett långt liv, utan vill ha evigt liv? Kanske lika bra att vi reder ut möjligheterna för det direkt här i inledningen: den enda varelse som har evigt liv är amöban.

efter en stroke han fick när han var 86, men fram till den natten hade han verkat kärnfrisk. Morfar blev också 95 år, och jag kan inte säga »tji fick alla som säger att tobak är dåligt«, för det är det. Men det verkar ju som att man kan leva länge, även om man har en dålig vana – om man lyckas väga upp den med flera goda.

delningar, och då ersättas av en ny, frisk cell som tar över exakt samma funktion. När en cell fortsätter att dela sig ohämmat bildas en tumör, och det kan man som bekant dö av. En grupp koreanska forskare har visserligen hittat ett sätt att »väcka upp« celler som blivit gamla och slutat dela sig så att de börjar igen, men det verkar inte vara nyckeln till evigt liv. Om vi skulle väcka upp alla vilande celler i vår kropp skulle vi snart förvandlas till en stor cancerklump. Livet skulle antagligen bli betydligt kortare istället för längre. Med det lämnar jag frågan om evigt liv. Resten av boken kom mer handla om vad som händer i kroppen när du lever ett långt och förhoppningsvis gott liv – och hur du, enligt forskning, kan skapa bästa möjliga förutsättningar för detta. Gärna på roliga och oväntade sätt. Jag skrev denna bok eftersom två av de vanligaste frågorna jag får, som forskare och fysiolog, är: vad händer när jag blir äldre, och finns det något jag själv kan göra för att det ska gå lite lång sammare? Eftersom jag är hjärtforskare handlar frågorna ofta just om hjärtats hälsa. Men jag började min bana som fysioterapeut och är fortfarande precis lika intresserad av skelett och muskler och, inte minst, hur allt samspelar när vi håller balansen eller lär oss något nytt motoriskt. Dessutom har jag vid ett par tillfällen haft glädjen att få samarbeta med amerikanska NASA och forska på astronauters hälsa. Att vistas i rymden innebär ofta att man åldras väldigt fort på kort tid. Ett högt pris, men jag gissar att de alla tycker det är värt det när de sitter uppe i den internationella rymdstationen och tittar ner på vår blå planet. Man kan säga att de kanske får färre år i livet, men genom att göra det de älskar

kommer de ha mer liv i åren. Börjar man titta på forskningen om ett gott åldrande inser man snart att det handlar inte bara om kroppens fysiologiska mekanismer, utan också mycket om hur vi mår mentalt – och självklart om samspelet mellan dessa två aspekter av att vara människa. När du passerat 25 går det alltså utför. Du börjar bli äldre många år innan du själv inser det. Det innebär att grunden för hur du kommer att ha det när du blir gammal läggs under de år då du ska börja jobba, få igång en karriär och kanske skaffa barn. För många av oss innebär det att vi förberett för åldrandet med makaroner med ketchup, nödchoklad (den man smyger fram ur skafferiet när som helst på dagen för att orka fem minuter till), kaffe med mjölk och brist på fysisk aktivitet – i alla fall av tillräcklig intensitet för att ha vetenskapligt bevisad effekt på vår hjärthälsa. Men kanske har du något annat, som enligt mycket forskning kommer göra att du ändå lever längre, och framförallt lever lyckligare: nära relationer, en känsla av att vara behövd och någon att busa med. Studier visar att personer som är lite busiga faktiskt är lite lyckligare, och lyckliga människor lever längre. Och om bus är nyckeln till ett långt liv – då vet jag hur både farmor och morfar kunde leva så länge. Alla bra bus jag kan, från hartsfiol och skjuta gummiband till sånger man inte ska sjunga vid matbordet, har jag lärt mig av dem. I den här boken hoppas jag du ska kunna lära dig några minst lika livsviktiga tips från mig.

BÄTTRE MED ÅREN 10 I NLEDNING 11

BALANS I LIVET – det är väl det som vi alla eftersträvar? Och kanske är det så att vi använder ordet »balans« för att beskriva det där tillståndet av harmoni, av ett livspussel som fungerar, för att vi intuitivt förstår vikten av att hålla balansen. Men trots det är de flesta av oss helt ovetande om exakt hur viktigt det är med balans.

Om du trivs i ditt nuvarande hem, där du kanske har mat tor på golvet, trösklar mellan rummen och mysbelysning som skapar en trivsam atmosfär, är balans något som du ska priori tera högt. Kanske har du en liten hund eller katt hemma, eller barn, och därför också en dammsugarsladd som ständigt sitter i väggen och sträcker sig mellan rummen. Oavsett om du lever ordnat och ombonat eller i totalt småbarnskaos, är ditt hem en hinderbana som ställer krav på din balans – och därför samtidigt tränar den. Man kan säga att mer oordning och saker på golvet innebär mer spontan träning, men jag vill inte inleda boken med råd om att sluta städa och börja snubbla. Däremot är det dags att börja tänka på vad du tar för givet idag och se till att du kan ta samma sak för givet om 15 eller 20 år också. Till exempel det vackra och sköna i att ha en matta på golvet.

13 BALANSEN1

Så fungerar det Vi människor är som pennor: långsmala och nästan helt utan understödsyta. Det är därför inte så konstigt att vi ramlar så ofta. Det är snarare konstigt att vi inte ramlar oftare. Anledningen till att vi inte gör det är att vi har vårt fantastiska balanssystem. Balanssystemet är snillrikt kopplat mellan storhjärnan och lill hjärnan, ögon, öron, muskler och leder, och till sist våra rygg märgsreflexer som gör att vi kan reagera blixtsnabbt utan att behöva vänta på hjärnan. Vi behöver balanssystemet för att gå, springa och till och med för att veta var vi befinner oss någon stans.Du kanske tar det för givet, men om du minns hur det var att lära sig cykla, eller om du lärt ett barn, vet du hur svårt det kan var att hålla balansen. Det är bara övning som kan få oss att gå från skakiga, ramlande nybörjare till eleganta glidare. Balanssys temet älskar utmaningar och det lär sig snabbt. Om du som jag uppskattar snabba träningsresultat och lite knasiga övningar, då är balansträning något för dig! Låt oss börja med att titta på hur det här systemet hänger ihop. Våra hjärnor består av flera olika delar. När det kommer till balanssystemet är det storhjärnan som tar emot och sam manställer all information. Den använder sig av intryck från sensorer i innerörat som känner av acceleration, synintryck, och information från sensorer i muskler och leder. Tillsammans kan informationen tala om för hjärnan vilken position kroppen befin ner sig i, och om den rör sig eller står stilla. Hjärnans kopplingar förfinas ständigt, från att vi föds fram till ungefär 25 års ålder.

Men vissa delar är inte klara förrän vi är 40 – man slutar aldrig, eller i alla fall ganska sent, att utvecklas!

Den sista delen att mogna är pannloben, den del av hjärnan som hyser viktigheter som vår personlighet och vårt konsekvens tänkande. Och därför är det kanske inte så konstigt att det är barn och ungdomar som klättrar på allt de ser, tänjer gränser och faller när de går över gränsen. De förstår helt enkelt inte hur farligt det är. Men det är nog tur att ett litet barn inte alls förstår konsekvenserna av sitt utforskande, då skulle barnet aldrig våga utforska – och därmed inte heller utveckla balanssystemet och till exempel lära sig gå. Det finns förresten studier som visar att förståndiga personlighetstyper lever längre, men frågan är om de har sämre balans? När storhjärnan har gjort sin samordning finjusterar lillhjär nan så att det som ska göras görs med precision. Om man befin ner sig i en balanssituation som storhjärnan känner igen startar ett inlärt motoriskt program som skickas ut från lillhjärnan. En sådan situation är till exempel när vi sätter oss på cykeln. Det finns relativt lite forskning på hur lillhjärnan påverkas av ålder, men man har sett att storleken på lillhjärnan krymper när vi passerat 50 år. Det går långsamt i början, och därefter allt snabb are. Vilka delar av lillhjärnan som påverkas och på vilket sätt är inte helt känt, men det man förstått är att det som händer med lillhjärnan på något vis påverkar finjusteringen av våra rörelser. Och det kan du känna igen från vardagen där äldre personer har betydligt svårare att göra små rörelser med precision än vad en tonåring har.

BÄTTRE MED ÅREN 14 BALANSEN 15

BÄTTRE MED ÅREN 16 BALANSEN 17

viktiga ordet här är »godartad«, eftersom det innebär att den går att behandla. Men samtidigt som vi vet att detta är väldigt vanligt, är det många fall av kristallsjuka som inte upptäcks. Man uppskattar att så många som 30 procent av alla pensionärer har haft en eller flera episoder av kristallsjuka utan att veta om det, och därmed haft yrsel helt i onödan. Så om du har yrsel, kolla upp det på din vårdcentral. Det kanske inte är så svårt att bota som du tror. Även om balansorganet kallas för balansens viktigaste mät instrument spelar synintryck också stor roll för balansen. Det har du säkert märkt själv om du provat att stå på ett ben och blunda, eller när du famlat dig fram till toaletten mitt i natten. Medan det finns ljus kan vi kompensera för olika svagheter som kanske finns i balansorganet, men om vi också förlorar hjälpen från synen kan det bli svårt att hålla balansen. Balansorganet är dessutom inte helt tillförlitligt och kan ge missledande infor mation även när det fungerar normalt. Ett exempel på det är när piloter flyger genom områden med dålig sikt. Balansorganet kan då skicka signaler som tolkas av hjärnan som att flygplanet svänger, när det fortfarande flyger rakt fram. Hade piloten litat blint på detta skulle piloten ha svängt åt andra hållet för att »räta upp« planet, och då hade det ju kommit ur kurs. Därför måste piloter istället lita på synintrycken, det vill säga den information de kan se på instrumenten, och bortse från vad de upplever med sinaHjärnanöron. sätter väldigt stor tilltro till den information som kommer från synen, vilket är bra i situationer som pilotens ovan. Men även synen kan ställa till det för hjärnan. Våra ögon kan tala Öron och ögon Precis som elefanten Dumbo sitter en del av dina superkrafter i öronen. Vi människor har nämligen, oavsett storlek på örat på utsidan av huvudet, en superkraft inuti det. Vi har inte välsignats med någon vidare hörsel, men vi har en helt unik balansförmåga som hjälper oss att gå på två ben. En viktig del av balansen sitter alltså i örat och kallas balansorganet. Vi har ett balansorgan i varje öra, och inuti dessa finns tusen tals hårceller. Hårcellerna fungerar som en sorts mätinstrument, och kan uppfatta den minsta lilla rörelse som vi gör med huvu det. Varje balansorgan kan sägas bestå av fem olika sensorer, som alla tar hjälp av dessa hårceller för att registrera rörelser. Tre av sensorerna kallas båggångar och de känner av rotation. Det är de som talar om för hjärnan när du befinner dig i en snurrande karusell som Tekopparna. De återstående två sensorerna kallas hinnsäckar och de känner av när du rör huvudet framåt eller bakåt, och förändringar i lodrätt plan. Det är dessa som talar om för hjärnan när du till exempel åker Uppskjutet eller Fritt fall. Eller åker hiss, om du glömt bort att det är bättre för hälsan att ta trapporna. I en säck på balansorganets framsida finns kristaller. De ska flytta på sig när du rör på huvudet så att din hjärna får informa tion om vilken sorts rörelse det är du gör. Men de kan ibland lossna och hamna på fel ställe. Du har säkert hört talas om kris tallsjuka, ett obehagligt tillstånd som blir vanligare med ökande ålder (de flesta insjuknar i kristallsjuka första gången när de är 35–50 år). Kristallsjuka kallas också godartad lägesyrsel – och det

BÄTTRE MED ÅREN 18 BALANSEN 19 skickar signaler tillbaka till musklerna om hur de ska spänna sig för att du inte ska falla. Storhjärnan är alltså sambandscentral för alla signaler som kommer in från balanssystemets övriga delar. Här koordineras synintryck med information från örats balansorgan, muskler och leder om var kroppens olika delar befinner sig. Ibland skojar vi om hur svårt det kan vara att koordinera allt, det finns personer som påstår att de inte kan tugga tuggummi och gå samtidigt.

Förhoppningsvis överdriver de, men om sådana påståenden har ett uns sanning i sig kommer du snart förstå att det inte bådar gott inför framtiden för dem. Att gå är en mycket komplex uppgift för kroppen och hjärnan. Man kan tydligt se det på små barn, men man kan också se det på äldre personer. Ju högre hjärnans ålder är, desto svårare blir det att utföra de omedvetna processer som behövs för att gå obehind rat, alltså storhjärnans samordning av intryck och lillhjärnans finkalibrering av de rörelser som ska utföras. Resultatet blir att hjärnan måste vara mer fokuserad för att kunna hålla balansen, vilket också blir mer uttröttande. Man har sett att äldre personer kompenserar för den lite sämre funktionen genom att använda en större del av hjärnan när de går.

Komplexiteten som hjärnan måste hantera när vi tar en pro menad märks också genom att vi med åldern blir sämre på att gå och prata samtidigt. Att äldre tenderar att stanna upp när de pratar beskrevs för första gången av en svensk forskare, Lillemor Lundin-Olsson, som gjorde en studie på 80-åringar i Umeå. Det viktigaste resultatet från studien är kanske inte att man ibland stannar när man ska prata, utan att de som stannade för att prata om för oss att vi rör oss, och eftersom hjärnan litar så mycket på dessa signaler kan synen till och med skapa känslan av rörelse trots att vi står helt stilla. Du har helt säkert varit med om att du stannat vid ett rödljus, och när du ser i ögonvrån att bilen bred vid kör får du plötsligt känslan av att din egen bil börjat rulla. Instinktivt trampar du lite hårdare på bromsen för att stoppa »rörelsen«. Ett liknande exempel som du säkert också känner igen är när tåget bredvid ditt börjar rulla. I båda dessa exempel har informationen från synen fått företräde över informationen från innerörat och din hjärna tolkar verkligheten felaktigt. I just dessa fall hade det varit bättre om balansorganet hade fått bestämma och inte synen. Håll positionerna Förutom intryck från dina ögon och öron får hjärnan informa tion från muskler, leder och hud. Det kallas positionskänsla, eller ibland led- och muskelsinne, och i medicinska termer propriocep tion. Alla dessa delar av kroppen skickar signaler till hjärnan för att berätta vilka rörelser som sker. Ibland kallas detta för ett »dolt sinne«, då det till skillnad från våra fem andra sinnen (hörsel, smak, lukt, syn och känsel) inte står under medveten kontroll och ofta tas för givet. Det är med hjälp av detta sinne som du kan känna om din fot står på mjukt gräs eller hård asfalt även om du har skor på dig, sparka på en boll utan att behöva titta på foten, eller röra vid nästippen trots att du har ögonen stängda. När du står inuti en buss som kör är det positionssinnet som skickar signaler till hjärnan om vilket håll du lutar, och hjärnan

Det är troligen inget som påverkar din vardag, men tänk dig att du är ute på en skogspromenad och kommer fram till en bäck.

De automatiska rörelseprogrammen som hjälper oss hålla balansen börjar programmeras tidigt i livet och barn har en brant utvecklingskurva. När vi blir vuxna avtar inlärningen av balans program, och efterhand som vi slutar utmana vår balans tappar vi i färdighet. Alla inlärda balansfunktioner måste ständigt under hållas, och utan träning går de förlorade. Påståendet »om du en gång lärt dig cykla så kan du det för alltid« är helt enkelt inte sant. Balansen är en sådan där förmåga som vi bara kan träna genom att pressa oss till gränsen. Så länge vi inte har ett fullt utvecklat konsekvenstänkande gör vi detta hela tiden, men när hjärnan börjar förstå risk kan den också börja göra oss rädda. Är man rädd för att falla, medvetet eller omedvetet, begränsar man sin fysiska aktivitet till en nivå där risken är nästintill obefintlig.

Testar du, eller beter du dig förståndigt och blickar längre upp längs bäcken och väljer att gå till en bro längre bort istället?

Ett barn skulle inte tveka, inte en tonåring heller. Barnen skulle troligen trampa ner i vattnet och få blöta skor, tonåringen skulle komma över mer eller mindre elegant. Men jag tillåter mig att gissa lite och påstå att om du inte är en van skogsvandrare, utan bara är ute på en sällsynt promenad, kommer du inte testa ditt balanssystems gränser och ta stenarna eller brädan – du kom mer att ta bron, och inte tänka på att du alldeles nyss begränsade dig själv för att undvika en risk. Du undvek samtidigt en chans att träna din balans. Men du får poäng för att du var ute på en skogspromenad, att vara ute och gå i naturen där underlaget är ojämnt är ett riktigt bra sätt att träna balansen. Förbättringspotential hela livet När man tränar balans kan man variera sig i oändlighet. Man kan till exempel ta bort stimulans från synen genom att blunda, eller lägga till stimulans som stör, som att skaka på huvudet samtidigt som man står på ett ben. Ett bra tips när du ger dig hade störst risk att falla de kommande sex månaderna. Så fun dera på över hur du själv gör, och håll lite koll på hur dina för äldrar gör. Här har du nämligen en tidig signal på att hjärnan kämpar med balansen. Försiktigare med åldern När vi blir äldre sker storhjärnans samordning av de olika sig nalerna långsammare, med det blir också sämre kvalitet på signalerna. I takt med att vi får sämre syn blir det svårare att bedöma avstånd och att uppfatta ojämnheter i marken, vilket kan leda till att vi snubblar och faller. Balansorganet i örat kan påverkas av olika mediciner, och informationen från senor och leder blir sämre om du till exempel någon gång har stukat foten, skadat korsbanden i knät eller bytt ut hela knä- eller höftleden.

BÄTTRE MED ÅREN 20 BALANSEN 21

Enda sätten att komma över är att antingen hoppa på stenar i vattnet, eller gå balansgång över en bräda. Du får bästa möjliga förutsättningar av mig: stenarna är inte hala och brädan är inte rutten. Du har på dig bra skor och det enda som egentligen hin drar dig från att komma över torrskodd är din balansförmåga. Hur trygg känner du dig med att du kommer klara prövningen?

är så rolig eftersom den ger utrymme för stor variation och lekfullhet, och samma övning kan vara under hållande och utmanande oavsett om man är 5 eller 85 år. Och då kan man ju träna tillsammans! När jag arbetade som fysio terapeut på en rehabiliteringsavdelning för strokepatienter fick jag lära mig en balansövning, som jag senare gjorde med min morfar under många skratt och som jag idag gör med mina barn: ballongvolleyboll. Du har säkert spelat det själv efter som det är den spontana lek som uppstår så fort man får tag i en ballong. Du kastar upp den i luften och när den kommer tillbaka ner mot dig slår du till den lätt med handen, så den studsar upp igen. Det som händer när man leker detta är att hjärnan blir så barnsligt förtjust och fokuserad på att ballongen ska stanna i luften att du utan att tänka sträcker ut armen lite längre än du skulle gjort medvetet. Då måste balanssystemet parera så du inte faller. Du har inte längre så bra hjälp från synen eftersom

den är fäst på ballongen, och du har inte alls koll på om det är något på golvet som du borde akta dig för. Det här är en lek, och träningsform, som fungerar lika bra om man är rullstols buren som om man går med rullator eller om man är en pigg småbarnsmamma. Och har man rörlighet i benen men vill träna balans sittande kan man släppa ballongen mot knät och lyfta upp ett ben så att den studsar upp igen, på samma sätt som man trixar med en fotboll.

BÄTTRE MED ÅREN 22 BALANSEN 23

Att få bättre balans handlar inte bara om hjärnan, utan om att optimera förutsättningarna för de olika delarna av balans systemet. Sämre syn kan ibland korrigeras med glasögon eller en starroperation. Balansorganet kan, som du läst, få problem med kristallerna, och det är viktigt att komma ihåg att det är ett tillstånd som vi kan behandla. Att stuka foten eller skada ett kors band i knäet ger sämre förutsättningar för vårt positionssinne. Allt det här är vanligt förekommande problem, men de flesta av oss ramlar väldigt sällan, även om man är en glasögonprydd kors bandsskadad 70-åring (hej mamma!). Vårt balanssystem behöver lyckligtvis inte vara optimerat i precis alla delar och vi har en fantastisk förmåga att kompensera för våra svagheter.

på en sådan övning är att ställa dig i ett hörn och gärna också ha ryggstödet på en stol framför dig. Då kan du ta tag i stolen om du behöver, och väggarna på båda sidor hindrar dig från att falla. Balansträning ska bara ge »nästan-fall«. Det är alltså bra att utmana sig med sådant som går lite över gränsen för vad man klarar av, men man kan välja sina tillfällen. Svåra saker som att stå på ett ben, blunda och skaka på huvudet kan du göra hemma. Lite lättare, men ändå viktiga och utmanande övningar som att stå med fötterna tätt ihop och blunda korta stunder, kan du göra vid busshållplatsen. Men blunda inte för länge, du kanske missarBalansträningbussen.

För att träna hjärnans roll i balansen är det bäst att kombinera olika moment. Förutom ballonglekar kan en skogspromenad medan du pratar med en vän vara ett värdefullt träningspass. Då måste hjärnan både klara av ojämn terräng och distraktionen av samtalet. Och dans, oavsett vilken sort, är ett fantastiskt sätt att utmana sig själv och utveckla balanssinnet.